Samtidigt hörs idag rop i rakt motsatt riktning i den svenska debatten. Flera debattörer verkar för att införa möjligheten till aktivt dödande i sjukvården, ofta beskrivet under eufemismen dödshjälp. Häri ingår även så kallat läkarassisterat självmord, där sjukvården medverkar till att patienter kan ta sitt eget liv. Vi är mycket oroade över dessa rop på en dödens kultur. Vi vill gå en rakt motsatt väg. Istället för att ”hjälpa” människor att dö vill vi hjälpa människor att leva.

Vi kan påminna oss hur FN:s deklaration om den mänskliga rättigheterna understryker varje människas rätt till liv. Även World Medical Association tog 1987 tydligt avstånd från aktiv dödshjälp, och 2001 slog man även fast att läkarassisterat självmord bör fördömas som oetiskt.

En brittisk utredning ställde sig helt avvisande till varje form av dödande i sjukvården, inklusive läkarassisterat självmord. Deras huvudskäl var mycket enkelt: ”Samhällets förbud mot aktivt dödande … är hörnstenen i lagstiftning och sociala relationer. Det är ett opartiskt skydd för var och en av oss, och förkroppsligar övertygelsen om alla människors likhet.”

Sjukvårdens uppgift har alltsedan Hippokrates varit att ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vi kan aldrig acceptera att läkarkårens uppgift i ett upplyst, modernt Sverige istället skulle förändras till ”ofta bota, annars avliva”. Detta gäller oavsett om läkaren själv ger patienten en dödande injektion, eller om han eller hon hjälper patienten att begå självmord.

Den palliativa vården har idag kommit mycket långt i sina möjligheter att göra människor sista tid så god som det är möjligt. Den vården kan ta hänsyn till människans sociala, själsliga och andliga behov, samtidigt som rent fysisk smärtlindring ges. Att då öppna dörren för den enkla vägen att helt enkelt ta patientens liv när slutet närmar sig är inte människovärdigt.

Där samhället idag gör så mycket för att bygga in livets kultur genom suicidprevention inom andra delar av samhället vore det djupt tragiskt om sjukvården av alla samhällsinstitutioner inte bara skulle acceptera självmord, utan till och med medverka till att de utförs. Det har funnits många tillfällen i livet där samhällen har byggt en dödens kultur, med mer eller mindre vällovliga syften för ögonen. Men självmord är och förblir tragedier, såväl personliga som samhälleliga. Vi vill istället bygga ett samhälle där livets kultur får råda, ett samhälle där människan får vara och bli behandlad som en människa även i livets slutskede. Ett samhälle där alla människor får känna sig välkomna och önskade – hela livet.

Per Ewert, lärare och författare, Forserum

Christina Doctare, läkare och samhällsdebattör, Borghamn

Artikelförfattarna är Fellows vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Smålandstidningen 2010-08-06

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03

Abort efter fosterdiagnostik är att säga nej till en speciell individ, ett barn som inte är perfekt. Att säga nej till selektiva aborter är alltså inte samma sak som att vilja förbjuda alla aborter.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ska gälla alla anser de flesta i Sverige. Alla människor, män och kvinnor, personer med eller utan funktionshinder har lika stor rätt att leva. Samtidigt underlättas en systematisk utrensning av människor med sjukdomar och avvikelser som kan diagnostiseras i fosterlivet. Var finns konsekvensen?

Föräldrars önskan att deras barn ska vara friska är naturlig. Detta innebär inte att det är legitimt att sortera bort barn med sjukdomar som upptäcks. Man måste fråga sig varför vi diagnostiserar vissa sjukdomar och kromosomavvikelser. Det trista svaret är: för att vi kan. Skulle vi kunna diagnostisera ADHD eller allergier hade osäkra föräldrar valt bort barn med de funktionshindren. Finns möjligheten att diagnostisera kommer också selektiva aborter att följa. Det har mycket lite att göra med hur allvarliga funktionshindren är eller hur mycket livet påverkas av de avvikelser som diagnostiseras.

Ingen vet hur mycket sämre eller bättre det är att leva med Downs syndrom än med normal kromosomuppsättning. Ändå erbjuder landsting efter landsting kubtest till alla gravida kvinnor för att se om det väntade barnet kan ha Downs syndrom. I Danmark infördes kubtestet år 2004. Nästan 100 procent av foster med Downs syndrom aborteras i Danmark.

Vilken är nästa grupp som skall fasas ut ur samhället? Ja, den frågan kan bara besvaras med hur snabbt vi på ett enkelt och någorlunda säkert sätt kan diagnostisera avvikelser från det ”normala”. Vi är på ett brant sluttande plan. När bara A-barn föds blir det svårt också för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.

Senast detta sätt att se på människan blev upphöjt till lag var för 70 år sedan i exempelvis Sverige och Tyskland. Sverige med sin mörka historia av rasbiologi och tvångssteriliseringar har anledning att mot denna bakgrund iaktta en restriktiv hållning gentemot utsorterande fosterdiagnostik.

Vi välkomnar medicinska framsteg som gör det möjligt att leva ett rikt och långt liv även med Downs syndrom eller andra funktionshinder. Vi har nu möjlighet att inte bara diagnostisera, utan också bota, sjukdomar redan i moderlivet. Men tekniken är inte värdeneutral. Vi måste tillsammans besluta om vilket samhälle vi vill vara med om att forma och hur vi vill använda de landvinningar som gjorts.

Alma-Lena Andersson, gymnasielärare, skribent och debattör

Bengt Malmgren, läkare

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent

Ivar Gustafsson, docent matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln är publicerad i Dagen 2009-10-28, Smålandstidningen 2009-10-29, Kyrka och Folk 2009-10-29

Andra världskrigets plågor förpassade nazismens djupt människofientliga idéer till historiens avskrädeshög. De tankar, som Tännsjö presenterade i fredagens Aftonbladet, har inte förts fram offentligt i Sverige på 70 år, men sänder nu vågor av fasa in i det offentliga rummet.

I Binding/Hoches och nazisternas värld ansågs psykiskt sjuka och handikappade representera “livsodugliga liv”. Rashygienens omänskliga drag ekar alltför bekant i professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den “utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör “väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter.  I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.

Tännsjö gör ett stort nummer av att han vill ge föräldrar frihet att välja bort sjuka barn. Vi ser det som en gradskillnad mellan ett samhälle som uppmuntrar, respektive tvingar, till rashygieniska initiativ. “Individen får mer handlingsutrymme” med en mer utvecklad fosterdiagnostik betonar Tännsjö. Ett utökat handlingsutrymme är visserligen något gott i sig, men det goda blir till sin motsats i samma ögonblick detta handlingsutrymme visar sig vara liktydigt med “utrymme att döda en annan människa”.

Dessutom tror vi inte på Tännsjös tes att människan skulle bli lyckligare om bara A-barn föds. Det blir svårt för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av svår sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.

Vi betraktar Sverige som ett civiliserat samhälle som värnar varje människas okränkbara och lika värde. Därför vill vi uppmana opinionsbildare i alla läger att göra gemensam sak med oss och visa sitt avståndstagande från målsättningen att skapa en värld av “perfekta människor”, där personer med olika former av handikapp inte längre får rum.

Lukas Berggren, civilingenjör

Chrys Caragounis, professor em. Nya Testamentets exegetik

Erika Cyrillus, chefredaktör Budbäraren

Lars Dahle, rektor och teolog

Nina Dakwar, idrottslärare

Leif Danielsson, företagare

Olof Djurfeldt, socialantropolog, fd chefredaktör Dagen

Olof Edsinger, teolog och författare, generalsekreterare för Salt – barn och unga i EFS

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD), arkitekt

Per Ewert, historiker och författare

Leif Gunnevik, teol.lic.

Gert Gustafsson, pastor

Ivar Gustafsson, docent matematik

Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

Per-Olof Hermansson, datakonsult

Bengt Holmberg, professor em. i Nya Testamentets exegetik

Kjell-Roger Holmström, VD, civilekonom

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst, teol.lic.

Bengt Ivar Johansson, företagare, teolog

Eva Johnsson, riksdagsledamot (KD)

Yngve Kalin, präst

Thomas Karlsson, generalsekreterare Amalgamskadefonden

Göran Kurlberg, docent, överläkare

Gunnel Larsson, förtidspensionär pga funktionshinder

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap

Carl Johan Ljungberg, PhD, stats- och litteraturvetare

Bengt Malmgren, läkare

Lars Melin, docent Nordiska språk

Dick B. Nyberg, diakon

Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (KD)

Peringe Pihlström, baptistpastor

Clas Ramert, egen företagare

Sven Reichman, läkare, docent

Lennart Sacrédeus, riksdagsledamot (KD)

Elisabeth Sandlund, chefredaktör Dagen

Tomas Seidal, docent, överläkare

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Carin Stenström, journalist

Stefan Swärd, ordförande Evangeliska Frikyrkan

Albert Sundberg, läkare

Mats Tunehag, ordförande Svenska Evangeliska Alliansen, ledarskribent

Yvonne Maria Werner, professor historia

Erik Wiberg, adjunkt, teolog

Bengt Winroth, civilingenjör

Erling Wälivaara, fd riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattarna är knutna till den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2009-10-26 (med 18 undertecknande)

Dödshjälp har blivit aktuellt genom tunga politiska utspel (Barbro Westerholm), en debattbok (Torbjörn Tännsjö) och dråpåtalet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Varför, och varför just nu? De flesta pekar på teknikutvecklingen inom medicinen; det har uppstått en gråzon mellan liv och död, mellan botande vård och livsuppehållande verksamhet, mellan det möjliga och det önskvärda. Detta är sant, men det är lika sant att det sker en attitydmässig glidning från en traditionell kristet förankrad syn på livet i riktning mot en rent utilitaristisk syn på livet som en praktikalitet.

Enligt en sekulär uppfattning är livet skyddat i lag. Det låter tryggt, men det är tyvärr ungefär detsamma som förhandlingsbart. Och det är långt ifrån den kristna uppfattningen  om livet som  heligt.

Men det är mer som skiljer en kristen och sekulär syn på livet. Har människan en unik roll i skapelsen eller är vi en livsform bland andra? Det återverkar förstås på synen på döden.  Om livet är till besvär är det rimligt att släcka ut det.  Det är logiskt ur ett rent sekulärt perspektiv. Men vad blir kvar av människovärdet?

En tredje fråga är att i den sekulära världen har människan ett juridiskt och socialt ansvar. Men om ingenting står över människan finns inga begränsningar för någonting, och vad som är ”bra” definieras ad hoc, här och nu. Det är bara om vi är ansvariga för livet ”uppåt” som vi kan garantera människovärde helt obetingat av tillfälligheter.

Precis som det finns en skala mellan kristet och sekulärt tänkande finns en skala från full acceptans av alla sorters dödshjälp till totalt avståndstagande. Och det finns ett start samband mellan dessa skalor.

Varje utspel om dödshjälp brukar definieras som steget, det sista steget. Man värjer sig normalt mot att dörren öppnas för fler ändringar, och mot alla antydningar om det sluttande planet mot eventuella obehagligheter.

Men självfallet sluttar planet. Just nu finns det en ganska stor opinion för att döden i vissa fall borde vara en rättighet. Ingen ska behöva leva med meningslösa plågor. Då är detta steget.  Andra ser fler steg framför sig: ingen ska behöva leva en dag längre än acceptabel livskvalitet.

Är det slut där?

Knappast. Om livet inte är heligt, om livet är förhandlingsbart, så kan döden plötsligt bli en skyldighet. Det är faktiskt logiskt. Om den sjuke inte kan ge sin syn på saken så kan de anhöriga göra det, och vården kan ta egna initiativ. Det senare verkar vara fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Och få vågar andas om nästa steg, där patienter som kunde tillfrågas betraktas som otillräkneliga eller ”part i målet”. Eller nästa steg där döden är ett av flera accepterade vårdalternativ, eller där döden är defaultterapin för vissa sjukdomar.  Det finns mycket att förhandla om.

Med tanke på att vi lever i ett land med övervägande sekulära värderingar får vi bereda oss på att planet fortsätter att slutta. Och enligt utilitaristisk teori slutar det aldrig att slutta förrän vi satt prislapp på både döden och livet.

Lars Melin, docent svenska, författare

Carin Stenström, journalist

Carl Johan Ljungberg, fil.dr. statvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Barometern 2009-04-06 och Oskarshamns-Tidningen 2009-04-06

Finlay skriver att ”det är värt notera att de sjukvårdsanställda som dagligen arbetar nära döende patienter är klart mer motvilliga till en ändrad lagstiftning än de teoretiker som är långt borta från den kliniska verkligheten”. Vidare redovisas att 94 % av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”bara är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag” Finley slår vidare fast att ”en dödlig sjukdoms komplexitet inte bör underskattas”.

Den aktuella diskussionen i Sverige har föranletts av en promemoria från Statens medicinsk-etiska råd (SMER) som föreslår att läkarassisterat självmord ska legaliseras. SMER fokuserar bl a på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande. Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, dvs med dödshjälp. I Holland kan giftinjektion ges vid dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden. I sammanhanget kan påminnas om att det finns tiotusentals sjukdomsdiagnoser.

Med anledning av begreppet ”outhärdligt lidande” skriver professor Finley: ”Outhärdligt lidande som kriterium (för läkarassisterat självmord) möjliggör en tydlig angreppspunkt för framtida utvidgningar av lagen till ”död på begäran”. Dessutom bör det stämma till eftertanke hur smärta, och även det lidande som till en början är outhärdligt, kan minska i närhet av människor som älskar och bryr sig.

Vidare hävdar den brittiska utredningen att ” hur man än försöker beskriva en dödlig sjukdom, är det ändå inte möjligt att säkert uttala sig om prognosen”. I artikeln nämns ett flertal exempel på personer som hade uppfyllt lagförslagets kriterier för läkarassisterat självmord, men som uttrycker glädje över att fortfarande leva.

En del argumenterar för att det finns behov av lagreglering eftersom dödshjälp existerar i det fördolda. Synsättet kan bemötas på ett principiellt plan. Men Finlay konstaterar rent faktiskt beträffande situationen i Storbritannien att ” inga sådana bevis (dvs för dödshjälp) lades fram för kommittén”. Tvärtom, uttrycker Finley, att det ter sig som om illegal dödshjälp är mer vanligt förekommande där dödshjälp under vissa förutsättningar tillåts, jämfört med länder där dödshjälp är helt förbjudet.

Den brittiska parlamentariska kommittén fann stöd för att dödshjälp i Holland ibland ses som lösning på inadekvat symtomlindring. Kommittén uppmärksammade också att effektiv smärt- och symtomkontroll minskade i Oregon sedan man fick rätt till läkarassisterat självmord. Vidare hänvisas i artikeln till studier där man påvisat att läkares bedömning förändras när det finns laglig möjlighet till terapeutiskt dödande. Å andra sidan noterade man att holländska läkare ser behovet av dödshjälp som mindre när de lärt sig den palliativa vårdens grunder.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar- och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande? Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Den avgörande frågan handlar om avsiktlighet. Beslutet i brittiska överhuset 2006 gällde om lagen avseende avsiktligt dödande (”intentional killing”) skulle ändras. Får läkaren vidta en åtgärd som har för avsikt att en människa ska dö? Det är i sammanhanget viktigt att betona att ett nej som svar på frågan inte alls utesluter ett engagerat samtal kring vad som är meningsfull behandling. Vidare hör man i dödshjälpsdebatten ibland talas om de svårdefinierbara begreppen ”aktiv” och ”passiv” dödshjälp. Men Dr Finley talar endast om dödshjälp och att handlingen helt enkelt värderas utifrån avsiktlighet. Vi instämmer i Professor Finley avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total… Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”.

Magnus Göransson, överläkare, specialist i barn- och ungdomsmedicin

Anne-Berit Ekström, överläkare, specialist i barnneurologi och barn- och ungdomshabilitering

Christina Doctare, läkare, författare, föreläsare och samhällsdebattör

Sture Blomberg , överläkare, docent i anestesi och intensivvård

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Bengt Malmgren, överläkare, specialist i psykiatri

Johan Holmdahl, överläkare, specialist i medicinska njursjukdomar, hospiceläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Nerikes Allehanda 2009-02-14, Boråstidningen 2009-02-15 och Sydsvenskan 2009-02-16