Tyvärr har kyrkan i Europa ofta stått för en blind lojalitet med dem som haft den ekonomiska makten och därmed en avvisande attityd mot alla människors lika värde. På så sätt har kyrkan bidragit till att bromsa slavars, kvinnors och barns lika rättigheter i det sociala livet. Visserligen var det kristna som först tog upp kampen mot slaveriet, men en stor grupp kristna har med grumliga bibelargument bekämpat dessa reformer, vilket kan ha lett personer som Breivik att tro att detta är kristen kultur.

Vi ser kristendomen som internationalistisk och den gör inte skillnad på människor; fostret med Downs syndrom är lika mycket värd som USAs president och den somaliske flyktingen är lika mycket värd som Carolina Klüft. Hela jorden är vårt hem, eftersom vi tillhör Guds rike som inte känner några mänskligt påhittade gränser och där alla medmänniskor kan åberopa den medborgarrätt som Kristus köpt åt mänskligheten genom sitt verk, sin död och sin uppståndelse.  Detta är den kristendom som redovisas i NT:s evangelier, Apostlagärningarna och breven till de första församlingarna.

Att Europa är den mest demokratiska kontinenten anser vi beror på just kristendomens förebild med församlingar organiserade som dagens föreningar med ett spritt och delat ledarskap. Den kristna tron gav mod till slavar, främlingar och kvinnor att våga ta plats och göra sin åsikt känd. Där började det växa fram ett samhälle med allas lika rättigheter och skyldigheter och med fria och ansvarstagande medborgare i samarbete för en gemenskap där alla ger efter förmåga och får efter behov.

Ändå har många, inte bara Breivik, en helt annan bild av kristen kultur och kristen syn på det goda samhället. Detta är kristenhetens stora skuld i fallet med ”den kristne terroristen” och därför bör vi kristna företrädare ta på oss att informera om vad en kristen kultur byggd på NT:s undervisning är. Ingen fascist med nationalistiska ”übermensch”-drömmar ska någonsin mer kunna hävda att de bekänner sig till ”den kristna kulturen” eftersom de då vet att kristen kultur aldrig är rasistisk, främlingsfientlig, nationalistisk eller sexistisk, för inom sann kristendom gäller : ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Alma-Lena Andersson, gymnasielärare, skribent och debattör

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Per-Olof  Hermansson, datakonsult, egen företagare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Sundsvalls tidning 2011-08-15, Borås tidning 2011-08-15, Sändaren 2011-09-27, Världen Idag 2011-09-28

Bakom Norges ännu blödande kollektiva sår från förra helgens massaker låg en vrede som inte längre visste några spärrar. Ulf Åsgård, psykolog och expert på gärningsmannaprofiler, sammanfattar de inre orsakerna till mördarens handlingar i orden “hat, raseri och frustration”.

Dödssynden vrede kan definieras som: “En attityd av ilska och avsky som återspeglas i stark och intensiv fientlighet, hämndlystnad och inre raseri.” Vreden täcker ett spektrum av negativa känslor, från tillfällig irritation och frustration till våldsamt utbrott. Förberedandet och genomförandet av attentaten i Oslo och på Utöya täckte hela spektrat. Det slutade i landssorg.

Vreden kan dock även ha en positiv sida. Om den är av ondo eller godo beror på vad som triggar i gång vreden och vad vi tillåter den att resultera i. Det finns en vrede som vi skulle kunna kalla för helig vrede; ett starkt patos för godhet och rättfärdighet. En vrede som kämpar mot ondska, mörker, kränkningar och orättvisor. Vreden blir då ett verktyg i livets tjänst. Jesus från Nasaret greps själv vid flera tillfällen av vrede. Men det var inte en vrede grundad i frustration över egna tillkortakommanden. Istället kände han en vrede över världens ondska och orättfärdighet, och över att människors liv hamnat vid sidan om det goda som Gud skapat dem till. Vreden blir härmed ett uttryck för Guds passionerade kärlek till sin skapelse.

Den som inte känner en stark moralisk vrede över förra helgens terrordåd är etiskt handikappad. För att vara sant mänskliga är det samtidigt nödvändigt att vi förmår tygla vår vrede. Det norska samhällets strikta förhållningssätt till gärningsmannen är ett gott exempel på detta. Inte ens den hänsynslösaste mördare kan släppas ut att lynchas i gatans domstol. Varje brottsling måste bli mänskligt behandlad och bedömd, så att ett rättvist straff utmäts. Och vår rättmätiga moraliska vrede säger att straffet i det här fallet måste bli lagens strängaste. Vreden över ondskan behöver tyglas, men den får inte undertryckas.

Mördaren Breiviks vrede var dock av diametralt motsatt art. Den leende massmördarens hat vände sig mot mänskligheten, mot övertygelsen om alla människors likhet i värde, rättigheter och skyldigheter oavsett etnicitet. Inför den vrede som kalkylerat mördade mängder av oskyldiga står vi alla som medsörjande, oavsett grundsyn.

Även på det mer vardagliga planet är den otyglade vreden en allvarlig fiende. Det är alltför bekant för alla som levt tillsammans med någon som har kort stubin och har lätt till vrede och raseriutbrott. Övriga i hemmet ser hur öppenheten, tryggheten och friden rinner ur hemmet när de tvingas tassa på tå och förneka sina egna behov eller önskningar för att undvika ännu ett utbrott. Paulus ger handfasta råd i ämnet: “Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede.” Låter vi vreden bli kvar i vårt sinne förgiftar den både vårt inre och vår omgivning. Ordspråksboken lär oss: “Dåren ger luft åt sin vrede, den vise behärskar sig.”

För att besegra vreden behöver vi istället växa i dess motsats: tålamod. En tålmodig person är fördragsam, eftertänksam och har lätt att inför en frustrerande situation hellre reagera med empati än med vrede. “Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.”
Att ha en förlåtande attityd och våga se det goda istället för det dåliga hos vår nästa gör det möjligt för oss att leva i harmoni med varandra. Ja, då kan vi bli verkliga med-människor som inser att bästa sättet att bygga en bättre värld inte är en ständig kamp mot fiender, utan snarare att ständigt sträcka ut en hand till samarbete.

En annan följeslagare till tålamodet är mildheten. Mild betyder malen, fin, öm, mjuk och len. Många av de som har malts i livets kvarn blir med tiden både milda och ödmjuka. Det finns flera människor i äldre generationer som av livets alla erfarenheter vunnit just detta. En sådan person är otroligt behaglig att umgås med. Den har också mycket att lära den yngre generation som kan ha alltför lätt till vrede.

Jesus gick provocerande långt i sin undervisning när han gav oss budet att “Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Att i den bibelversen sätta in Anders Behring Breiviks namn är nog mer än någon av oss förmår. Vi behöver fortsatt få uttrycka vår sorg och rättmätiga vrede över hans fruktansvärda brott. Men det tar likväl inte bort Jesu utmanande ord som visar oss på en högre väg, oavsett om vi inte förmår gå den.
En människas vrede orsakade ett hav av sorg. Hur mycket mer kan då inte mångtusende människors kärlek förvandla en vredgad värld till ett hav av godhet.

Per Ewert
Alma-Lena Andersson
Kalle Spetz
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-08-05

Även om Anders Behring Breiviks retorik och hat är riktat mot vänstern, islam och det mångkulturella samhället, har han mycket mer gemensamt med annan extrem terrorism än med vanliga politiska partier. De totalitära ideologierna rör sig i de extrema utkanterna av det politiska landskapet, den extrema vänstern, den extrema högern, den extrema religiositeten som bland annat yttrar sig i muslimsk våldsromantik och terror. Mao, Stalin, Lenin, Hitler, Bin Laden, Khadaffi – och nu kan vi även skriva in Anders Behring Breivik på listan. Dessa massmördare har olika ideologier, men står för samma grundvärderingar. Man förespråkar en totalitär ideologi och stat och man kan använda våld och massmördande för att genomföra och upprätthålla ett sådant samhälle.

Vi blir återigen påminda om att det extrema våldet och de totalitära ideologierna lurar bakom hörnet även i det lugna och fredliga Norden. På 1930-talet var det nazismen och fascismen som inspirerade många och väckte en grymhet och brutalitet som var ofattbar. Vi vill lätt glömma att många svenskar sympatiserade med nazisterna, inte minst på de svenska universiteten. På 1960- och 1970-talen var det den extrema vänstern som stod på agendan, och de mest radikala förespråkade våld för att genomföra politiska idéer. Även extremvänstern fick omfattande sympatier
i Sverige. Militant extremvänster existerar fortfarande. De senaste tio åren har den muslimska fundamentalismen varit på agendan och det centrala hotet. Man bör dock komma ihåg att det även finns ett stort antal länder i världen, med Iran och Saudiarabien i spetsen, som drivs som muslimska fascistiska stater med en totalitär ideologi och som aktivt använder dödande för att driva sin politik. På samma sätt som det har funnits en viss sympati för nazismen och extremvänstern, finns det en naivitet och sympatier för dessa fascistiska stater.

Det vi blir påminda om efter händelserna i Norge är att vi aldrig får slå oss till ro i kampen för det öppna och demokratiska samhället och i kampen för mänskliga rättigheter och alla människors rätt till liv.

I mediebevakningen efter Norgehändelserna har Anders Behring Breivik utmålats som kristen. Han har ibland kallats för kristen fundamentalist. Han har lagt ut ett dokument på nätet på 1 500 sidor om varför han har utfört denna handling och hur han tänker. Enligt min mening finns det inga spår av aktiv kristen tro hos Anders Behring Breivik. Han är genuint konservativ och försvarar ett traditionellt samhälle. Det medför att han försvarar betydelsen av nationen, kungamakten och kyrkans traditionella roll.

Ett huvudbudskap i dokumentet är att använda terrorism som en metod att nå politiska mål. Och på den punkten skiljer han sig fullständigt från vanlig politisk konservatism, som förespråkar försiktiga och långsiktiga reformer för att förändra samhället.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-27

Marknadsekonomi och kapitalism fanns i lite olika modeller; en mer mindre-stat modell av amerikansk tappning med låga skatter och begränsad statlig sektor, och en mer blandekonomisk modell av nordisk tappning, eller social marknadsekonomi, som tyskarna utvecklade efter Andra världskriget.

Även socialism fanns i olika varianter, dels en strikt statssocialistisk modell enligt Sovjetunionens mönster, dels mer arbetarstyrda modeller som till exempel Jugoslavien försökte utveckla.

Trots den omfattande kritiken mot socialismen för att vara ekonomisk ineffektiv och för bristen på demokrati, fanns det ändå ett omfattande stöd i västvärlden och i Sverige för vänsterpolitiken.

I början av 1990-talet kollapsade det socialistiska systemet. Sovjet­unionen klarade inte konkurrensen med USA, och kunde inte mäta sig med USA. Det visade sig efterhand att man hade kommit på efterkälken både ekonomiskt och tekniskt.

Och det fanns konkreta exempel i världen som bevisade marknadsekonomins överlägsenhet. Det var bara att jämföra Västtysklands utveckling med marknadsekonomi och Östtysklands utveckling med statssocialism. Ännu i dag kan man i Berlin se vilka stadsdelar som hörde till Öst- respektive Västberlin. Ett annat flagrant exempel är Sydkorea och Nordkorea, där Sydkorea har utvecklat en blomstrande och snabbväxande ekonomi, medan Nordkorea har sjunkit allt längre ner i totalitär diktatur och fattigdom. Backar man tillbaka till 1950-talet var Nordkorea mer välmående än Sydkorea.

Så marknadsekonomin vann segern i denna globala kamp. Även om Kina fortfarande är en diktatur och socialistiskt, har man öppnat upp för mycket av marknads­ekonomins principer.

Erfarenheten har visat att ett system med fri företagsamhet är överlägset en statsstyrd och statskontrollerad ekonomi.
En viktig anledning är att det ger utrymme för människors egna initiativ och entreprenörskap.

Men marknadsekonomin behöver man slå vakt om. Den kan hotas på många olika sätt. Ett hot är korruption som gör att den fria konkurrensen inte fungerar. Ett annat är när de privata företagen blir så stora och mäktiga att de får monopol och för stor makt. Det finns en fara i marknadsekonomier att stora företag gynnas på bekostnad av små företag. Ett tredje hinder är brister i den globala handeln. Det har varit en skevhet i världshandeln så att de fattiga ländernas produkter ofta har varit belagda med tullar, medan de rika ländernas har fått säljas fritt över hela världen. Jordbrukssektorn är ett exempel på detta.

Därför behöver politiken stödja marknadsekonomin. Detta genom att både bemöta den kritik från vänstern som ständigt poppar upp, men också genom att ta tag i marknadsekonomins inre tendenser till att utvecklas i fel riktning. Marknaden behöver en tydlig etisk kompass för att fungera bra. Här kan kristna kyrkan bidra till att utveckla den etiska kompassen. Marknaden behöver en bra etik och ett socialt engagemang.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-22

På latin heter högmod superbia – det som är stort och magnifikt. Högmodet uttrycker sig i överlägsenhet, självcentrering och en nedlåtande inställning till andra. Högmodets begynnelse ser vi i lustgården när människan följer frestelsen att göra sig själv till herre och avsäga sig beroendet av Gud.

Vi människor avskyr högmodet när vi ser det hos andra. Samtidigt har vi anmärkningsvärt svårt att identifiera högmodet hos oss själva. Det hör till syndens karaktär. Den högmodige lider brist på självinsikt och ser sig alltid som viktigare än andra. Ett vanligt marknadsföringsknep är att sälja produkter under devisen ”Det är du värd”. Men innerst inne vet vi nog alla att vi inte har levt så fullkomligt att just vi har gjort oss förtjänta av den där välfärdsprodukten det gäller.

Det svenska högmodet tar sig extra tydligt uttryck i indignerade utfall mot andra länders vägval. När Ungern nyligen skrev in i sin konstitution att landet hålls samman av den kristna tron, samt att staten ska skydda liv redan från befruktningen, bemöttes det från svenskt håll av en till hån gränsande kritikstorm.

I det sekulariserade Sverige finns en närmast gränslös tro på människans förmåga att själv bygga ett jordiskt paradis. Nycklarna till den sanna lyckan ligger i att skaka av sig Gud och andra auktoriteter. Varken äkta hälft, barn eller någon annan ska stå i vägen för vår ambition att frigöra och förverkliga oss själva. När var och en blir sin egen herre – då blir vi fria. Ormens röst ljuder lika lockande som en gång i lustgården. Och resultatet är lika tragiskt som då.

Ändå verkar det inte som att frigjordheten från Gud har blivit den lyckans dörr som människan hoppats på. Statistiken från dagens sekulariserade Sverige pekar i stället på mer ensamhet, fler brustna relationer och högre intag av antidepressiva medel än någonsin förr.

I en värld där ingen annan än vi själva bygger våra liv, blir det än mer avgörande att bygga vårt eget varumärke och status som framgångsrik och oberoende. De sociala medierna har här blivit ett utmärkt medel att planera vårt personliga skyltfönster. Det gäller att hålla skenet uppe, fasaden får inte rämna.

Oberoendet ställer dock tunga krav på mig själv, speciellt när jag märker att jag inte når upp till min egen måttstock. Högmodets kaxiga attityd döljer alltför ofta ett dåligt självförtroende och brist på verklig självkänsla.
För det vi innerst inne längtar efter är ju inte att vara oberoende – utan att bli älskade. Att få leva i relation. Och här sipprar värmen från dygden på andra sidan skiljeväggen fram. Det vi vill se hos andra, och egentligen själva önskar våga växa i, är ödmjukhet.

Ödmjukhet är motsatsen till högmod. Martin Lönnebo har sagt: ”Att vara ödmjuk är att betrakta sig själv som vem som helst.” Ödmjukhet är befriande, för den tar fokus bort ifrån oss själva. Den ödmjuke är mjuk och formbar. Om vi vill mogna som människor behöver vi våga leva nära både Gud och varandra. Vi behöver odla en livsstil där vi är beroende av och finns till för varandra, och där andra människors längtan, sorger och glädjeämnen blir viktiga för oss. Den ödmjuke kan glädja sig över andras framgångar. Den som sagt nej till högmodet upplever inte sin nästa som en konkurrent utan som en medmänniska.

En ödmjuk ser sig inte som mer – men inte heller som mindre – värd än sin nästa. Att vara ödmjuk är inte detsamma som att sakna ryggrad eller se ner på sig själv. Självförakt innebär ett accepterande av att man inte har något värde, att man är misslyckad. Det är inte ödmjukhet. Jesus sa: ”Älska din nästa som dig själv”. En förutsättning för att kunna älska andra är att älska sig själv.

Det finns en skön mjukhet bland ödmjuka människor, men det finns också en integritet och en värdighet. Det allra största exemplet är förstås Jesus själv. Han förkunnar i Matt 11 att allt i världen är överlämnat åt honom. Och i nästa andetag försäkrar han att han samtidigt är ödmjuk. För Jesus var det, märkligt nog, ingen motsättning mellan frihet och ödmjukhet. Han böjde sig självklart under Faderns vilja. Vi är så präglade av ett gudsfrånvänt tänkande att vi lätt upprörs över uppmaningen att böja oss under någon. Men den kristna tron menar att det ligger en enorm befrielse i att kunna stå rak och tro på sitt eget värde, och att detta inte på något sätt utesluter en ödmjukhet inför Gud eller människor.

När allt kommer omkring äger ju ingen människa själv full kontroll över sitt liv. Alla låter vi någon eller något bli vår herre. Vissa saker binder oss, andra gör oss fria. Högmodet är förrädiskt, för det inbillar oss att vi är klarsynta, när det egentligen handlar om en raffinerad form av dålig syn. I högmodet hänger vi oss åt önskedrömmar om vår egen överlägsenhet, och risken är därmed ganska stor att vi med sådana glasögon aldrig kommer att lära känna vare sig oss själva eller Gud.

Per Ewert

Kalle Spetz

Anna Sophia Bonde

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-06

Författaren Sir Arthur Conan Doyle sägs en gång ha utsatt tolv män han kände för ett utstuderat practical joke. Utan att känna till några eventuella skelett i garderoben skickade han ett kortfattat, identiskt telegram till dem alla: ”Allt är avslöjat. Fly omedelbart!” Inom 24 timmar hade samtliga lämnat landet.

Denna anekdot säger åtskilligt om människan och de mörka rum som tycks finnas inom oss alla. Knappast någon står ut med tanken på att varje dold tanke, ord och handling kan komma att ropas ut över hustaken. Vi kan förstås försöka ignorera synden som begrepp eller företeelse. Men det betyder inte att den inte existerar.

De sju dödssynderna syftar inte främst på aktiva handlingar. Istället pekar dödssynderna ut destruktiva attityder i vårt inre. Drivkrafter som bryter ner människans sanna jag som Guds skapelse och förvaltare av Guds aktiva kärlek i världen.

Att idag 2011 tala om och varna för synd är inte riktigt comme il faut. Inte i sekulariserade kretsar, och förbluffande nog inte heller i vissa kristna sammanhang. Trots detta verkar intresset för de sju dödssynderna vara livaktigt i kulturlivet, om intresset någonsin varit helt dött för denna välbekanta ”syndakatalog”.

Det sekulariserade 2000-talet har utvecklat ett dubbelt förhållande till begreppet synd. Den ena inställningen är att radikalt förneka dess existens. ”Det finns ingen synd” har sedan Kai Pollaks populära film ”Såsom i himmelen” blivit ett mantra som därefter förvaltats i vitt skilda kretsar: allt från troende kristna, till hängivna ateister som drar till strids så snart begreppet synd tas fram i debatten. Synd förutsätter ju en gudomlig normgivare inför vilken man kan synda. Eftersom ateisten inte accepterar en sådan objektiv normgivare, måste därmed också själva synden avföras från dagordningen. Detta är inget nytt. Det intressanta är att också många troende kristna värjer sig mot tanken på att de är syndare som behöver förlåtelse.

Den andra inställningen till synden kan sammanfattas i Oscar Wildes skämtsamma råd att det bästa sättet att övervinna en frestelse är att falla för den. Och här tycks de sju dödssynderna fortsatt utöva en gåtfull attraktionskraft på den kultur som vänt Gud ryggen, men som ändå äger något slags syndamedvetande. Synden har i sekulariseringens spår förvandlats från något fasansfullt till något närmast eftersträvansvärt. Än får dödssynderna etikettera en glasskollektion från GB, än blir de tv-serie med Sissela Kyle. Och vad passar bättre än att bygga upp en deckarintrig kring dessa sju synder som i den tänkvärda filmen ”Seven”? Den gemensamma bilden är tydlig: dödssynderna återkommer med jämna mellanrum i samtidskulturen.

Begreppet ”dödssynder” med sin mustiga klang har fått störst genomslag i folkdjupet, men de går ofta även under namnet ”kardinalsynder” och är i grunden inte synder utan böjelser till att begå en mängd olika synder. De fastslogs av påven Gregorius I inspirerad av Paulus brev, och populariserades av Dante Alighieris Divina Commedia. Dessa synder utgörs av våra djupaste självfixerade begär, som på olika sätt vill placera egot före Gud och vår nästa. Synderna skadar både oss själva och vår omgivning.

Knappast är någon böjelse straffbar i lag. De föds i människans inre, och når sin fulla destruktivitet först när vi låter dem omsättas i handling. Alla har de också varsin motpol i form av de nio kardinaldygderna, de motsatta egenskaper som istället gör människan mänsklig i det att de förvandlar oss till de kärleksfullt utgivande varelser som Gud skapat oss till.

Claphaminstitutet planerar under kommande månader att producera artiklar för Världen Idags opinionssida för var och en av sju av de klassiska dödssynderna: högmod, girighet, lusta, avund, frosseri, vrede och likgiltighet. För även om det sekulära samhället försöker göra synden till en kulturell dekoration har dessa sju inte förlorat vare sig attraktionskraft eller relevans i samhället idag.

Den som önskar förneka dödssyndernas existens behöver bara ögna igenom nutidens tidningsframsidor för att övertygas om att de ännu lever i all sin destruktivitet. Därför behöver de också granskas och bekämpas. I samhället såväl som i varje människas inre.

Per Ewert

Alma-Lena Andersson

Anna Sophia Bonde

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011 

Jag håller med Herman Lindqvist som häromdagen i Studio ett kallade drevet mot kungen för ett spektakel som inte har sin grund i någon folklig vrede utan snarare i journalistisk blodtörst. Nåja, han sa inte precis så, men det var vad han menade.
Han fick i inslaget spela fursteslickare medan Peter Wolodarski, DN:s ledarskribent, antog en diplomatisk “å ena sidan, å andra sidan”-linje. Deanne Rauscher, en av författarna till boken Den motvillige monarken, tog stora ord i sin mun, av typen “lögner”, “katastrof”, “skandal”. Hon syftade då inte på sin egen bok utan på kungens agerande i denna “affär”, som redan spås bli “historisk” (något som nuförtiden inte verkar betyda så mycket mer än att någon önskar att det ska bli så och gärna att ens egen roll i det hela ska kommas ihåg och lyftas fram av framtida historieskrivare).
Själv tycker jag inte att vare sig ett eller två nattklubbsbesök för kungens del under 1996 är tillräckliga skäl för att införa republik. Jag förväntar mig inte att Carl XVI Gustaf ska vara moraliskt oförvitlig, mer än jag förväntar det av mina grannar, min kyrkoherde eller mig själv.

Vad jag däremot tycker är oroväckande är att kungen nu ser sig nödgad att “omvärdera” sin vänskap med dessa syndare. Jag är ganska säker på att Jesus aldrig skulle ha förnekat att han kände Sackeus, även om det efteråt kommit fram att Sackeus inte alls lämnat tillbaka de där stulna pengarna. Eller äktenskapsbryterskan, om det visat sig att hon återfallit i sina dåliga vanor. Och Jesus förnekade ju aldrig Petrus, hur mycket hanen än gol.
Det är helt enkelt inte Jesus stil, att göra så. Han gillar inte folk för att de är moraliska, han gillar dem trots att de är omoraliska och det finns många exempel på att han, i stället för att insjukna själv, smittade sjuka människor med sin hälsa.
Utan närmare inblick i kungafamiljens vardag är mitt intryck att det de håller på med är att träffa människor, alla möjliga sorters människor. Handikappade barn, utländska diplomater, elitidrottare, konstnärer, företagare, musikanter och kinesiska handelsdelegationer. Det verkar därför i det närmaste oundvikligt att de förr eller senare skulle stöta på en serbisk torped. Jag vet inte hur Magdalena Ribbing tycker man ska uppföra sig gentemot den sistnämnda kategorin men den kristna etiken är ganska entydig: hata synden, älska syndaren. Det är förstås lättare sagt än gjort och säkert lika svårt i slott som i hyresrätt.
Vi svenskar vill det omöjliga: att kungen både ska vara vanlig, som vi, och ett oklanderligt föredöme. Om den här “affären” blir så stor som Deanne Rauscher och många med henne hoppas beror det på att kungen härmed visat sig vara varken vanlig, som vi, eller ett oklanderligt föredöme. Men styrkan i indignationen säger nog i så fall mer om oss “vanliga” svenskars benägenhet att hamna i moralpanik än att kungen skulle ha ett anmärkningsvärt lastbart leverne.

ANNA SOPHIA BONDE präst i Svenska kyrkan, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kvällsposten 2011-06-03

Nu påstår dock de flesta att vi med själva ordet människovärde menar något som inte har med transplantationer eller pengar att göra. Värdet är dessutom oändligt så det behövs inga siffror för att uttrycka dess storlek. Eftersom både du och jag har ett oändligt värde så har vi ju också lika värde, eller hur?

Det är detta vi brukar syfta på när vi talar om ”allas lika värde”.

Som filosofiskt fenomen är detta människovärde unikt. Alla andra värden är prislappar som regleras av tillgång och efterfrågan. Det måste i deras fall finnas någon som är beredd att offra något för att få äga det värdefulla eller kanske bara få se på objektet. Det som ingen frågar efter på något sätt kan inte ha något värde, inte ens ett affektionsvärde. Ett värde uttrycker alltid en levande persons längtan eller behov.

När filosoferna inte kunnat hitta något vars värde inte berott på någons efterfrågan, så föredrar de uttrycket värderingar. Dessa är subjektiva och måste vara det. När vi ändå ofta talar om värde menar vi därför – med ett undantag – något som är subjektivt och föränderligt. Människovärdet ses däremot som objektivt. Det skall inte – får inte – uppfattas som en värdering, säger man, utan är ett värde i sig självt.

Människovärdet är en grundbult i hela den humanistiska etiken. Hur kan då etiker mot bättre vetande laborera med ett oändligt värde när ingen varken kan eller vill betala ett oändligt pris? Svaret är att Gud både kan, vill och har betalat ett oändligt pris för att vinna oss till sig. Han lever och längtar. Vi talar om ett fast människovärde i den kanske omedvetna insikten om att Gud finns trots all humanistisk förnekelse. Det är Guds kärleks längtan som sätter priset – och värdet.

Judar betonar att vi är skapade till Guds avbild. Kristna pekar dessutom på sin övertygelse att Guds Son valde att låta sig dödas under brutala former för att kunna vinna ditt och mitt hjärta och rädda oss från det tomrum som plågar oss alla och som heter värdelöshet. Ingen skulle annars kommit på tanken att tala om ett oändligt människovärde. Det var i länder präglade av judiskt-kristet synsätt som människovärdet blev absolut, inte i kastväsendets och karma-tänkandets Indien

Om nu gudstron faktiskt är grunden för det människovärde som i sin tur är grunden för hela vår etik, så skulle sekulariseringen kunna liknas vid att källaren och första våningen i ett hus har tagits bort. Ändå svävar huset kvar i fria luften som om inget hade hänt.

Eller gör det det? Svävar det verkligen? Gick det att ta bort Gud utan att det blev någon skillnad i det värde som bara Gud kan skapa täckning för? Varför måste vi bygga specialkliniker för att så många numera bantar sig till fara för sina liv? Varför skär sig allt fler ungdomar i armarna? Beror det inte på att man känt sig förklarad värdelös eller är rädd för att få den stämpeln på sig? Skaffar sig inte mobbaren ett värde genom att göra sitt offer värdelöst?

Under det nya millenniets första tio år har missbruket av droger ökat med 15% och alkohol med 20%. Hur många sådana tioårsperioder orkar vi med innan hela samhället kollapsar? I Sverige sups det i dag lika mycket som i slutet av 1800-talet då folkväckelsen kom och befriade stora skaror från spriten. Många kommer att bli alkoholister om de inte redan är det.

Vad livnär sig modeindustrin på? Och skvallerpressen? Varför måste bilar ha ett nytt utseende vartenda år? Skulle de inte bli billigare om man nöjde sig med vartannat? Skönhetskirurgin var ingen framtidsbransch om man utbildade sig till läkare för 50 år sedan. Ändå skulle man ha klarat att göra många ingrepp som är standard i dag. Snart skall alla kvinnor operera brösten några gånger under sin livstid. Det blir som att gå till tandläkaren, man kanske får en kallelse för ny besiktning med jämna mellanrum.

I högstämda ordalag bekänner vi oss till tron på ett absolut människovärde men många har samtidigt insett att det värdet försvann tillsammans med honom som ville betala ett pris för oss. Numera vill blivande föräldrar ibland veta fostrets kön för att kunna abortera det om det är en flicka. Fenomenet kallas könsabort. Sveriges feminister har varit öronbedövande tystlåtna när denna trend vuxit sig allt starkare. Visst är det pinsamt att man aborterar just flickor men eftersom den fria aborten väger tyngre får man bedriva tyst diplomati, som det brukar heta när man väljer att vända bort blicken.

Inget hus kan sväva fritt i tomma luften när grunden är borta. Vi har förnekat grundvalen för hela vår etik.

Sven Reichmann, läkare, docent

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Tuve Skånberg, direktor, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-12-08

Vi vet ju att själva ordet skaffa betyder att förse sig med något, att göra något direkt tillgängligt för en själv. Det kan vara en person man vill ha och som man kan skaffa sig för olika behov som ska tillgodoses. Här verkar det inte finnas gränser för vad man kan göra med andra människor för att tillgodose sina egna behovs syften. Man kan betala pengar för att få utnyttja en annans kropp för något ändamål man menar sig ha rätt till, som personlig sexuell njutning. Det kan handla om att skaffa ett barn genom surrugatmödrar eller ett specifikt designat barn med önskad hår- eller ögonfärg eller andra egenskaper. I sådana fall köper man ägg eller spermier av personer som ska ge det barn man köper vissa genetiska egenskapar som överensstämmer med ens egna föreställningar av vad som är eftersträvansvärt. Man köper människor som vore de ett objekt och en vara. Man anskaffar och avskaffar människor man själv vill ha eller tröttnat på!

Nu kan man fråga sig om vi verkligen kan veta att det är omoraliskt och själviskt att köpa ett barn eller en annan människas kropp när vissa påstår att det är deras rättighet som vuxna att ha barn eller få kroppslig njutning? Mänsklig samlevnad baseras ofta på den gyllene regeln: att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Det rimmar dåligt med den regeln att behandla andra människor som vore de en vara i en affär som man skaffar och sedan avskaffar när man tröttnat på den.
Den positiva tolkningen av den gyllene regeln utgår från att alla människor ytterst vill bli behandlade som personer och individer med värdighet.
Inom etiken känner vi till Immanuel Kants kategoriska imperativ: Om du kan upphöja något till en allmän regel, det vill säga att alla kan göra såsom du gör, så är det något du kan agera på. Det var också Kant som visade att etiskt tänkande och därmed det moraliska handlandet bör basera sig på följande: Handla på ett sådant sätt att du alltid samtidigt behandlar mänskligheten, såväl i din egen person som i varje annan person, som ändamål och aldrig endast som medel.

Dessa utsagor avseende etiskt tänkande och moraliskt handlande riktar sig mot andra och deras väl och visar en respekt för den andres värdighet och är därmed moraliska. Logiskt sett är då motsatsen till detta att betrakta som omoral.

Anna Emdenborg etiker
Ivar Gustafsson docent matematik
Erika Cyrillus chefredaktör EFS Budbäraren
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad 2010-11-18 i Dagen

En grundläggande värdering handlar om inställning till alkohol, droger och missbruk. Även här ser vi politikens begränsningar. Via politiken kan vi driva informationskampanjer, höja skatter och öka insatserna för missbrukarvård. Men ytterst handlar det om folkliga värderingar och moral. Hur många som är missbrukare är inte statiskt. En avgörande faktor är hur accepterat det är att använda droger, överkonsumera alkohol m.m. Vem tar ansvar att påverka folkmoralen i dessa frågor? Folkmoral handlar också om sex. Och här har politiken nästan helt abdikerat. Kyrkorna får ju inte heller syssla med underlivsfrågor har en del fått för sig, så det medför att de enda moralfostrarna i sexfrågor är RFSU, Hollywood och RFSL. Hur ökar vi acceptansen i samhället för trohet som en livsstil och att vänta med sex? Och att sex inte bara är tillfällig njutning utan ett medel för att bygga upp en trogen och livslång relation. Politikerna har i varje fall ingenting att säga i ämnet, men sexualmoralen är avgörande för hur ett samhälle fungerar.

Detta var endast exempel på fyra grundläggande värdefrågor som är väldigt avgörande för hur ett samhälle fungerar, och där politiken spelar en mycket marginell roll. Ett parti som vill gå utanför de snäva politiska ramarna, och vill driva på i debatten i grundläggande värderings- och moralfrågor – tror jag kan öka intresset för både politiken och det egna partiet. Samtidigt behöver vi fler opinionsbildare och folkrörelser som kan vara drivande i frågor som handlar om normbildningen i samhället. Den kristna kyrkan, kristna ledare och goda kristna föredömen kan här fylla en mycket viktig roll. Långt utanför kyrkväggarna.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-10-25