”Våra moraluppfattningar är präglade av förhållanden som rådde för länge sedan…. Fram till förra århundradet levde större delen av mänskligheten i små samhällen. När människor betedde sig illa … fanns det andra som blev påtagligt drabbade och som lätt kunde ta reda på vem som låg bakom. Därmed blev moralen personlig och viljan att hålla sig inom dess råmärken underblåstes av risken för vedergällning, till exempel i form av social utfrysning.

Idag samspelar vi med många fler personer och på många fler sätt. Samtidigt är denna interaktion mer indirekt och opersonlig. Även om konsekvenserna av vad vi tillsammans gör i allra högsta grad är påtagliga så är våra individuella bidrag rätt betydelselösa. … Så medan den moral vi ärvt är personlig, så har problemen blivit opersonliga. … Vad vi måste reflektera över är om de moraluppfattningar vi ärvt verkligen är adekvata i den situation vi nu står inför”.

Tersman har rätt i att den nya moralen och etiken gör livet mycket mer komplext. En etik som tar hänsyn till framtida generationer innebär nya utmaningar. Hur ska vi väga våra intressen idag gentemot framtida generationers? Vad kan vi egentligen veta om hur världen ser ut i framtiden och vad framtida generationer värderar? Vi möter nya krav att leva miljösmart, att göra så lite avtryck i naturen som möjligt. Våra handlingar och vår livsstil får vida konsekvenser i ett globalt perspektiv. Egentligen inser jag att det är oförsvarbart att skövla regnskogen – jordens lungor, men vad kan jag göra för att förhindra det? Ofta är vi inte medvetna om det vi kollektivt gör oss skyldiga till. Man kan inte kräva att vi som icke-experter ska förstå hur vår ekonomiska världsordning drabbar de fattiga länderna. För folkmord och andra brott mot mänskligheten känner vi inte personlig skuld men det är ändå lätt att få en känsla av kollektiv skuld.

För kristendomen är denna ”nya” etik och det globala perspektivet inte något nytt.

Bibeltexter som ” Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren, världen och de som bor i den…” (Psalm  24), ”Ty så älskade Gud hela världen …” (Johannes evangelium, kapitel 3)  och ”Han är försoningen för våra synder, ja inte bara våra, utan hela världens” (första Johannes brev, kapitel 2 ) är grundläggande för kristen tro. Kristendomen har alltid hävdat att vi människor har ett totalt ansvar inte bara för individen utan även för skapelsen och mänskligheten som sådan, ett globalt samhälleligt ansvar. Detta ansvar går tillbaka ända till första Mosebokens första kapitel där människan får uppdraget att ”bruka, vårda och förvalta skapelsen” och att ”ta vara på sin broder”.

Visst har förfärliga saker utförts i kristendomens och trons namn, men man kan inte beskylla kristna för att vara likgiltiga. Man bryr sig och engagerar sig. Kristna har genom hela historien engagerat sig mot förtryck och orättvisor, för de fattiga, sjuka och lidande. Man har gjort detta utifrån bibelns etik och moral, som väl rimmar med den ”nya etik och moral” som professor Tersman efterfrågar. Dessutom kan kristendomen erbjuda ett sätt att hantera vår känsla av ofullkomlighet när det gäller att leva upp till de krav som den nya moralen och etiken ställer. Detta genom de klassiska kristna begreppen: förlåtelse, nåd, förtröstan och hopp.

Ivar Gustafsson, Docent i matematik

Maare Tamm, Fil.dr. i psykologi

Maria Roginskaya, Docent i matematik

Stefan Holmström, Missionsföreståndare EFS

Ola Hössjer, Professor i matematisk statistik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

 Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-25

Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Samtidigt hörs idag rop i rakt motsatt riktning i den svenska debatten. Flera debattörer verkar för att införa möjligheten till aktivt dödande i sjukvården, ofta beskrivet under eufemismen dödshjälp. Häri ingår även så kallat läkarassisterat självmord, där sjukvården medverkar till att patienter kan ta sitt eget liv. Vi är mycket oroade över dessa rop på en dödens kultur. Vi vill gå en rakt motsatt väg. Istället för att ”hjälpa” människor att dö vill vi hjälpa människor att leva.

Vi kan påminna oss hur FN:s deklaration om den mänskliga rättigheterna understryker varje människas rätt till liv. Även World Medical Association tog 1987 tydligt avstånd från aktiv dödshjälp, och 2001 slog man även fast att läkarassisterat självmord bör fördömas som oetiskt.

En brittisk utredning ställde sig helt avvisande till varje form av dödande i sjukvården, inklusive läkarassisterat självmord. Deras huvudskäl var mycket enkelt: ”Samhällets förbud mot aktivt dödande … är hörnstenen i lagstiftning och sociala relationer. Det är ett opartiskt skydd för var och en av oss, och förkroppsligar övertygelsen om alla människors likhet.”

Sjukvårdens uppgift har alltsedan Hippokrates varit att ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vi kan aldrig acceptera att läkarkårens uppgift i ett upplyst, modernt Sverige istället skulle förändras till ”ofta bota, annars avliva”. Detta gäller oavsett om läkaren själv ger patienten en dödande injektion, eller om han eller hon hjälper patienten att begå självmord.

Den palliativa vården har idag kommit mycket långt i sina möjligheter att göra människor sista tid så god som det är möjligt. Den vården kan ta hänsyn till människans sociala, själsliga och andliga behov, samtidigt som rent fysisk smärtlindring ges. Att då öppna dörren för den enkla vägen att helt enkelt ta patientens liv när slutet närmar sig är inte människovärdigt.

Där samhället idag gör så mycket för att bygga in livets kultur genom suicidprevention inom andra delar av samhället vore det djupt tragiskt om sjukvården av alla samhällsinstitutioner inte bara skulle acceptera självmord, utan till och med medverka till att de utförs. Det har funnits många tillfällen i livet där samhällen har byggt en dödens kultur, med mer eller mindre vällovliga syften för ögonen. Men självmord är och förblir tragedier, såväl personliga som samhälleliga. Vi vill istället bygga ett samhälle där livets kultur får råda, ett samhälle där människan får vara och bli behandlad som en människa även i livets slutskede. Ett samhälle där alla människor får känna sig välkomna och önskade – hela livet.

Per Ewert, lärare och författare, Forserum

Christina Doctare, läkare och samhällsdebattör, Borghamn

Artikelförfattarna är Fellows vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Smålandstidningen 2010-08-06

På 1930-talet skrev författaren Aldous Huxley boken ”Du sköna nya värld”. Den utspelar sig i en avlägsen framtid, där barnen skapas på mer eller mindre industriell väg och anpassas under fosterstadiet på kemisk väg till sin plats i samhället. I Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” finns inga gamla, sjuka eller olyckliga människor. Livet är sorglöst och okomplicerat. Huxleys framtidsvision väckte mycket debatt under flera årtionden, men hans idéer ansågs ändå rätt harmlösa eftersom man trodde att sådant inte kunde realiseras.

Men i dag är vi där. Vi kan i enlighet med Huxleys vision delvis designa barn med önskade egenskaper.  Den kommersiella hanteringen inom företaget Doron har skapat en slags människohandel i en globaliserad värld, där fattiga kvinnor i Indien utnyttjas. Medan Huxleys roman väckte mycket debatt finns det mycket litet debatt om den verksamhet som bedriver handeln med Google Baby.

Människans strävan efter kunskap är ofta en positiv kraft för samhällsutveckling. Det är dock mycket viktigt att klara etiska gränser finns som garanterar människovärde och respekterar livets egna principer. Människors längtan efter barn är mycket naturlig och måste respekteras. Medicinsk hjälp i detta sammanhang vill vi gärna bejaka men vi menar att genom industrin med Google Baby suddas gränserna ut.

Kristendomen har alltid värnat om livet och skyddat dess gränser. Frågor som rör livets början och dess slut är djupt mänskliga och därför inte enbart en angelägenhet för professionella etiker, läkare, lagstiftare eller politiker. Den handel med Google Baby som pågår i dag tvingar oss att ställa några frågor.

Är det rätt att föräldrar ska få kunna kombinera ett barn efter egna önskemål?

Är den handel med ofödda barn som Doron bedriver etiskt försvarbar?

Hur väger vi föräldrars rätt till barn mot barnens rättigheter enligt barnkonventionen?

Hur förhåller vi oss till att fattiga kvinnor i Indien utnyttjas i denna serieproduktion av barn?

Dokumentären om Google Baby är skrämmande, omskakande och frånstötande. Den borde fungera som ett varnande exempel på vart vi är på väg när vi inte upprätthåller klara etiska riktlinjer som värnar om människovärdet.

Maare Tamm ,  fil.dr. psykologi

Ivar Gustafsson, docent matematik

Per Holmström, journalist

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-06-24

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10

Man kan bara konstatera att lågmäldheten och mumlandet hos präster och pastorer ökar i takt med ju fler kristna som inte lever efter Bibelns riktlinjer. Hur Gud vill att vi ska leva som kristna har väl knappast förändrats för att vårt samhälle har genomgått en sexrevolution och en omfattande familjeupplösning. Däremot tycks kyrkan bli alltmer sekulariserad, samhällets normer påverkar oss kristna, och det blir tv och kvällstidningarna som styr, mer än Bibeln.
Därför behövs det tydlig, näst intill övertydlig kristen förkunnelse, vägledning och undervisning i frågor som gäller sex, samlevnad och äktenskap. Innerst inne tycker människor att Bibelns samlevnadsideal är bra, problemet är att man inte klarar av att leva efter detta. Därför måste vi i kyrkorna arbeta med äktenskapsundervisning, själavård och vägledning före äktenskapet. Med tydlig undervisning, mycket nåd och barmhärtighet, bra själavård, och en finkänslighet för att nå människor där de befinner sig – då kan vi ge en vägledning som påverkar och berör människor.

Jag har som pastor vid ett antal tillfällen fått ge vägledning i samlevnadsfrågor till människor som helt saknar kristen bakgrund. Det har förvånat mig mer än en gång hur pass snabbt man fångat upp den kristna etiken. Jag minns ett tillfälle då jag vigde ett par som nyligen hade blivit kristna, som bott sambo i 11 år och hade tre gemensamma barn. Efter omvändelsen förstod de snabbt att det inte räckte med att bara bo sambo, vi ordnade en vigsel inför Gud i kyrkan – ganska snabbt, och de blev även registrerade som gifta hos folkbokföringen.
Klart och tydligt om äktenskapet – är enda vägen framåt för kristna kyrkan i Sverige. Pastor Janssons tid är över.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm och ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-21

Den ateistiska livssynen, som allt mer kommit att ersätta kristen gudstro, kan inte säga annat än att människan saknar egenvärde. Principiellt finns det inget människovärde; hon är endast en av otaliga biologiska livsformer på jorden. Människovärdet förändras från att vara en sanning om människan till att bli en överenskommelse mellan människor. Och alla överenskommelser kan brytas.

Helt följdriktigt diskuteras nu tanken på att få fram “perfekta människor” genom fosterdiagnostik och selektiva aborter och samtidigt minska antalet mindre perfekta människor. Enligt Torbjörn Tännsjö bör vi “eftersträva utjämning av intellektuella och emotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle” (Aftonbladet 23 oktober 2009). Men det är då inte en jämlikhet i värde, utan i egenskaper. Människor med fel egenskaper sorteras bort, eftersom de inte värderas lika högt som människor med rätt egenskaper, som till exempel hälsa, intelligens och skönhet.

Detta synsätt utgör en radikal förändring av synen på människan och har knappast diskuteras i sådana termer sedan det tidiga 1900-talets rasbiologi. Föraktet för svaghet kan inte uttryckas tydligare.

Som kristna är vi övertygade om att varje människa, från befruktningen till dödsögonblicket, har ett okränkbart värde. Detta värde är oberoende av egenskaper och förmågor, eller brist på sådana. Vi har vårt värde i kraft av att vi är människor, skapade till Guds avbild och föremål för hans kärlek. Som kristna avvisar vi därför varje relativisering av människovärdet, varje gradering av den enskilda människan och varje utsortering av den oönskade.

I bakgrunden till denna diskussion finns förstås hela frågan om abort och vårt samhälles kluvna inställning till den ofödde. Å ena sidan är fostret enligt svensk lagstiftning en skyddsvärd individ från befruktningen, å andra sidan har vi rätt att avsluta fostrets liv av precis vilken anledning som helst. Logiken är obeveklig: Om det är rätt att abortera av vilken anledning som helst, måste det ju vara rätt att med hjälp av fosterdiagnostik abortera av speciella skäl. Selektering på grund av hälsa, intelligens, skönhet eller måste då accepteras. Den som försvarar vårt samhälles nuvarande inställning till abort har därför ingen saklig möjlighet att invända mot Tännsjös resonemang.

Utan Gud är människan ett djur bland andra. Om människan är Guds avbild förändras bilden. Som Jesus retoriskt frågade: “Se på himlens fåglar – är inte ni värda mycket mer än de?”

Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Artikeln är publicerad i Kyrka och Folk 2010-03-10

Ända in på 1960-talet var rubriker som dessa otänkbara. Den tidens samhällstoppar bars av andra värden och en annan personlig moral. Ett slående exempel är hur Aina, Tage Erlanders hustru, vid makens bortgång gick upp till Regeringskansliet och lämnade tillbaka makens pennor på vilka det stod ”Tillhör statsverket”. Vad saknar politiker i dag jämfört med Tage Erlander och hans samtida? Själv berättade Tage Erlander om föräldrarnas fostran, söndagsskolans betydelse och om den solidaritet som folkhögskolan skapade. Inte att förglömma ingick katekesen med Tio Guds Bud i folkskolans lärobok ända fram till 1919 då Tage Erlander var 18 år.

Etik och hederlighet lönar sig faktiskt. Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte enbart i marknadsekonomin, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith framhöll i ”The Wealth of Nations” den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekono­mi med etik. Han insåg att egennyttan som är marknadens drivkraft lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt kunde fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner.

Vad kan göras för att stärka en god etik i samhället? Skolan behöver återfå sin värdeöverförande funktion, liksom i Tage Erlanders ungdom. De Tio Budorden behöver komma till heders igen.

I gällande läroplan (Lpo 94) stadgas: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” Dessa ord om den kristna etiken måste få genomsyra skolans vardag och skolans värdeöverförande funktion måste stärkas.

Familjens fostrande betydelse, där föräldrarna får tid och mandat att ge sina barn kärlek och uppfostran, måste återupprättas. Det behövs en återupptäckt av den klassiska kristna etiken som gav tidigare generationer en inre etisk kompass, en inbyggd, intuitiv känsla för rätt och fel – ett vaket samvete, om man så vill. Småbarnsföräldrarna behöver ett fullskaligt vårdnadsbidrag för att de ska kunna välja en barnomsorg som ger dem mer tid med barnen. Det behövs mer resurser till familjerådgivning för att rädda familjer i kris. Och skrivningarna i skolans läroplan om värdegrunden måste förverkligas.

Tuve Skånberg

Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-03-08, i Sundsvalls tidning 2010-04-28, i Norra Skåne 2010-04-29, i Vestmanlands läns tidning 2010-04-30

Frågan om samvetsfrihet är särskilt aktuell inom sjukvården, eftersom etiska ställningstagande här får högst praktiska konsekvenser. I flera länder har man därför infört en så kallad  samvetsklausul inom vården, vars syfte är att värna vårdpersonalens samvetsfriheten. Konkret innebär detta en rätt att vägra medverka vid vissa kirurgiska ingrepp och behandlingar som står i strid med den egna etiska övertygelsen. Detta kan gälla allt från abort och er som inbegriper celler från aborterade foster till plågsamma djurförsök, transplantationer av djurorgan till människor eller könsbytesoperationer.

I vårt land finns ingen sådan samvetsklausul inom vården, vilket innebär att vårdpersonal kan tvingas medverka i alla behandlingar som sanktionerats av lagstiftaren. Det finns alltså ingen möjlighet för anställda inom sjukvården att med åberopande av samvetsskäl vägra medverka i en viss från etisk utgångspunkt kontroversiell verksamhet.

Ett aktuellt exempel är fallet vid kvinnokliniken vid Mälarsjukhuset, där en kvinna vid upprepade tillfällen begärde abort med hänvisning till att fostren var flickor. Vårdpersonalens negativa reaktioner ledde till att verksamhetschefen vände sig till Socialstyrelsen med frågan om det var möjligt att vägra uppge det väntade barnets kön för att så undvika att behöva medverka till könsselektiva aborter. Svaret blev att undantag inte kunde medges och att personalen således var tvingad att medverka vid aborter, oavsett vilka skäl den abortsökande uppgav som motiv för sin begäran. Samma rättspositivistiska synsätt tillämpades även i det nationalsocialistiska Tyskland med, som vi vet, förödande konsekvenser.

I en avhandling från 2007 presenterade gynekologen Meta Lindström resultat av en bland mer än 500 gynekologer och barnmorskor ansåg en majoritet att det borde finnas en möjlighet att av samvetsskäl slippa medverka vid aborter. Men gällande regelverk utgår i stället från att sådana personer bör söka sig till andra yrken. Samvetsklausulutredningen förslag från 1996 visar dock att man arbetat fram individuella lösningar på de berörda arbetsplatserna. Detta gör att det på vissa håll finns en informell samvetsklausul.

Samma tvetydiga regelverk finns även inom den medicinska utbildningen. Samvetsklausulutredningen (SOU 1994:84) avfärdade förslaget om en samvetsklausul inom utbildningsväsendet. Men samtidigt förordade man att studenterna skulle ges rätt att begära dispens från regeln att medverka i etiskt kontroversiella utbildningsmoment. Inte heller förslaget om rätt att vägra delta i transplantationer av organ från aborterade foster vann bifall. Även här gavs rättspositivismens princip företräde framför hävdandet av samvetsfriheten.

Till syvende og sist handlar det emellertid inte om huruvida Sverige ska ha en samvetsklausul inom sjukvården eller ej. Frågan är i stället hur vi i vårt land ska tillämpa Europakonventionen, som sedan länge är en del av svensk lagstiftning. Det är därför hög tid att Europakonventionens stadganden implementeras även i vårt land och att sjukvårdspersonalens samvetsfrihet skyddas och respekteras.

Annelie Enochson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Yvonne Maria Werner, professor i historia vid Lunds universitet

Eva Johnsson, Riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-21, Göteborgsposten 2010-01-22

Denna fråga ställs på sin spets när det gäller medicinsk forskning på levande varelser. Medicinföretaget GE Healthcare avslöjade nyligen att de tänker använda mänskliga embryon för att testa nya mediciner. Genom att använda stamceller från mänskliga embryon så behöver man inte använda råttor och möss. Det låter som en fasanfull slogan: Stoppa plågsamma djurförsök – använd mänskliga embryon! Och kommer det att stanna vid embryon? I nästa skede kanske det blir aborterade foster.

Idéer har betydelse och får konsekvenser. Det har 1900-talets totalitära regimer klart demonstrerat. Såväl den kommunistiska som den nazistiska ideologin utgår från ett relativt människovärde. Människan reduceras till ett objekt som kan offras till förmån för så kallade högre intressen. Men det är inte bara totalitära idésystem som är farliga för människan – och särskilt för de mest utsatta och svaga.

När livets okränkbarhet naggas i någon kant ger man sig ut på ett dödligt sluttande plan. Den sekulariserade västvärldens abortideologi har gradvist lett till förakt för svaghet. Endast det perfekta fostret anses värt att få födas, och ropen på dödshjälp för de åldriga och svårt sjuka ljuder allt högre. Enligt den rådande darwinistiska ideologin som ser människan som ser livets uppkomst som en produkt av en blind utvecklingsprocess utan högre mål och mening, reduceras människan till ett djur bland andra.

President Obama nominerade nyligen juristprofessor Cass Sunstein till en hög befattning inom administrationen.  Sunstein likställer djurförsök med slaveri och folkmord. Han har också föreslagit att djur ska ges rättslig status för att kunna åtala människor som behandlar dem illa. Många djurrättsaktivister ser detta som självklarheter.

Det gjorde även nazisterna som var stora djurvänner och som genom lagstiftning förstärkte djurens rättsliga skydd. SS-ledaren Heinrich Himmler, som ansvarade för de tyska koncentrations- och förintelselägren och organiserade massutrotning av judar, kallade jakt på djur för ”mord av oskyldiga”. Mord på från regimens utgångspunkt mindervärdiga eller levnadsodugliga människor ansåg han däremot – och många med honom – vara berättigat, ja en plikt. Synen på människan och människans värde får konsekvenser.

Filosofen Peter Singer ger uttryck för en liknande syn på människans och djurens värde. Han menar att friska schimpanser är mer värda – och därför mer värda att skydda – än svårt handikappade nyfödda barn och dementa vuxna. Utifrån en judisk-kristen människosyn är detta givetvis fel och avskyvärt. Men Singer argumenterar konsekvent utifrån sin ideologiska utgångspunkt. Och han tar bladet från munnen. Han vill förhindra lidande genom att låta de som lider dö. Skillnaden är hårfin mellan detta sätt att resonera och de argument som framförs av dödshjälpsförespråkare och extrema djurrättsaktivister.

Människa – vad är du värd? Den frågan blir allt viktigare.

Mats Tunehag, ordförande för Svenska Evangeliska Alliansen, ledarskribent för Världen idag

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln är publicerad i Hemmets Vän 2009-10-29