Vi är många som fascineras över den storslagna och sinnrika naturen. Vetenskapsmännen själva visar ofta både stor upprymdhet och stor ödmjukhet inför hur skapelsen fungerar. Med förundran konstaterar vi att i den moderna fysiken möts det lilla, partikelfysiken, och det stora, kosmologin, inom samma forskningsområde.

När 2006 års nobelpristagare i fysik, professor George Smoot, för första gången såg den efterlängtade bilden av Big Bang, så långt tillbaka i tiden som vi kan se, utbrast han: “För den troende är detta som att se Guds ansikte”. Detta uttalande säger naturligtvis inget om Smoots egen tro men är ett uttryck för den stora fascinationen.

En av de absolut första forskarna som för cirka 80 år sedan formade tanken om Big Bang var den belgiske professorn Georges Lemaitre. Han var även ordinerad präst i katolska kyrkan. Även om han ofta föreläste i vetenskapliga sammanhang iförd sin prästdräkt, så var han noga med att hålla isär de båda professionerna, tro och vetenskap.

Han protesterade livligt mot påven Pius XII, som hade ordinerat honom, när denne alltför tidigt förklarade Big Bang som en sanning och hävdade att den teorin bäst gick att förena med en biblisk skapelsesyn. Samtidigt var Lemaitre väl medveten om att vetenskapen har en gräns där filosofi, religion och tro får ta vid.

Charles Darwin var enligt egen utsago inte ateist, snarare får han nog betraktas som teistisk evolutionist, enligt hans “Liv och Brev del 1″, 1889, sid 345. Han skriver bland annat: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst “.

När det gäller tron på en personlig Gud var Darwin, som de flesta av oss, vacklande och hans tro fick en törn i samband med att han förlorade ett barn.

Sveriges kanske främste naturforskare, Carl von Linné, uttryckte på en resa genom Sverige att han i naturen “såg Gud på ryggen”.

Vi är inte helt säkra på hur det ska tolkas men det ligger nära till hands att tänka att han menade att det finns ett annat sätt att möta Gud på, mer personligt, ansikte mot ansikte. Han insåg troligen att det finns en gräns för vetenskapen när det gäller fullständig förståelse för hela tillvaron. Därefter tar religion, filosofi och tro över.

Vid denna gräns och över denna gräns skulle vetenskap och tro kunna mötas för att tillsammans bättre kunna få ett helhetsperspektiv och tillsammans kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen.

Detta är en önskan som även den välkände kosmologen Stephen Hawking uttrycker i förordet till boken “I huvudet på Gud” av Paul Davies, även han kosmolog: “Om vi emellertid upptäcker en fullständig teori, bör dess allmänna principer med tiden bli begripliga för vem som helst, inte blott för ett litet fåtal naturvetare. Då kan vi alla – filosofer, naturvetenskapsmän och andra – delta i diskussionen om hur det kommer sig att vi och universum existerar. Om vi finner svaret på den frågan, då har det mänskliga förnuftet firat sin slutliga triumf – ty då känner vi Guds tankar”.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-12-10, Borås tidning 2010-12-12, Dagen 2010-12-22

Jonathan Wells, forskare i molekylär- och cellbiologi, Seattle, USA analyserar i sin bok ”Icons of Evolution” tio av de traditionella bevisen darwinister och neo-darwinister presenterar som stöd för evolutionsläran. Dessa symboler eller ikoner används flitigt i läroböcker i biologi och inom naturvetenskaplig teoribildning. Med stöd från specialisternas ingående och långvariga debatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna såsom Science, Nature m.m. kunde han visa att det inte fanns vetenskapligt stöd för någon av dessa tio darwinistiska ikoner. Vi vill här belysa tre av de ikoner Darwinisterna använder som stöd för sin teori.

Haeckels embryon

Den tyske biologen Ernst Haeckel (1834-1919) fann vid studier av embryon has olika ryggradsdjur uppenbara likheter mellan dessa. Haeckel myntade begreppen ontogeni, den embryonala utvecklingen hos individen och phylogeni, arternas evolutionära historia. I studier och teckningar av olika vertebraters embryonala utveckling, under de tidiga faserna av fosterutveckling kunde han påvisa likheter mellan embryon. Haeckel menade att dessa foster rekapitulerar sin evolutionära historia under fosterutvecklingen genom att passera de adulta formerna av sina föregångare. Tesen att phylogenin återspeglas i ontogenin passade som hand i handske för Darwins teori om arternas gemensamma ursprung.

Senare studier har emellertid visat att Haeckels teckningar överdriver likheten mellan de olika vertebraternas embryon. Dessutom valde han ut arter där likheterna är större än hos andra; bland amfibierna valde han t ex. salamander, som passade hans teori bättre än grodor. Vidare valde han en period under fosterutvecklingen där dessa embryon är mer lika varandra, än både senare och än viktigare än under den tidigaste fosterutvecklingen. De flesta biologer, som t ex Douglas Futuyma, författare av Evolutionary Biology, 1998, erkänner nu att Haeckels teori ”was inaccuarate and misleading”.

Darwins finkar

Ungefär 25 år innan Darwin skrev sin epokgörande bok ”Om arternas uppkomst” deltog han i en fem år lång resa ombord på det brittiska forskningsfartyget H.M.S. Beagle. Under sitt besök på Galapagos öarna 100 mil utanför Ecuador samlade han prov på olika djurarter bl.a. några finkar. Dessa finkars olika utseende fr.a. näbbstorlek spelade inte någon större roll för Darwins teoribildning och nämns inte i hans bok om arternas uppkomst. Det var först med uppkomsten av neo-darwinsimen och genom ornitologen David Lacks bok ”Darwin´s Finches”, 1947 finkarnas betydelse som stöd för evolutionsteorin framfördes. Man hade nämligen funnit att under perioder av torka ökade finkarnas näbbstorlek eller snarare de finkar med större näbbar överlevde i högre utsträckning den förändrade tillgången på föda. Denna utveckling framfördes som stöd för anpassning genom naturligt urval. Senare studier av bl.a. av Peter Grant, Science, 1992 verifierade finkarnas ökade näbbstorlek under perioder av torka på dessa öar i Stilla havet. Emellertid fann man också att under perioder av regn och bättre tillgång på lämplig föda minskade finkarnas näbbstorlek. Finkarnas näbbstorlek varierar alltså fram och tillbaka beroende på tillgång på föda. Någon egentlig nettoutveckling av finkarnas näbbar har emellertid aldrig visats, ett förhållande som ledande Darwinister aldrig framhållit.

Genetiska studier av bananflugor

Genom utvecklingen inom molekylär biologi och genetik har vi fått en ökad förståelse för organismernas nedärvning av olika egenskaper. Gener byggs av DNA molekyler, vars sekvenser är bärare av ärftlig information, som styr utvecklingen av de enskilda organismerna.  Mutationer är oavsiktliga förändringar i DNA-sekvenserna och leder till förändringar av organismen. Spontana mutationer utgör en av grundpelarna i utvecklingsläran. De flesta mutationer är dock deletära, medan mutationer som gagnar arten är sällsynta. 

Mutationer som leder till morfologiska förändringar har studerats hos bananflugan. Neo-Darwinister framhåller som ett lyckat uttryck av sådan mutation utgör utveckling av en normalt tvåvingad bananfluga till fyrvingad sådan. Emellertid uppträder den fyrvingade banaflugan inte spontant utan måste framavlas i laboratoriemiljö. Dessutom är de bakre paren av vingar icke funktionsdugliga och dessa bananflugor överlever inte i miljö utanför laboratoriet. De har heller ingen förmåga att föröka sig och utgör därmed en återvändsgränd i evolutionsprocessen. Dessa förhållanden presenteras vanligtvis inte i normala läroböcker i biologi.

Den Darwinistiska åsiktsdiktaturen

En av de ledande neo-Darwinisterna, Theodosius Dobzhansky, uttryckte 1973 att ”ingenting i biologi har någon mening utom i ljuset av evolutionen”.  Naturligtvis finns det områden inom biologin där Darwinismen spelar en viktig roll för vetenskaplig förståelse av specifika fenomen. Det finns bevis för att mutationer och naturligt urval utgör viktiga faktorer bakom uppkomsten av antibiotikaresistens och insekters resistens mot pesticider.  Det är också väl klarlagt att det naturliga urvalet orsakar variationer i utseende inom de olika arterna, som t.ex. Darwins finkar. Inom biologins tillämpade områden, som t.ex. inom medicinen har Darwismens betydelse för det dagliga arbetet klart överdrivits.

I ljuset av aktuellt kunnande och analys inom biologiska discipliner står Darwins teori om arternas uppkomst fortfarande obevisad. Den rimliga hållningen ur ett vetenskapligt perspektiv till frågan om hur liv uppstod är att vi fortfarande inte vet. I kontrast till Dobzhanskys tes gäller för varje sann forskare att ingenting inom biologin har någon mening utom i ljuset av evidens.

Göran Kurlberg, docent i kirurgi

Jan-Henrik Stjerndahl, docent i gynekologi

Sture Blomberg, docent i anestesiologi

Samtliga med anknytning till Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet och Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-02-23 och i Hemmets vän 2010-02-11

Är det verkligen så att även den som inte är troende kristen kan ana sig till Guds existens utifrån hans skapelse? Vad säger Charles Darwin och Albert Einstein, vår tids mest aktade naturvetenskapliga forskare, men som inte bekände sig som kristna?

Darwin skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).

I en intervju i mars 1929 fick Albert Einstein frågan om han påverkats av kristendomen och svarade:

”Som barn blev jag undervisad både i Bibeln och i Talmud. Jag är jude, men jag fängslas av den lysande gestalten från Nasaret.” Så du accepterar Jesu historiska existens?  ”Utan invändningar! Ingen kan läsa evangelierna utan att uppleva Jesu verkliga närvaro. Han personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt är fylld av sådant liv.”  Tror du på Gud? ”Jag är ingen ateist. Jag tror inte jag kan kalla mig för panteist. Problemet är för stort för vårt begränsade förstånd. Vi är som ett litet barn som går in i ett enormt bibliotek, fyllt med böcker på många språk. Barnet förstår att någon måste ha skrivit dessa böcker, men det vet inte hur. Det förstår inte språken som de är skrivna på. Barnet anar vagt att böckerna är uppställda i en mystisk ordning, men vet inte vilken det är. Sådan, tycks det mig, måste attityden även hos den mest intelligenta människa vara gentemot Gud. Vi ser hur universum är underbart ordnat och lyder särskilda lagar, men vi förstår bara vagt dessa lagar.”

I ett brev 12 december 1926 diskuterade Einstein kvantfysikens teori med Max Born och avslutade med ” Jag, i alla fall, är övertygad om att Gud inte kastar tärning.”

En uppskattning från 1998 (Religion Watch newsletter 1998 13:8) visar att 75 procent av världens forskare, liksom Darwin och Einstein, ger Paulus rätt i att man av skapelsens ordning kan förstå att det finns en skapare. Men kristendomen unika anspråk är inte att vi alla – om vi vill – kan förstå att det finns en skapare, utan att Skaparen uppenbarat sig och visat sitt ansikte. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-08

Idéhistoriskt sett är Darwins första och största insats att han har strukit ut gränslinjen mellan människa och djur. Vad som gäller bland djuren, gäller också bland människorna. Den enda skillnaden mellan dem är att människan befinner sig på en högre utvecklingsnivå än till exempel rävarna. Rävarna å sin sida befinner sig på en högre utvecklingsnivå än maskarna. Darwins andra stora insats är att han infört ett konsekvent rastänkande. Man kunde tänka i raser redan före Darwin, men genom hans insats har rasismen blivit vetenskapligt grundad.

Därmed kom hans biologiska resultat att idéhistoriskt sett passa som hand i handske för det viktorianska samhället. Det gav en vetenskaplig grund åt imperialismen. Den västerländska människan – i synnerhet den brittiska – utövade sin makt över andra raser med rätta genom att den själv var en superior race. Konstnärligt sett har Alec Guiness genialt gestaltat detta i filmen Bron över floden Kwai, där just föreställningen om en superior race utgör själva nerven i handlingens förlopp. Vidare gav Darwins rastänkande en vetenskaplig grund åt det viktorianska klassamhället. Han genomför grundligt denna tankelinje i sitt verk Descent of man. Han använder där begreppet det naturliga urvalet för att förklara varför den brittiska överklassen utgör den mänskliga utvecklingens absoluta spjutspets. Så vackra och intelligenta människor har aldrig förut funnits. I sjätte kapitlet av Descent of Man reflekterar han också över varför vissa raser går under, medan andra tillväxer i makt och inflytande. Kriteriet för en superior race är att den är more intellectual. Med detta avser han inte intellektuell i modern mening. Det är inte kulturpersonligheterna, som utgör mänsklighetens spjutspets. Han avser snarare de raser, som bäst utvecklat sin rationalitet. Vad detta avsåg på 1800-talets andra del var tydligt nog. Att vara intellektuell i detta sammanhang innebar att ha utvecklat järnvägen, att ha skapat telegrafen, att ha tyglat ångkraften. De raser, som åstadkommit detta, var överlägsna de outvecklade raserna, till exempel hottentotterna. Därför var hottentotternas utrotande eller undergång en positiv faktor i utvecklingen. De lägre raserna måste ge plats för de högre. Det är utvecklingens lag bland djur såväl som bland människor. Det är genom en ständigt fortgående antagonism mellan raserna, som utvecklingen går framåt. I detta perspektiv blir föreställningar om mänskliga rättigheter ovetenskapligt nonsens.

Darwins tänkande är problematiskt för den mänskliga samlevnaden. Detta uppmärksammades i Sverige bland annat genom debatterna mellan biologen, professor Bengt Lidforss och teologen, professor Magnus Pfannenstill. I den debatten fokuserade Pfannenstill just på de etiska konsekvenserna av den darwinska biologismen. Lidforss blev honom svaret skyldig. I Uppsala i januari 1922 påbörjades vidare verksamheten vid det första rasbiologiska institutet i världen. Det leddes av vetenskapsmannen Herman Lundborg, expert på rasbiologi. Några år senare, 1934 och 1941, antog Sverige steriliseringslagar med välkända tvångssteriliseringar som följd. Än mer problematisk blev darwinismen efter 1945. Adolf Hitlers tänkande hade nämligen i allt väsentligt byggt på Darwins och hans lärjungars tänkande.

Om man vill hävda att Darwins tänkande utgör en vetenskaplig sanning, är det svårt att undgå hans sociala slutsatser: Imperialism, klassamhälle, raskamp och folkutrotning. Om man däremot intar den moderna inställningen till vetenskap, kan man hantera det bättre. Då ser man nämligen vetenskapliga resultat som förklaringsmodeller med tidsbegränsad giltighet.

Det innebär att den mänskliga samlevnaden måste bygga på en fastare grund än ideologiskt präglade och tidsfärgade vetenskapliga resultat av darwinistisk typ.

Christian Braw, docent i etik

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-09-25

I skrivande stund har över 300 stycken upptäckts. Den planet som rönt störst intresse går under namnet Gliese 581 d, och befinner sig på 20 ljusårs avstånd från oss. Planetens storlek och avståndet till moderstjärnan gör att förhållandena inte tycks skilja sig alltför mycket från jordens. Medierapporteringen ger ibland intryck av att vi snart kan packa väskan och bege oss dit, men sådana funderingar hör än så länge hemma i science fiction-världen.Ändå tycks hoppet om att finna liv på andra planeter brinna lika klart som någonsin. En sådan upptäckt skulle visa att vi inte är ensamma i universum, vilket skulle vara en av människans viktigaste upptäckter någonsin. Men för vissa tycks sökandet efter andra livsformer lika mycket var rotat i hoppet om att kunna avskaffa en övernaturlig skapare. Man skulle då kunna hävda att liv uppstår spontant så länge några viktiga beståndsdelar finns tillgängliga. På så sätt försöker man minska utrymmet för en skapare.

Jag tycker därför att det är på sin plats att påpeka att livets uppkomst är en mycket komplicerad process. Livets byggstenar är inte som en pulversoppa – “tillsätt bara vatten”. De senaste decenniernas mikrobiologiska forskning har tvärtom visat de förbluffande komplexa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att den allra enklaste livsformen skulle kunna uppstå. Även om vi skulle upptäcka en organisk molekyl på Mars eller någon annan planet är det ett enormt stort steg till en DNA-sekvens eller självreproducerande liv. Även ateisten och DNA-upptäckaren Francis Crick skriver att “i något mått måste livets ursprung i nuläget ha varit närmast ett mirakel, så många omständigheter är det som måste ha varit tillfredsställda för att kunna sätta i gång det.”

Det vi hittills vet om planeter i andra solsystem säger oss nämligen att möjligheterna att finna ett framtida hem eller några främmande livsformer på andra planeter framstår som klart begränsade. En del är för varma, andra för kalla. Många saknar atmosfär, hos andra har atmosfären fel sammansättning. Och på ytterligare andra är det någon annan central faktor som inte är tillräckligt väl anpassad för att planeten ska kunna hysa liv. Detta gäller även Gliese 581 d. Planeten ligger utanför den så kallade “Guldlockzonen”, och är troligen för kall för att flytande vatten ska kunna finnas, vilket betraktas som en nödvändig förutsättning för liv.

En intressant detalj i sökandet efter exoplaneter är att de generellt är för små att se med vanliga teleskop. Därför använder man indirekta metoder för att upptäcka dem. Om moderstjärnan uppför sig annorlunda än förväntat drar forskarna slutsatsen att det måste finnas något som utövar denna påverkan. Det kan vara ett svart hål, mörk materia eller – som i det här fallet – planeter. Detta är en intressant parallell till hur kristna alltid har tänkt sig Gud. Vi kan inte upptäcka honom med våra fysiska sinnen, men om Gud faktiskt existerar, utgör han en hållbar förklaring till den värld vi lever i. Som Augustinus sade: “Gud är som solen. Vi kan inte se Honom själv, men utan Honom kan vi inte se någonting alls.”

Om människan trots allt skulle finna liv på andra planeter innebär det inget hot mot den kristna tron. Gud kan självfallet ha skapat varelser på andra planeter än vår. Men om andra planeter faktiskt är så döda som de verkar, blir det en svårknäckt nöt för ateisten att förklara livets existens och de unika dragen hos vår jord.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-09-09

          Vår recension (“Livets uppkomst – fortfarande en gåta”) av en bok av professorn i genetik, John Sanford, fick ett ilsket bemötande av Larhammar et al. (“Pseudovetenskaplig evolutionskritik”). Med argumentet att evolutionen inte har någon riktning, beskylldes vi för att ha missförstått evolutionsteorin. Det har vi naturligtvis inte gjort. Darwin påstod att evolutionen gått från de lägre till de högre stående organismerna, från det enkla till det mera komplexa och från låg till hög differentiering. Allt detta är beskrivningar på riktning. Vi tror att det är väldigt få evolutionsförespråkare som förnekar att evolution innebär att gå från det lägre till det högre, från enkelt till mera komplext eller mot ökad differentiering. 

Cirkelbevis

          All vetenskap börjar och slutar med observation och iakttagelse. Det är viktigt att påpeka detta eftersom det händer att vetenskapliga data tolkas utifrån hur man vill att de skall vara. Att vara “biased” betyder att ha förutfattade meningar eller önskningar om hur verkligheten ser ut och betraktas som en dödssynd bland vetenskapsmän. Vi skall nu visa hur lätt sådant sker utan att man ens är medveten om det.

          Refererande till en sökning på olika medicinska databaser, redovisad i Sanfords bok, hävdade vi att det inte publicerats en enda genuint gynnsam mutation på de senaste etthundra åren. Mot detta påstår nu Larhammar et al. att det finns mängder av exempel på gynnsamma mutationer och skriver: “…genen som möjliggör rött färgseende har kopierats i primaternas evolution. Detta följdes av punktmutationer, som ändrade ca 30 nukleotider i genen varav 3 ledde till den förskjutning i färgseendet, som gett oss egenskapen att skilja grönt ljus från rött.” Men … detta har man ju inte alls observerat! Den vetenskapliga observationen har slagit fast att primaterna har en gen som möjliggör färgseende. I förhållande till samma gen hos andra organismer skiljer sig denna gen på 30 nukleotidpositioner, varav 3 av dessa annorlunda nukleotider möjliggör att skilja grönt ljus från rött. Detta är den vetenskapliga observationen. Att dessa annorlunda DNA-avsnitt tillkommit genom en evolution är någonting, som man tolkat in i materialet på grund av sina egna förutfattade meningar om utveckling. Det har ingenting med vetenskap att göra utan är ett resultat av önsketänkande. Man utgår alltså från det som man skall bevisa och skapar på så sätt ett cirkelbevis! På samma sätt förhåller det sig med alla de andra “genkopieringar”, som givit olika varianter på globiner eller “fördubblingar” av arvsmassan hos ryggradsdjuren. Inga av dessa “genkopieringar” eller “fördubblingar” har observerats ‘in action’, utan tolkats in i efterhand. Ingen av dessa dubbla gener eller annorlunda nukleotider är heller oförenliga med andra förklaringar, till exempel en skapelse och kan inte användas som ett bevis för en slumpmässigt framdriven evolution.

“Den kambriska explosionen” och “paleontologins yrkeshemlighet”

          Andra fakta måste också vägas in. Sådana fakta är till exempel det som av fossilexperten Stephen Jay Gould kallade “paleontologins yrkeshemlighet”, det vill säga att praktiskt taget inga av de hundratusentals fossila övergångsformer, som Darwin ansåg nödvändiga för teorins bekräftande, har återfunnits. Efter mer än hundrafemtio års idogt letande finns det endast en handfull arter, som man anser möjligen skulle kunna vara ’övergångsformer’, t.ex. lungfisken, kvastfeningen (Rhipidistia) och ’pansargroddjuret’ (Seymouria). Alla dessa är dock kraftigt ifrågasatta. En rimlig tolkning till denna nästintill totala brist på fynd är förstås att sådana kanske inte finns, därför att det aldrig varit en evolution. Detta kan man som vetenskapsman inte bortse ifrån.

Ett annat sådant faktum är att Darwins “livsträd” i själva verket står upp och ner. Enligt vårt klassifikationssystem så finns det hundratusentals olika djurarter. Dessa indelas i släkten, familjer, ordningar och klasser för att slutligen tillhöra en av 37 olika stammar (=grundformer med principiellt skilda kroppskonstruktioner). Bläckfisk, kräftdjur och människor tillhör t.ex. tre olika stammar. I sin kroppskonstruktion saknar den första formen brosk eller ben (blötdjur), den andra har ett skal på utsidan av alla mjukdelar (leddjur), medan den tredje formen har en benkonstruktion centralt inne i kroppen som skydd för ryggmärgen (ryggradsdjur)  - tre principiellt olika kroppskonstruktioner. Det märkliga är nu att det, som Darwin påstod att evolutionen efter hundratals miljoner års differentiering slutligen kommit fram till, det vill säga flera dussintal principiellt helt åtskilda kroppskonstruktioner, fanns redan från första början för 544-530 miljoner år sedan. Detta har kallats den “kambriska explosionen” efter rika fossila fynd från den kambriska tidsperioden i Wales, vilka 1980 bekräftades i Chenjiang i Södra Kina. Totalt har man funnit fossila rester från 50 olika stammar. Tretton av dessa finns nu inte längre i levande form på jordens yta. Hur skall man nu som vetenskapsman tolka det faktum att alla dessa 50 stammar, inkluderande hundratusentals arter, fanns redan från början? Enligt Darwins teori borde det ju ha varit tvärtom, eller hur?   

Pseudogenerna är känsliga ‘backup’-kretsar

          De förutfattade meningarna hos Larhammar et al. märks också när det gäller deras speciellt utvalda exempel på evolution, pseudogenerna. Dessa påstås vara kopior av befintliga gener, som genom mutationer slutat fungera. Och nu har man då plötsligt ett överflöd av gener, en kopia som fungerar och en kopia som inte fungerar. Larhammar et al. säger sig inte förstå vitsen med detta och kan inte tänka sig att en allsmäktig och allvetande Skapare skulle kunna komma på idén att göra en sådan vettlös och onödig upprepning. De skriver med anledning av pseudogenerna att “… antingen är (Gud) kolossalt slarvig, som gör fel oftare än det blir rätt (fler pseudogener än fungerande gener)…”och att “… vi människor och andra levande varelser är exempel på mer eller mindre misslyckade halvfabrikat i Gudens gen-verkstad (ointelligent design). Eller så är denne Gud en cyniker….osv., osv.” Nu är det ju inte så att pseudogenerna är utan funktion. Israeliska genetiker publicerade nyligen ett arbete där de visade att duplicerade gener fungerade som känsliga backup-kretsar. Bara en åt gången av de dubbla generna fungerade. Den andra var nedreglerad och avstängd men aktiverades om det inträffade en mutation i den primära genen. (Ran Kafri, Melissa Levy, and Yitzhak Pilpel, The regulatory utilization of genetic redundancy through responsive backup circuits, Proceedings of National Academy of Sciences of the USA 2006, vol. 103, no. 31: 11653-11658). Det är svårt att hävda att denna tidskrift sysslar med ‘pseudovetenskap’. Det finns många andra rapporter om pseudogenernas faktiska funktion när det gäller att reglera uttrycken för sina respektive gener, se t.ex. Shinji Hirotsane et al. An Expressed Pseudogene Regulates the Messenger-RNA Stability of Its Homologous Coding Gene, Nature, 426 (November 6, 2003): 100. Åtminstone ett 30-tal studier som spinner på samma tema är publicerade till idag. Ibland designar ingenjörer medvetet system med dubbla komponenter där den dubbla komponenten aktiveras först när den primära komponenten fallerar, till exempel elförsörjning vid känsliga industriprocesser eller på sjukhus. Denna design, liksom att göra en backup på sin dators hårddisk, är inte ett tecken på slarv eller brist på intelligens. Tvärtom.

Arvsmassan består av “information”

          “Författarna verkar ha blivit låsta av sin metafor att likna arvsmassan vid bokstäver, ord och meningar … Det talar sitt tydliga språk att termen ”biologisk information”… knappt går att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan och evolutionen …”, skriver Larhammar et al.. Detta är helt enkelt inte sant. Alltsedan proteinsyntesen kartlades har det skrivits och talats om begreppet Messenger RNA (= budbärar RNA). Att vara budbärare innebär att föra över ett budskap. Messenger-RNA:s uppgift är att föra över det budskap (=informationen), som finns i ena DNA-strängen till cellens proteinfabrik, ribosomen. Att förneka att detta står att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan är bara alltför grovt. Så här uttrycker sig till exempel en mycket aktuell författare: “Nukleotid-kopiering är väsentligen en fråga om att överföra information, varför det är rimligt att undersöka frågan utifrån teoretisk data vetenskap och särskilt felsökningsteori…Nukleotidernas information är molekylärt kodat i vätets donator/mottagar-mönster och i purin/pyrimidin mönstret [Mac Donaill DA. Why nature chose A, C, G and U/T: an error-coding perspective of nucleotide alphabet composition. Orig Life Evol Biosph. 2003 Oct; 33(4-5):433-55]. Inte heller detta är en pseudovetenskaplig tidskrift?  

Den genetiska koden liknar det digitala data-systemet

          För att förmedla information i form av ord, ljud eller bild använder man i datorer ett binärt talsystem (ettor-nollor), i vilket en elektrisk impuls motsvaras av en etta och avsaknad av impuls av en nolla. Vanligtvis används en kombination av 7 eller 8 på-av-signaler (7- eller 8-bitars kod = en byte), för att beteckna en egenskap, till exempel en bokstav eller en siffra. Bokstaven W i Wikipedia utskrivs t.ex. som 0-1-0-1-0-1-1-1 (se http://susning.nu/Bin%E4ra_talsystemet). Med 8-bitars kod får man 256 möjliga 8-bitars kombinationer. Donator/mottagarmönstret i vätebindningarna mellan de två komplementära DNA-strängarna bildar, intressant nog, precis samma mönster. Koderna för aminosyrorna Leucin (C-U-C), eller Treonin, (A-C-C) bildar t.ex. 1-0-0-0-1-1-0-0 respektive 1-0-1-0-0-1-0-0. Sjuttio procent av dessa koder består av 7- eller 8-bitar och trettio procent av 6- eller 9-bitar. Det digitala systemet i arvsmassan är helt identiskt med det vi har i våra datorer med den enda skillnaden att naturen i detta fall använder sig av protoner istället för elektroner.

Öppenhet inför det okända

          Tack vare ingenjörs-intelligens kan nu hela världslitteraturen, all musik, alla bilder och filmer skrivas om som ettor och nollor. Vad det digitala systemet i den genetiska koden uttrycker vet vi inte idag. Men vi måste vara öppna för alla möjligheter, även intelligens. Vi tror att det är felaktigt att på förhand utesluta att det skulle kunna finnas någonting utanför våra sinnesorgans räckvidd. De mänskliga sinneorganen har ju ändå sina klara begränsningar och man kan undra hur pass adekvata de är för uppgiften. Hur många av oss kan till exempel med sina sinnesorgan uppfatta sådana saker som syrgas, radiovågor, röntgenstrålning eller ultraljud? Ändå är ju allt detta delar av verkligheten. Darwin själv hade en mycket öppnare inställning och betraktade sig närmast som teist (se till exempel Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354). Man skulle önska att Larhammar et al. kunde ta till sig mera av hans anda – öppenhet, nyfikenhet och en ifrågasättande attityd.

Sture Blomberg, överläkare, docent i anestesi och intensivvård

Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys

Per Hoverstam, civilingenjör teknisk fysik

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2009-04-25

          Vår recension (“Livets uppkomst – fortfarande en gåta”) av en bok av professorn i genetik, John Sanford, fick ett ilsket bemötande av Larhammar et al. (“Pseudovetenskaplig evolutionskritik”). Med argumentet att evolutionen inte har någon riktning, beskylldes vi för att ha missförstått evolutionsteorin. Det har vi naturligtvis inte gjort. Darwin påstod att evolutionen gått från de lägre till de högre stående organismerna, från det enkla till det mera komplexa och från låg till hög differentiering. Allt detta är beskrivningar på riktning. Vi tror att det är väldigt få evolutionsförespråkare som förnekar att evolution innebär att gå från det lägre till det högre, från enkelt till mera komplext eller mot ökad differentiering. 

Cirkelbevis

          All vetenskap börjar och slutar med observation och iakttagelse. Det är viktigt att påpeka detta eftersom det händer att vetenskapliga data tolkas utifrån hur man vill att de skall vara. Att vara “biased” betyder att ha förutfattade meningar eller önskningar om hur verkligheten ser ut och betraktas som en dödssynd bland vetenskapsmän. Vi skall nu visa hur lätt sådant sker utan att man ens är medveten om det.

          Refererande till en sökning på olika medicinska databaser, redovisad i Sanfords bok, hävdade vi att det inte publicerats en enda genuint gynnsam mutation på de senaste etthundra åren. Mot detta påstår nu Larhammar et al. att det finns mängder av exempel på gynnsamma mutationer och skriver: “…genen som möjliggör rött färgseende har kopierats i primaternas evolution. Detta följdes av punktmutationer, som ändrade ca 30 nukleotider i genen varav 3 ledde till den förskjutning i färgseendet, som gett oss egenskapen att skilja grönt ljus från rött.” Men … detta har man ju inte alls observerat! Den vetenskapliga observationen har slagit fast att primaterna har en gen som möjliggör färgseende. I förhållande till samma gen hos andra organismer skiljer sig denna gen på 30 nukleotidpositioner, varav 3 av dessa annorlunda nukleotider möjliggör att skilja grönt ljus från rött. Detta är den vetenskapliga observationen. Att dessa annorlunda DNA-avsnitt tillkommit genom en evolution är någonting, som man tolkat in i materialet på grund av sina egna förutfattade meningar om utveckling. Det har ingenting med vetenskap att göra utan är ett resultat av önsketänkande. Man utgår alltså från det som man skall bevisa och skapar på så sätt ett cirkelbevis! På samma sätt förhåller det sig med alla de andra “genkopieringar”, som givit olika varianter på globiner eller “fördubblingar” av arvsmassan hos ryggradsdjuren. Inga av dessa “genkopieringar” eller “fördubblingar” har observerats ‘in action’, utan tolkats in i efterhand. Ingen av dessa dubbla gener eller annorlunda nukleotider är heller oförenliga med andra förklaringar, till exempel en skapelse och kan inte användas som ett bevis för en slumpmässigt framdriven evolution.

“Den kambriska explosionen” och “paleontologins yrkeshemlighet”

          Andra fakta måste också vägas in. Sådana fakta är till exempel det som av fossilexperten Stephen Jay Gould kallade “paleontologins yrkeshemlighet”, det vill säga att praktiskt taget inga av de hundratusentals fossila övergångsformer, som Darwin ansåg nödvändiga för teorins bekräftande, har återfunnits. Efter mer än hundrafemtio års idogt letande finns det endast en handfull arter, som man anser möjligen skulle kunna vara ’övergångsformer’, t.ex. lungfisken, kvastfeningen (Rhipidistia) och ’pansargroddjuret’ (Seymouria). Alla dessa är dock kraftigt ifrågasatta. En rimlig tolkning till denna nästintill totala brist på fynd är förstås att sådana kanske inte finns, därför att det aldrig varit en evolution. Detta kan man som vetenskapsman inte bortse ifrån.

Ett annat sådant faktum är att Darwins “livsträd” i själva verket står upp och ner. Enligt vårt klassifikationssystem så finns det hundratusentals olika djurarter. Dessa indelas i släkten, familjer, ordningar och klasser för att slutligen tillhöra en av 37 olika stammar (=grundformer med principiellt skilda kroppskonstruktioner). Bläckfisk, kräftdjur och människor tillhör t.ex. tre olika stammar. I sin kroppskonstruktion saknar den första formen brosk eller ben (blötdjur), den andra har ett skal på utsidan av alla mjukdelar (leddjur), medan den tredje formen har en benkonstruktion centralt inne i kroppen som skydd för ryggmärgen (ryggradsdjur)  - tre principiellt olika kroppskonstruktioner. Det märkliga är nu att det, som Darwin påstod att evolutionen efter hundratals miljoner års differentiering slutligen kommit fram till, det vill säga flera dussintal principiellt helt åtskilda kroppskonstruktioner, fanns redan från första början för 544-530 miljoner år sedan. Detta har kallats den “kambriska explosionen” efter rika fossila fynd från den kambriska tidsperioden i Wales, vilka 1980 bekräftades i Chenjiang i Södra Kina. Totalt har man funnit fossila rester från 50 olika stammar. Tretton av dessa finns nu inte längre i levande form på jordens yta. Hur skall man nu som vetenskapsman tolka det faktum att alla dessa 50 stammar, inkluderande hundratusentals arter, fanns redan från början? Enligt Darwins teori borde det ju ha varit tvärtom, eller hur?   

Pseudogenerna är känsliga ‘backup’-kretsar

          De förutfattade meningarna hos Larhammar et al. märks också när det gäller deras speciellt utvalda exempel på evolution, pseudogenerna. Dessa påstås vara kopior av befintliga gener, som genom mutationer slutat fungera. Och nu har man då plötsligt ett överflöd av gener, en kopia som fungerar och en kopia som inte fungerar. Larhammar et al. säger sig inte förstå vitsen med detta och kan inte tänka sig att en allsmäktig och allvetande Skapare skulle kunna komma på idén att göra en sådan vettlös och onödig upprepning. De skriver med anledning av pseudogenerna att “… antingen är (Gud) kolossalt slarvig, som gör fel oftare än det blir rätt (fler pseudogener än fungerande gener)…”och att “… vi människor och andra levande varelser är exempel på mer eller mindre misslyckade halvfabrikat i Gudens gen-verkstad (ointelligent design). Eller så är denne Gud en cyniker….osv., osv.” Nu är det ju inte så att pseudogenerna är utan funktion. Israeliska genetiker publicerade nyligen ett arbete där de visade att duplicerade gener fungerade som känsliga backup-kretsar. Bara en åt gången av de dubbla generna fungerade. Den andra var nedreglerad och avstängd men aktiverades om det inträffade en mutation i den primära genen. (Ran Kafri, Melissa Levy, and Yitzhak Pilpel, The regulatory utilization of genetic redundancy through responsive backup circuits, Proceedings of National Academy of Sciences of the USA 2006, vol. 103, no. 31: 11653-11658). Det är svårt att hävda att denna tidskrift sysslar med ‘pseudovetenskap’. Det finns många andra rapporter om pseudogenernas faktiska funktion när det gäller att reglera uttrycken för sina respektive gener, se t.ex. Shinji Hirotsane et al. An Expressed Pseudogene Regulates the Messenger-RNA Stability of Its Homologous Coding Gene, Nature, 426 (November 6, 2003): 100. Åtminstone ett 30-tal studier som spinner på samma tema är publicerade till idag. Ibland designar ingenjörer medvetet system med dubbla komponenter där den dubbla komponenten aktiveras först när den primära komponenten fallerar, till exempel elförsörjning vid känsliga industriprocesser eller på sjukhus. Denna design, liksom att göra en backup på sin dators hårddisk, är inte ett tecken på slarv eller brist på intelligens. Tvärtom.

Arvsmassan består av “information”

          “Författarna verkar ha blivit låsta av sin metafor att likna arvsmassan vid bokstäver, ord och meningar … Det talar sitt tydliga språk att termen ”biologisk information”… knappt går att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan och evolutionen …”, skriver Larhammar et al.. Detta är helt enkelt inte sant. Alltsedan proteinsyntesen kartlades har det skrivits och talats om begreppet Messenger RNA (= budbärar RNA). Att vara budbärare innebär att föra över ett budskap. Messenger-RNA:s uppgift är att föra över det budskap (=informationen), som finns i ena DNA-strängen till cellens proteinfabrik, ribosomen. Att förneka att detta står att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan är bara alltför grovt. Så här uttrycker sig till exempel en mycket aktuell författare: “Nukleotid-kopiering är väsentligen en fråga om att överföra information, varför det är rimligt att undersöka frågan utifrån teoretisk data vetenskap och särskilt felsökningsteori…Nukleotidernas information är molekylärt kodat i vätets donator/mottagar-mönster och i purin/pyrimidin mönstret [Mac Donaill DA. Why nature chose A, C, G and U/T: an error-coding perspective of nucleotide alphabet composition. Orig Life Evol Biosph. 2003 Oct; 33(4-5):433-55]. Inte heller detta är en pseudovetenskaplig tidskrift?  

Den genetiska koden liknar det digitala data-systemet

          För att förmedla information i form av ord, ljud eller bild använder man i datorer ett binärt talsystem (ettor-nollor), i vilket en elektrisk impuls motsvaras av en etta och avsaknad av impuls av en nolla. Vanligtvis används en kombination av 7 eller 8 på-av-signaler (7- eller 8-bitars kod = en byte), för att beteckna en egenskap, till exempel en bokstav eller en siffra. Bokstaven W i Wikipedia utskrivs t.ex. som 0-1-0-1-0-1-1-1 (se http://susning.nu/Bin%E4ra_talsystemet). Med 8-bitars kod får man 256 möjliga 8-bitars kombinationer. Donator/mottagarmönstret i vätebindningarna mellan de två komplementära DNA-strängarna bildar, intressant nog, precis samma mönster. Koderna för aminosyrorna Leucin (C-U-C), eller Treonin, (A-C-C) bildar t.ex. 1-0-0-0-1-1-0-0 respektive 1-0-1-0-0-1-0-0. Sjuttio procent av dessa koder består av 7- eller 8-bitar och trettio procent av 6- eller 9-bitar. Det digitala systemet i arvsmassan är helt identiskt med det vi har i våra datorer med den enda skillnaden att naturen i detta fall använder sig av protoner istället för elektroner.

Öppenhet inför det okända

          Tack vare ingenjörs-intelligens kan nu hela världslitteraturen, all musik, alla bilder och filmer skrivas om som ettor och nollor. Vad det digitala systemet i den genetiska koden uttrycker vet vi inte idag. Men vi måste vara öppna för alla möjligheter, även intelligens. Vi tror att det är felaktigt att på förhand utesluta att det skulle kunna finnas någonting utanför våra sinnesorgans räckvidd. De mänskliga sinneorganen har ju ändå sina klara begränsningar och man kan undra hur pass adekvata de är för uppgiften. Hur många av oss kan till exempel med sina sinnesorgan uppfatta sådana saker som syrgas, radiovågor, röntgenstrålning eller ultraljud? Ändå är ju allt detta delar av verkligheten. Darwin själv hade en mycket öppnare inställning och betraktade sig närmast som teist (se till exempel Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354). Man skulle önska att Larhammar et al. kunde ta till sig mera av hans anda – öppenhet, nyfikenhet och en ifrågasättande attityd.

Sture Blomberg, överläkare, docent i anestesi och intensivvård

Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys

Per Hoverstam, civilingenjör teknisk fysik

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2009-04-25