2009 firar världen det Internationella astronomiåret till minne av 1609, då den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei för första gången riktade sitt primitiva teleskop ut mot världsrymden. Hans upptäckter skulle revolutionera vår syn på solsystemet och hela universum, men upptäckterna drog även in honom själv i en långdragen och hård konflikt.

Galileo Galilei var en man utan större diplomatisk finess. Redan under studietiden gjorde han sig känd för att framföra sina – oftast helt korrekta – ståndpunkter på ett så raljerande sätt att meningsmotståndare såg sig tillplattade och sökte efter revansch. Denna egenskap hos Galilei levde kvar även sedan han blivit en etablerad forskare, och blev en viktig orsak till hans alltmer ansträngda relation till kyrkan.

Många ateister beskriver fallet Galilei som ett paradexempel på hur vetenskapen alltid tvingar den religiösa tron på knä. Men de förbiser då några grundläggande fakta. För det första stod striden inte mellan tro och vetenskap, utan mellan två filosofiska system. Debatten fördes mellan personer som alla var bekännande kristna, men som hade olika inställning i frågan om vilken himlakropp som utgjorde alltings centrum.

Vid de första studierna sommaren 1609 såg Galilei företeelser som tycktes motsäga den aristoteliska världsbild som sedan Thomas av Aquinos dagar fått en dominerande ställning i den katolska kyrkan. Hos Aristoteles var jorden universums orörliga centrum, runt vilken alla andra himlakroppar kretsade. Men Galilei såg snart att Jupiter hade egna månar och att Venus tycktes kretsa kring solen. Han drog därför slutsatsen att det var solen som utgjorde universums orörliga centrum.

När nyheterna om Galileis forskning började läcka ut fick han snart såväl anhängare som kritiker i både kyrkan och i forskarvärlden. Påven Urban VIII:s inställning beskrivs bäst som reserverad nyfikenhet. Väl medveten om Galileis burdusa stil bad han därför forskaren att presentera sina rön på ett balanserat sätt utan att framställa den heliocentriska världsbilden som bevisat faktum innan han kunde lägga fram heltäckande vetenskapliga bevis.

När Galilei år 1632 publicerade sina resultat i bokform förvandlades dock många anhängare snabbt till fiender. Till sin förfäran såg påven hur hans egna tveksamma synpunkter hade lagts i munnen på bokens något svagsinte anhängare av en geocentrisk världsbild. Påvens tålamod var nu ute och Galilei kallades till inkvisitionsdomstolen. Där tvingades han ta tillbaka sina teorier, hans verk förbjöds och forskaren själv dömdes till livstids husarrest. Domen riktades dock inte så mycket mot Galileis vetenskapliga slutsatser som hans förmenta hånfullhet och hans sätt att så split inom kyrkan. Tilläggas bör även att kardinalskommissionen var oenig, och att tre av kardinalerna vägrade skriva under domen.

Galilei gjorde den revolutionerande upptäckten att jorden kretsade kring solen, inte tvärtom som var den gängse uppfattningen på den tiden. Konflikten med kyrkan berodde på dålig dialog, inte på att kyrkan motarbetade vetenskapen.  Galileiaffären ger oss några viktiga lärdomar. Den lär oss vikten av en öppenhet för vetenskaplig forskning, även i de fall den egna världsbilden riskerar att behöva justeras – ett memorandum som är allmänmänskligt, oberoende av tro.

Vi kan inte förvänta oss att vetenskapen ska kunna ge alla svar på människans stora frågor. Alla vetenskapliga hypoteser är temporära och kan senare komma att ersättas av andra hypoteser som integrerar nyvunnen kunskap. Att solsystemet var världsalltets centrum var nog en allmänt vedertagen uppfattning på den tiden, precis som vi idag uppfattar världsrymden som innefattande allt. Men även detta ifrågasätts idag, där vårt intuitivt uppfattade kosmos enligt vissa teorier kan beskrivas som endast en del i ett större flerdimensionellt system.

Fallet Galilei handlar i grunden inte om en konflikt mellan vetenskap och religion. Tvärtom mot vad som ofta påstås är grundvalen för kristen tro en öppenhet för förnuftet och vetenskapligt utforskande av verkligheten. Kyrkan har ju i själva verket spelat en viktig roll för uppbyggnad av vetenskap och forskning och många universitet har grundats av kyrkan. Som kyrkofadern Tertullianus skriver: “Det finns ingenting som Gud inte önskar att det undersöks och förstås genom förnuftet.” Om Gud har skapat människor med ett förnuft önskar han också att vi brukar det för att utforska den värld som han har skapat.

Per Ewert, fil mag, författare, skribent

Bengt Malmgren, läkare

Yvonne Maria Werner, professor historia

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-05-13 och i Kyrka och Folk 2009-05-20

Albert Einstein föddes i år för jämt 130 år sedan. Under några år var han verksam i Schweiz, där han publicerade en del av sina viktigaste teorier, och återvände sedan till Tyskland. I början av 1930-talet, efter att Hitler tagit makten, valde Einstein att lämna landet och hamnade så småningom vid Princeton University i USA, där han arbetade fram till sin död 1955. I Nazityskland avfärdades Einsteins teorier som ”judisk fysik” och vid ett tillfälle publicerades ett manifest med titeln, 100 författare mot Einstein. När Einstein fick höra talas om detta sade han helt kort, ”Hade jag haft fel, hade det räckt med en”. Det kanske var författarna till detta manifest som Einstein tänkte på när han vid ett senare tillfälle sade, ”Skillnaden mellan genialitet och dumhet är att genialitet är begränsad”.

1905, som brukar kallas ”Einsteins gyllene år”, skrev den då 26-årige Einstein fyra banbrytande artiklar, vilka publicerades i Annalen der Physik. Den viktigaste, som kom att utgöra grunden för speciella relativitetsteorin, hade den imponerande titeln ”Zur Elektrodynamik bewegter Körper”. Artiklarna skrevs när Einstein arbetade som patentingenjör i Bern, och de skrevs på arbetstid när han egentligen skulle ha granskat patent. Det sägs att hans chef visste om detta men lät honom hållas. Det fanns i stort sett inga källor eller citat i de fyra artiklarna, eftersom det inte fanns någon att citera. Ingen människa hade någonsin tidigare tänkt de tankar som Einstein nu formulerade. Många fysiker menar att var och en av Einsteins artiklar 1905 var värd ett nobelpris. 1916 var Einstein klar med sin kanske viktigaste teori, allmänna relativitetsteorin, som bland annat behandlar gravitationen. 1922 tilldelades han nobelpriset i fysik för sin förklaring av den fotoelektriska effekten. Relativitetsteorierna var så långt före sin tid, och innehöll så avancerade tankar, att Nobelkommittén aldrig vågade ge honom priset för dessa.

Einstein trodde inte på någon personlig gud, med var övertygad om att det bakom universum fanns ett överlägset intellekt. Hur skulle annars universum kunna vara så välordnat att det gick att beskriva med enkla lagar? I boken Problem och perspektiv skriver han:

”Men den som verkligen upplevat de stora framstegen inom detta område [vetenskapens område] måste gripas av en djup vördnad för det förnuft som uppenbarar sig i tillvaron. Genom tänkandet uppnår han en långtgående frigörelse från sina personliga förhoppningars och önskningars bojor, och kan därigenom få den rätta ödmjuka inställningen till storheten hos det förnuft som förkroppsligar sig i tillvaron och som i hela sitt djup är otillgängligt för människan.”

Det perspektiv som Einstein här lägger fram, kallar vi idag intelligent design.

När det gäller moral påpekade Einstein flera gånger att ”är” aldrig kan bli ”bör”. Vetenskap handlar endast om det som är, medan moral handlar om hur det bör vara. Varifrån skall vi då få moralen? I Problem och perspektiv skriver han:

”De bästa ledstjärnorna för vår strävan och vårt omdöme har vi fått i den judisk-kristna religiösa traditionen. Den ställer ett mycket högt mål, som vi med våra svaga krafter kunna nå endast mycket ofullständigt, men den ger oss en säker grund för våra värderingar och strävanden.”

Från ateistiskt håll framförs ofta åsikten att Einstein, när han talade om en Designer, använde metaforer och egentligen inte menade det han tycktes säga. Låt oss då citera Walter Isaacson, som skrivit en nyutkommen biografi om Einstein med titeln Einstein – his life and universe:

”Vi borde göra honom den tjänsten att vi tar honom [Einstein] på hans ord när han gång på gång insisterar att dessa ofta använda fraser [Intelligens, Designer etc] inte är ett semantiskt sätt att maskera att han i själva verket är ateist.”

Isaacson berättar om hur Einstein vid ett tillfälle fick frågan om han trodde att Jesus verkligen existerat som person. Han svarade:

”Otvetydigt! Man kan inte läsa evangelierna utan att känna den verkliga närvaron av Jesus. Hans personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt kan vara så fylld av liv.”

Samtidigt som han var en av mänsklighetens skarpaste hjärnor, var han också ytterst ödmjuk. Under sina undersökningar av universums innersta strukturer uppfylldes han alltmer av en vördnad inför den ordning han upptäckte. Därför kunde han aldrig acceptera kvantmekaniken, trots att han varit med om att lägga grunden för denna. Kvantmekaniken, som handlar om atomära partiklars egenskaper, innehåller nämligen slumpen som faktor. Einsteins kritik mot kvantmekaniken gav upphov till hans kanske mest berömda uttalande, ”Gud spelar inte tärning med världen!”

Krister Renard, gymnasielärare i matematik och fysik, författare, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-03-16

En av de största förväntningarna på LHC gäller en elementarpartikel som fysikerna hoppas kunna se spåren av i de väldiga detektorerna när protoner krockas med varandra. Vi talar här om den så kallade Higgs partikel, som ingen någonsin har sett, men som partikelfysikens standardteori förutspår borde existera. Den går populärt under det fascinerande namnet ”gudspartikeln”, eftersom den – ifall den existerar – skulle förklara så många andra inslag i elementarpartiklarnas spännande värld.

Namnet ”gudspartikeln” myntades genom boken ”The God Particle” 1993 av bland andra professor Leon Lederman, nobelpristagare i fysik 1988.  Beteckningen är onekligen träffande eftersom den bidrar till förståelsen för naturens centrala struktur. Vi kan inte finna eller undersöka Gud på samma sätt som man studerar partiklar i LHC men om Gud existerar skulle han kasta ett förklarande ljus över många besläktade existentiella frågor: Hur kunde universum uppstå ur ingenting, som Big Bang-teorin menar? Varför finns skapelsen och vi människor till? Varför bär universum, livet och dess DNA-kod sådana uppenbara tecken på att vara designade? Dessa frågetecken rätas på ett logiskt sätt ut om det finns en skapare, en konstruktör. I annat fall står frågetecknen kvar, lika krokiga som förut.

Guds existens skulle också förklara centrala inslag i vår mänskliga tillvaro. Det gäller, exempelvis, vår känsla av att det finns absoluta moraliska värden, eller att varje människa har ett unikt och okränkbart egenvärde. Dessa insikter får sin naturliga förklaring om det finns en gudomlig normgivare, i annat fall är de bara gåtfulla evolutionära biprodukter. Andra exempel är människans sökande efter mening med livet. Den ateistiske filosofen Torbjörn Tännsjö har öppet grubblat över denna gåta. Vid en intervju av humanisten Christer Sturmark på sajten ”Tro och vetande 2.2” säger Tännsjö: ”Det är egentligen helt obegripligt… det svarar ju inte på frågan varför evolutionen skulle ha utrustat oss med en sådan gen. Det är det som jag tycker är så svårt att förstå. Vad är vår nytta av att tro?”

Tännsjö har rätt. Gåtan är mycket svårlöst i en ateistisk värld. Men om Gud faktiskt existerar faller pusselbitarna på plats. Teorin överensstämmer med det vi känner till om verkligheten och det är ju det som utmärker en riktigt bra teori, oavsett om den behandlar den fysiska eller den andliga världen. De andra pusselbitarna i den subatomära verkligheten förutsäger att Higgs partikel borde finnas där. Därför kan vi förvänta oss att den existerar även om ingen har sett den. Om denna slutsats gäller ”gudspartikeln”, torde den i än högre grad gälla Gud själv. 

Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys, Göteborgs Universitet, Fellow vid Claphaminstitutet

Per Hoverstam, civilingenjör teknisk fysik, Ericsson AB, Mölndal

Maria Roginskaya, docent i matematik, Chalmers, Göteborg

Per Ewert, fil.mag, författare, skribent, Fellow vid Claphaminstitutet

Kenneth Runesson, professor i mekanik, Chalmers Göteborg

Artikeln är publicerad i Borås Tidning 2008-10-17