För att ta reda på det har forskare frågat en stor mängd krisdrabbade personer om religionen har hjälpt dem att hantera sina kriser. Svaren visar att de flesta av de tillfrågade hade fått hjälp av religionen. Av tillfrågade patienter inför en hjärtoperation svarade 73 procent att de bad inför sin operation och fick stöd av det.  Av äldre kvinnor (65+) upplevde ca 90 procent att de fick hjälp av religionen vid olika medicinska åkommor. Liknande resultat erhöll man från patienter med cancer och andra kroniska sjukdomar. Professor Kenneth I. Pargament har sammanfattat en stor mängd sådana forskningsresultat i sin bok ”The Psychology of Religion and Coping” (1997).

Visserligen är forskningen gjord i USA där folket generellt sett är mer religiöst än i Sverige, men man bör fördenskull inte underskatta svenskens religiösa behov.

Runt om i Sverige finns i dag ett stort antal krisgrupper.  Dessa hjälper individer vid katastrofer av olika slag. För patienter i vården finns läkare och kuratorer som stöd vid hälsokriser.  Men ingen av dessa grupper eller personer använder sig av religionen vid krisarbete. Kyrkan ställer upp ibland, men oftast för att erbjuda ett kyrkorum där man kan tända ljus eller ha en privat andakt.

Varför är det så?

Rent historiskt har det varit en skiljelinje mellan medicin och religion, och mellan psykologi och religion. Inom medicinen har man sedan länge använt sig av ett naturvetenskapligt paradigm där vetenskapliga fakta är av central betydelse. Inom ett sådant paradigm finns inte plats för religionen. Inom psykologi kan man se en liknande trend. Redan i början av förra seklet avfärdade Freud religionen. Han såg den endast som en krycka för den svaga människan.  Som en konsekvens av det har psykologi och religion sedan dess gått skilda vägar.  Coping (krishantering) har blivit ett begrepp som har utvecklats inom den psykodynamiska skolbildningen, alltså skild från religionen.  En annan faktor som har reducerat religionens roll i krishanteringen är sekulariseringen av samhället. Den har säkerligen bidragit till att många människor har fjärmat sig från religionen. 

Men tiderna har förändrats. Under de senaste decennierna har forskare världen över börjat bygga broar mellan de olika disciplinerna – medicin och religion, psykologi och religion. Ett sådant brobygge gagnar alla tre discipliner, och gagnar säkerligen också den krisdrabbade människan. Med tanke på det vore det på tiden att även Sverige ansluter sig till ett sådant brobygge.

Maare Tamm, Fil.dr. i psykologi

Bengt Malmgren, läkare, specialist i psykiatri

Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. i statsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2010-04-22, VF 2010-04-27, Kyrka och Folk 2010-04-29, Sändaren nr 10 2010

18 november 2008 beslutade Europaparlamentet att sänka införselkvoterna för alkohol till hälften. Någon praktisk betydelse har inte beslutet – införselkvoterna är en skattefråga och där har inte parlamentet något medbestämmande i EU-systemet. Den svenska regeringen har länge sagt sig arbeta i EU-sammanhang för att det ska bli möjligt att sänka införselkvoterna.

Regeringen har också deklarerat att Sverige ska arbeta för en mer restriktiv syn på alkohol inom EU. Det är viktigt mot bakgrund av att vi i Europa har den i särklass högsta alkoholkonsumtionen i världen med våra 11 L per vuxen/år, vilket leder till att uppskattningsvis 23 miljoner européer är alkoholberoende och att 195 000 dödsfall årligen orsakas av alkohol.

Vid Sveriges EU-inträde fanns det en gräns på 1 L sprit, 5 L vin och 15 L öl för privatpersoner vid utlandsresor. Vi kräver att Sverige ensidigt återinför dessa införselkvoter istället för dagens 230 liter alkoholhaltiga drycker.

I Europa faller över 500 000 personer offer varje år för sexhandel. 120 000 kvinnor och barn förs varje år in i EU från andra delar av världen för sexuellt utnyttjande. Till Sverige transporteras årligen mellan 400 och 600 kvinnor, därutöver ett okänt antal barn.  I jämförelse med andra former av organiserad brottslighet växer sexslavhandeln snabbast. Detta mönster måste brytas. Hittills gjorda lagändringar och polisiära insatser har varit otillräckliga för att stoppa sexslavhandeln och sexturismen.

Svenskar tänker sig kanske prostitution som isolerad till red light districts i Amsterdam. I själva verket accepteras prostitution i stort sett i alla länder i EU utom i Sverige, även om koppleri ofta är förbjudet. I länder som Danmark, Tyskland, Holland och Belgien ses prostitution som vilket yrke som helst, med sjukförsäkring och a-kassa när man inte kan utföra sina sexuella tjänster och med pension efter fullbordat yrkesliv. I Holland, Österrike och Tyskland är bordeller tillåtna. I till exempel Tyskland blev prostitution laglig år 2002 . Legalisering av prostitution ökar acceptansen och därmed efterfrågan på prostituerade, vilket skapar en lukrativ marknad för sexslavhandlare och ett enormt lidande för alla som faller offer för människohandeln.

Man måste också fråga dem som anser att prostitution är som vilket arbete som helst: skulle du vilja att din arbetslösa dotter anvisades ett jobb på en legal bordell inte långt ifrån ert hem, med risk att förlora A-kassan om hon nekar att ställa upp på att sälja sin kropp? Om inte, varför då?

Det är dock inte alla länder i EU som har en allt mer liberal syn på sexhandel; i Finland, ja, även i Frankrike, har ett förbud efter svensk modell diskuterats. Under Sveriges ordförandeskap måste vi öka trycket inom EU för att straffbelägga köp av sexuella tjänster i EU:s ramlagstiftning mot människohandel.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2009-07-09

Vi som skriver den här artikeln har det gemensamt att vi bekänner en personlig tro och är verksamma i olika kyrkor och samfund.  Vi är alla vana vid kritiskt tänkande och har inte upplevt att tron tvingats på oss. Vi är heller inte anhängare av religiöst tvång. Religiös tro kan missbrukas . Detta gäller också kristendomen. I förbund med den politiska makten har majoritetskyrkor alltför ofta gjort sig skyldiga till svåra övergrepp inte bara emot icke troende utan också emot religiösa minoriteter, såväl kristna som icke kristna. Det gäller katoliker, ortodoxa, lutheraner och puritaner. Erfarenheten är att kristendomen oerhört lätt korrumperas när den går i armkrok med statsmakten. Därför vill också vi ha en i viss mening sekulär stat.
I DN-artikeln klumpas alla religioner ihop och alla beskrivs som maktens redskap.  Bilden av religionen får dock inte förenklas.  Också i majoritetskyrkorna lever den kristna kärleken och omsorgen, och deras insats för att bygga sjukhus, sprida läskunnighet och bygga bildningsanstalter är historiskt sett epokbildande. Många av dagens aktiva svenska kristna har sina rötter i inomkyrkliga eller frikyrkliga väckelserörelser vilkas pionjärer ofta fått kämpa hårt för att få frihet att dyrka Gud i enlighet med sitt samvete och sin bibeltolkning. Det är allmänt erkänt att dessa rörelser har betytt oerhört mycket för framväxten av demokratiskt tänkande och demokratiska institutioner i Sverige. Vi instämmer gärna i tanken att ”lagarna skall formuleras av demokratiska institutioner och normer styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal”. Men vi vill samtidigt betona att det västerländska rättssamhället och demokratiska system har en tydlig grund och ett historiskt ursprung i kristen människosyn och dess betoning av allas lika värde.
Humanistiska förbundet vill skapa bilden av en strid mellan tro och förnuft, mellan vidskepelse och upplysning. Vi vill betona kristendomens historiska roll för utveckling, vetenskap, kultur och mänsklig gemenskap. Vi menar att det är ovedersägligt att kristendomen har utgjort en grund för den utveckling som skett i västvärlden och övriga världen, och vi menar att en tillbakagång från kristna värderingar leder till en andlig, rättslig och kulturell nedgång som i sin förlängning får även ekonomiska och sociala konsekvenser.

I likhet med manifestets författare är det även för oss av fundamental ideologisk betydelse att religionsfriheten inte missbrukas till förfång för andras rättigheter. Vi tror också att det är riktigt att barnen genom det obligatoriska programmet i av staten stödda friskolor ges en med alla gemensam kunskapsbas. Å andra sidan hör det till föräldrarnas lagfästa rätt att fostra sina barn enligt sin tro och sina värderingar. Att kristna, muslimer, judar och buddister gör detta är inte märkvärdigare än att ateister, agnostiker och humanister gör det eller att socialdemokrater, kommunister, liberaler, moderater för sina värderingar vidare till sina barn. Till mognandet in i vuxenvärlden hör det sedan att det inlärda prövas, förkastas, bekräftas eller fördjupas.
I manifestet får religionen också skulden för att 70 000 kvinnor världen över årligen dör i följderna av illegala aborter, att homosexuella förföljs, att stamcellsforskning bromsas och att ”rätten till en värdig död” begränsas. Det kan bara konstateras att den slagordsmässiga tonen i det här manifestet, och i mycket av den offentliga debatten, förhindrar ett avspänt meningsutbyte. Annars skulle det vara rimligt att diskutera om det verkligen är förenligt med ett humant samhälle att miljoner ofödda varje år dödas av helt legala aborter och att befruktade foster blir mänskliga försöksdjur. Det skulle också kunna föras en debatt om det enkönade äktenskapets berättigande utan att alla motståndare beskylldes för att vara homofober och för att sympatisera med dem som tar till våld mot homosexuella.
För de tolv i manifestet är både katoliker och evangeliska kristna ”religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka”.  I konsekvens med det skulle alltså Martin Luther King i sin kamp mot rasåtskillnaden, moder Teresa i sin solidaritet med Indiens allra fattigaste, och den FN-belönade kristne läkaren Dennis Mukwege i sitt engagemang för de våldförda kvinnorna i östra Kongo, vara bakåtsträvare.

Olof Djurfeldt, fil lic i socialantropologi, Dagens tidigare chefredaktör

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Annelie Enochson, arkitekt, riksdagsledamot

Bengt Malmgren, läkare

Maria Roginskaya, docent i matematik

Tuve Skånberg, teol dr, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, fil dr, ordförande för Evangeliska Frikyrkan

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Rolf Åbjörnsson, advokat

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i DN 2009-06-27

För ord och toner

Vem behöver religioner?

Så inleds refrängen i den svenska översättningen av den uttalade ateisten Björn Ulvaeus världshit ”Thank you for the music”. Om vi nu sätter oss ner ett ögonblick och funderar över Ulvaeus retoriska fråga finns det faktiskt goda skäl att det rimligaste svaret på frågan lyder: Alla!

 Det finns idag en gedigen sociologisk och psykologisk forskning kring religionens betydelse för hälsa och välbefinnande. Det senaste exemplet hämtar vi från Svenska Dagbladet, som den 7/1 i år skrev om psykologen Michael McCullough vid universitetet i Miami, som metodiskt i en artikel i januarinumret av Psychological Bulletin har gått igenom 80 år av forskning i ämnet. Själv betecknar sig inte McCullough som troende. Hans slutsats är att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra.

 Detta faktum medges även av den brittiske ateistiske biologen Lewis Wolpert som härom året kom ut med en bok som försökte förklara religionens uppkomst. Det var en bok som han såg sig nödgad att skriva sedan hans son kommit hem med det chockerande beskedet att han blivit kristen. Efter att ha satt sig in i forskningsläget inser Wolpert att även om han misstyckte till sonens val, torde det inte ha gjort hans liv sämre: ”Det finns goda belägg för ett positivt samband mellan att vara religiös och att vara lycklig.”

 Oavsett det exakta orsakssambandet till alla dessa vinster står det dock klart att en kristen tro inte är skadlig att ge sina barn, inte är en krycka för svaga människor i en utsatt livssituation, att en religiös fostran och bakgrund inte är en nackdel eller berövar människor livskvalitet. Tvärtom, vi mår bra av att vara gudstroende, och sämre av att vara ateister.  

 Men trons förtjänster sträcker sig tveklöst längre än till det rent personliga välbefinnandet. Den kristna tron får även uppenbara konsekvenser för hur vi människor praktiskt handlar mot sina medmänniskor. Under rubriken ”Som övertygad ateist tror jag av hela mitt hjärta att Afrika behöver Gud” i London Times den 27 december ifjol förklarade Matthew Parris, en annan uttalad ateist – i och för sig något motvilligt – att: ”I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Den leder till en andlig förvandlig. Pånyttfödelsen är verklig. Förändringen är god… Svarta och vita kristna som arbetar i Afrika helar de sjuka, lär människor att läsa och skriva, och bara de mest envetna sekularisterna skulle kunna se på ett missionssjukhus eller skola och säga att världen skulle vara bättre om dessa inte fanns.”

 Christer Sturmark har en standardrespons på frågan om huruvida världen hade varit en bättre plats utan religion: ”En humanists enkla svar är ja.” Jo, det finns tveklöst religiösa övertygelser och uttryck som destruktiva för människan, men detta innebär inte att all form av religion därmed är farlig. Istället ser vi hur vetenskapliga rön tydligt kan slå fast trons positiva betydelse för människans personliga liv, men även för hur hon väljer att behandla sin nästa.  Därför ligger det en ton av såväl naivitet som oriktighet i Sturmarks sekulärhumanistiska svar.

 Vi är inte kristna för att tron ger goda konsekvenser, utan för att vi tror att den kristna tro är sann. Därmed är det också rimligt att tänka sig att tron även får positiva följder. Men en viktig fråga återstår: Är Humanisterna alltför fastlåsta i sin religionskritiska grundsyn, eller är man beredda att omvärdera sin inställning till gudstron utifrån vetenskapens rön?

Tuve Skånberg, teol.dr. direktor för Claphaminstitutet               

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen                                                                                              

Per Ewert, fil.mag. författare, skribent                              

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Smålandstidningen 2009-02-29

En annan sexuellt överförbar smitta, Humant Papillomvirus (HPV), har också visat en mycket hög förekomst bland unga kvinnor. Här är siffrorna inte lika lätta att jämföra år från år då HPV inte innebär rapporteringsskyldighet enligt smittskyddslagen. HPV har emellertid hamnat i blickpunkten, då ett vaccin lanserats under det senaste året; ett vaccin som många politiker vill införliva i det allmänna vaccinationsprogrammet, åtminstone för flickor.

Antalet elektiva aborter har länge legat högt i Sverige och ökat något under senare år. Främst tonårsaborter är mycket vanliga i Sverige och ökningen under 2000-talet har varit dramatisk.

Mot bakgrund av dessa fakta kan man tyvärr dra slutsatsen att arbetet för att förebygga sexuellt överförbara infektioner (STI) och oönskade graviditeter har misslyckats. Detta borde leda fram till en självkritisk analys, men en sådan analys har uteblivit. Tvärtom vill Sverige i internationella sammanhang exportera sitt arbete för sexuell och reproduktiv hälsa, vilket kanske framför allt innebär att exportera svensk abortpolitik.

Chlamydia kan förebyggas bl.a. genom att propagera för kondomanvändning. Rätt använd anses kondom som ett bra skydd mot smittan. Uppenbarligen har kondom inte använts i tillräcklig omfattning, trots en tidvis intensiv kampanj med gratisutdelning och information. Som komplement till kondomer har man tydligen inte mycket att komma med. Man kan tala om förebyggande arbete, men vad det verkligen betyder, mer än alltså kondomutdelning, är dock synnerligen oklart. Att diskutera, och ifrågasätta, ungdomars sexuella beteende, tycks inte vara möjligt i Sverige idag.

När det gäller vaccin mot HPV har tonläget stundtals varit högt. Ett sådant vaccin har potential att kunna minska antalet fall av skivepitelcarcinom, möjligen även adenocarcinom, i livmoderhalscancer. Det finns dock en serie allvarliga invändningar, av vilka några lyfts fram i en aktuell SBU-rapport.

Dels ger de två vacciner som finns på marknaden endast ett begränsat skydd. De är riktade mot de två vanligaste av de totalt drygt 10 stammar av HPV som visat sig kunna ge upphov till livmoderhalscancer. Skyddet beräknas till kanske 70 %. Detta är givetvis ett problem och då dessutom långtidseffekter inte har studerats ännu är SBU mycket tveksamma till att förorda allmän vaccination. Kostnaden för samhället skulle också vara betydande, mellan 200 och 250 miljoner kronor per år.

Det finns dock fler invändningar. Smittan ådrar man sig i princip bara på ett sätt – nämligen genom att ha samlag med en smittad individ. Detta innebär att det finns möjligheter att undvika smitta, även om det av uppenbara skäl kan vara svårt, då viruset är mycket frekvent i samhället. Till skillnad från de flesta sjukdomar som man vaccinerar sig mot, finns det dock helt klart i fallet HPV en koppling mellan ett frivilligt beteende och smittrisk. Statistiskt innebär det en ökad risk med ett ökat antal sexualpartners. Genom att ha en eller ett fåtal partners kan risken avsevärt reduceras – under förutsättning att partnern har samma beteende.

Livmoderhalscancer har sedan länge tämligen effektivt förebyggts genom screeningverksamhet i Sverige. Vid s.k. gynekologisk cellprovskontroll, som alla kvinnor mellan 24 och 60 år inbjuds till, kan man effektivt hitta cellförändringar och tidiga former av cancer. En hög täckningsgrad inom denna screeningverksamhet innebär en effektiv sekundärprevention. Introduktionen av ett vaccineringsprogram, oavsett hur omfattande eller effektivt det är, skulle inte få genomslag förrän efter 25-50 år. En klar risk föreligger att vaccinet skulle tolkas som en orsak att avstå screeningundersökningar – kanske redan betydligt tidigare än så. Detta kan innebära att effekten av vaccinering kan motverkas av sämre sekundärprevention, särskilt då de vacciner som hittills tagits fram alltså endast har en begränsad skyddseffekt.

I flera tidningsartiklar har det framkommit att barnmorskor och andra på t.ex. ungdomsmottagningar inte anser det relevant att informera om riskerna med patienternas sexuella beteende. Detta är anmärkningsvärt. Lika självklart som det verkar vara att dela med sig av den omfattande kunskap som finns om riskerna med tobaksrökning, lika obenägna verkar vårdpersonalen vara att informera om medicinska fakta som pekar på risker med ett sexuellt beteende. Detta beskrivs som att man ”inte vill vara moralister” eller dela ut ”moraliska pekpinnar”. Detta är en problematisk inställning, ur professionell synpunkt. Om det är otvetydigt vetenskapligt bevisat, att t.ex. ett större antal sexpartners ger en betydande riskökning att ådra sig en svår sjukdom, måste naturligtvis denna information delges allmänheten och de som uppsöker en mottagning. Lika självklart måste det vara att berätta att sex är en förutsättning för att bli smittad och att avstå sex innebär att smittrisken elimineras. Att det faktiskt handlar om över hundra kvinnors liv per år borde göra en sådan information synnerligen angelägen ur yrkesetisk synpunkt.

Det verkar ha utbrutit en kollektiv moralpanik bland vissa offentligt anställda personalgrupper, som leder till ett beteende där man medvetet förtiger fakta om vissa, men bara vissa, sjukdomar, nämligen sådana som kan associeras med sexuellt beteende. Detta innebär bevisligen också stora svårigheter att handskas med den ökande förekomsten. Fast man vet hur en möjlig, och sannolikt mycket effektiv, primärprofylax skulle kunna se ut, avstår man att tillämpa den. Detta är inte bara oproffsigt – det är cyniskt, då resultatet blir att fler smittas och ådrar sig möjliga komplikationer som oönskad graviditet, sekundärsterilitet och, i värsta fall, livmoderhalscancer.

En lansera allmän vaccination mot HPV, med ett relativt skydd mot virusbetingad cellpåverkan, utan att samtidigt förklara hur smittan går till och vilka riskfaktorer som finns och som individen kan undvika, vore i linje med den hittills rådande synen på hur information om STI ska se ut. Samtidigt vore det ännu ett svek mot den uppväxande generationen; ett svek som har sin grund i att samhället abdikerat i frågor om livsstil – undantaget tobak och ”dålig kost” (ett begrepp som är bra mycket mer kontroversiellt ur medicinsk synpunkt än ett ”dåligt sexbetende”) när det gäller risker att utveckla sjukdom.

Vi vill därför uppmana socialminister Göran Hägglund att initiera en information hur ett ansvarigt sexuellt beteende är ett verksamt skydd mot HPV, som ett komplement till kondomanvändning och vaccinering.

Tomas Seidal, överläkare, verksamhetschef, Länssjukhuset i Halmstad, docent i biomedicin vid Karlstads Universitet
Magnus Göranson, barn- och ungdomsläkare
Anne-Berit Ekström, överläkare i barnneurologi och barn- och ungdomshabilitering

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Publicerat i Skånska Dagbladet 2008-08-07 samt i Oskarshamnsposten 2008-07-20