En grundtanke i boken är att Nya testamentet inte presenterar den historiske Jesus utan en Jesus Kristus som är en produkt av olika Jesusrörelser efter ögonvittnenas tid. Nya testamentet presenterar enligt Gardell en förvanskning av Jesus och hans budskap genom omtolkningar och tillägg utifrån en senare tids människotankar och upplevelser. Därför menar han att den historiske Jesus är svår att återfinna i Nya testamentet, vi kan bara skymta honom.

Tanken att man kan och bör skilja mellan den historiske Jesus och apostlarnas Jesus är gammal. Den fick stor spridning bland liberala teologer under 1800-talet. Man utgick ifrån att evangeliernas Jesus var en oerhörd förvanskning av Jesus sådan han verkligen var, och sedan kom man föga överraskande fram till det man utgick ifrån.

Gardell medger att hans Jesusbild är ”mina föreställningars Jesus Kristus”, ”en spekulation”, ”vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara”. Men ofta glömmer han bort att han spekulerar och bygger på bibelkritikers gissningar, antaganden och spekulationer. Här några exempel på spekulationer som presenteras som vetande: att evangelierna inte är ögonvittnesskildringar, att Jesus inte påstod sig vara Gud, att evangelisterna omtolkat Jesusord och hittat på mirakler, att Jesus lärt att han skulle skapa ett jordiskt fredsrike (gudsrike) och därför tagit miste när det gäller Guds rike.

Ögonvittnen

Om det inte finns några ögonvittnen till en händelse lämnas fältet fritt för olika spekulationer. Men när det gäller Jesus och vad han sagt och gjort finns det i Nya testamentet en rad vittnesmål, både från personer som dagligen umgicks med Jesus och sådana som bara vid vissa tillfällen kom i kontakt med honom, bl.a. myndighetspersoner. Det finns all anledning att ta reda på vad dessa vittnen har att säga om Jesus, oberoende av om vi är skeptiska till deras vittnesmål eller inte. Gör vi inte så i andra sammanhang? Om det inkommer rapporter om att det finns ögonvittnen till en viss händelse, vilken som helst, är normalt alla som är intresserade av vad som faktiskt hänt angelägna om att ta reda på vad de påstådda ögonvittnena har att säga. Så borde också vara fallet när det gäller händelserna kring Jesus och vad han sagt och gjort.

Enligt Nya testamentet fanns en stor skara ögonvittnen till Jesushändelserna. Han verkade inte i hemlighet utan framträdde öppet. Jesu svar när översteprästen förhörde honom om hans lärjungar och hans lära är belysande: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt” (Joh. 18:20-21). När Paulus många år senare försökte få kung Herodes Agrippa II att ta till sig sanningen om Jesus, sa han: ”Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok” (Apg. 26:26).

Förutom dessa vittnen hade Jesus utvalt tolv särskilda ögonvittnen som skulle registrera vad som hände. Nya testamentets evangelister har sammanställt både vad de själva sett och hört och vad andra som var ögonvittnen till vad som hände sett och hört. Apostlarna vandrade tillsammans med Jesus dagligen i inte mindre än tre år. Evangelisterna Matteus och Johannes, som tillhörde de tolv, var med och såg och hörde själva vad Jesus sa och gjorde. Markus har sammanställt vad Petrus sett och hört. Läkaren Lukas berättar i inledningen till sitt evangelium att han gjort noggranna efterforskningar för att Teofilus ”ska veta hur tillförlitlig den undervisning är” som han fått del av. Lukas sammanställning av Jesu ord och liv grundar sig på ”vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare har meddelat oss” (Luk. 1:2). Aposteln Johannes, som på sin ålders höst (ca 90 e.Kr.) kompletterar Matteus, Markus och Lukas redogörelser från 50- och 60-talet, sammanfattar: ”Det vi har hört, det vi har sett  med egna ögon, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta talar vi” (1 Joh. 1:1).

När apostlarna förkunnade vad de sett och hört levde de flesta ögonvittnena fortfarande och kunde bekräfta att de inte ljög. Så här predikade Petrus femtio dagar efter Jesu kroppsliga uppståndelse: ”Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden… Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det” (Apg. 2:22-32).

Modern vetenskap har en naturalistisk syn på tillvaron och utesluter därför Gud som en verklig faktor i historien. Men om nu ögonvittnena har sett det de säger sig ha sett och hört det de säger sig ha hört? Om det inte bara är fråga om några enstaka vittnesmål utan en stor mängd som alla är samstämmiga? Om t.o.m. Jesu fiender vid några tillfällen tvingas konstatera att det inte går att förneka vad så många såg hända, vad gör vi då? Kan vi på förhand avvisa en hel rad ögonvittnen som lögnare utan att ha andra vittnesmål som visar att de ljuger?

Gardell har inget stöd i några historiska källor för sitt avvisande av apostlarnas vittnesmål om Jesus. Hans enda stöd är den liberala bibelkritikens spekulationer och antaganden, framförda mycket långt efter Jesushändelserna, de flesta på 1800-talet efter Kristus. Det är anmärkningsvärt att Gardell som varken sett eller hört vad som hände ändå menar sig veta bättre än ögonvittnena! Detta fastän han medger att han och de ”forskare” han stöder sig på ”utan undantag måste gissa och göra antaganden för att kunna bygga upp något som ens liknar en helhetsbild av Jesus” (s. 16).

Genom att utgå från spekulationer om att evangeliernas författare inte är Matteus, Markus, Lukas och Johannes utan i stället okända författare från en senare tid får Gardell fritt spelrum för sin presentation av en helt annan Jesus än apostlarnas. Därmed förkastar han Bibelns presentation av kristendomen och den kristna kyrkans apostoliska trosbekännelse till Jesus Kristus. Den historiske Jesus var en helt annan än kristendomens Jesus Kristus, betonar han om och om igen. Jesus tog ofta miste, var inte syndfri, inte Guds Son, inte ett med Fadern, inte försoningsoffret för alla människors synder etc. Han var bara ”en av alla de profeter som stigit upp till ytan en kort sekund och felaktigt utropat Herrens dag” (s. 16).

Gardell medger: ”Jag vet att också den Jesus som jag skriver om är en spekulation, en skugg-gestalt.” Apostlarnas Jesus däremot, den som Nya testamentet presenterar, är till skillnad från Gardells Jesus ingen ”skugg-gestalt”. Apostlarna har dagligen vandrat tillsammans med honom i mer än tre år. Jesus sa: ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh. 10:37-38).

Apostlarna och den stora hopen av andra vittnen som verkligen hört och sett vad Jesus sa och gjorde avvisas av Gardell. Varför intar han en sådan ståndpunkt i strid med de källor som finns? Och varför förkastar han evangeliets kärna: Guds frikännande dom tack vare Jesu ställföreträdande gottgörelse för alla syndare? ”Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon” (s. 342). ”Faktum är att jag betvivlar att Jesus dog för våra synder… Den tolkningen gör Gud till en obehaglig, jag skulle vilja säga otillbörlig kombination av lagstiftare, domare och bödel, och den gör människan till något orent, smutsigt och syndfullt” (s. 340). Förmodligen känner sig Gardell kränkt av tanken att han och vi alla är syndare. Han vill ha en Jesus som godkänner det Gud i sin lag kallar för orent och synd. Någon dom som innebär en gallring kan han inte tänka sig. En sådan tanke innebär ”att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler” (s. 146).

Gardell har lagt ner mycket möda på att hitta en annan Gud än profeternas Gud och en annan Jesus än apostlarnas Jesus. Han medger att han ställts inför stora svårigheter när det gäller att finna en Jesus som han kan tro på. Den Jesus han propagerar för är ”vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara”, ”mina föreställningars Jesus”.

Seth Erlandsson, TD, docent Gamla Testamentets exegetik, Uppsala

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicered i Newsmill 2010-03-02

Visst är det lovvärt att man, oavsett vem det handlar om, försöker se till förtjänsterna i andra människors brottning med och bearbetning av bibelordet. Och visst är det så att vi kan lära saker också av människor med andra teologiska betoningar än våra egna.

Men ändå – hur kommer det sig att de tydliga teologiska markeringarna mot Jonas Gardells budskap är så få? Rader med problem uppstår nämligen när Gardells ställs mot kristendomens klassiska bekännelseskrifter:

Gardell hävdar:

* att Bibeln helt och hållet är ett verk av människor, och att den därför inte i någon mening kan beskrivas som Guds ord.

* att Jesus inte föddes av en jungfru. Han var varken syndfri eller Guds son. Inte heller uppfattade han sig själv som Messias.

* att Gud inte ska beskrivas vare sig som helig eller som den här världens domare. Dessa och liknande attribut hos Gud tillhör en för Jesus främmande gudsbild.

Gardell tycks också förneka den fysiska uppståndelsen, även om han flera gånger uttrycker sig positivt om tron på uppståndelsen.

Och kanske mest anmärkningsvärt: Gardell förnekar att Jesu död var en offerdöd, vilket gör det meningslöst att vända sig till Jesus för att få förlåtelse för sina synder.

Evangelium enligt Gardell kan således sammanfattas med hans egna ord: “Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

När man läser detta är det svårt att undgå att tänka på Nya testamentets tal om de falska profeterna. Det som kännetecknar den falska profetian är ju enligt Bibeln inte att den på alla punkter skulle skilja sig från det som är sant och rätt. Snarare tvärtom: Jesus talar om de falska profeterna som personer som ser ut som får, men som i sitt inre är rovlystna vargar (se Matt 7:15).

Detta är ett oerhört allvarligt perspektiv. Men det är alltså just detta allvar som har lyst med sin frånvaro i de flesta kommentarer och recensioner av Gardell och hans budskap. Vi i Sveriges kristenhet tycks ha förlorat förmågan att söka dialog samtidigt som vi är tydliga med vad som avviker från en genuin kristen tro, vilket resulterar i att även de som kallar sig kristna får signalen att det som Gardell och hans likar förmedlar är ett fullgott alternativ till en mer klassisk form av kristen tro.

Vad skulle Paulus – eller vilken fornkyrklig teolog som helst – ha sagt om en förkunnelse som förnekade Jesu gudom och att han kan förlåta synder, och som svävade på målet i fråga om uppståndelsen? Är det inte ganska självklart? Till de troende i Galatien, som bevisligen hade en äkta och personlig tro på Jesus Kristus men som till detta hade lagt ett antal främmande läror, skriver Paulus: “om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse” (Gal 1:8). Även Jesus har mycket allvarliga ord att säga till ”den som förleder en av dessa små som tror på mig” (Matt 18:6).

Ett av de problem som postmodernismen har fört in i teologin är att det numera inte skulle finnas några villolärare. Själva har vi inget behov av att framställa andra människor i dålig dager, inte heller Jonas Gardell. Men visst är det märkligt att så stora delar av kristenheten inte ens verkar reflektera över att det ibland kan finnas ett behov också av att tydligt markera avståndstagande?

Olof Edsinger, teolog och författare, generalsekreterare för Salt – barn och unga i EFS

Per Ewert, religionsvetare, författare och frilansskribent

Anders Månsson, kammaråklagare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kyrkans Tidning 2009-12-17, Kyrka och Folk 2010-01-21