Det finns faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult och blått, och 8 procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och grönt. Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till 10 procent av befolkningen har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet. Trots att inget av detta går att bevisa.

Om Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Som om ett sekulärt samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att eftersträva.

Antalet människor i världen som säger sig inte kunna tro på Gud eller på ett liv efter detta är mycket litet . Enligt forskaren Robert Sawyer, Calculating God (2000) tror 96 procent av världens befolkning på Gud eller en högre makt. Phil Zuckerman, Atheism: Contemporary Rates and Patterns (2005) beräknar siffran till 92 procent.

I den miljö som under 1900-talet har varit mest utsatt för rationell kritik av religion, den naturvetenskapliga forskningen, är ändå de flesta forskare troende. 75 procent av alla forskare i världen tror på Gud, uppskattar Religion Watch Newsletter (1998, 13:8). Till och med i 1900-talets mest rationalistiska forskningsmiljö, den på amerikanska universitet, har gudstron inte gått tillbaka under de senaste hundra åren.1914 gjorde James Leuba en undersökning bland USA:s forskare om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1996 upprepades undersökningen av Edward Larson och Larry Witham, och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent var osäkra. Samma siffror gällde i stort för tron på ett liv efter detta.

Stephen Jay Gould, en av världens främsta evolutionsbiologer, hävdar i boken Rock of Ages (2002) att kristen tro utmärkt kan förenas med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Han konstaterar att många av de absolut främsta forskarna tror på Gud: ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.”

Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-01-13, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-01-15

Den kristna tron är övertygad om att vi är skapade med en gudslängtan, med ett sinne och behov av att kunna kommunicera med Gud själv. Om denna gudslängtan skrev Augustinus: ”Du har skapat oss till dig, o Herre, och våra hjärtan är oroliga, tills de finner vila i dig”. Paulus deklarerar i Kolosserbrevet att ”Allt är skapat genom honom och till honom.” Upplevelsen av att vi är skapade till Gud och till att tro på honom understryks av orden i Predikarens tredje kapitel ”Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan”.

Övertygelsen att människan är skapad för tron får stöd även av upplysningsmannen Voltaire i hans bekanta ord ”Om inte Gud funnits, hade det varit nödvändigt att uppfinna honom”.

Människans hjärna är skapad och förprogrammerad för religiösa upplevelser. Den slutsatsen kan dras ur en studie publicerad tidigare i år i artikeln Cognitive and neural foundations of religious belief  i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences. (PNAS 2009 106:4876-488).

Forskarna lät ett fyrtiotal troende försökspersoner tänka på religiösa och moraliska frågor samtidigt som de mätte vilka regioner i hjärnan som aktiverades. Det visade sig att personerna använde samma områden när de tänkte på moralfrågor eller frågor som hade med Gud att göra. Resultaten var de samma oavsett vilken religiös övertygelse försökspersonerna hade.

Enligt en av författarna, professor Jordan Grafman vid US National institute of neurological disorder and stroke i Bethesda, Washington, är den mänskliga hjärnan uppbyggd för att tro på nästan allting så länge det finns en grund för att göra det. Så snart något är mer mystiskt och man inte omedelbart kan se en logisk förklaring börjar Guds-områdena i hjärnan att bearbeta materialet. Ett av de områden som aktiverades var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan.

Professor Grafman kommenterar forskningen: “Det finns ingen särskild Guds-punkt i våra hjärnor. Istället är den religiösa upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag. Religiös tro och religiöst beteende är ett kännetecken för det mänskliga livet, i alla mänskliga kulturer, utan någon motsvarighet hos djuren.” (The Indepedent 10 mars 2009).

Vi har syncentrum i hjärnan som svarar mot vad våra ögon ser, luktcentrum som svarar mot vad våra näsor registrerar. Vi har mänskliga drifter som hunger, törst, sömn och sexualdrift som alla har sin tillfredsställelse. Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte fanns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-08-17

När Paulus vid kungamiddagen i Apostlagärningarna 26 talar om Jesus uppståndelse avbryts han av den romerske ståthållaren Festus. Han avvisar kategoriskt varje tanke på uppståndelse, precis som så många människor gör i dag. Varför ens överväga möjligheten; döda uppstår inte! Kristen tro är goda nyheter, inte tidlösa principer. Gud har gjort något överrumplande i vår historia, som berör alla människor. Paulus återger i 1 Korinthierbrevet 15 kärnan i kristen tro, som utgår från fyra nyheter om Jesus. Han
 •  dog för våra synder
 •  blev begravd
 •  uppstod på tredje dagen
 •  visade sig sedan för ett stort antal människor.

Den avgörande punkten är Jesu uppståndelse. Men varför ska Festus och moderna svenskar tro att Gud har uppväckt Jesus?Paulus svarar med att presentera en lista på vittnen. Många människor – identifierbara och kontaktbara för dem som Paulus skriver till – mötte Jesus efter hans död och begravning. Inte som en känsla eller en förhoppning, inte som en vision eller en manipulering av psyket. Nej, de mötte honom i verkliga livet, empiriskt påtagligt: de hade sett honom, hört honom, talat med honom, rört vid honom och ätit tillsammans med honom. De visste att han levde.

Paulus lista är inte uttömmande; kvinnorna som fann graven tom och sen mötte Jesus omnämns inte. Det fanns alltså ytterligare vittnen. Här listar han i kronologisk ordning sex tillfällen då Jesus visade sig. Sammanlagt är det mellan 500 och 600 personer som intygar att de mött Jesus levande. Vittnena är
•    Petrus
•    de tolv lärjungarna (som i verkligheten var tio när de mötte Jesus på påskdagens kväll)

•    mer än femhundra personer vid ett tillfälle
•    Jakob, Jesus halvbror
•     alla apostlarna (oklart vilken händelse det syftar på; kanske kvällen då Tomas också var med eller vid himmelsfärden)
•     Paulus. När Paulus år 55 skrev sitt brev var de flesta ännu i livet, något han också påpekar. Uppgifterna var möjliga att kontrollera.

Johannes evangelium ger oss ytterligare ett tillfälle då Jesus visade sig. Där framgår det också vad lärjungarna vittnade om; verkliga möten i den yttre världen med en kroppsligt uppstånden Jesus – inte ett skeende i en inre drömvärld. En grupp på sju av Jesu närmaste lärjungar återvände efter påsken i Jerusalem till Galiléen. Inte för att fly kaoset i huvudstaden, utan därför att Jesus hade sagt åt dem att resa dit och lovat att möta dem där. I väntan på Jesus återgår de till sin tidigare näring, fisket. Efter en natt av fruktlöst arbete glider de i gryningen in mot stranden med en tom båt. När de är ett hundratal meter från stranden ropar plötsligt någon till dem att kasta ut nätet på båtens högra sida – och de får en jättefångst! Johannes, som är snar till tro, förstår att det är Jesus. Petrus, som är snar till handling, slänger sig omedelbart i vattnet och vadar in till stranden. Det finns en glödhög och Jesus har grillat fisk. I tyst vördnad äter de frukost tillsammans. I båten sprattlar 153 fiskar fångade med ett enda kast. Vittnesbördet är konkret. Det fanns en person på stranden, som de kände igen som Jesus: “de förstod att det var Herren”. En verklig person som lämnade fotspår i sanden. Glöden värmde dem, det fanns stekt fisk och bröd som mättade efter natten på sjön, de åt och talade med Jesus och mötte hans kärlek. Det var vid den här stranden som Jesus tre år tidigare hade kallat dem att bli hans lärjungar och lovat att göra dem till människofiskare. Här sluts viktiga cirklar. Och ändå är det bara början.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-04-17

En av de största förväntningarna på LHC gäller en elementarpartikel som fysikerna hoppas kunna se spåren av i de väldiga detektorerna när protoner krockas med varandra. Vi talar här om den så kallade Higgs partikel, som ingen någonsin har sett, men som partikelfysikens standardteori förutspår borde existera. Den går populärt under det fascinerande namnet ”gudspartikeln”, eftersom den – ifall den existerar – skulle förklara så många andra inslag i elementarpartiklarnas spännande värld.

Namnet ”gudspartikeln” myntades genom boken ”The God Particle” 1993 av bland andra professor Leon Lederman, nobelpristagare i fysik 1988.  Beteckningen är onekligen träffande eftersom den bidrar till förståelsen för naturens centrala struktur. Vi kan inte finna eller undersöka Gud på samma sätt som man studerar partiklar i LHC men om Gud existerar skulle han kasta ett förklarande ljus över många besläktade existentiella frågor: Hur kunde universum uppstå ur ingenting, som Big Bang-teorin menar? Varför finns skapelsen och vi människor till? Varför bär universum, livet och dess DNA-kod sådana uppenbara tecken på att vara designade? Dessa frågetecken rätas på ett logiskt sätt ut om det finns en skapare, en konstruktör. I annat fall står frågetecknen kvar, lika krokiga som förut.

Guds existens skulle också förklara centrala inslag i vår mänskliga tillvaro. Det gäller, exempelvis, vår känsla av att det finns absoluta moraliska värden, eller att varje människa har ett unikt och okränkbart egenvärde. Dessa insikter får sin naturliga förklaring om det finns en gudomlig normgivare, i annat fall är de bara gåtfulla evolutionära biprodukter. Andra exempel är människans sökande efter mening med livet. Den ateistiske filosofen Torbjörn Tännsjö har öppet grubblat över denna gåta. Vid en intervju av humanisten Christer Sturmark på sajten ”Tro och vetande 2.2” säger Tännsjö: ”Det är egentligen helt obegripligt… det svarar ju inte på frågan varför evolutionen skulle ha utrustat oss med en sådan gen. Det är det som jag tycker är så svårt att förstå. Vad är vår nytta av att tro?”

Tännsjö har rätt. Gåtan är mycket svårlöst i en ateistisk värld. Men om Gud faktiskt existerar faller pusselbitarna på plats. Teorin överensstämmer med det vi känner till om verkligheten och det är ju det som utmärker en riktigt bra teori, oavsett om den behandlar den fysiska eller den andliga världen. De andra pusselbitarna i den subatomära verkligheten förutsäger att Higgs partikel borde finnas där. Därför kan vi förvänta oss att den existerar även om ingen har sett den. Om denna slutsats gäller ”gudspartikeln”, torde den i än högre grad gälla Gud själv. 

Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys, Göteborgs Universitet, Fellow vid Claphaminstitutet

Per Hoverstam, civilingenjör teknisk fysik, Ericsson AB, Mölndal

Maria Roginskaya, docent i matematik, Chalmers, Göteborg

Per Ewert, fil.mag, författare, skribent, Fellow vid Claphaminstitutet

Kenneth Runesson, professor i mekanik, Chalmers Göteborg

Artikeln är publicerad i Borås Tidning 2008-10-17