”Vi är två homosexuella män med gedigen erfarenhet av att sälja sex och kan bara konstatera att Gudrun Schyman har fel… Gudrun på Pride är ett hån mot sexsäljare.”

Jag förstår inte allmänintresset. Det framstår mer som ett inbördes gnabb. Men jag gillar förstås att publiceringen bekräftar att vi – på många sätt – bor i ett tolerant samhälle.

Men så går mina tankar till ett annat inlägg i debatten. Som inte bemöttes med samma tolerans. Om man säger så.

I oktober 2007 dök det upp en affisch i Stockholms tunnelbana. Ett rött hjärta, genomborrat av en pil. Över hjärtat följande budskap: ”Bevara äktenskapet”. Under hjärtat, med ett barns handstil: ”Mamma, pappa, barn”.

Det var allt. Men det utlöste ett formidabelt raserianfall. Som anfördes av Yvonne Ruwaida (MP). I en skrivelse till SL hävdade hon att ”reklamen är kränkande”, kan bli ”grund för hatbrott”, att avsändarens avsikt är att ”sprida homofobiska åsikter.”

Men detta var bara början. I en vecka utsattes organisationen bakom kampanjen, Svenska Evangeliska Alliansen, där bland annat Frälsningarmén ingår, för en lång rad trakasserier.

Affischerna revs ner. Hemsidan blev hackad och nedsläckt. Okvädningsorden haglade i radio- och TV-program. RFSL krävde att kampanjen skulle stoppas. Felix König i RFSL sa: ”Jag vill inte behöva se homofoba och värdekonservativa budskap i det offentliga rummet.”

Trakasserierna kulminerade i en Beckfilm, ”I Guds namn”. I filmen tampas Beck med en högerextrem kristen grupp som ser som sin uppgift att döda homosexuella.

En expert förklarar för Beck: ”Det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger i Sverige. Och nu har en rad allmänt accepterade samfund slutit sig samman. Och så finns det en mer våldsinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.”

Beck: Vad är det för samfund?

Svar: ”Dels de mer etablerade. Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Sen har du en radda mer eller mindre sekteristiska rörelser.”

Fråga: Vad är de ute efter?

”De är emot abort, hatar HBT-människor och invandrare, är för kristna förskolor. Det är en grumlig sörja. Men farlig. Många uppfattar sig som terrorister i Guds namn.”

Alltså: Kristna samfund som Frälsningsarmén, Pingstkyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Trosrörelsen, alla medlemmar i Svenska Evangeliska Alliansen, påstås ”inspirera” ”högerkristna terrorister” som upprättar dödslistor över HBT-personer och slår ihjäl dem.

Det är ren förföljelse av kristna. Och de kristna terroristerna är ett rent påhitt.

Tack gode Gud för att folket i Pride inte riskerar att utsättas för sådan förföljelse. Tack för att det finns frihet för dem att på helsidor i lugn och ro diskutera om Schyman är ett hån mot homosexuella sexsäljare. Men skapa gärna lite av samma tolerans också för andra. Amen.

Göran Skytte, författare och fri skribent

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2010-08-02. Publicerad här med författarens medgivande.

Mediebilden av muslimer i Sverige kritiseras ofta för att utgå från beskrivningen av en terrorist. Det är naturligtvis fel och de flesta inser det.

När man tar del av Aftonbladets berättelse i onsdags om ”sekten” Opus Dei blir man lika frågande och besviken. Opus Dei är där en farlig hjärntvättarsekt. Det är också fel.

I sak har inget annat hänt än att en av många respekterad katolsk ”lekmannaorden” köpt en gammal herrgård på landet för att skapa ett utbildningscentrum. Då slår plötsligt den gamla svenska enhetskulturen till och ett av många tankealternativ blir en farlig avvikelse, en förförande sekt.

I grunden avslöjar den här artikeln mest bara den rädsla som uppstår när vi vet för lite om varandra, våra livsval och motiv. Strikt religiösa företeelser, särskilt kristna, ser ut att förstärka rädslan medan allehanda grupper för mentala experiment. Yoga eller profeter och Gurus på Himalajas sluttningar, amerikanska mindfullnes-filosofier, säg vad av snobbintellektuella teorier som vi inte behandlar med respekt och som kan rekommenderas.

För inte så länge sedan blev de i Sverige ganska okända Plymothbröderna sektstämplade likt Opus Dei och medierna utfärdade varningsflagg. Den gången gällde det mest rätten att driva en friskola i brödernas regi, trots att den skolan var godkänd, inspekterad och studiemässigt framgångsrik.

Förmodligen vet jag inte så mycket mer än många andra om vare sig Plymothbröder, Opus Dei eller motiven för strikt utövad islamisk tro. Men jag kan fundera en del över hur effekterna blir i mötet med människor som oftast skildrats som farliga, som fundamentalister, eller som ”galna”.

Jag skulle gärna vilja veta mer om Opus Dei och deras satsning på arbetets värde och innehåll. Nu får jag veta att ”grannarna är rädda” för dem. Jag skulle vilja veta mer om den kristna ideologi som ligger bakom Plymothbröderna.  Jag funderar på om det finns en psykologi som får oss att hellre stöta bort avvikelse i tankar och filosofier som ligger oss själva historiskt närmare. Vi vet ju hur trygg ”luthersk” tradition skall se ut. De som avviker måste ha fel.

Samtidigt är vi nyfikna på Guruns lära från Himalaya, och tar okritiskt till oss vilka indoktrinerande livsregler som helst, ibland nästan som i protest mot den gamla trötta lutherska statsreligionen. När det gäller vårt förhållningssätt till Islam och muslimer präglas det tyvärr väldigt ofta av vår egen rädsla att stämplas som ”islamofober” bara vi ställer frågor.

Jag trycker att det är viktigt att granska olika rörelser och företeelser som gör anspråk på mig och mitt sinne/engagemang. Jag tycker inte att Da Vinchi-kodens fiction historier eller en månghundraårig katolsk ordenstradition på gott och ont skall få blanda bort begreppen och sakligheten i att skildra den tämligen unga ”Opus Dei-orden” verksamhet i Sverige. På samma sätt vill jag gärna veta mer om Islams fysiska utbredning i Sverige, utan att behöva ropa på minaretsförbud. Jag kan däremot i den frågan bli förvånad och vilja veta mer om varför Libyens märklige diktator köper moskén i Malmö och vad det betyder för fri religionsutövning i Sverige. Den berättelsen behöver inte bli fördomsfull, men den kanske skulle innehålla resonemang om islamisk fundamentalism kopplad till ökad antisemitism i Malmö.

Jag har träffat riktiga levande människor som är Plymothbröder och kompetenta pedagoger, Opus Dei-medlem, som är besjälad av arbetslivsutveckling, moskémedlemmen och muslimen Mustafa, som tar hand om min bil och alltid har något att berätta.

Jag känner inte igen mig när bokstäverna blir för stora och bara skrämmer med den farliga sekten. Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar.

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-02-18

I stället för att bemöta våra argument på ett sakligt sätt tar Hägg till fundamentaliststämpeln, vilket är ett effektivt sätt att censurera åsikter som man inte delar. Faktum är att vår åsikt delas av en stor del av landets gynekologer och barnmorskor. Att dessutom många EU-länder som Danmark, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Slovakien och Österrike sedan länge tillämpar en samvetsklausul i vården visar att dessa argument inte lättvindigt kan avfärdas som ett uttryck för religiös fundamentalism och extremism.

Det är överhuvudtaget svårt att förstå varför inte svensk vårdpersonal skulle ges samma rättigheter som i andra länder. Vi anser det vara högst betänkligt att tvinga läkare och sjuksköterskor att handla mot sitt samvete, särskilt i en tid då den tekniska utvecklingen, ekonomiska övervägande och medicinska landvinningar ställer högre och högre krav på komplicerade etiska övervägande. 

Vi respekterar att Hägg inte delar vår uppfattning om behovet av en samvetsklausul i vården, men hennes sätt att bemöta den gör oss oroade. Så som hon argumenterar är demokratiskt fattade beslut i etiska frågor att likställa med dogmer som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten inskränks till att gälla dem som delar de egna åsikterna, medan övriga stämplas som extremister och likställs med talibaner. Därmed ifrågasätter Hägg de facto de demokratiska fri- och rättigheter som hon säger sig vilja värna. Hennes förhållningssätt inte bara omöjliggör ett respektfullt och konstruktivt samtal på området utan utgör också ett försök att förhindra att viktiga och angelägna etiska frågor tas upp och prövas.

Annelie Enochson (Kd) Riksdagsledamot från Göteborg

Eva Johnsson (Kd) Riksdagsledamot från Kronoberg

Yvonne Maria Werner Professor i historia vid Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-02-15

Claphaminstitutet har som målsättning att delta i samhällsdebatten med en kristen röst. Artikeln ”Saknas utomjordiskt liv är ateisten i knipa” publicerades i Expressen 9 september med mig som undertecknare. På kort tid hade 143 anonyma kommentarer flutit in, flertalet så oförskämda att de inte kan citeras. Signaturen Xenodorc skrev: ”Kristna har en aldrig sinande fantasi när det gäller att förklara tramset. Religionen är, och har alltid varit, den största människodödaren och därmed människans största gissel! Vi gnäller om svininfluensa, medan tusentals får sätta livet till i någon flumreligions namn. Förbjud skiten! Börja med att avskaffa allt religiöst inflytande i svensk politik. Sverige borde väl kommit lite längre än släpa omkring på ett parti som förlitar sig på påhittade spöken.” Signaturen Spinnaker bidrog med: ”Hahah f-n va skrattretande artikel. Fanns det inget vettigare att skriva om?”

Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Men den låter sig inte tystas, som läst Paulus ord: ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja”. När Petrus och Johannes befalldes att tiga om sin tro på Jesus var deras svar: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

Att slå vakt om yttrandefrihet och religionsfrihet i den svenska debattens kulturskymning kostar. Att inte löna ont med ont, att vända andra kinden till är svårt. Men det är det värt.

Tuve Skånberg

Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-09-14

Debatten går att lyssna till på hemsidan för Människor och tro 28 augusti (räkneverket 7:59 till 29:20).

Diskussionerna har sedan dess varit intensiva, även i Sverige. Här har i stort sett alla debattörer varit eniga i sin kritik och bland annat kallat lagen “medeltida”. Jag försvarar inte lagens utformning, men slås ändå av den totala frånvaron i debatten av förståelse för hur central religionen kan vara för dess utövare. När man själv inte håller något för heligt, verkar det vara svårt att förstå hur sårande vissa uttalanden kan vara.

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd i Sverige, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som “på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.
En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli.

En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-08-20