Stefans Swärds Blogg “Allt mellan himmel och jord”
Nu är det sen torsdagkväll i Visby, och en ny dag på Almedalsveckan går mot sitt slut. Det blev en intensiv och spännande debatt som vi ordnade med Humanisterna under torsdag sen eftermiddag. Det kom en hel del folk (en bra bit över genomsnittet för Almedalsseminarier) och Tuve Skånberg och Stefan Gustavsson var på ena laget, och Christer Sturmark och Sara Larsson var på “andra laget”. En tät och intensiv debatt mellan kunniga personer, som ändå var vänlig i tonen. Och massor av publikfrågor. Min bedömning var att en majoritet av publiken hade inte någon kristen bakgrund eller tillhörighet. Gustavsson och Skånberg försvarade kristna tron på ett bra sätt mot den omfattande kritiken från Humanisterna. En kul grej i Almedalen är också att en massa intressanta människor kan dyka upp i en tillställning av detta slag, på andra raden satt t.ex. rektorn för Lunds universitet, skådespelaren Rasmus Troedsson fanns med, liksom skatteutskottets Lennart Sacrédeus, efteråt pratade jag med den ledande socialdemokraten Stefan Edman, tidigare statsminister Göran Perssons miljörådgivare, som tyckte att det var ett mycket intressant arrangemang. Både tidningen Dagen och Världen Idag var där.

De närvarande fick höra när Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg berättade om sin kristna tro, och svarade på den omfattande kritiken mot kristna tron. Min uppgift var att vara moderator, vilket inte var helt lätt, debatten var ytterst engagerad, och publiken var ytterst engagerad, och många ville ställa frågor och hålla inlägg.

Men det var nödvändigt, vi som är kristna ledare och företräder kristna organisationer, det är ju i dessa miljöer vi ska vara och berätta om vår tro. För mig är det en högre prioritet än alla våra internkristna konferenser.

Tidningen Dagen ordnade ett seminarium under torsdag förmiddag som jag hade möjlighet att besöka, och det var också en mycket intressant debatt om hur kristna röstar. Statsvetaren Magnus Hagevi stod för fakta, och han är ju mycket kunnig på området. Niklas Piensoho gjorde en bra insats. En mycket intressant medverkande var Tomas Idergard, tidigare ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, som är ganska nyfrälst och nykonverterad katolik, men han var mycket tydlig i sin kristna tro på ett sätt som ingen nyanserad och lagom utslätad frikyrkoledare skulle vara. I jämförelse med Idergard känner jag mig som pastor Jansson, skärpning Stefan Swärd, var inte för utslätad, försiktig och nyanserad.

Svenska Evangeliska Alliansen fredag 9 jul 2010

Viktig debatt i Almedalen

Almedalsveckan har utvecklats till en institution för samhällsdebatt. Ursprunget är ett improviserat möte den 25 juli 1968 då Olof Palme talade från ett lastbilsflak i Almedalen. I år består Almedalsveckan av 1396 (!) registrerade evenemang, som bevakas av omkring 400 journalister och som besöks av sammanlagt tusentals deltagare och åhörare. Almedalsveckan är den självklart största mötesplatsen i Sverige för seminarier och debatt kring aktuella samhällsfrågor. Därför var också SEA där igår.. I den gemensamma debatten ska det bara finnas vad Sturmark karakteriserar som ”rationella” argument – vilket innebär argument som utgår från Humanismen!

Vår debatt på temat ”Gud i politiken – bra eller dåligt” samlade 70 personer; efter Almedals mått mätt riktigt stor publik! De som kom fick vara med om en livlig och intensiv debatt mellan Christer Sturmark och Sara Larsson från Förbundet Humanisterna å ena sidan och Tuve Skånberg från Claphaminstitutet och undertecknad från SEA å den andra sidan.

En viktig fråga som debatterades – och där samtalet fortsatte efter det att debatten formellt avslutats – gällde frågan om religionsfrihet. Christer Sturmark har i olika sammanhang drivit tesen att religiösa argument inte har någon plats i den politiska debatten (se t ex intervjun med Bengt Westerberg i tidningen Humanisten

Problemet med detta synsätt är att Sturmark definierar de demokratiska spelreglerna utifrån sin egen livsåskådning och menar att alla – oavsett egen livsåskådning – ska underordna sig de spelreglerna. Men det är ett odemokratiskt synsätt. Demokrati betyder en person en röst; och det är personen själv som bestämmer vad rösten ska uttrycka. För den som är övertygad om att Gud finns är det rationellt att uttrycka uppfattningar som ytterst går tillbaka till tron på Gud. För den som menar att det finns goda skäl att se Bibeln som en uppenbarelse är det rationellt att uttrycka uppfattningar som bygger på den uppenbarelsen. Och man är i sin fulla rätt att formulera det i den politiska debatten, oavsett hur många som håller med eller säger emot.

Pragmatiskt, i ett sekulärt land som Sverige, kan kristna utgå från den gemensamma verkligheten som alla delar. Vi är inte begränsade till att argumentera utifrån Bibeln (den särskilda uppenbarelsen), eftersom Bibelns undervisning i många frågor är förståelig utifrån verkligheten själv (den allmänna uppenbarelsen). Men vi ska inte vara förhindrade av systemet att också ta vårt avstamp i tron på Gud eller tron på Bibeln.

I en demokrati är det majoriteten som avgör och i ett sekulärt land som Sverige kommer många av Sturmarks uppfattningar att få majoritet. Men de andra rösterna och de argumentationslinjer som idag är i minoritet har en självklar rätt till full delaktighet i den politiska debatten. Annars blir demokratin ett sken, som i DDR: Deutsche Demokratische Republik. Det kallades demokrati, men spelreglerna var satta utifrån en bestämd livsåskådning och ett bestämt politiskt perspektiv.

Sverige ska inte gå från ett land med en statsreligion (kristendom) till en ny statsreligion (sekulär humanism), utan vi måste idag bejaka att vi är ett pluralistiskt land. Där ska alla röster ha rätten att höras. Det fick vi ett bra samtal om i Almedalen.

STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen

Världen idag  2010-07-09 10:11

Gud tog plats i Almedalen

Är det bra eller dåligt med Gud i politiken? Kring den frågan samlades humanister och kristna i Almedalen under torsdagen.
Ett relativt lugnt samtal trappades upp till en engagerad debatt.  

- Det mesta under Almedalsveckan handlar om materiella saker, men nu ska vi dyka djupare och prata om Gud, inledde moderatorn Stefan Swärd och bad paneldeltagarna berätta hur de kommit fram till sin övertygelse om Guds existens eller icke existens.
Den tidigare ateisten Tuve Skånberg berättade hur han som 20-åring fick ett Nya Testamente under sin tid i lumpen.
- Med stor tveksamhet läste jag och tänkte att jag möjligen missat något i livet. Jag började be, vilket är lite udda för en ateist, berättade Skånberg, som nu är direktör för tankesmedjan Claphaminstitutet.  …

Läs hela artikel i Världen idag

Dagen 2010-07-21

Påhoppad rektor känner sig inte diskriminerad

För två år sedan ifrågasatte forskare pingstvännen Per Erikssons utnämning till rektor vid Lunds universitet – i dag tackar han sina belackare: Vi har de bästa relationer.

Lunds rektor Per Eriksson förstår att hans namn kan komma upp som slagträ i debatten mellan kristna och humanister. Men tro inte att han känner sig diskriminerad. – Tvärtom. Jag tycker att debatten som kom ut av det blev väldigt bra, säger han nu.

För snart två år sedan utnämndes Per Eriksson till ny rektor vid Lunds universitet. Omedelbart kom kritik och forskare ifrågasatte valet eftersom han har pingstbakgrund.

Händelsen väckte en livlig debatt om acceptansen för en personlig tro i dagens samhälle. Senast kom fallet upp i avslutningen av samtalet på Almedalen mellan de kristna organisationerna Claphaminstituet och Svenska evangeliska alliansen och Humanisterna.

En fråga från publiken – omedveten om att Per Eriksson själv satt längst fram i lokalen – tog upp exemplet. Att det är uttalanden från Christer Sturmark och andra om att ju högre bildningsgrad desto färre tror på Gud som skapar det samhällsklimatet.

Sturmark gick för övrigt själv, tillsammans med Almedalsdebattens moderator Stefan Swärd, ut och tog avstånd från ifrågasättandet.

Christer Sturmark förklarade att han hade undersökningar som gav stöd åt påståendet, men att det inte kan ses som ett skäl att diskriminera någon för sin tros skull.

Claphaminstitutets Tuve Skånberg menar ändå att händelsen signalerar något allvarligt:

- Vi är på väg in i gränstrakterna att kristna diskrimineras på grund av sin tro. Exemplet från Lund tangerar detta. Bara att frågan kunde ställas av sex disputerade forskare är mycket oroväckande, säger han.  . . .

Läs hela artikeln i Dagen .

Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07

Skolminister Jan Björklund och statsminister Fredrik Reinfeldt har rätt när det säger det självklara att Kristendomen har betytt mycket för västerlandet, att det är en del av vår historia som självklart förtjänar en framskjuten plats i skolundervisningen, det är inget att diskutera. Det betyder inte att det inte skall finnas någon undervisning om andra religioner.

Men Christer Sturmark gillar inte att höra sådant. Han och hans medförfattare ger uttryck för sin tunna osakliga analys av kristendomen och västerlandets historia: Kristendomen har absolut inte betytt något mera väsentligt i vår historia annat än att förse oss med vissa traditioner och seder. När det gäller sådana saker som etik och vetenskap är det en myt att kristendomen haft någon som helst betydelse, skriver man. Detta är rent trams. Det är Sturmark et. al. som ägnar sig åt mytbildning.

Samtidigt är denna historierevisionism förståelig, därför att om man vill rycka upp kristendomen med rötterna ur vårt samhälle, blir det också viktigt att äga den historiska berättelsen. Men det går inte att radera ut kristendomen som en integrerad faktor i den västerländska kulturen med inflytande på en rad områden som vetenskap, kultur, etik etc. Självklart behövs mer omfattande kunskaper om kristendomen än om exempelvis hinduismen som bakgrund till att förstå detta.

Ett grundläggande begrepp i kristendomen är synden, vilket innebär en insikt om att människan är fallen och felbar, vilket är grunden till all självkritik. Man kan inte underskatta den betydelse detta har haft för vetenskapens framväxt i västerlandet, vilket ju hänger samman med att man får ifrågasätta, vilket underlättat omprövning och att ta in ny kunskap. Likaså kan man inte underskatta vad kristendomens syn på människan som skapad till Guds avbild, kärleksbudskapet och barmhärtighetstanken betytt för synen på demokrati och alla människors lika värde.

Att konstatera sådana saker betyder inte att man ger kristendomen en global exklusivitet, det innebär inte att det positiva som andra religioner och kulturer har bidragit med i utvecklingen av den västerländska kulturen nedvärderas. Och visst, det finns mycket mörker i kristendomens historia också, men det finns det också i andra religioner och åskådningar som ändå kan tillerkännas ett positivt inflytande. Ingenting i det mänskliga samhället är antingen svart eller vitt.

Det är upp till var och en vad man tycker om kristendomens inflytande över Sverige, men det är ett faktum att kristendomen spelat en avgörande och positiv roll i skapandet av den svenska kulturen och det svenska välfärdssystemet, som det vore oklokt och farligt att försöka manipulera bort. Historiebeskrivning som propaganda är vanligt i diktatoriska regimer -Sturmark och humanisternas hållning är exempelvis slående lik sovjetdiktaturens. Det innebär att man låter selektiva fakta underordna sig den överliggande ideologi man vill propagera för. Detta är en frestelse för alla; att även kristna rörelser kan falla för detta skall i ärlighetens namn sägas. Skolans uppgift är att utan att manipulera fakta fostra till saklighet och att ta till sig fakta, även sådana som inte omedelbart överensstämmer med den egna världsbilden.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet, adj. professor kyrkohistoria, Fuller

Bengt Malmgren, läkare

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap, Linköping

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2010-03-05

Är det verkligen så att även den som inte är troende kristen kan ana sig till Guds existens utifrån hans skapelse? Vad säger Charles Darwin och Albert Einstein, vår tids mest aktade naturvetenskapliga forskare, men som inte bekände sig som kristna?

Darwin skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).

I en intervju i mars 1929 fick Albert Einstein frågan om han påverkats av kristendomen och svarade:

”Som barn blev jag undervisad både i Bibeln och i Talmud. Jag är jude, men jag fängslas av den lysande gestalten från Nasaret.” Så du accepterar Jesu historiska existens?  ”Utan invändningar! Ingen kan läsa evangelierna utan att uppleva Jesu verkliga närvaro. Han personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt är fylld av sådant liv.”  Tror du på Gud? ”Jag är ingen ateist. Jag tror inte jag kan kalla mig för panteist. Problemet är för stort för vårt begränsade förstånd. Vi är som ett litet barn som går in i ett enormt bibliotek, fyllt med böcker på många språk. Barnet förstår att någon måste ha skrivit dessa böcker, men det vet inte hur. Det förstår inte språken som de är skrivna på. Barnet anar vagt att böckerna är uppställda i en mystisk ordning, men vet inte vilken det är. Sådan, tycks det mig, måste attityden även hos den mest intelligenta människa vara gentemot Gud. Vi ser hur universum är underbart ordnat och lyder särskilda lagar, men vi förstår bara vagt dessa lagar.”

I ett brev 12 december 1926 diskuterade Einstein kvantfysikens teori med Max Born och avslutade med ” Jag, i alla fall, är övertygad om att Gud inte kastar tärning.”

En uppskattning från 1998 (Religion Watch newsletter 1998 13:8) visar att 75 procent av världens forskare, liksom Darwin och Einstein, ger Paulus rätt i att man av skapelsens ordning kan förstå att det finns en skapare. Men kristendomen unika anspråk är inte att vi alla – om vi vill – kan förstå att det finns en skapare, utan att Skaparen uppenbarat sig och visat sitt ansikte. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-08

Med sin hårda och tydliga kristendomskritik gjorde Förbundet Humanisterna först många nyfikna. Kanske skulle uppstickaren skapa något nytt, rentav driva de kyrkotrogna att förnya sig?

Av tv-programmet Existens nyligen framgick att det i Norge finns en motsvarande humanistisk organisation. Human-Etisk Forbund, som den heter, verkar dela Humanisternas värden men förhåller sig långt mera öppen till kyrka och kristna.  Man visar sig intressant nog även samla långt fler medlemmar än sin svenska motsvarighet. Att ordföranden är före detta sångstjärnan och kulturministern Åse Kleveland är inte hela orsaken till det. Ett plus är säkerligen också den inkluderande, försonliga profilen. Rörelsen utmärks av en allmän respekt för individen och hennes mänskliga rättigheter och det religionskritiska draget är mindre framträdande .

Varför har då kopplingen mellan humanism och religionsfientlighet uppstått? Den sekulära humanismen har som bland andra den katolske teologen Henri de Lubac visat, rötter i upplysningen och franska revolutionens mot den katolska kyrkan riktade människorätts-deklaration. Den har i långa tider drivit närmast revolutionära kampanjer mot kristendomen och kyrkan, vilka attraherat de religionskritiska, kristendomsfientliga och antiklerikala krafter som av olika skäl velat försvaga eller eliminera de kristna kyrkorna. Idén att skapa ett starkt alternativ har lockat ateister vars försök vittnar om ihärdighet, men också om maktvilja. Många, bland dem den inflytelserike sociologen och positivisten August Comte, har drömt om en sorts vetenskapsstat vari råder ”fullständig mentalt samförstånd”.

När Förbundet Humanisterna proklamerar den sekulära människan och går till attack mot den kristna trons bekännare i vårt samhälle ligger detta helt i linje med den gren av upplysningstraditionen som ville utrota religionen. Detta innebar dock ett brott med en lång tradition. Under mer än tusen år hade västerlandets tänkare, författare, tonsättare och konstnärer sökt gestalta människans livsvillkor i den kristna trons och livssynens hägn. Några av de rikaste kulturskapelserna bär spår av detta exempelvis Dantes Gudomliga komedi, Rafaels och Michelangelos verk, Bachs musik och Selma Lagerlöfs berättelser.

I ett Europa där samhällsordningen länge vilade på kristen grund, som därmed kom att kopplas till makt och politik, hade man kanske inget val. Men det är knappast avgörande. Det viktiga är att skapande själar lyckas bäst när frihet omgärdar tron. I den klassiska humanismen fanns en vilja att inom ramen för det kristna arvet vårda Europas ”parallella” tradition från den grekiska och romerska antiken. Resultatet blev en lycklig förening, ett slags stereoseende i vår mänskokunskap, något som intill dags dato märkts hos många europeiska och svenska diktare, men även i undervisning och forskning.

För inte så länge sedan var “kristen humanism” ett erkänt begrepp. Man kan fråga sig om Humanisterna skulle ha kunnat lägga beslag på ett så fint gammalt begrepp, om Europas och Sveriges skolor slagit vakt om den humanistiska tradition som levt i samklang med kristendomen? I den hjälp till självkännedom och överblick som en osäker värld behöver vore en sådan humanistisk renässans lika värdefull som någon teknisk undervisningsreform eller tillfällig livsstilskampanj kan bli.

Carl Johan Ljungberg, PhD, stats- och litteraturvetare, ordf. i Humanistisk Förnyelse

Ivar Gustafsson, PhD, docent i matematik

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-01-23

I skrivande stund har över 300 stycken upptäckts. Den planet som rönt störst intresse går under namnet Gliese 581 d, och befinner sig på 20 ljusårs avstånd från oss. Planetens storlek och avståndet till moderstjärnan gör att förhållandena inte tycks skilja sig alltför mycket från jordens. Medierapporteringen ger ibland intryck av att vi snart kan packa väskan och bege oss dit, men sådana funderingar hör än så länge hemma i science fiction-världen.Ändå tycks hoppet om att finna liv på andra planeter brinna lika klart som någonsin. En sådan upptäckt skulle visa att vi inte är ensamma i universum, vilket skulle vara en av människans viktigaste upptäckter någonsin. Men för vissa tycks sökandet efter andra livsformer lika mycket var rotat i hoppet om att kunna avskaffa en övernaturlig skapare. Man skulle då kunna hävda att liv uppstår spontant så länge några viktiga beståndsdelar finns tillgängliga. På så sätt försöker man minska utrymmet för en skapare.

Jag tycker därför att det är på sin plats att påpeka att livets uppkomst är en mycket komplicerad process. Livets byggstenar är inte som en pulversoppa – “tillsätt bara vatten”. De senaste decenniernas mikrobiologiska forskning har tvärtom visat de förbluffande komplexa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att den allra enklaste livsformen skulle kunna uppstå. Även om vi skulle upptäcka en organisk molekyl på Mars eller någon annan planet är det ett enormt stort steg till en DNA-sekvens eller självreproducerande liv. Även ateisten och DNA-upptäckaren Francis Crick skriver att “i något mått måste livets ursprung i nuläget ha varit närmast ett mirakel, så många omständigheter är det som måste ha varit tillfredsställda för att kunna sätta i gång det.”

Det vi hittills vet om planeter i andra solsystem säger oss nämligen att möjligheterna att finna ett framtida hem eller några främmande livsformer på andra planeter framstår som klart begränsade. En del är för varma, andra för kalla. Många saknar atmosfär, hos andra har atmosfären fel sammansättning. Och på ytterligare andra är det någon annan central faktor som inte är tillräckligt väl anpassad för att planeten ska kunna hysa liv. Detta gäller även Gliese 581 d. Planeten ligger utanför den så kallade “Guldlockzonen”, och är troligen för kall för att flytande vatten ska kunna finnas, vilket betraktas som en nödvändig förutsättning för liv.

En intressant detalj i sökandet efter exoplaneter är att de generellt är för små att se med vanliga teleskop. Därför använder man indirekta metoder för att upptäcka dem. Om moderstjärnan uppför sig annorlunda än förväntat drar forskarna slutsatsen att det måste finnas något som utövar denna påverkan. Det kan vara ett svart hål, mörk materia eller – som i det här fallet – planeter. Detta är en intressant parallell till hur kristna alltid har tänkt sig Gud. Vi kan inte upptäcka honom med våra fysiska sinnen, men om Gud faktiskt existerar, utgör han en hållbar förklaring till den värld vi lever i. Som Augustinus sade: “Gud är som solen. Vi kan inte se Honom själv, men utan Honom kan vi inte se någonting alls.”

Om människan trots allt skulle finna liv på andra planeter innebär det inget hot mot den kristna tron. Gud kan självfallet ha skapat varelser på andra planeter än vår. Men om andra planeter faktiskt är så döda som de verkar, blir det en svårknäckt nöt för ateisten att förklara livets existens och de unika dragen hos vår jord.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-09-09

Den kristna tron är övertygad om att vi är skapade med en gudslängtan, med ett sinne och behov av att kunna kommunicera med Gud själv. Om denna gudslängtan skrev Augustinus: ”Du har skapat oss till dig, o Herre, och våra hjärtan är oroliga, tills de finner vila i dig”. Paulus deklarerar i Kolosserbrevet att ”Allt är skapat genom honom och till honom.” Upplevelsen av att vi är skapade till Gud och till att tro på honom understryks av orden i Predikarens tredje kapitel ”Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan”.

Övertygelsen att människan är skapad för tron får stöd även av upplysningsmannen Voltaire i hans bekanta ord ”Om inte Gud funnits, hade det varit nödvändigt att uppfinna honom”.

Människans hjärna är skapad och förprogrammerad för religiösa upplevelser. Den slutsatsen kan dras ur en studie publicerad tidigare i år i artikeln Cognitive and neural foundations of religious belief  i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences. (PNAS 2009 106:4876-488).

Forskarna lät ett fyrtiotal troende försökspersoner tänka på religiösa och moraliska frågor samtidigt som de mätte vilka regioner i hjärnan som aktiverades. Det visade sig att personerna använde samma områden när de tänkte på moralfrågor eller frågor som hade med Gud att göra. Resultaten var de samma oavsett vilken religiös övertygelse försökspersonerna hade.

Enligt en av författarna, professor Jordan Grafman vid US National institute of neurological disorder and stroke i Bethesda, Washington, är den mänskliga hjärnan uppbyggd för att tro på nästan allting så länge det finns en grund för att göra det. Så snart något är mer mystiskt och man inte omedelbart kan se en logisk förklaring börjar Guds-områdena i hjärnan att bearbeta materialet. Ett av de områden som aktiverades var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan.

Professor Grafman kommenterar forskningen: “Det finns ingen särskild Guds-punkt i våra hjärnor. Istället är den religiösa upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag. Religiös tro och religiöst beteende är ett kännetecken för det mänskliga livet, i alla mänskliga kulturer, utan någon motsvarighet hos djuren.” (The Indepedent 10 mars 2009).

Vi har syncentrum i hjärnan som svarar mot vad våra ögon ser, luktcentrum som svarar mot vad våra näsor registrerar. Vi har mänskliga drifter som hunger, törst, sömn och sexualdrift som alla har sin tillfredsställelse. Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte fanns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-08-17

Vi som skriver den här artikeln har det gemensamt att vi bekänner en personlig tro och är verksamma i olika kyrkor och samfund.  Vi är alla vana vid kritiskt tänkande och har inte upplevt att tron tvingats på oss. Vi är heller inte anhängare av religiöst tvång. Religiös tro kan missbrukas . Detta gäller också kristendomen. I förbund med den politiska makten har majoritetskyrkor alltför ofta gjort sig skyldiga till svåra övergrepp inte bara emot icke troende utan också emot religiösa minoriteter, såväl kristna som icke kristna. Det gäller katoliker, ortodoxa, lutheraner och puritaner. Erfarenheten är att kristendomen oerhört lätt korrumperas när den går i armkrok med statsmakten. Därför vill också vi ha en i viss mening sekulär stat.
I DN-artikeln klumpas alla religioner ihop och alla beskrivs som maktens redskap.  Bilden av religionen får dock inte förenklas.  Också i majoritetskyrkorna lever den kristna kärleken och omsorgen, och deras insats för att bygga sjukhus, sprida läskunnighet och bygga bildningsanstalter är historiskt sett epokbildande. Många av dagens aktiva svenska kristna har sina rötter i inomkyrkliga eller frikyrkliga väckelserörelser vilkas pionjärer ofta fått kämpa hårt för att få frihet att dyrka Gud i enlighet med sitt samvete och sin bibeltolkning. Det är allmänt erkänt att dessa rörelser har betytt oerhört mycket för framväxten av demokratiskt tänkande och demokratiska institutioner i Sverige. Vi instämmer gärna i tanken att ”lagarna skall formuleras av demokratiska institutioner och normer styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal”. Men vi vill samtidigt betona att det västerländska rättssamhället och demokratiska system har en tydlig grund och ett historiskt ursprung i kristen människosyn och dess betoning av allas lika värde.
Humanistiska förbundet vill skapa bilden av en strid mellan tro och förnuft, mellan vidskepelse och upplysning. Vi vill betona kristendomens historiska roll för utveckling, vetenskap, kultur och mänsklig gemenskap. Vi menar att det är ovedersägligt att kristendomen har utgjort en grund för den utveckling som skett i västvärlden och övriga världen, och vi menar att en tillbakagång från kristna värderingar leder till en andlig, rättslig och kulturell nedgång som i sin förlängning får även ekonomiska och sociala konsekvenser.

I likhet med manifestets författare är det även för oss av fundamental ideologisk betydelse att religionsfriheten inte missbrukas till förfång för andras rättigheter. Vi tror också att det är riktigt att barnen genom det obligatoriska programmet i av staten stödda friskolor ges en med alla gemensam kunskapsbas. Å andra sidan hör det till föräldrarnas lagfästa rätt att fostra sina barn enligt sin tro och sina värderingar. Att kristna, muslimer, judar och buddister gör detta är inte märkvärdigare än att ateister, agnostiker och humanister gör det eller att socialdemokrater, kommunister, liberaler, moderater för sina värderingar vidare till sina barn. Till mognandet in i vuxenvärlden hör det sedan att det inlärda prövas, förkastas, bekräftas eller fördjupas.
I manifestet får religionen också skulden för att 70 000 kvinnor världen över årligen dör i följderna av illegala aborter, att homosexuella förföljs, att stamcellsforskning bromsas och att ”rätten till en värdig död” begränsas. Det kan bara konstateras att den slagordsmässiga tonen i det här manifestet, och i mycket av den offentliga debatten, förhindrar ett avspänt meningsutbyte. Annars skulle det vara rimligt att diskutera om det verkligen är förenligt med ett humant samhälle att miljoner ofödda varje år dödas av helt legala aborter och att befruktade foster blir mänskliga försöksdjur. Det skulle också kunna föras en debatt om det enkönade äktenskapets berättigande utan att alla motståndare beskylldes för att vara homofober och för att sympatisera med dem som tar till våld mot homosexuella.
För de tolv i manifestet är både katoliker och evangeliska kristna ”religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka”.  I konsekvens med det skulle alltså Martin Luther King i sin kamp mot rasåtskillnaden, moder Teresa i sin solidaritet med Indiens allra fattigaste, och den FN-belönade kristne läkaren Dennis Mukwege i sitt engagemang för de våldförda kvinnorna i östra Kongo, vara bakåtsträvare.

Olof Djurfeldt, fil lic i socialantropologi, Dagens tidigare chefredaktör

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Annelie Enochson, arkitekt, riksdagsledamot

Bengt Malmgren, läkare

Maria Roginskaya, docent i matematik

Tuve Skånberg, teol dr, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, fil dr, ordförande för Evangeliska Frikyrkan

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Rolf Åbjörnsson, advokat

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i DN 2009-06-27