Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

Carl Johan Ljungberg skriver i Världen idag 2010-04-26 :

 Medvind för kristen opinion

Att driva kristna frågor är i dag lättare än för några år sedan.
I allt flera svenska opinionsfora förs religiösa synpunkter fram. Tack vare internet mister opinionens dörrvakter sin makt. Seriösa försök att nå ut med livsåskådningsfrågor görs. Men det gäller att inse hur svenska debattarenor kan användas.   . . .
Läs hela artikeln här.

Mikael Kindbom, ordförande i Kristna Publicistförbundet, skriver i sitt referat på KP:s hemsida:

Så ska kristna vinna opinionen

Tidningen Dagen, tankesmedjan Claphaminstitutet och Kristna Publicistförbundet inbjuder till seminariet

Opinionsbildning i ett postsekulärt samhälle

fredagen 23 april kl 15-20 och lördagen 24 april kl 9-13

Seminariet äger rum i Dagens lokaler på Telefonplan söder om Stockholm. Tillfälle till frågor & diskussion efter inläggen. Deltagaravgift 300 kr, smörgåsfika fredag och lördag ingår. Mejla din anmälan till tuve.skanberg@labarum.se före 20 april.

Förslag till övernattning: Hotel Attaché som ligger på gångavstånd från Dagens lokaler. Enkelrum 695 kr och dubbelrum 895 kr inkl. frukost. Uppge kod Dagen vid bokning via webben, www.hotelattache.se eller telefon 08-18 11 85. Samma pris gäller om man vill stanna även natten till söndag.

Moderator: Carin Stenström, journalist

Medverkande:

Anders Lindberg, VD JKL Group, rådgivare inom strategisk kommunikation :

Opinionsbildningens framgångsfaktorer och fallgropar – några aktuella reflektioner från konsultvärlden.

Maria Rankka, VD tankesmedjan Timbro:

Om opinionsbildning, Timbro, och om tankesmedjor i allmänhet

Lasse Johansson, lärare på Örebro Missionsskola, redaktör NOD:

Andlighet och sekularisering i Sverige idag och kyrkans inre sekularisering – en bakgrund

Elisabeth Sandlund, chefredaktör och ledarskribent på Dagen:
Hur syns påkristningen i samhälle och media?

Dick Erixon, författare, ledarskribent, skriver en av Sveriges första och mest inflytelserika bloggar:

Opinionsbildning och bloggen ”Dick Erixon – I hjärtat rebell”

Stefan Swärd: Fil dr statvetenskap, avgående ordförande EFK:s styrelse:

Opinionsbildning och bloggen ”Stefan Swärd – Allt mellan himmel och jord”

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot:

Vilka möjligheter har debattartiklar att påverka opinionen? Reflektioner från Claphaminstitutets verksamhet.

Välkommen!

Dagen, Claphaminstitutet och Kristna Publicistförbundet

Den parlamentariska demokratin står under samma lagar som allt annat levande. Den kommer att åldras och dö, likaväl som de föregående politiska idealen. Det finns inget som talar för att vår tid skulle var historiens slut. Allt talar för att det kommer nya epoker med nya politiska ideal, som vi ännu inte känner till.

Det är alltså oundvikligt att demokratin är tidsbegränsad, likaväl som andra politiska ideal. Å andra sidan har den stora värden, som skulle kunna föras vidare in i nya epoker och berika dem. Många av dessa värden gör människan fri i förhållande till staten, till exempel äganderätt och föräldrarätt. Föreningsfriheten innebär att varken stat eller kollektiv kan tvinga oss att vara med i några sammanslutningar, men att vi är själva fria att bilda vilka föreningar vi vill. Religionsfriheten gör att vi fritt kan utöva och sprida vår religion.

Ett annat sådant värde är yttrandefriheten. Den innebär att det är värdefullt att människor får tillfälle att fritt framföra vad de tänker. Yttrandefriheten bygger på den förutsättningen att ingen människa och ingen riktning kan nå fram till en absolut, heltäckande sanning, som kan vara förpliktande för alla andra. Detta utgår i sin tur på kunskap om den mänskliga begränsningen. Ingen av oss har all kunskap. Ingen av oss har ett fullständigt tillförlitligt förnuft. Vi kan alla ha fel. Vi måste alltid vara beredda att säga oss att det kan också vara på ett annat sätt än det vi är övertygade om – så vitt det gäller den kunskap vi hämtar in med förnuftets hjälp. Därför måste vi också alltid vara beredda att lyssna till andra, även till dem vilkas åsikter vi inte delar. Vi måste ha en vilja till att förstå och rättvist bedöma också dem vi står mycket främmande för, annars saboterar vi yttrandefriheten och därmed demokratin. Att inte vilja lyssna, att döma ut den andres uppfattning innan man noga övervägt den är i strid med ett grundläggande värde i demokratin. Därför är den fria debatten demokratins livsluft. Men demokratin lever inte bara av att människor får tala fritt, den lever endast där människor är beredda att allvarligt och eftersinnande lyssna till andra, också till den som har en mycket avvikande uppfattning. Därför är också parlamentet demokratins form.

Insikten om den fria debattens värde bygger alltså på kunskapen om den mänskliga begränsningen. Denna kunskap är smärtsam. Det är mycket lättare att tänka sig att ”vi måste ha rätt”, ”de andra är inte kloka”. I den politiska kampen gäller det att övertyga väljaren om att det andra partiet eller de andra partierna har fel. Det är lättare att nå fram med en argumentation som vädjar till känslorna, till exempel till rädslan. Ett exempel på det är den affisch, där ett parti avbildade ett annat partis ledare – här kallad X – och ställde frågan: ”Skall X få förstöra välfärden?” Därmed har man inte bara angripit X och hans parti. Man har gjort ett angrepp mot demokratins grundvärde, yttrandefriheten.

Demokratin har fortfarande mycket kvar att ge. Dit hör insikten att allt inte kan avgöras på den politiska arenan. Kurt Schumacher, den tyska socialdemokratins nestor, har sagt: ”Demokratin är att rösta om det som man kan rösta om.” Det innebär till exempel att demokratin har tydliga begränsningar vad gäller religion och kyrka. Den har däremot sin styrka i att den kan balansera olika grupper i samhället på ett sätt, som gör att samhället inte går sönder. När den är som bäst ger den rika möjligheter för enskilda och grupper att utveckla sin egen identitet. Vad gäller rättssäkerhet är den överlägsen många andra samhällsformer. Den är visserligen långsam i beslut, men när den väl har beslutat sig står den fast vid sin linje. Vad som kommer efter demokratin vet vi ännu inte. Men ett är säkert, kan vi föra vidare yttrandefriheten till detta nya, okända, så har vi gjort en viktig insats för våra efterkommande.

Christian Braw, docent i etik

Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic i kyrkohistoria

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Borås Tidning 2009-07-06

Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan och vill ytterligare stärka Svenska kyrkans ställning i samhället. Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.

Partiet har framgång också. I riksdagsvalet 2006 fick SD 162 463 röster, vilket motsvarar 2,93 procent. Partiet gick framåt även i de kommunala valen. Partiet fick mandat i 144 av Sveriges 290 kommuner, det vill säga nästan hälften. I Eu-valet 7 juni fick SD 103 584 röster vilket motsvarar 3,27 procent.

Så varför inte rösta på SD, om man nu som väljare har en kristen livssyn? Partiet liknar ju de gamla Moderaterna med sin värdekonservativa politik och som ofta hänvisade till kristen tradition, eller KDS som kunde ha uttryckt sig liknande. Vari finns problemet?

Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, som dessutom är partiets huvudbudskap. Man vill sänka antalet asylansökanden som beviljas uppehållstillstånd till ett minimum. Genom en kombinerad återvandrings- och assimileringspolitik vill SD motverka förändringar av den svenska “befolkningssammansättningen”; medborgarskap ska också, enligt den så kallade nationalitetsprincipen, vara ett “privilegium avsett för svenskar”. Man vill helt enkelt bevara Sverige svenskt, för att använda en äldre slogan. Begreppet ”svensk” säger partiet sig bygga på kultur och inte etnicitet, vad man kallar kulturell nationalism.

Nu vill förvisso inget svenskt parti öppna Sverige för fri invandring från hela världen. Det är SD:s attityd till främlingen som inte går att förena med ett kristet synsätt.

Bibeln är tydlig: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor hos er skall räknas som en infödd bland er, du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” Tredje Moseboken 19:33. ”Nu är ingen längre jude eller grek” säger Paulus i Galaterbrevet 3:28. Jesus visade kärlek lika mot en kanaaneisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum, en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Jesus själv var flykting i Egypten. Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet.

Tuve Skånberg, Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-06-23

Edmund Burke (1729 – 1797) konstaterade: ”Priset som goda människor får betala för sin likgiltighet för det offentliga livet är att de blir styrda av onda människor.” ”Allt som krävs för att ondskan ska segra är att goda människor inte gör någonting.”

Vad driver då kristna till samhällsengagemang? Först och främst är det en följd av den kristna tron, att Jesus själv uppmanar till att engagera sig för andra. Det är helt enkelt en följd av den kristna etiken – den som i Jesu undervisning funnit det som är gott, sant och rättfärdigt vill förändra världen i den riktningen. I Bergspredikan ger Jesus motivationen också till kristet samhällsarbete i ord som ” Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet … Ni är jordens salt … Ni är jordens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren så att den lyser för alla i huset….Du skall älska din nästa … Låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden såsom i himlen … Sök först Guds rike och hans rättfärdighet … Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem … Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund“. (Matteus 5: 6,13, 14, 6:10, 33, 7:12, 24)

I bibeln finner kristna varken stöd för att politiskt sträva efter anarki eller utopi på jorden. Bibelns författare konstaterar bara att en världslig makt som skapar ordning och lag är en förutsättning för att människor ska kunna leva ett värdigt liv i fred och frihet. Därför kan Paulus uppmana “till förbön för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt” (1 Tim 2:2). Det är viktigt att det är de rättfärdiga som “kommer till makt” (Ords 28:12, 28 29:2 Pred 10:5). Att ett samhällsansvar är själva grundvalen för ett gott liv framgår också av profeten Jeremias ord till judarna som förts bort i den babylonska fångenskapen: “Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång” (Jer 29:7).

Kristna i alla tider har funnit vägledning inte bara för sig själva, utan för hela sitt samhälle i den etik som kommer till uttryck i De tio budorden (2 Mos 20) och Jesu ord att “du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39).

Det är viktigt och berömvärt att enskilda kristna engagerar sig politiskt, men det är knappast den kristna församlingens uppgift att ta partipolitisk ställning. Ändå kan inte Kristi församling vara tyst inför orättfärdighet och avfall från de värderingar som följer ur den kristna tron, som alla människors lika och okränkbara värde, förvaltarskapstanken och omsorg om den som behöver hjälp. I det tomrum som finns mellan kyrkans inre liv och det partipolitiska livet har alltför få röster höjts för att värna om de goda värderingar som kommer ur den kristna tron.

För ett år sedan bildades därför stiftelsen Claphaminstitutet som kristen tankesmedja av drygt 80 stiftare från hela den svenska kristenheten, däribland kyrkoledare från olika kyrkor och samfund. Avsikten, enligt stadgarna, är ”att stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro, i ekumenisk anda och med Lausannedeklarationen (1974) som utgångspunkt, arbeta för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros- och samhällsförhållanden i Sverige och i världen, samt sprida kunskap, forma nätverk och bilda opinion för detta ändamål.”

Namnet Claphaminstitutet valdes efter förebild från Claphamgruppen i London, en kristen bönegemenskap inom anglikanska kyrkan i det tidiga 1800-talet, som kämpade för slaveriets avskaffande och för kvinnors och barns arbetsmiljö. Deras företrädare William Wilberforce, som var parlamentsledamot, kämpade i underhuset för slaveriets avskaffande och fick också se det avskaffat innan han dog. Lausannedeklarationen är en evangelikal trosbekännelse som utgår från den klassiska kristna tron, och som bibeltroende från alla kyrkor kan stå bakom.

Claphaminstitutet har under sitt första år framför allt verkat genom att skriva tidningsartiklar och medverka i radio och teve. Under året har 45 artiklar i olika ämnen publicerats i ett tjugotal tidningar, som DN, Svenska Dagbladet, Expressen och Sydsvenskan och som kan läsas på www.claphaminstitutet.se . Ofta har artiklarna fått stor uppmärksamhet och resulterat i en intensiv debatt, inte minst artikeln 23 juli i DN om att förebygga skilsmässor, eller artikeln i Sydsvenskan 16 februari där sju läkare argumenterade mot dödshjälp. Artiklarna i dagspressen har skrivits av över fyrtio medarbetare, så kallade Fellows, med många kända och respekterade namn. Teveprogrammet Existens ägnade en hel timme 23 september åt debatten mellan ateisternas intresseorganisation Humanisterna och Claphaminstitutet, och inför Charles Darwins 200 årsdag har både radions P1 och P4 gett Claphaminstitutet möjlighet att medverka och lyfta fram tron på en skapare istället för en blind slump.

Artiklarna har alla mycket kompetenta författare som utifrån klassisk kristen tro ger skäl och argument för tron och kristna värderingar. Syftet är att motverka den marginalisering av kristen tro som sekulariseringen gett och som Christer Sturmark och Humanisterna påskyndar, och att ge genomtänkta och hållbara skäl för den kristna tron i de frågor som vi lever med i vår samtid.

Tuve Skånberg Direktor för Claphaminstitutet

Artikel var publicerad i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) nr 6 2009

Tolerans har blivit ett modeord i västvärlden. Få känner emellertid till ordets bakgrund, det vill säga de bakomliggande tankarna eller dess historiska rötter. Det är förmodligen därför det är så märkligt få som kopplar samman västerlandets kristna kulturarv med just toleransbegreppet. Tvärtom. Inte sällan har detta arv under senare tid utpekats som en av världshistoriens främsta bärare av intolerans.  Många pekar oreflekterat på historiska händelser, som korståg, inkvisition och kolonialism, men förtränger tydligen samtidigt det som de tycks ta helt för självklart, nämligen att de lever i en idétradition i vilken de har möjlighet att yttra sig fritt, att de kan skriva sina inlägg i öppna samhällen med yttrande- och tryckfrihet, med möjlighet att kritiskt granska och bedöma såväl individer, händelser som utvecklingslinjer, religioner och traditioner.  Den tradition som resulterat i denna möjlighet, som gett dem denna plattform att verka utifrån, har djupa och långtverkande rötter i just den tradition de själva som mest kritiserar för att vara intolerant, den judisk-kristna traditionen.

Det kan vidare tyckas ironiskt att toleransen i samma kristendomskritiska kretsar ofta har mycket klara gränser, inte minst när det gäller synen på kristendomen.  Många säger sig utifrån filosofisk eller praktisk relativistisk grundsyn tolerera allt, men tolererar samtidigt själva inte de som inte tolererar allt, särskilt om dessa meningsvedersakare framför argument hämtade från den kristna historien, eller ännu värre, från Bibeln själv. I en del cirklar verkar det närmast uppfattas som kontradiktoriskt att värna om tolerans samtidigt som man förespråkar en klassisk kristendomssyn. Ofta tycks denna uppfattning dels ha sin grund i att rötterna till toleransbegreppet klippts av eller att vissa grundläggande idétraditioner negligerats, dels i en förvrängd och vanställd kristendomsbild.

Det är därför hög tid att peka på de judisk-kristna rötter som så positivt påverkar västerlandets utveckling. Så har exempelvis vetenskapssamhället i vår moderna bemärkelse, med sina analyser, begreppsresonemang och källkritiska inriktning, till stor del sin vagga i den medeltida skolastiken.

Det är dags att påminna om det faktum att det är i den judisk-kristna traditionen de västerländska samhällena och staterna vuxit fram. Det är i denna tradition, inte i någon annan, som den moderna demokratin tagit form. Det är i denna tradition som tanken om mänskiga rättigheter utformats och anammats. Det har skett utifrån en judisk-kristen bas, inte efter det att man lämnat det judisk-kristna arvet bakom sig.

Demokratierna har onekligen vuxit fram i en mylla närd av ett tankeflöde som har sin bas i en specifik kosmologi och antropologi, en världsbild och en människosyn. Den basen är den judisk-kristna traditionen. Denna tradition, med grundläggande tankar om en naturrätt och en syn på allas lika värde, har uppenbarligen haft tillräcklig kraft att skapa en stabil och bördig mark nog att bygga våra moderna demokratier på. Noterbart är även att alla andra traditioner i detta avseende har fallerat, såväl andra religiösa som sekulära tankemodeller.

Det kan i sammanhanget nämnas att i en klassisk undersökning av Samuel Stouffer inriktades (tolerans-)frågan mot hur långt de amerikanska medborgarna var villiga att inskränka medborgerliga rättigheter för att förhindra en spridning av kommunism i landet. (Den principiella frågan är fortfarande högaktuell, men nu gäller det terrorism.) Undersökningen väcker en lång rad frågor om vad man kan tolerera och hur mycket intolerans man kan acceptera i ett samhälle utan att skada dess öppenhet i grunden? Förhoppningsvis diskuteras dessa frågor av detta slag öppet, respektfullt och kontinuerligt i våra utvecklade demokratier, inte frågan om att en genuin tolerans i sig är något gott eller inte. Det bör vara en självklarhet.

Detta sägs samtidigt som vi ser tecken på vissa begränsningar i yttrandefriheten, etc., under förevändning av en utökat tillämpning av toleransbegreppet, inte minst i Sverige, vilket naturligtvis får konsekvenser som pekar i negativ riktning. Resultatet blir att allt tolereras utom de som inte tolererar allt. 

I totalitära stater kämpar man fortfarande med (eller mot) den grundläggande frågan om vägen mot tolerans över huvud taget är någon lämplig väg att anträda. Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.

Men det finns andra vägar att gå, betydligt mer fruktbara, för såväl samhälle som för samhällsmedborgarna. Det har den judisk-kristna traditionen tydligt visat på. Därför har vi, än så länge, yttrande- och religionsfrihet, ja, en hyggligt fungerande demokrati. Men hur länge till?

Kjell O. Lejon, professor i Religionsvetenskap

Rolf Åbjörnsson, advokat

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-07

Utifrån en kristen människosyn förstod man att människan har förmåga att både vara osjälvisk och självisk, kämpa för det gemensamma goda och sträva egoistiskt efter egna snöda vinningar. Alla människor är giriga – demokrater och republikaner. Därför har man från början byggt in etiska ramverk och kontrollstationer, i Montesquieus anda.

Men när högerns nyliberaler kastade loss det moraliska ankaret så växte antalet företagsskandaler och kollapser samtidigt som företagsledare kammade hem hundratals miljoner kronor. Men det är inte rätt att ensidigt anklaga republikaner för dagens kris. Vad svensk media inte rapporterar är att det är demokraternas lagar och regler som i hög grad varit en katalysator till dagens kreditkollaps.

Presidenterna Carter och Clinton genomförde lagar som tvingade låneinstitutioner att ge högriskbolån till dem som inte hade ekonomisk bärighet att betala lånen. Demokraternas favoriter som fått stort stöd av demokrater i kongressen var Fannie Mae och Freddie Mac. Det var dessa två bolåneinstitut som i hög grad utlöste krisen. 

Demokraternas dilemma är goda ambitioner som saknar verklighetsgrund i hur marknaden måste fungera för att dylika kriser inte ska hända. Det behövs både frihet och ramar, men det måste utgå ifrån en fast värdegrund. Detta är även den svenska vänsterns dilemma och de svenska ultraliberalernas kris.

Historien lär att frihet, jämlikhet och broderskap måste kombineras. Idag ser vi konsekvenserna av spekulationsekonomin som haft alltför stor frihet utan tillräckliga ramar. För mycket jämlikhet och påtvingad nivellering ser vi förskräckande spår av i Nordkorea och gamla östblocket. Vi behöver sträva efter broderskap som kan balansera och skydda både friheten och jämlikheten. Det är en grundläggande biblisk tanke – uttryckt av Jesus själv – att individen ska tänka på sina medmänniskors bästa. Samtidigt är det oförenligt med kristna värderingar att påtvinga en kollektivistisk tvångströja som kränker mänsklig värdighet och frihet.

Jesus talar om en entreprenörs goda förvaltarskap som gav god avkastning, men tillrättavisar den som av rädsla ”grävt ned sitt pund”. Den judisk-kristna värdegrunden är ytterst relevant för att skapa ett näringsliv och samhälle som är framgångsrikt och hållbart.

Vi måste också se saker och ting i globala och historiska perspektiv. Där marknaden inte fungerar, där vänsterns statliga toppstyrning finns, där är det som absolut värst i de flesta avseenden. Jämför exempelvis Sydkorea med Nordkorea.

För 50 år sedan var Sydkorea på samma nivå som Burkina Faso. Idag är det ett av världens rikare länder som är världsledande när det gäller bredband till alla. Idag är medellivslängden 30 år högre än då landets modernisering inleddes på 1960-talet. Gradvis har landet växt i demokrati och mänskliga rättigheter och landets stora andel kristna har gjort en positiv skillnad för människors totala välfärd. 

Nordkorea å andra sidan är genomreglerat, marknaden är inte fri och staten styr in absurdum. När det gäller människors välfärd tillhör man nästan en annan planet. Nordkoreanen är i genomsnitt sju centimeter kortare än kusinerna söderöver – på grund av undernäring. Matbristen är konstant och svältdöden är inte fjärran. En undersökning visar att ungefär var tredje Nordkorean har en familjemedlem som dött av svält. Var 40:e person har avtjänat straff i Nordkoreas koncentrationsläger. Listan av hemskheter och dysfunktioner kan göras förskräckligt lång. Men här ett tydligt och tragiskt exempel på vad som händer där marknaden inte fungerar.

Vi måste också påminna oss om den misär som hundratals miljoner människor levde i under årtionden i kommunistblocket – där marknaden inte tilläts fungera. Men en rå kapitalism är inget gott alternativ; en marknadsekonomi måste bygga på både en personligt integrerad etik men även ramverk av etiska regler. Företagande, handel och affärsutveckling är inte bara nödvändigt men också något som kan och bör betjäna det allmänna goda.

Datapionjären Dave Packard sa: ”Många människor antar – felaktigt – att ett företag existerar för att tjäna pengar och göra en vinst. Även om det är en viktig funktion i ett företags liv, så måste vi gå djupare och förstå de verkliga skälen för vår existens. Människor kommer samman och samverkar i ett företag för att uppnå något gemensamt som man inte kan göra enskilt – för att bidra till samhällets utveckling.”

Mats Tunehag, journalist   

Dag Wilund, egen företagare, organisationskonsult   

Per-Olof Hermansson,  egen företagare, datakonsult

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln är publicerad i Nerikes Allehanda 08-10-22

Utifrån en kristen människosyn förstod man att människan har förmåga att både vara osjälvisk och självisk, kämpa för det gemensamma goda och sträva egoistiskt efter egna snöda vinningar. Alla människor är giriga – demokrater och republikaner. Därför har man från början byggt in etiska ramverk och kontrollstationer, i Montesquieus anda.

Men när högerns nyliberaler kastade loss det moraliska ankaret så växte antalet företagsskandaler och kollapser samtidigt som företagsledare kammade hem hundratals miljoner kronor. Men det är inte rätt att ensidigt anklaga republikaner för dagens kris. Vad svensk media inte rapporterar är att det är demokraternas lagar och regler som i hög grad varit en katalysator till dagens kreditkollaps.

Presidenterna Carter och Clinton genomförde lagar som tvingade låneinstitutioner att ge högriskbolån till dem som inte hade ekonomisk bärighet att betala lånen. Demokraternas favoriter som fått stort stöd av demokrater i kongressen var Fannie Mae och Freddie Mac. Det var dessa två bolåneinstitut som i hög grad utlöste krisen. 

Demokraternas dilemma är goda ambitioner som saknar verklighetsgrund i hur marknaden måste fungera för att dylika kriser inte ska hända. Det behövs både frihet och ramar, men det måste utgå ifrån en fast värdegrund. Detta är även den svenska vänsterns dilemma och de svenska ultraliberalernas kris.

Historien lär att frihet, jämlikhet och broderskap måste kombineras. Idag ser vi konsekvenserna av spekulationsekonomin som haft alltför stor frihet utan tillräckliga ramar. För mycket jämlikhet och påtvingad nivellering ser vi förskräckande spår av i Nordkorea och gamla östblocket. Vi behöver sträva efter broderskap som kan balansera och skydda både friheten och jämlikheten. Det är en grundläggande biblisk tanke – uttryckt av Jesus själv – att individen ska tänka på sina medmänniskors bästa. Samtidigt är det oförenligt med kristna värderingar att påtvinga en kollektivistisk tvångströja som kränker mänsklig värdighet och frihet.

Jesus talar om en entreprenörs goda förvaltarskap som gav god avkastning, men tillrättavisar den som av rädsla ”grävt ned sitt pund”. Den judisk-kristna värdegrunden är ytterst relevant för att skapa ett näringsliv och samhälle som är framgångsrikt och hållbart.

Vi måste också se saker och ting i globala och historiska perspektiv. Där marknaden inte fungerar, där vänsterns statliga toppstyrning finns, där är det som absolut värst i de flesta avseenden. Jämför exempelvis Sydkorea med Nordkorea.

För 50 år sedan var Sydkorea på samma nivå som Burkina Faso. Idag är det ett av världens rikare länder som är världsledande när det gäller bredband till alla. Idag är medellivslängden 30 år högre än då landets modernisering inleddes på 1960-talet. Gradvis har landet växt i demokrati och mänskliga rättigheter och landets stora andel kristna har gjort en positiv skillnad för människors totala välfärd. 

Nordkorea å andra sidan är genomreglerat, marknaden är inte fri och staten styr in absurdum. När det gäller människors välfärd tillhör man nästan en annan planet. Nordkoreanen är i genomsnitt sju centimeter kortare än kusinerna söderöver – på grund av undernäring. Matbristen är konstant och svältdöden är inte fjärran. En undersökning visar att ungefär var tredje Nordkorean har en familjemedlem som dött av svält. Var 40:e person har avtjänat straff i Nordkoreas koncentrationsläger. Listan av hemskheter och dysfunktioner kan göras förskräckligt lång. Men här ett tydligt och tragiskt exempel på vad som händer där marknaden inte fungerar.

Vi måste också påminna oss om den misär som hundratals miljoner människor levde i under årtionden i kommunistblocket – där marknaden inte tilläts fungera. Men en rå kapitalism är inget gott alternativ; en marknadsekonomi måste bygga på både en personligt integrerad etik men även ramverk av etiska regler. Företagande, handel och affärsutveckling är inte bara nödvändigt men också något som kan och bör betjäna det allmänna goda.

Datapionjären Dave Packard sa: ”Många människor antar – felaktigt – att ett företag existerar för att tjäna pengar och göra en vinst. Även om det är en viktig funktion i ett företags liv, så måste vi gå djupare och förstå de verkliga skälen för vår existens. Människor kommer samman och samverkar i ett företag för att uppnå något gemensamt som man inte kan göra enskilt – för att bidra till samhällets utveckling.”

Mats Tunehag, journalist   

Dag Wilund, egen företagare, organisationskonsult   

Per-Olof Hermansson,  egen företagare, datakonsult

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln är publicerad i Nerikes Allehanda 08-10-22

Det finns många goda ord i SvD-artikelns presentation som vi, liksom kristna i stort, måste sympatisera med, som förlåtelse och upprättelse, solidaritet, generöst bistånd, fristad för flyktingar, familjers återförening, fred i Mellanöstern, kamp för mänskliga rättigheter och mot individualisering, egoism, girighet och isolering.

Det problematiska är inte dessa honnörsord, utan den exklusivitet som manifestet andas. I manifestet svävar man inte på målet om sin ideologi: ”Vi, den kristna vänstern … Vi är demokratiska socialister … Vårt budskap går hand i hand med arbetarrörelsens mål om ett samhälle utan överordning, utan klasskillnader, könssegregation och etniska klyftor.” ”Idag har vi en ny underklass, minst lika exploaterad som arbetare var i början av förra seklet.”

Kristna som inte definierar sig som ”kristen vänster” och socialister, som inte deltar i klasskamp och identifierar sig med en exploaterad underklass, buntas ihop som ”kristen höger”. Svart och vitt. Vi och dom.

Men kan och bör verkligen den kristna tron smältas samman med en politisk ideologi som socialismen? Vi delar Broderskapsrörelsens önskan att delta i samhällsarbetet och påverka politiska beslut. Men måste inte alltid den kristna tron säga mer och annat än vad som kan rymmas inom en politisk ideologi, utifrån Jesu ord ”Mitt rike hör inte till denna världen” (Joh 18:36)? Med vilken rätt hävdar Broderskapsrörelsen att kristen tro ska placeras till vänster på den politiska höger-vänsterskalan?

Särskilt problematiskt blir det när broderskaparna i SvD-artikeln vill göra sig till tolkar för landets närmare 1,5 miljoner regelbundna gudstjänstdeltagarna och hävdar: ”All kärlek är bra kärlek. Vi erkänner och stödjer att en kärleksfull och trygg familj kan se ut på många sätt. … I Sverige står den kristna högern – med fäste såväl inom kristdemokratin som i den nyskapade tankesmedjan Claphaminstitutet – ensamma mot en könsneutral äktenskapslagstiftning.”   Man fortsätter i manifestets text: ”I Sverige står den kristna högern ensamma mot en könsneutral äktenskapslagstiftning – en exkluderande syn på kärlek och familj. Där den kristna högern snöper och stänger in står vi, den kristna vänstern, för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. Där den kristna högern exkluderar och gör skillnad mellan människor vill vi, den kristna vänstern, inkludera och kombinera de värden som tron medför, med arbetarrörelsens grundläggande tro på frihet, jämlikhet och solidaritet.”

Argumentationen är förmäten. Skulle Broderskapsrörelsens i årtionden stadigt sjunkande medlemsantal på nu runt 3000 medlemmar ge mandat att tala för Sveriges kristenhet? Vidare är Claphaminstitutet politiskt oberoende och vi tar avstånd från att etiketteras som kristen höger. Vi vill och har rätt att definiera oss själva och bedömas utifrån våra egna meriter. Att bunta ihop alla svenska kristna som inte är klasskampskämpande socialister under etiketten ”kristen höger” är bara billig retorik för att kunna koppla samman dem med den svenska bilden av den amerikanska ”kristna högern” som skulle stå för stöd för dödsstraff, nationalism, långa fängelsestraff, liberala vapenlagar, förbud mot aborter och homosexualitet, stöd till Irakkriget osv.

Vidare står vi och kristdemokraterna naturligtvis inte ensamma i vårt avvisande av samkönade äktenskap. Alla remissvar från Sveriges Kristna Råd och olika kristna kyrkor säger också nej, och en mycket betydande del av svenska folket.

Internationellt sett skulle en sådan lagstiftning vara ytterligt sällsynt med stöd i bara 5 av världen 192 nationer. Den parlamentariska kommitté i Frankrike som såg över all familjelagstiftning utifrån barnperspektivet slog fast att äktenskapet ska vara förbehållet man-kvinna: ”Äktenskapet är inte bara ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som utformats för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt.”

Broderskapsrörelsen påstår att ”All kärlek är bra kärlek”. Påståendet har en politisk aktualitet, och finns med på den politiska vänsterns agenda. Innebär det att Broderskapsrörelsen stöder RFSU:s krav att ”möjligheten att fler än två personer kan ingå civilrättslig registrering med varandra bör utredas”? Miljöpartiets partistyrelse har likaledes ett kongressuppdrag att arbeta fram ett förslag på en både köns- och antalsneutral äktenskapslagstiftning. Stöder man det? Redan i augusti 2000 frågade Vänsterpartiets förre partistyrelseledamot Torbjörn Tännsjö: ”Ska vem som helst få gifta sig med vem som helst?” och svarade i princip ja. Han kunde tänka sig månggifte, gruppäktenskap och både enkönade och tvåkönade syskonäktenskap. Kan Broderskap det?

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutets styrelse

Artikeln var publicerad i Dagen 2008-10-07

Samma sak debatterade Bengtsson – f.ö. själv ledamot (kd) i stadsdelsnämnden i Göteborg – med kd:s  partiledning i Dagen (041105), om vad kristdemokraterna menar med kristna värden och hur man urskiljer dem som ska drivas i det politiska arbetet. Då hävdade han att ”kristna värden inte kan lagstiftas fram”.

Claphaminstitutet grundades 23 januari i år med uppgiften att stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro. Stiftelsen skall enligt stadgarna verka för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige, och bilda opinion för detta. Bland de ca 75 stiftarna finns representanter för ledningen av ett flertal kyrkor som Frälsningsarmén, Pingst FFS, EFK, EFS, Svenska Baptistsamfundet, Trosrörelsen, Syrisk-ortodoxa kyrkan, personer från de olika fromhetsriktningarna inom Svenska kyrkan (lågkyrkliga, högkyrkliga, gammalkyrkliga, karismatiska och laestadianska), Katolska kyrkan och SMK mfl, liksom ledningen för ett flertal kristna organisationer. Hittills har verksamheten bestått i att medverka i seminarier och att publicera artiklar i aktuella frågor i dagspressen, som lagts ut på hemsidan claphaminstitutet.se för att där utgöra en kunskapsbank och fortsätta att bilda opinion. Ett framgångsrikt arbetssätt, där uppmärksamheten och debatten som väckts stundtals har varit intensiv, som vid DN-debatt 23 juli om barnens situation i skilsmässor.

Claphaminstitutet bildades för att verka i tomrummet mellan kyrkornas värld och den politiska arenan och för att motverka den marginalisering av kristen tro och kristna värderingar som skett under senare årtionden i det offentliga samtalet i Sverige. Starka röster vill tränga tillbaka den kristna tron till kyrkor och hem och avskaffa religionsfriheten. Att ”kristna värden inte kan lagstiftas fram” är riktigt om man skulle mena att lagvägen påtvinga en personlig kristen tro. Vi har tagit som uppgift att visa att den kristna tron och dess etik och värderingar är relevanta och omistliga i samhällsbygget. Vi väljer att argumentera inom det gängse språkbruket i det offentliga samtalet, men skäms inte för Kristus. 

Att vi skulle få kritik för detta var vi naturligtvis beredda på, men kanske inte på kritik från en mångårig kristdemokratisk politiker om att vi citerar Jesus för lite i artiklarna i dagspressen. Eller att vi varit för lite socialistiska.

Bengtsson önskar att våra framtida artiklar kompletteras med andra ämnen och nämner nåd, barmhärtighet och omsorg om den svage. Där sammanfaller våra ambitioner helt. Men när Bengtsson påstår att artiklarna hittills inte kan skiljas från politisk konservatism undrar jag om han egentligen läst de tio artiklarna. Var finns det politiskt konservativa i artiklarna om yttrandefrihet och föreningsfrihet, om kampen mot trafficing, om ateismen som illusion, om information hur ett ansvarigt sexuellt beteende är ett verksamt skydd mot HPV, som ett komplement till kondomanvändning och vaccinering, eller om värdekommissionen i Norge?

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutets styrelse

Repliken var publicerad i Dagen 2008-09-10