Mediebilden av muslimer i Sverige kritiseras ofta för att utgå från beskrivningen av en terrorist. Det är naturligtvis fel och de flesta inser det.

När man tar del av Aftonbladets berättelse i onsdags om ”sekten” Opus Dei blir man lika frågande och besviken. Opus Dei är där en farlig hjärntvättarsekt. Det är också fel.

I sak har inget annat hänt än att en av många respekterad katolsk ”lekmannaorden” köpt en gammal herrgård på landet för att skapa ett utbildningscentrum. Då slår plötsligt den gamla svenska enhetskulturen till och ett av många tankealternativ blir en farlig avvikelse, en förförande sekt.

I grunden avslöjar den här artikeln mest bara den rädsla som uppstår när vi vet för lite om varandra, våra livsval och motiv. Strikt religiösa företeelser, särskilt kristna, ser ut att förstärka rädslan medan allehanda grupper för mentala experiment. Yoga eller profeter och Gurus på Himalajas sluttningar, amerikanska mindfullnes-filosofier, säg vad av snobbintellektuella teorier som vi inte behandlar med respekt och som kan rekommenderas.

För inte så länge sedan blev de i Sverige ganska okända Plymothbröderna sektstämplade likt Opus Dei och medierna utfärdade varningsflagg. Den gången gällde det mest rätten att driva en friskola i brödernas regi, trots att den skolan var godkänd, inspekterad och studiemässigt framgångsrik.

Förmodligen vet jag inte så mycket mer än många andra om vare sig Plymothbröder, Opus Dei eller motiven för strikt utövad islamisk tro. Men jag kan fundera en del över hur effekterna blir i mötet med människor som oftast skildrats som farliga, som fundamentalister, eller som ”galna”.

Jag skulle gärna vilja veta mer om Opus Dei och deras satsning på arbetets värde och innehåll. Nu får jag veta att ”grannarna är rädda” för dem. Jag skulle vilja veta mer om den kristna ideologi som ligger bakom Plymothbröderna.  Jag funderar på om det finns en psykologi som får oss att hellre stöta bort avvikelse i tankar och filosofier som ligger oss själva historiskt närmare. Vi vet ju hur trygg ”luthersk” tradition skall se ut. De som avviker måste ha fel.

Samtidigt är vi nyfikna på Guruns lära från Himalaya, och tar okritiskt till oss vilka indoktrinerande livsregler som helst, ibland nästan som i protest mot den gamla trötta lutherska statsreligionen. När det gäller vårt förhållningssätt till Islam och muslimer präglas det tyvärr väldigt ofta av vår egen rädsla att stämplas som ”islamofober” bara vi ställer frågor.

Jag trycker att det är viktigt att granska olika rörelser och företeelser som gör anspråk på mig och mitt sinne/engagemang. Jag tycker inte att Da Vinchi-kodens fiction historier eller en månghundraårig katolsk ordenstradition på gott och ont skall få blanda bort begreppen och sakligheten i att skildra den tämligen unga ”Opus Dei-orden” verksamhet i Sverige. På samma sätt vill jag gärna veta mer om Islams fysiska utbredning i Sverige, utan att behöva ropa på minaretsförbud. Jag kan däremot i den frågan bli förvånad och vilja veta mer om varför Libyens märklige diktator köper moskén i Malmö och vad det betyder för fri religionsutövning i Sverige. Den berättelsen behöver inte bli fördomsfull, men den kanske skulle innehålla resonemang om islamisk fundamentalism kopplad till ökad antisemitism i Malmö.

Jag har träffat riktiga levande människor som är Plymothbröder och kompetenta pedagoger, Opus Dei-medlem, som är besjälad av arbetslivsutveckling, moskémedlemmen och muslimen Mustafa, som tar hand om min bil och alltid har något att berätta.

Jag känner inte igen mig när bokstäverna blir för stora och bara skrämmer med den farliga sekten. Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar.

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-02-18

I stället för att bemöta våra argument på ett sakligt sätt tar Hägg till fundamentaliststämpeln, vilket är ett effektivt sätt att censurera åsikter som man inte delar. Faktum är att vår åsikt delas av en stor del av landets gynekologer och barnmorskor. Att dessutom många EU-länder som Danmark, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Slovakien och Österrike sedan länge tillämpar en samvetsklausul i vården visar att dessa argument inte lättvindigt kan avfärdas som ett uttryck för religiös fundamentalism och extremism.

Det är överhuvudtaget svårt att förstå varför inte svensk vårdpersonal skulle ges samma rättigheter som i andra länder. Vi anser det vara högst betänkligt att tvinga läkare och sjuksköterskor att handla mot sitt samvete, särskilt i en tid då den tekniska utvecklingen, ekonomiska övervägande och medicinska landvinningar ställer högre och högre krav på komplicerade etiska övervägande. 

Vi respekterar att Hägg inte delar vår uppfattning om behovet av en samvetsklausul i vården, men hennes sätt att bemöta den gör oss oroade. Så som hon argumenterar är demokratiskt fattade beslut i etiska frågor att likställa med dogmer som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten inskränks till att gälla dem som delar de egna åsikterna, medan övriga stämplas som extremister och likställs med talibaner. Därmed ifrågasätter Hägg de facto de demokratiska fri- och rättigheter som hon säger sig vilja värna. Hennes förhållningssätt inte bara omöjliggör ett respektfullt och konstruktivt samtal på området utan utgör också ett försök att förhindra att viktiga och angelägna etiska frågor tas upp och prövas.

Annelie Enochson (Kd) Riksdagsledamot från Göteborg

Eva Johnsson (Kd) Riksdagsledamot från Kronoberg

Yvonne Maria Werner Professor i historia vid Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-02-15

Frågan om samvetsfrihet är särskilt aktuell inom sjukvården, eftersom etiska ställningstagande här får högst praktiska konsekvenser. I flera länder har man därför infört en så kallad  samvetsklausul inom vården, vars syfte är att värna vårdpersonalens samvetsfriheten. Konkret innebär detta en rätt att vägra medverka vid vissa kirurgiska ingrepp och behandlingar som står i strid med den egna etiska övertygelsen. Detta kan gälla allt från abort och er som inbegriper celler från aborterade foster till plågsamma djurförsök, transplantationer av djurorgan till människor eller könsbytesoperationer.

I vårt land finns ingen sådan samvetsklausul inom vården, vilket innebär att vårdpersonal kan tvingas medverka i alla behandlingar som sanktionerats av lagstiftaren. Det finns alltså ingen möjlighet för anställda inom sjukvården att med åberopande av samvetsskäl vägra medverka i en viss från etisk utgångspunkt kontroversiell verksamhet.

Ett aktuellt exempel är fallet vid kvinnokliniken vid Mälarsjukhuset, där en kvinna vid upprepade tillfällen begärde abort med hänvisning till att fostren var flickor. Vårdpersonalens negativa reaktioner ledde till att verksamhetschefen vände sig till Socialstyrelsen med frågan om det var möjligt att vägra uppge det väntade barnets kön för att så undvika att behöva medverka till könsselektiva aborter. Svaret blev att undantag inte kunde medges och att personalen således var tvingad att medverka vid aborter, oavsett vilka skäl den abortsökande uppgav som motiv för sin begäran. Samma rättspositivistiska synsätt tillämpades även i det nationalsocialistiska Tyskland med, som vi vet, förödande konsekvenser.

I en avhandling från 2007 presenterade gynekologen Meta Lindström resultat av en bland mer än 500 gynekologer och barnmorskor ansåg en majoritet att det borde finnas en möjlighet att av samvetsskäl slippa medverka vid aborter. Men gällande regelverk utgår i stället från att sådana personer bör söka sig till andra yrken. Samvetsklausulutredningen förslag från 1996 visar dock att man arbetat fram individuella lösningar på de berörda arbetsplatserna. Detta gör att det på vissa håll finns en informell samvetsklausul.

Samma tvetydiga regelverk finns även inom den medicinska utbildningen. Samvetsklausulutredningen (SOU 1994:84) avfärdade förslaget om en samvetsklausul inom utbildningsväsendet. Men samtidigt förordade man att studenterna skulle ges rätt att begära dispens från regeln att medverka i etiskt kontroversiella utbildningsmoment. Inte heller förslaget om rätt att vägra delta i transplantationer av organ från aborterade foster vann bifall. Även här gavs rättspositivismens princip företräde framför hävdandet av samvetsfriheten.

Till syvende og sist handlar det emellertid inte om huruvida Sverige ska ha en samvetsklausul inom sjukvården eller ej. Frågan är i stället hur vi i vårt land ska tillämpa Europakonventionen, som sedan länge är en del av svensk lagstiftning. Det är därför hög tid att Europakonventionens stadganden implementeras även i vårt land och att sjukvårdspersonalens samvetsfrihet skyddas och respekteras.

Annelie Enochson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Yvonne Maria Werner, professor i historia vid Lunds universitet

Eva Johnsson, Riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-21, Göteborgsposten 2010-01-22

Den nya lagen ställer kyrkor och samfund inför ett stort problem. Särskilt gäller det Svenska kyrkan, landets främste vigselförmedlare. Skall dess präster ställa upp som officianter för samkönade äktenskap, kräver det att de inte bara juridiskt utan också teologiskt accepterar en ny äktenskapssyn. Det finns uppenbarligen många präster som gör det, men det finns också många som ser det som otänkbart. De kan då de sammanviger man och kvinna hänvisa till centrala bibliska texter som välsignar samlivet mellan man och kvinna men de kan inte finna motsvarande bibliska motivering för att sammanviga enkönade par. De uppfattar könspolariteten och den i den inbyggda fruktsamheten som ett konstituerande drag för äktenskapet som institution. De ser helt enkelt kyrkans traditionella äktenskapssyn som en del av den bibliska Uppenbarelsen, som de genom sina prästlöften är bundna till.

Riksdagsmajoriteten vill inte tvinga någon präst/pastor att handla mot sitt samvete, men eftersom det inte i den svenska grundlagen finns något skydd för samvetsfriheten, kan det i framtiden komma nya signaler. Det räcker med enkel riksdagsmajoritet för att ändra lagen.

Men det omedelbara främsta ansvaret för en bevarad samvetsfrihet för präster ligger ändå inom Svenska kyrkan och dess ledning. Det borde vara möjligt för kyrkans ledare att stävja alla tendenser till mobbning och att skapa ett sådant regelverk att också de som inte kan tänka sig att viga enkönade par blir respekterade. Spåren av tidigare beslut förskräcker. Enskilda prästers nej till att förrätta den för något år sedan införda välsignelseakten över homosexuella par har anförts mot dem i samband med tjänstetillsättning – trots att kyrkomötet gett dem all rätt att säga nej. I TV framträdde nyligen en kyrkoherde som frankt förklarade att han inte tänkte anställa andra präster i sitt “pastorat” än de som var villiga att förrätta homovigslar – detta efter en enkät där TV1 av landets präster begärde svar med namn och adress på frågan om de kunde ställa upp för homovigslar. Det är märkligt att man inte från kyrkans högsta ledning med kraft protesterat mot detta försök till åsiktsregistrering.

Vi som skriver den här artikeln har samma äktenskapssyn som de präster som inte kan tänka sig att sammanviga enkönade par. Det politiska Sverige har valt en annan väg. Också våra kyrkor och församlingar utsätts för en hård press att acceptera det vi inte utifrån vår förståelse av den bibliska Uppenbarelsen kan säga ja till. Vi har hävdat att det i dagens mångkulturella samhälle med dess många konflikter kring samliv och samlevnadsformer skulle vara bättre att skilja mellan det juridiska stadfästandet av samlevnaden och den kyrkliga vigseln. Det skulle skapa mindre av spänning mellan samhälle och kyrka. Samhällets godkännande är en sak, den kyrkliga välsignelsen en annan.

Denna tanke har fått ett brett stöd från sekulära opinionsbildare. Den 6 februari uttalade sig också nio av landets fjorton biskopar för denna lösning i en gemensam artikel i Dagens Nyheter, något som självklart borde skapa eftertanke hos lagstiftarna.

Oavsett om den nya lagen blir en verklighet, måste Svenska kyrkans ledning inse sitt ansvar. Den måste i handling visa att den respekterar också de präster som håller fast vid kyrkans gamla syn på äktenskapet. Det är inte nog att den politiska majoriteten tills vidare avstår från att tvinga enskilda präster och pastorer till anpasslighet. Kyrkoledningen måste själv visa respekt för prästernas samvete. Det är inifrån som det främsta hotet mot prästernas samvetsfrihet kommer, om inte kyrkans ledare klart säger ifrån,

Samvetsfriheten har inget grundlagsskydd alls i Sverige. På sin höjd tolererar man avvikelser bland dem som utbildats under en tid då andra regler gällde. Vi kan inte undgå att ställa frågan: Kommer i framtiden bara de som är villiga att – med eller utan vigselrätt – välsigna samkönade par att kunna bli prästvigda eller anställda av Svenska kyrkan? Det skulle också såra oss och skada det ekumeniska samarbetet. Det behövs mer än allmänna utfästelser för att undvika en sådan utveckling. Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden. Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre.

Olof Djurfeldt, fd chefredaktör Dagen

Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

Kristina Frisk, biträdande samfundsledare, Frälsningsarmén

Sten-Gunnar Hedin, fd föreståndare Pingst FFS

Peringe Pihlström, pastor i Baptistsamfundet

Suleyman Wannes, Corepiskopos Syrisk-ortodoxa kyrkan

Anders Sjöberg, missionsföreståndare EFS

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-02-17

Tolerans har blivit ett modeord i västvärlden. Få känner emellertid till ordets bakgrund, det vill säga de bakomliggande tankarna eller dess historiska rötter. Det är förmodligen därför det är så märkligt få som kopplar samman västerlandets kristna kulturarv med just toleransbegreppet. Tvärtom. Inte sällan har detta arv under senare tid utpekats som en av världshistoriens främsta bärare av intolerans.  Många pekar oreflekterat på historiska händelser, som korståg, inkvisition och kolonialism, men förtränger tydligen samtidigt det som de tycks ta helt för självklart, nämligen att de lever i en idétradition i vilken de har möjlighet att yttra sig fritt, att de kan skriva sina inlägg i öppna samhällen med yttrande- och tryckfrihet, med möjlighet att kritiskt granska och bedöma såväl individer, händelser som utvecklingslinjer, religioner och traditioner.  Den tradition som resulterat i denna möjlighet, som gett dem denna plattform att verka utifrån, har djupa och långtverkande rötter i just den tradition de själva som mest kritiserar för att vara intolerant, den judisk-kristna traditionen.

Det kan vidare tyckas ironiskt att toleransen i samma kristendomskritiska kretsar ofta har mycket klara gränser, inte minst när det gäller synen på kristendomen.  Många säger sig utifrån filosofisk eller praktisk relativistisk grundsyn tolerera allt, men tolererar samtidigt själva inte de som inte tolererar allt, särskilt om dessa meningsvedersakare framför argument hämtade från den kristna historien, eller ännu värre, från Bibeln själv. I en del cirklar verkar det närmast uppfattas som kontradiktoriskt att värna om tolerans samtidigt som man förespråkar en klassisk kristendomssyn. Ofta tycks denna uppfattning dels ha sin grund i att rötterna till toleransbegreppet klippts av eller att vissa grundläggande idétraditioner negligerats, dels i en förvrängd och vanställd kristendomsbild.

Det är därför hög tid att peka på de judisk-kristna rötter som så positivt påverkar västerlandets utveckling. Så har exempelvis vetenskapssamhället i vår moderna bemärkelse, med sina analyser, begreppsresonemang och källkritiska inriktning, till stor del sin vagga i den medeltida skolastiken.

Det är dags att påminna om det faktum att det är i den judisk-kristna traditionen de västerländska samhällena och staterna vuxit fram. Det är i denna tradition, inte i någon annan, som den moderna demokratin tagit form. Det är i denna tradition som tanken om mänskiga rättigheter utformats och anammats. Det har skett utifrån en judisk-kristen bas, inte efter det att man lämnat det judisk-kristna arvet bakom sig.

Demokratierna har onekligen vuxit fram i en mylla närd av ett tankeflöde som har sin bas i en specifik kosmologi och antropologi, en världsbild och en människosyn. Den basen är den judisk-kristna traditionen. Denna tradition, med grundläggande tankar om en naturrätt och en syn på allas lika värde, har uppenbarligen haft tillräcklig kraft att skapa en stabil och bördig mark nog att bygga våra moderna demokratier på. Noterbart är även att alla andra traditioner i detta avseende har fallerat, såväl andra religiösa som sekulära tankemodeller.

Det kan i sammanhanget nämnas att i en klassisk undersökning av Samuel Stouffer inriktades (tolerans-)frågan mot hur långt de amerikanska medborgarna var villiga att inskränka medborgerliga rättigheter för att förhindra en spridning av kommunism i landet. (Den principiella frågan är fortfarande högaktuell, men nu gäller det terrorism.) Undersökningen väcker en lång rad frågor om vad man kan tolerera och hur mycket intolerans man kan acceptera i ett samhälle utan att skada dess öppenhet i grunden? Förhoppningsvis diskuteras dessa frågor av detta slag öppet, respektfullt och kontinuerligt i våra utvecklade demokratier, inte frågan om att en genuin tolerans i sig är något gott eller inte. Det bör vara en självklarhet.

Detta sägs samtidigt som vi ser tecken på vissa begränsningar i yttrandefriheten, etc., under förevändning av en utökat tillämpning av toleransbegreppet, inte minst i Sverige, vilket naturligtvis får konsekvenser som pekar i negativ riktning. Resultatet blir att allt tolereras utom de som inte tolererar allt. 

I totalitära stater kämpar man fortfarande med (eller mot) den grundläggande frågan om vägen mot tolerans över huvud taget är någon lämplig väg att anträda. Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.

Men det finns andra vägar att gå, betydligt mer fruktbara, för såväl samhälle som för samhällsmedborgarna. Det har den judisk-kristna traditionen tydligt visat på. Därför har vi, än så länge, yttrande- och religionsfrihet, ja, en hyggligt fungerande demokrati. Men hur länge till?

Kjell O. Lejon, professor i Religionsvetenskap

Rolf Åbjörnsson, advokat

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-07