Det lilla landet är naturligtvis Israel och de 22 ”Goliat” länderna runt omkring är arabvärlden.

De flesta av dessa länder, framförallt Israels närmaste grannar, men också Turkiet och Iran, ser inget hellre än att Israel utraderas som stat och att alla judar utvisas, med andra ord en ny och andra ”holocaust”.  Bara för några dagar sedan upprepade premiärminister Netanyahu att grundorsaken till dagens konfliktsituation när det gäller en tvåstatslösning är palestiniernas vägran att acceptera en judisk stat ”within any boundaries”. Inför detta faktum borde det vara lätt att förstå att förhandlingsläget är låst och att en påtvingad ny muslimsk – arabisk grannstat till Israel endast kommer att leda till nya och förfärliga konflikter.  När omvärlden vägrar inse sanningen blir Israel ett irritationsmoment över stora delar av världen och isoleras alltmer.

Sedan staten Israel utropades den 14 maj 1948 har tillkommit ett problem som med åren eskalerat alltmer, det palestinska flyktingproblemet. Redan den 15 maj anfölls landet av sju grannländer. I samband med detta krig flydde ca 500 000 araber från Israel till omgivande arabiskt territorium; denna palestinska flyktingpopulation har idag vuxit till ca 4,7 miljoner. Om alla dessa flyktingar återvänder till Israel idag skulle detta, demografiskt sett, innebära den judiska nationens utplånande. Ca 160 000 araber stannade kvar i Israel. Denna population har idag vuxit till mellan 1,2 och 1,3 miljoner.  Ca 850 000 judar flyttade efter avslutade krigshandlingar till Israel från arabländerna. Dessa invandrade judar, liksom de araber som stannat kvar, integrerades väl i Israel. Arabländerna däremot vägrade acceptera sina flyende medsyskon. Av politiska skäl har man varit motståndare till integration av de palestinska flyktingarna och förvägrat dessa basala mänskliga rättigheter såsom t.ex. sjukvård, äganderätt, skolgång etc. Detta har varit ett medvetet syfte för att upprätthålla omvärldens missnöje med de palestinska flyktingarnas situation och därmed skuldbelägga Israel för dessa människors tragiska öde. FN har haft en särskild kommission (UNRWA) för de palestinska flyktingarna men denna kommission har åstadkommit föga och misslyckats med integrationsarbetet.

Idag vill man från arabisk sida uppnå en tvåstatslösning med Västbanken och Gaza som en palestinsk – arabisk stat. Redan 1947 föreslog FN en tvåstatslösning med Jerusalem som internationell enklav.  Förslaget förkastades av araberna.  Någon arabisk palestinsk stat har aldrig existerat och Jerusalem har aldrig varit huvudstad för ett annat folk än judarna. Det var kung David som gjorde Jerusalem till huvudstad 1004 f.Kr..  Det israeliska parlamentet, Knesset, 1980 antog en lag om att Jerusalem är odelbart och skall alltid så förbli under israelisk suveränitet.

Det idag så omdiskuterade området Västbanken är enligt uttalanden från domare vid internationella domstolen icke ockuperat men kan betecknas som ett ”disputed” område. Att betrakta judiska bosättningar på Västbanken som illegala är således inte korrekt. Det område som benämns Västbanken, det klassiska Samarien, samt Gaza är delar av det Palestina som enligt NF:s beslut från 1922 förklarades som judarnas hemland. Beslutet har juridisk giltighet den dag som idag är.

För judar är inte denna mark vilken mark som helst. Det område som 1922 – 1948 betecknades som Palestina är det land som enligt Bibeln Gud en gång genom löftet till Abraham lovade det judiska folket som dess hem, ett evigt löfte som skulle råda under generation efter generation. David Ben Gurion förstod den profetiska betydelsen av vad som hände 1948, då staten Israel tillkom, när han uttalade: ”Vårt nya land uppfyller Hesekiels  kapitel 37 och vi kan höra fotstegen av Messias”.  Denna referens till gammaltestamentliga texter visar hur djupt innehållet i dessa texter ligger hos det judiska folket. Denna dimension av profetisk uppfyllelse, både vad gäller själva landet Israel och dess huvudstad, borde uppmärksammas betydligt mer i konfliktdebatten än vad som idag är fallet. Utan den dimensionen kan inte konflikten bli begriplig.

Den svenska politiken har under senare år inneburit en alltmer negativ attityd till Israel. Senast har massmedia rapporterat att centerledaren Annie Lööf propagerar för att FN bör erkänna en ny palestinsk stat inkluderande Västbanken och Gaza. Skulle en sådan stat erkännas måste Israel försäkra sig om nationell säkerhet då de två terrororganisationerna, Hamas och Fatah, med stor sannolikhet kommer att bli dominerande i den nya staten. Sedan Gazakriget avslutades i januari 2009  har terrorister i Gaza avfyrat 1571 raketer mot Israel! Under 2011 avsköts ca 80 Gradraketer som innehåller betydligt mer sprängämne än de tidigare Kassamraketerna.  Antag att ett grannland till Sverige avskjutit samma antal raketer mot Småland samtidigt som man hotat att utplåna området från jordens yta och mörda alla smålänningar. Vad skulle vi göra?  Det som är ett definitivt hypotetiskt hot mot Småland är en verklighet för Israel. Skulle någon svensk politiker vilja förhandla med en motpart med sådana klart uttalade destruktiva avsikter?

Om Annie Lööf och centerpartiet nu går in för en palestinsk stat bör man komma ihåg att denna nya stat saknar historisk bakgrund och att befolkningen icke har historisk hemortsrätt på området. Den nya staten kommer juridiskt sett att ligga på annan stats territorium enligt NF deklarationen från 1922. Den tilltänkta statsledningen har klart uttalat att det framtida syftet är att driva ut judarna, om än stegvis, från hela Palestina (Israel) och detta syfte accentueras av de terrororganisationer som är aktiva i regionen. Någon fred i regionen är inte ett framtidsperspektiv. Istället hotar nya konflikter och oändligt mänskligt lidande. Är detta vad centerpartiet eftersträvar?

John-Gunnar Forsberg, professor em

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2012-01-22

Dåvarande premiärminister Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler. Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som Führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager. Men för ögonblicket var det enklast att välja att inte se. Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval. Tiden för handling är nu. För ingen vet när den morgondag inträder då allt är försent.

Teheran år 2011. FN:s atom-energiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran i dag står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära. Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan (Washington Post Foreign Service 28 oktober 2005). Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera. Större delen av världen, Sverige inkluderat, har alltför länge intagit alltför mycket av den attityd som Neville Chamberlain en gång gjorde.

Det visade sig ödesdigert då.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att landet tar det sista steget till kärnvapenmakt. Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Martin Luther King förkunnade några dagar före sin död att skulden inte ligger så mycket i onda människors onda handlingar, utan i den upprörande tystnaden och likgiltigheten hos de goda. Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Annelie Enochson, riksdags-ledamot (KD)

John-Gunnar Forsberg, professor emeritus Lunds universitet

Tuve Skånberg, riksdags-ledamot (KD)

Folkrätten bygger på ett antal principer, som har lång tradition. Den omfattar internationellt antagna regler för till exempel handel och diplomatisk personal. Folkrätten i krig utgör ett särskilt kapitel. Folkrätten är reglerad genom internationella konventioner, som alla undertecknande länder förbundit sig att följa. Dit hör även Israel. Länder, som undertecknat konventionerna, har även i sina egna lagar infört straff för brott mot folkrätten.  Dessutom har Internationella domstolen i Haag tillkommit. Det är alltid enskilda som ställs inför rätta, aldrig stater eller organisationer. Därför kan man inte hävda att Israel eller Hamas begår folkrättsbrott. Däremot kan ansvariga inom Hamas respektive Israel åtalas. I fallet Gaza kan till exempel den israeliske försvarsministern bli aktuell. Om det blir en allmän uppfattning att det skett israeliska folkrättsbrott i Gaza, kan han räkna med att bli internationellt efterlyst. Han kommer då att gripas så snart han befinner sig på ett annat lands territorium, såvida han inte åtalas i Israel. Däremot kan inte staten Israel dömas. Föreställningen om den kollektiva skulden är främmande för folkrätten. Vad gäller Hamas skulle en rättslig prövning av eventuella folkrättsbrott vara fördelaktig. Eftersom organisationen är terroriststämplad, kan dess medlemmar gripas varsomhelst och utlämnas till till exempel USA. Det har hittills inneburit tortyr och hemliga fängelser. En rättsligt korrekt process i Haag är i jämförelse med detta en förmån.

Folkrätten i krig har några enkla grundregler. Den första är distinktion. Den innebär att man är skyldig att skilja mellan stridande och icke-stridande. Till de stridande hör medlemmar av en stats krigsmakt. Dit hör även medlemmar av en motståndsrörelse under förutsättning att de står under ansvarigt befäl samt bär sina vapen synligt. I den meningen är såväl Hamas som den israeliska krigsmakten stridande parter eller kombattanter. Icke-stridande är all civil befolkning samt sårade och tillfångatagna kombattanter. Alla icke-stridande är skyddade personer och får inte angripas. Det är just sådana angrepp på skyddade personer, som är folkrättsbrott i den aktuella konflikten. Den, som behärskar ett område eller en yta är ansvarig för skyddet av icke-kombattanter, oavsett deras tillhörighet.

Folkrätten omfattar också skydd av byggnader, anläggningar och växande grödor. Religiösa byggnader är alltid skyddade, liksom sjukhus, skolor och byggnader eller städer som ingår i världskulturarvet. Till de skyddade objekten hör även anläggningar för vattenförsörjning. Även på detta område bör prövas om det skett folkrättsbrott i Gaza. Skyddet är ett ansvar. Om ett skyddat objekt används för militära ändamål upphör skyddet.

Folkrättens andra princip är proportion. Det skall finnas ett rimligt förhållande mellan den åsamkade skadan och den militära betydelsen. I fallet Gaza har i debatten begreppet proportion använts på ett annat sätt. Man har påpekat att det inte finns någon proportion mellan de skador som Hamas raketer åsamkat och de skador som de israeliska bombningarna av Gaza medfört. Detta är ett annat sätt att använda begreppet än det som finns i folkrätten.

Folkrättens tredje princip är mer svårtolkad: nödvändighet. Denna princip innebär att det inte finns något annat sätt att åstadkomma den militära effekten.  I fallet Gaza har hävdats att raketramperna kunde tystats genom markinsats. Det fanns ett annat sätt än angrepp på skyddade personer.

Folkrätten är en fördel för alla parter. Det är en fördel för såväl israeler som palestinier att deras civila behandlas som skyddade personer, och sett på längre sikt är det en nackdel för alla parter om respekten för folkrätten skadas. På kort sikt kan det tyckas mer förmånligt att bryta mot folkrätten. Det är uppenbarligen den inställning som Israels och Hamas ledning intar. Det större problemet är emellertid stormakterna och i synnerhet USA. Guantanamo är ett tydligt symptom. Därför har också de små och medelstora staterna, som Sverige, en särskild uppgift att värna och utveckla folkrätten.

Christian Braw, Docent vid Åbo Akademi, tidigare folkrättsutbildare vid 12 infanteribrigaden

Carl Johan Ljungberg, fil.dr. statsvetenskap

Mats Tunehag, utrikesredaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-01-29, i Sydsvenskan 2009-02-02  och i Barometern 2009-02-11

Här menar vi att alltför många svenska massmedier har visat allvarliga brister. Det finns en uppenbar slagsida i rapporteringen från Gaza-området. Israel utmålas som en skoningslös angripare, Hamas som använder Gazaremsan för daglig raketbeskjutning av israeliska bosättningar beskrivs som folkliga hjältar.

Det pågående kriget skördar civila offer, palestinska barn har sårats och dödats, vilket är djupt tragiskt.  Men det är lika tragiskt när israeliska barn drabbas. Dock verkar inte svenska medier dela den bedömningen. Palestinska barn uppmärksammas med namn och ålder och detaljerade bilder. Israeliska barn som drabbas av det ständiga raketregnet från det Hamasstyrda Gaza osynliggörs, deras lidande tycks värt en axelryckning.

Den palestinska befolkningen i Gaza befinner sig i en fruktansvärt utsatt situation, antalet människoliv som gått till spillo är förfärande högt. Men hur ska ansvaret fördelas, vilket skuld har Hamas för det lidande som den egna befolkningen utsätts för? Och vilken rätt har Israel att försvara sig mot en fiende som använder bostadsområden som raketramper?

Vi menar att Israel, precis som alla andra stater, bör granskas och även kritiseras där det är befogat. Men det är självklart att Israel ska granskas med samma glasögon som övriga parter i konflikten. Och det borde vara självklart att Hamas ska granskas på samma sätt som Israel.

Svenska medier tycks sakna förmåga att kritiskt granska terrororganisationen Hamas, som talande nog i flera medier ges beteckningen “den terrorstämplade organisationen Hamas”. Istället väljer man ett enkelt svart-vitt perspektiv, där Hamas framställs som en oskyldig David i kamp mot Goliat.

Men sanningen är ju att Hamas är en hänsynslös organisation med Israels utplåning som sitt främsta mål och med terrororganisationens hela brutalitet och skoningslöshet. Det är väl känt att Hamas medvetet placerar raketramper och militära stabsfunktioner i tättbefolkade områden, i närheten av skolor och sjukhus för att kunna använda den civila befolkningen som en mänsklig sköld. När motattackerna kommer kan man skörda stora propagandavinster.

Hamas har också en väl utvecklad propagandaapparat med en effektiv distribution till västvärldens medier av bilder, ibland fejkade sådana. Bilder av israelisk brutalitet, som väckt stor indignation i väst, har senare avslöjats som bedrägerier. Vaksamheten mot att utnyttjas i ett sådant propagandakrig tycks bland svenska medier vara begränsad.

Vi saknar också en analys och förståelse av det utsatta läge staten Israel befinner sig i. Kan det verkligen hävdas att staten ska finna sig i en raketbeskjutning som når bosättningar allt längre in i landet?  De flesta utomstående parter, ja till och med arabiska massmedier och politiker anser att Hamas bär en avgörande skuld för våldet i Gaza.

Nyhetskanalerna BBC, SKY och CNN har varit betydligt mera mångsidiga i sina skildringar genom att i de flesta reportage också låta talesmän/kvinnor för Israels regering och militära styrkor få komma till tals. Långa intervjuer sänds även med andra arabiska analytiker. Hur kan det komma sig att svenska medier och kommentatorer intar en radikalt annorlunda hållning? Om man de facto delar Hamas målsättning att utplåna Israel bör man redovisa det.

Vi vill inte oreserverat försvara Israels agerande. Men vi efterlyser bestämt en saklig, korrekt nyhetsförmedling som inte reflexmässigt utpekar Israel som den skyldige varje gång Mellanösternkonflikten blossar upp på nytt. Konflikten är alltför komplicerad för en sådan rapportering. En allsidig belysning är nödvändig för att förstå konfliktens mekanismer och därmed en förutsättning för ett återupptagande och utveckling av fredsprocessen.

Carin Stenström, journalist,

Ivar Gustafsson, docent, lektor

Siewert Öholm, journalist, programledare, mediakonsult

Erik Wiberg, adjunkt, teolog

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Sundsvalls tidning 2009-01-17