Folkrätten bygger på ett antal principer, som har lång tradition. Den omfattar internationellt antagna regler för till exempel handel och diplomatisk personal. Folkrätten i krig utgör ett särskilt kapitel. Folkrätten är reglerad genom internationella konventioner, som alla undertecknande länder förbundit sig att följa. Dit hör även Israel. Länder, som undertecknat konventionerna, har även i sina egna lagar infört straff för brott mot folkrätten.  Dessutom har Internationella domstolen i Haag tillkommit. Det är alltid enskilda som ställs inför rätta, aldrig stater eller organisationer. Därför kan man inte hävda att Israel eller Hamas begår folkrättsbrott. Däremot kan ansvariga inom Hamas respektive Israel åtalas. I fallet Gaza kan till exempel den israeliske försvarsministern bli aktuell. Om det blir en allmän uppfattning att det skett israeliska folkrättsbrott i Gaza, kan han räkna med att bli internationellt efterlyst. Han kommer då att gripas så snart han befinner sig på ett annat lands territorium, såvida han inte åtalas i Israel. Däremot kan inte staten Israel dömas. Föreställningen om den kollektiva skulden är främmande för folkrätten. Vad gäller Hamas skulle en rättslig prövning av eventuella folkrättsbrott vara fördelaktig. Eftersom organisationen är terroriststämplad, kan dess medlemmar gripas varsomhelst och utlämnas till till exempel USA. Det har hittills inneburit tortyr och hemliga fängelser. En rättsligt korrekt process i Haag är i jämförelse med detta en förmån.

Folkrätten i krig har några enkla grundregler. Den första är distinktion. Den innebär att man är skyldig att skilja mellan stridande och icke-stridande. Till de stridande hör medlemmar av en stats krigsmakt. Dit hör även medlemmar av en motståndsrörelse under förutsättning att de står under ansvarigt befäl samt bär sina vapen synligt. I den meningen är såväl Hamas som den israeliska krigsmakten stridande parter eller kombattanter. Icke-stridande är all civil befolkning samt sårade och tillfångatagna kombattanter. Alla icke-stridande är skyddade personer och får inte angripas. Det är just sådana angrepp på skyddade personer, som är folkrättsbrott i den aktuella konflikten. Den, som behärskar ett område eller en yta är ansvarig för skyddet av icke-kombattanter, oavsett deras tillhörighet.

Folkrätten omfattar också skydd av byggnader, anläggningar och växande grödor. Religiösa byggnader är alltid skyddade, liksom sjukhus, skolor och byggnader eller städer som ingår i världskulturarvet. Till de skyddade objekten hör även anläggningar för vattenförsörjning. Även på detta område bör prövas om det skett folkrättsbrott i Gaza. Skyddet är ett ansvar. Om ett skyddat objekt används för militära ändamål upphör skyddet.

Folkrättens andra princip är proportion. Det skall finnas ett rimligt förhållande mellan den åsamkade skadan och den militära betydelsen. I fallet Gaza har i debatten begreppet proportion använts på ett annat sätt. Man har påpekat att det inte finns någon proportion mellan de skador som Hamas raketer åsamkat och de skador som de israeliska bombningarna av Gaza medfört. Detta är ett annat sätt att använda begreppet än det som finns i folkrätten.

Folkrättens tredje princip är mer svårtolkad: nödvändighet. Denna princip innebär att det inte finns något annat sätt att åstadkomma den militära effekten.  I fallet Gaza har hävdats att raketramperna kunde tystats genom markinsats. Det fanns ett annat sätt än angrepp på skyddade personer.

Folkrätten är en fördel för alla parter. Det är en fördel för såväl israeler som palestinier att deras civila behandlas som skyddade personer, och sett på längre sikt är det en nackdel för alla parter om respekten för folkrätten skadas. På kort sikt kan det tyckas mer förmånligt att bryta mot folkrätten. Det är uppenbarligen den inställning som Israels och Hamas ledning intar. Det större problemet är emellertid stormakterna och i synnerhet USA. Guantanamo är ett tydligt symptom. Därför har också de små och medelstora staterna, som Sverige, en särskild uppgift att värna och utveckla folkrätten.

Christian Braw, Docent vid Åbo Akademi, tidigare folkrättsutbildare vid 12 infanteribrigaden

Carl Johan Ljungberg, fil.dr. statsvetenskap

Mats Tunehag, utrikesredaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-01-29, i Sydsvenskan 2009-02-02  och i Barometern 2009-02-11

Här menar vi att alltför många svenska massmedier har visat allvarliga brister. Det finns en uppenbar slagsida i rapporteringen från Gaza-området. Israel utmålas som en skoningslös angripare, Hamas som använder Gazaremsan för daglig raketbeskjutning av israeliska bosättningar beskrivs som folkliga hjältar.

Det pågående kriget skördar civila offer, palestinska barn har sårats och dödats, vilket är djupt tragiskt.  Men det är lika tragiskt när israeliska barn drabbas. Dock verkar inte svenska medier dela den bedömningen. Palestinska barn uppmärksammas med namn och ålder och detaljerade bilder. Israeliska barn som drabbas av det ständiga raketregnet från det Hamasstyrda Gaza osynliggörs, deras lidande tycks värt en axelryckning.

Den palestinska befolkningen i Gaza befinner sig i en fruktansvärt utsatt situation, antalet människoliv som gått till spillo är förfärande högt. Men hur ska ansvaret fördelas, vilket skuld har Hamas för det lidande som den egna befolkningen utsätts för? Och vilken rätt har Israel att försvara sig mot en fiende som använder bostadsområden som raketramper?

Vi menar att Israel, precis som alla andra stater, bör granskas och även kritiseras där det är befogat. Men det är självklart att Israel ska granskas med samma glasögon som övriga parter i konflikten. Och det borde vara självklart att Hamas ska granskas på samma sätt som Israel.

Svenska medier tycks sakna förmåga att kritiskt granska terrororganisationen Hamas, som talande nog i flera medier ges beteckningen “den terrorstämplade organisationen Hamas”. Istället väljer man ett enkelt svart-vitt perspektiv, där Hamas framställs som en oskyldig David i kamp mot Goliat.

Men sanningen är ju att Hamas är en hänsynslös organisation med Israels utplåning som sitt främsta mål och med terrororganisationens hela brutalitet och skoningslöshet. Det är väl känt att Hamas medvetet placerar raketramper och militära stabsfunktioner i tättbefolkade områden, i närheten av skolor och sjukhus för att kunna använda den civila befolkningen som en mänsklig sköld. När motattackerna kommer kan man skörda stora propagandavinster.

Hamas har också en väl utvecklad propagandaapparat med en effektiv distribution till västvärldens medier av bilder, ibland fejkade sådana. Bilder av israelisk brutalitet, som väckt stor indignation i väst, har senare avslöjats som bedrägerier. Vaksamheten mot att utnyttjas i ett sådant propagandakrig tycks bland svenska medier vara begränsad.

Vi saknar också en analys och förståelse av det utsatta läge staten Israel befinner sig i. Kan det verkligen hävdas att staten ska finna sig i en raketbeskjutning som når bosättningar allt längre in i landet?  De flesta utomstående parter, ja till och med arabiska massmedier och politiker anser att Hamas bär en avgörande skuld för våldet i Gaza.

Nyhetskanalerna BBC, SKY och CNN har varit betydligt mera mångsidiga i sina skildringar genom att i de flesta reportage också låta talesmän/kvinnor för Israels regering och militära styrkor få komma till tals. Långa intervjuer sänds även med andra arabiska analytiker. Hur kan det komma sig att svenska medier och kommentatorer intar en radikalt annorlunda hållning? Om man de facto delar Hamas målsättning att utplåna Israel bör man redovisa det.

Vi vill inte oreserverat försvara Israels agerande. Men vi efterlyser bestämt en saklig, korrekt nyhetsförmedling som inte reflexmässigt utpekar Israel som den skyldige varje gång Mellanösternkonflikten blossar upp på nytt. Konflikten är alltför komplicerad för en sådan rapportering. En allsidig belysning är nödvändig för att förstå konfliktens mekanismer och därmed en förutsättning för ett återupptagande och utveckling av fredsprocessen.

Carin Stenström, journalist,

Ivar Gustafsson, docent, lektor

Siewert Öholm, journalist, programledare, mediakonsult

Erik Wiberg, adjunkt, teolog

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Sundsvalls tidning 2009-01-17