Om den kristna traditionen har rätt så är vi skapade till gemenskap. Den längtan har Gud planterat i oss långt före allt det där med ormen och frukten. Gemenskap med Gud och gemenskap med andra människor. Det är ett behov vi har, utan vilket vi kommer att förbli stympade varelser, oförmögna att leva på riktigt. Ändå har vi säkert alla stött på människor som raljerat över denna kristna princip, som vore den löjlig och idealistisk på ett lite pinsamt sätt.  Likgiltigheten, å sin sida, tycker sig se igenom, tycker sig se hur allting EGENTLIGEN är: ruttet. Ingen anledning att bry sig. Man får bara försöka överleva så gott man kan. Titanic är en bra bild för denna livshållning. Ät, drick och var glad ty imorgon ska vi dö. That´s it.

Men den kristna traditionen svarar då att detta inte alls handlar om klarsyn utan om rädsla. Rädsla för att bli besviken, för att få det besvärligt. Rädsla, helt enkelt, för smärta, för att livet ska göra ont.

Mycket av det moderna livet går ut på att vi inte ska behöva känna smärta. Vi kan köpa huvudvärkstabletter på Konsum, och nässpray och halstabletter. Vi har cykelhjälmar, krockkuddar, försäkringar mot stort och smått. Smärta verkar vara något onaturligt, något som skulle kunna byggas bort, om vi bara hade den rätta teknologin. Något som kommer att byggas bort, när vi kommer på den rätta teknologin.

Detta avslöjar att vi, trots att vi tror oss själva om så mycket, egentligen är ganska ängsliga och vilsna. Den gudlösa människan kommer ofelbart att styras av sin självbevarelsedrift. Det är på sätt och vis logiskt. Om vi bara har livet här i tiden är självbevarelsedriften den viktigaste. Men om vi har evigheten på oss, det Guds rike som när som helst kan bryta in i tiden – då kommer saken i ett helt annat läge. Då vågar vi lyssna till en annan röst än rädslan. Då förstår vi att priset vi betalar för livet kanske kommer att inkludera smärta – men vågar ändå. För att alternativet – ett stumt, stympat liv, om än så bekvämt – plötsligt inte känns lockande längre utan artificiellt och livlöst. Då förstår vi att likgiltigheten är en frestelse. Som Pink Floyd sjöng: I am comfortably numb, behagligt domnad.

En nära vän berättade en gång om sin alkoholism. Han försökte förklara att han stundtals i livet bara inte hade stått ut med vardagens obönhörlighet, vanan, rutinerna, gråtonerna. Alkoholen, tyckte han, hade gett tillvaron ett skimmer i vilket han kunde domna bort på ett behagligt sätt. Han saknade det.

Hur skulle då likgiltigheten som tillstånd kunna beskrivas? Kanske som ett par glasögon genom vilka skillnaden mellan mig och världen (alltså andra människor, djuren, naturen, tillvaron) blir överdrivet stor. Jag skärmar av, orkar eller vågar inte bry mig särskilt mycket om ”de andra”. Jag är jag och de är de och har jag någon skyldighet är det mot mig själv och mina egna behov.

En nutida klosterbroder definierar likgiltighet som ”förlusten av entusiasm inför det andliga livet självt”. Alltså, det där smygande obehaget, misstanken att ingenting EGENTLIGEN är meningsfullt, att vad jag än skulle försöka hitta på så skulle det bara handla om distraktion, förströelse, men att sanningen är att allt egentligen är likgiltigt.

Det engelska ordet för likgiltighet ger ytterligare en dimension till vår förståelse. In-difference. Det betyder oförmåga att urskilja vad som är väsentligt. När allt verkar lika meningslöst spelar det ju inte så stor roll vad jag väljer. Verkligheten framstår paradoxalt nog som både ytterligt komplicerad och ytterligt tråkig. Ja, många människor i vår tid verkar ha väldiga problem med verkligheten. Den utgör ett hot och det är inte mer än rätt att vi försöker slippa från den. Kanske är det därför vi så mangrant flyr in i tv-rutan.  Men faktum är att allting vi ägnar oss åt, som vi tycker om, under vissa omständigheter, kan fungera som flykt. Trädgårdsskötsel. Heminredning.

Musiken som står på dygnet runt så att vi slipper konfronteras med tystnaden. Vårt flyktbeteende är begripligt men gagnar oss aldrig i längden.

Vägen bort från denna frestelse är att sluta fly. Att istället för att önska sig andra grannar, annan man/fru, ett annat liv sträva efter att tacka för de grannar, den man/fru och det liv man har. Livets mening handlar nämligen i viss mån om inlevelse. När vi tackar för något, istället för att sucka åt det, så bygger vi upp ett immunförsvar mot likgiltigheten. Den kommer inte längre att locka oss. Istället kommer vår förundran över livet och Guds generositet att växa. Och vi anar att livet är en alltför stor utmaning för att vi ska avstå från det.

Anna Sophia Bonde

Anders Sjöberg

Carl-Johan Ljungberg

Bert Stålhammar

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen Idag 2011-10-03

På latin heter högmod superbia – det som är stort och magnifikt. Högmodet uttrycker sig i överlägsenhet, självcentrering och en nedlåtande inställning till andra. Högmodets begynnelse ser vi i lustgården när människan följer frestelsen att göra sig själv till herre och avsäga sig beroendet av Gud.

Vi människor avskyr högmodet när vi ser det hos andra. Samtidigt har vi anmärkningsvärt svårt att identifiera högmodet hos oss själva. Det hör till syndens karaktär. Den högmodige lider brist på självinsikt och ser sig alltid som viktigare än andra. Ett vanligt marknadsföringsknep är att sälja produkter under devisen ”Det är du värd”. Men innerst inne vet vi nog alla att vi inte har levt så fullkomligt att just vi har gjort oss förtjänta av den där välfärdsprodukten det gäller.

Det svenska högmodet tar sig extra tydligt uttryck i indignerade utfall mot andra länders vägval. När Ungern nyligen skrev in i sin konstitution att landet hålls samman av den kristna tron, samt att staten ska skydda liv redan från befruktningen, bemöttes det från svenskt håll av en till hån gränsande kritikstorm.

I det sekulariserade Sverige finns en närmast gränslös tro på människans förmåga att själv bygga ett jordiskt paradis. Nycklarna till den sanna lyckan ligger i att skaka av sig Gud och andra auktoriteter. Varken äkta hälft, barn eller någon annan ska stå i vägen för vår ambition att frigöra och förverkliga oss själva. När var och en blir sin egen herre – då blir vi fria. Ormens röst ljuder lika lockande som en gång i lustgården. Och resultatet är lika tragiskt som då.

Ändå verkar det inte som att frigjordheten från Gud har blivit den lyckans dörr som människan hoppats på. Statistiken från dagens sekulariserade Sverige pekar i stället på mer ensamhet, fler brustna relationer och högre intag av antidepressiva medel än någonsin förr.

I en värld där ingen annan än vi själva bygger våra liv, blir det än mer avgörande att bygga vårt eget varumärke och status som framgångsrik och oberoende. De sociala medierna har här blivit ett utmärkt medel att planera vårt personliga skyltfönster. Det gäller att hålla skenet uppe, fasaden får inte rämna.

Oberoendet ställer dock tunga krav på mig själv, speciellt när jag märker att jag inte når upp till min egen måttstock. Högmodets kaxiga attityd döljer alltför ofta ett dåligt självförtroende och brist på verklig självkänsla.
För det vi innerst inne längtar efter är ju inte att vara oberoende – utan att bli älskade. Att få leva i relation. Och här sipprar värmen från dygden på andra sidan skiljeväggen fram. Det vi vill se hos andra, och egentligen själva önskar våga växa i, är ödmjukhet.

Ödmjukhet är motsatsen till högmod. Martin Lönnebo har sagt: ”Att vara ödmjuk är att betrakta sig själv som vem som helst.” Ödmjukhet är befriande, för den tar fokus bort ifrån oss själva. Den ödmjuke är mjuk och formbar. Om vi vill mogna som människor behöver vi våga leva nära både Gud och varandra. Vi behöver odla en livsstil där vi är beroende av och finns till för varandra, och där andra människors längtan, sorger och glädjeämnen blir viktiga för oss. Den ödmjuke kan glädja sig över andras framgångar. Den som sagt nej till högmodet upplever inte sin nästa som en konkurrent utan som en medmänniska.

En ödmjuk ser sig inte som mer – men inte heller som mindre – värd än sin nästa. Att vara ödmjuk är inte detsamma som att sakna ryggrad eller se ner på sig själv. Självförakt innebär ett accepterande av att man inte har något värde, att man är misslyckad. Det är inte ödmjukhet. Jesus sa: ”Älska din nästa som dig själv”. En förutsättning för att kunna älska andra är att älska sig själv.

Det finns en skön mjukhet bland ödmjuka människor, men det finns också en integritet och en värdighet. Det allra största exemplet är förstås Jesus själv. Han förkunnar i Matt 11 att allt i världen är överlämnat åt honom. Och i nästa andetag försäkrar han att han samtidigt är ödmjuk. För Jesus var det, märkligt nog, ingen motsättning mellan frihet och ödmjukhet. Han böjde sig självklart under Faderns vilja. Vi är så präglade av ett gudsfrånvänt tänkande att vi lätt upprörs över uppmaningen att böja oss under någon. Men den kristna tron menar att det ligger en enorm befrielse i att kunna stå rak och tro på sitt eget värde, och att detta inte på något sätt utesluter en ödmjukhet inför Gud eller människor.

När allt kommer omkring äger ju ingen människa själv full kontroll över sitt liv. Alla låter vi någon eller något bli vår herre. Vissa saker binder oss, andra gör oss fria. Högmodet är förrädiskt, för det inbillar oss att vi är klarsynta, när det egentligen handlar om en raffinerad form av dålig syn. I högmodet hänger vi oss åt önskedrömmar om vår egen överlägsenhet, och risken är därmed ganska stor att vi med sådana glasögon aldrig kommer att lära känna vare sig oss själva eller Gud.

Per Ewert

Kalle Spetz

Anna Sophia Bonde

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-06

Fram till 30-årsåldern var han bara en vanlig hantverkare bland alla andra. Några år senare blev han brutalt mördad, efter att ha ägnat tre år av sitt korta jordeliv åt att vandra runt i Israel och predika och tala till folket, och samla en liten lärjungaskara på tolv personer, unga grabbar.

Finns det något större namn i mänsklighetens historia än Jesus? I dag, två tusen år senare, räknar sig mer än två miljarder av världens befolkning som kristna och Jesustroende. Beundran för Jesus sträcker sig mycket längre än så. Världens muslimer ser Jesus som en unik profet. Bibeln – den bok som handlar om Jesus – är den stora bestsellern i mänsklighetens historia.

Tanken hisnar, hur kan detta ens vara möjligt. Vad är det för speciellt med Jesus? Det har funnits många stora namn i mänsklighetens historia. De enda namn vi minns från antiken, är de mäktiga romerska kejsarna och enstaka av de stora författarna och filosoferna. Det är några få, Nero, Aristoteles, Platon, Ceasar. Och snickaren Jesus. De stora stjärnorna i vår tid är snart bortglömda.

Det finns ett namn som lyser starkare än alla andra namn i världshistorien. Jesus. Vad vi än tycker om Jesus, eller tror om Jesus, så måste vi alla vara överens om att det är något unikt med denne man. Hur många snickare och hantverkare i dagens värld kommer att gå till världshistorien?

Och det är bara märkligt när man reser runt i dagens värld, finns överallt de som tjänar Jesus, älskar Jesus, har gett sitt liv för denne Jesus. Snickaren från Nasaret, som blev brutalt mördad vid drygt 30 års ålder, för 2000 år sedan.

Antingen är det världshistoriens största bluff och PR-trick. Eller också är det sant. Det var Gud som blev människa. Det var Gud som tog gestalt i en vanlig mänsklig kropp, en snickare från Nasaret.

När han blev brutalt mördad genom korsfästelse, den värsta avrättningsformen, hände något mer. Han bar mänsklighetens synd, tillkortakommanden, Gudsfrånvändhet, död. Han uppstod från det döda tre dagar senare, och sitter nu på Gud Faderns högra sida, och är Herre över allt.

Därför kan vi i dag möta Jesus, fascineras av Jesus, göra andliga upplevelser där vi ser Jesus framför oss, höra Jesus tala till oss. Antingen världshistoriens största PR-bluff eller också är det sant. Jag är övertygad om att det är sant.

Stefan Swärd är pastor i Elimkyrkan, Stockholm och ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-03-28

 Under ungdomstiden brottas den unga människan med många olika aspekter av identiteten. Hon måste skapa sig en yrkesidentitet, ta hänsyn till en politisk identitet, komma underfund med sin sexuella identitet och skapa sig en religiös identitet. Det kan hon inte göra på egen hand utan måste få hjälp av sin omgivning och sitt samhälle.
 

Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle där skolans uppgift är att ge alla elever en allsidig och objektiv undervisning om alla de stora världsreligionerna. Samtidigt tycker vi att det är av största vikt att värna det mångtusenåriga judiskt/kristna idéarvet som under lång tid präglat vårt samhälles lagar, moral och etik samt varit en stark inspirationskälla till konst, litteratur och vetenskap. Det är därför olyckligt att skolverkets förslag till ny kursplan för religionsundervisning i grundskolan nedtonar kristendomens betydelse.  Följden blir att det finns en risk att kristendomen förlorar sin särställning, och att den uppväxande generationen förlorar sina möjligheter att skapa sig en kristet religiös identitet.
 
Vad händer om unga människor berövas möjligheter att skapa sig en religiös identitet? Viktor Frankl (1905-1997), professor i psykiatri och neurologi i Wien, menar att en individ som inte kan skapa sig en existentiell identitet hamnar i ett existentiellt vakuum, ett ångestladdat tillstånd av meningslöshet och tomhet. Hans Åkerberg, docent i religionspsykologi, som studerade svenska skolungdomars existentiella problematik under 1990-talet, kunde visa att chockerande många umgicks med självmordstankar, och ännu fler led av existentiell ångest. Även i dag är psykisk ohälsa bland ungdomar mycket vanlig, till en del sannolikt beroende på existentiell ångest.
 
Vem hjälper våra ungdomar att finna sig en religiös identitet som motvikt mot existentiell ångest? För sekulariserade föräldrar är det inte längre självklart att ge sina barn en kristen fostran. Samhället – som skall uppmuntra religiös mångfald och vara noga med minoriteters rättigheter till sin egen kultur och religion – bör inom sina institutioner, framförallt skolan, hjälpa ungdomar med deras existentiella behov och identitetssökande. Endast när den unga människan har fått kunskap och insikt i religiösa identiteter kan hon eller han göra ett aktivt val – antingen att välja en religiös identitet eller att avstå från den.
 
Maare Tamm, Fil.dr. psykologi

Ivar Gustafsson, Docent matematik

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-10-01

”Våra moraluppfattningar är präglade av förhållanden som rådde för länge sedan…. Fram till förra århundradet levde större delen av mänskligheten i små samhällen. När människor betedde sig illa … fanns det andra som blev påtagligt drabbade och som lätt kunde ta reda på vem som låg bakom. Därmed blev moralen personlig och viljan att hålla sig inom dess råmärken underblåstes av risken för vedergällning, till exempel i form av social utfrysning.

Idag samspelar vi med många fler personer och på många fler sätt. Samtidigt är denna interaktion mer indirekt och opersonlig. Även om konsekvenserna av vad vi tillsammans gör i allra högsta grad är påtagliga så är våra individuella bidrag rätt betydelselösa. … Så medan den moral vi ärvt är personlig, så har problemen blivit opersonliga. … Vad vi måste reflektera över är om de moraluppfattningar vi ärvt verkligen är adekvata i den situation vi nu står inför”.

Tersman har rätt i att den nya moralen och etiken gör livet mycket mer komplext. En etik som tar hänsyn till framtida generationer innebär nya utmaningar. Hur ska vi väga våra intressen idag gentemot framtida generationers? Vad kan vi egentligen veta om hur världen ser ut i framtiden och vad framtida generationer värderar? Vi möter nya krav att leva miljösmart, att göra så lite avtryck i naturen som möjligt. Våra handlingar och vår livsstil får vida konsekvenser i ett globalt perspektiv. Egentligen inser jag att det är oförsvarbart att skövla regnskogen – jordens lungor, men vad kan jag göra för att förhindra det? Ofta är vi inte medvetna om det vi kollektivt gör oss skyldiga till. Man kan inte kräva att vi som icke-experter ska förstå hur vår ekonomiska världsordning drabbar de fattiga länderna. För folkmord och andra brott mot mänskligheten känner vi inte personlig skuld men det är ändå lätt att få en känsla av kollektiv skuld.

För kristendomen är denna ”nya” etik och det globala perspektivet inte något nytt.

Bibeltexter som ” Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren, världen och de som bor i den…” (Psalm  24), ”Ty så älskade Gud hela världen …” (Johannes evangelium, kapitel 3)  och ”Han är försoningen för våra synder, ja inte bara våra, utan hela världens” (första Johannes brev, kapitel 2 ) är grundläggande för kristen tro. Kristendomen har alltid hävdat att vi människor har ett totalt ansvar inte bara för individen utan även för skapelsen och mänskligheten som sådan, ett globalt samhälleligt ansvar. Detta ansvar går tillbaka ända till första Mosebokens första kapitel där människan får uppdraget att ”bruka, vårda och förvalta skapelsen” och att ”ta vara på sin broder”.

Visst har förfärliga saker utförts i kristendomens och trons namn, men man kan inte beskylla kristna för att vara likgiltiga. Man bryr sig och engagerar sig. Kristna har genom hela historien engagerat sig mot förtryck och orättvisor, för de fattiga, sjuka och lidande. Man har gjort detta utifrån bibelns etik och moral, som väl rimmar med den ”nya etik och moral” som professor Tersman efterfrågar. Dessutom kan kristendomen erbjuda ett sätt att hantera vår känsla av ofullkomlighet när det gäller att leva upp till de krav som den nya moralen och etiken ställer. Detta genom de klassiska kristna begreppen: förlåtelse, nåd, förtröstan och hopp.

Ivar Gustafsson, Docent i matematik

Maare Tamm, Fil.dr. i psykologi

Maria Roginskaya, Docent i matematik

Stefan Holmström, Missionsföreståndare EFS

Ola Hössjer, Professor i matematisk statistik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

 Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-25

Men vi lever i världen, och Jesus har sänt oss till världen. Vi är kallade att vara ljus och salt i det samhälle vi lever. Vi är uppmanade som kristna att be för vår överhet, för vår regering, riksdag, kommunernas och landstingens ledning och även andra makthavare som näringsliv, organisationer och media.
Det är viktigt att vi kristna också aktivt utövar vår rösträtt.Vi kristna är engagerade i vårt samhälle och bidrar genom vårt arbete på olika sätt till samhällets uppbyggnad. Därför är det viktigt att det också finns kristna politiker, och att vi aktivt stöttar och ber för dem.

Kristna kyrkan kan aldrig strikt sammankopplas med ett politiskt parti. Partier är en avgörande del av vårt demokratiska och politiska samhällssystem, men är i sitt väsen något annat än församlingen. Därför kan det inte i strikt mening finnas kristna partier. Kristendomen kan inte omformuleras till ett partipolitiskt program. Däremot är det värdefullt att kristna engagerar sig i partier, och självklart är det värdefullt att partier låter kristna finnas med på ledande poster, och låter tankegods både från Bibeln och kristna historien påverka inriktningen. Det är en bra motkraft mot den etiska relativisering, materialism och individualism som präglar vår kultur.

Jag har bjudit in samtliga sju riksdagspartiers ledare till min församling, men det är bara en som har tackat ja, nämligen Göran Hägglund från kristdemokraterna. Statsministern har inte svarat på min inbjudan. Det tycks vara så att intresset för oss kristna, och för kyrkorna, är mycket varierande bland de politiska partierna. Som kyrka behöver vi ha en viss distans till partierna; alla sorts människor ska rymmas i församlingen, oavsett hur vi röstar. Jag tycker dock att vi ska fästa uppmärksamhet på hur partierna vill lyssna på oss kristna, och i vilken utsträckning man lyfter fram aktiva kristna på ledande poster i partiet. Det påverkar mitt röstande.

Jag tycker att det var dåligt omdöme att Sveriges Kristna Råds ordförande Karin Wiborn, generalsekreterare Sven-Bernhard Fast några få veckor före valet skrev en artikel på DN debatt tillsammans med broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud. Wiborn och Fast representerar i sina uppdrag de samlade kyrkorna i Sverige.
De skriver ihop med en företrädare för en socialdemokratisk sidoorganisation några få veckor före valet. Det blir för mycket sammanblandning av kyrka och partipolitik enligt min mening. Vad säger SKR:s styrelse om detta?

Stefan Swärd, pastor i Elimskyrkan, Stockholm och ordförande för Claphainstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-08-04

Stefans Swärds Blogg “Allt mellan himmel och jord”
Nu är det sen torsdagkväll i Visby, och en ny dag på Almedalsveckan går mot sitt slut. Det blev en intensiv och spännande debatt som vi ordnade med Humanisterna under torsdag sen eftermiddag. Det kom en hel del folk (en bra bit över genomsnittet för Almedalsseminarier) och Tuve Skånberg och Stefan Gustavsson var på ena laget, och Christer Sturmark och Sara Larsson var på “andra laget”. En tät och intensiv debatt mellan kunniga personer, som ändå var vänlig i tonen. Och massor av publikfrågor. Min bedömning var att en majoritet av publiken hade inte någon kristen bakgrund eller tillhörighet. Gustavsson och Skånberg försvarade kristna tron på ett bra sätt mot den omfattande kritiken från Humanisterna. En kul grej i Almedalen är också att en massa intressanta människor kan dyka upp i en tillställning av detta slag, på andra raden satt t.ex. rektorn för Lunds universitet, skådespelaren Rasmus Troedsson fanns med, liksom skatteutskottets Lennart Sacrédeus, efteråt pratade jag med den ledande socialdemokraten Stefan Edman, tidigare statsminister Göran Perssons miljörådgivare, som tyckte att det var ett mycket intressant arrangemang. Både tidningen Dagen och Världen Idag var där.

De närvarande fick höra när Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg berättade om sin kristna tro, och svarade på den omfattande kritiken mot kristna tron. Min uppgift var att vara moderator, vilket inte var helt lätt, debatten var ytterst engagerad, och publiken var ytterst engagerad, och många ville ställa frågor och hålla inlägg.

Men det var nödvändigt, vi som är kristna ledare och företräder kristna organisationer, det är ju i dessa miljöer vi ska vara och berätta om vår tro. För mig är det en högre prioritet än alla våra internkristna konferenser.

Tidningen Dagen ordnade ett seminarium under torsdag förmiddag som jag hade möjlighet att besöka, och det var också en mycket intressant debatt om hur kristna röstar. Statsvetaren Magnus Hagevi stod för fakta, och han är ju mycket kunnig på området. Niklas Piensoho gjorde en bra insats. En mycket intressant medverkande var Tomas Idergard, tidigare ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, som är ganska nyfrälst och nykonverterad katolik, men han var mycket tydlig i sin kristna tro på ett sätt som ingen nyanserad och lagom utslätad frikyrkoledare skulle vara. I jämförelse med Idergard känner jag mig som pastor Jansson, skärpning Stefan Swärd, var inte för utslätad, försiktig och nyanserad.

Svenska Evangeliska Alliansen fredag 9 jul 2010

Viktig debatt i Almedalen

Almedalsveckan har utvecklats till en institution för samhällsdebatt. Ursprunget är ett improviserat möte den 25 juli 1968 då Olof Palme talade från ett lastbilsflak i Almedalen. I år består Almedalsveckan av 1396 (!) registrerade evenemang, som bevakas av omkring 400 journalister och som besöks av sammanlagt tusentals deltagare och åhörare. Almedalsveckan är den självklart största mötesplatsen i Sverige för seminarier och debatt kring aktuella samhällsfrågor. Därför var också SEA där igår.. I den gemensamma debatten ska det bara finnas vad Sturmark karakteriserar som ”rationella” argument – vilket innebär argument som utgår från Humanismen!

Vår debatt på temat ”Gud i politiken – bra eller dåligt” samlade 70 personer; efter Almedals mått mätt riktigt stor publik! De som kom fick vara med om en livlig och intensiv debatt mellan Christer Sturmark och Sara Larsson från Förbundet Humanisterna å ena sidan och Tuve Skånberg från Claphaminstitutet och undertecknad från SEA å den andra sidan.

En viktig fråga som debatterades – och där samtalet fortsatte efter det att debatten formellt avslutats – gällde frågan om religionsfrihet. Christer Sturmark har i olika sammanhang drivit tesen att religiösa argument inte har någon plats i den politiska debatten (se t ex intervjun med Bengt Westerberg i tidningen Humanisten

Problemet med detta synsätt är att Sturmark definierar de demokratiska spelreglerna utifrån sin egen livsåskådning och menar att alla – oavsett egen livsåskådning – ska underordna sig de spelreglerna. Men det är ett odemokratiskt synsätt. Demokrati betyder en person en röst; och det är personen själv som bestämmer vad rösten ska uttrycka. För den som är övertygad om att Gud finns är det rationellt att uttrycka uppfattningar som ytterst går tillbaka till tron på Gud. För den som menar att det finns goda skäl att se Bibeln som en uppenbarelse är det rationellt att uttrycka uppfattningar som bygger på den uppenbarelsen. Och man är i sin fulla rätt att formulera det i den politiska debatten, oavsett hur många som håller med eller säger emot.

Pragmatiskt, i ett sekulärt land som Sverige, kan kristna utgå från den gemensamma verkligheten som alla delar. Vi är inte begränsade till att argumentera utifrån Bibeln (den särskilda uppenbarelsen), eftersom Bibelns undervisning i många frågor är förståelig utifrån verkligheten själv (den allmänna uppenbarelsen). Men vi ska inte vara förhindrade av systemet att också ta vårt avstamp i tron på Gud eller tron på Bibeln.

I en demokrati är det majoriteten som avgör och i ett sekulärt land som Sverige kommer många av Sturmarks uppfattningar att få majoritet. Men de andra rösterna och de argumentationslinjer som idag är i minoritet har en självklar rätt till full delaktighet i den politiska debatten. Annars blir demokratin ett sken, som i DDR: Deutsche Demokratische Republik. Det kallades demokrati, men spelreglerna var satta utifrån en bestämd livsåskådning och ett bestämt politiskt perspektiv.

Sverige ska inte gå från ett land med en statsreligion (kristendom) till en ny statsreligion (sekulär humanism), utan vi måste idag bejaka att vi är ett pluralistiskt land. Där ska alla röster ha rätten att höras. Det fick vi ett bra samtal om i Almedalen.

STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen

Världen idag  2010-07-09 10:11

Gud tog plats i Almedalen

Är det bra eller dåligt med Gud i politiken? Kring den frågan samlades humanister och kristna i Almedalen under torsdagen.
Ett relativt lugnt samtal trappades upp till en engagerad debatt.  

- Det mesta under Almedalsveckan handlar om materiella saker, men nu ska vi dyka djupare och prata om Gud, inledde moderatorn Stefan Swärd och bad paneldeltagarna berätta hur de kommit fram till sin övertygelse om Guds existens eller icke existens.
Den tidigare ateisten Tuve Skånberg berättade hur han som 20-åring fick ett Nya Testamente under sin tid i lumpen.
- Med stor tveksamhet läste jag och tänkte att jag möjligen missat något i livet. Jag började be, vilket är lite udda för en ateist, berättade Skånberg, som nu är direktör för tankesmedjan Claphaminstitutet.  …

Läs hela artikel i Världen idag

Dagen 2010-07-21

Påhoppad rektor känner sig inte diskriminerad

För två år sedan ifrågasatte forskare pingstvännen Per Erikssons utnämning till rektor vid Lunds universitet – i dag tackar han sina belackare: Vi har de bästa relationer.

Lunds rektor Per Eriksson förstår att hans namn kan komma upp som slagträ i debatten mellan kristna och humanister. Men tro inte att han känner sig diskriminerad. – Tvärtom. Jag tycker att debatten som kom ut av det blev väldigt bra, säger han nu.

För snart två år sedan utnämndes Per Eriksson till ny rektor vid Lunds universitet. Omedelbart kom kritik och forskare ifrågasatte valet eftersom han har pingstbakgrund.

Händelsen väckte en livlig debatt om acceptansen för en personlig tro i dagens samhälle. Senast kom fallet upp i avslutningen av samtalet på Almedalen mellan de kristna organisationerna Claphaminstituet och Svenska evangeliska alliansen och Humanisterna.

En fråga från publiken – omedveten om att Per Eriksson själv satt längst fram i lokalen – tog upp exemplet. Att det är uttalanden från Christer Sturmark och andra om att ju högre bildningsgrad desto färre tror på Gud som skapar det samhällsklimatet.

Sturmark gick för övrigt själv, tillsammans med Almedalsdebattens moderator Stefan Swärd, ut och tog avstånd från ifrågasättandet.

Christer Sturmark förklarade att han hade undersökningar som gav stöd åt påståendet, men att det inte kan ses som ett skäl att diskriminera någon för sin tros skull.

Claphaminstitutets Tuve Skånberg menar ändå att händelsen signalerar något allvarligt:

- Vi är på väg in i gränstrakterna att kristna diskrimineras på grund av sin tro. Exemplet från Lund tangerar detta. Bara att frågan kunde ställas av sex disputerade forskare är mycket oroväckande, säger han.  . . .

Läs hela artikeln i Dagen .

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28

von Harnack var en liberal teolog som menade att kärnan i Jesu förkunnelse kunde sammanfattas i följande grundläggande sanningar, nämligen att Gud var allas Fader, att alla människor var syskon, att den mänskliga själen var oändligt värdefull, att kärleksbudet var det högsta budet, och att Guds rike skulle komma.

Den som jämför denna bild av Jesu lära med det som presenteras i Nya testamentet, ser direkt att denna bild är en ytterst selektiv och vinklad presentation av Jesu verkliga lära, liksom apostlarnas. Stephen Neill (The Interpretation of the New Testament 1861-1961, Oxford Univ. press 1966, s. 135) ställer den träffande frågan: “Om detta verkligen var allt som Jesus sade och gjorde, varför skulle någon alls ha velat korsfästa honom?” (“If this was all that Jesus ever said and did, why should anyone ever have wished to crucify him?”).

Nej, trots hans storhet och betydelse för sin tid, hade von Harnack tagit fel på det väsentliga. Kristendomens verkliga väsen ligger inte i sådana allmängiltiga ståndpunkter, som von Harnack tar upp, utan i Jesus själv och hans gärning. Det är halva sanningar som dessa, propagerade under lång tid, som har format det moderna tänkesättet och attityden till den kristna tron. Representanter från tv och press förmedlar dagligen sin ”vederhäftiga” mening om att alla religioner är samma sak; det finns bara en Gud (om han/hon/den nu finns), och att det inte spelar någon roll om man tillhör denna religion eller någon annan. Det är bara en smaksak. Alla stigar leder upp till Fujibergets topp.

Om man gör anspråk på saklighet, får man konstatera att skillnaderna mellan den kristna tron och de andra religionerna är fundamentala och oöverbryggbara. Det som utgör kärnan i kristendomens väsen är påfallande frånvarande hos de andra religionerna.

Nya testamentet talar om en Allsmäktig Gud, universums Skapare, som föreskrivit hur människan skall leva. Denne Gud kommer att hålla räkenskap med alla sina skapelser på den yttersta Dagen. På grund av människans synd och uppror mot Gud och hennes oförmåga att själv ta sig ur sin situation och återskapa sin brutna relation till Gud, åstadkom Gud frälsningen för människan genom att offra sin egen Son. På korset tog Jesus världens synder på sig själv, för att de som vänder sig till Honom i sinnesändring och tro, får ta emot Guds förlåtelse och eviga liv och Guds kraft att fortsättningsvis leva ett liv som behagar Gud.

Sålunda är Nya testamentets lära helt olik hinduismens, buddhismens och islams. Hinduismens ‘frälsning’ som består i ‘frigörelsen’ (moksa) från de återkommande reinkarnationerna, då man nått Brahman, uppnås på tre vägar: (1) ‘pliktens väg’ (karma-marga), (2) ‘kunskapens väg’ (jana-marga), och (3) ‘hängivelsens väg’ (bakti-marga). Liknande är Buddhismens ‘frälsning’, vilken innebär frigörelse från den negativa bördan (karman = ‘handling’), som ständigt ackumuleras, för att man skall uppnå Nirvana. Detta görs genom att följa den åttafaldiga vägen: att se, tänka, tala, handla, leva, försöka, ge akt, och meditera rätt. Vad gäller islam, deklarerar visserligen Qur’an att Allah är barmhärtig, men bara mot de troende (dvs. muslimer), alla andra skall förgöras, se t.ex. The Qur’an, Arabic Text with New Translation by Muhammad Zafrulla Khan, New York 1997, Part 11, kap. 9, sekt. 123: “O ni som tror, fortsätt med er kamp mot de otrogna som gränsar till er, och låt dem finna att ni är obevekliga; och vet att Allah är med dem som uppmärksammar sin plikt mot honom”. Här uppmanas de ‘troende’ att hänsynslöst kämpa mot de ‘otroende’; Part 22, kap. 17, sekt. 18: “Säkert kommer Allah att döma mellan dem som tror (dvs. muslimerna) och judar, sabianer, kristna, magerna, och avgudadyrkare på domens dag”. Här grupperas judar och kristna tillsammans med avgudadyrkare.

I motsats till sådana läror, talar Nya testamentet om en Gud som älskar alla människor oavsett ras eller färg och som själv företar ett kostsamt offer i syfte att rädda människan: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare … vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död” (Romarbrevet 5:8-10).

Chrys C. Caragounis, Professor em. Lunds universitet

Carl Johan Ljungberg, Fil. dr. statvetenskap

Tuve Skånberg, Teol.dr., direktor Claphaminstitutet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-07

PC Jersild har sina tydliga poänger då han i DN 090307 skriver om ”Ateistens dilemma”, men kanske dilemmat ligger på ett annat plan är Jersild menar. Flera ateistiska debattörer har anammat ett retoriskt grepp där man i raljerande stil menar att även gudstroende är ateister i fråga om exempelvis Tor och Zeus, varför det blir svårt för ateisten att avgöra vilken gud det är han inte tror på. Men enligt Nationalencyklopedin är ateismen ”åsikten att det inte finns någon gud”, en ståndpunkt som är fullt möjlig att diskutera. Det är förvånande att en kunnig person som PC Jersild för ner diskussionen på en infantil nivå som ingen religionsfilosof skulle acceptera.

Även om kristenheten är splittrad och postmodernistiska teologer gör sitt bästa för att relativisera begreppen, så tycker vi att Jersild överdriver svårigheten att veta vad den kristna tron är, det finns många goda böcker, och han kan alltid gå en Alpha-kurs där han får grundläggande kurs i kristen tro och möjlighet att fritt fråga och diskutera. Problemet är att Jersild efterlyser ett superfundamentalistiskt svar på frågan om trons innehåll. Trons grund är ett möte med Jesus och en önskan att lära känna honom. Den kristna tron är både mysterium och dogm där dogmerna kommer i andra hand som ett försök att ringa in det som är väsentligt i tron. Den nicenska trosbekännelsen förenar världens kristna, och sammanfattar tron – vare sig man, som vi  undertecknare, är protestanter respektive katolik.

Alla religioner – och för den delen också flertalet politiska ideologier – är fundamentalistiska i den mening att det finns “fundament”, axiom, dogmer som utgör grunden, inget man själv hittat på eller uppfinner utan något man tagit emot och förvaltar.  Modernitetens kritiker har en poäng när de gjort oss mera ödmjuka i våra attityder efter upplysningstidens optimistiska syn på möjligheter att uppnå absolut sanning. Men tydliga sanningsanspråk är i sig inget intolerant, och någonstans måste vi erkänna att vi inte kan ta vare sig oss själva eller vår omgivning på allvar om vi inte ställer någon slags sanningsanspråk på vårt förhållningssätt till grundläggande existentiella frågor, samtidigt som vi inte kan leva i fred med varandra utan att praktisera tolerans mot oliktänkande.

Men också toleransen har sina gränser. Sådant som strider mot grundläggande etiska principer och alla människors lika värde kan man inte vara tolerant mot – här gör vi gemensam sak med Jersild. Men först när man själv står på ett stadigt fundament kan man frimodigt låta sin egen position prövas. Tolerans bygger inte på att man avstår från sanningsanspråk, utan på respekten för varje människas rätt att dra egna slutsatser.  Katolska kyrkan fastslog genom Andra Vatikankonciliet toleransens principer som universellt förpliktande kyrklig lära.

Någonstans här blottas ateismens verkliga dilemma. Ska ateisten följa en nihilistisk livssyn där inga objektiva moraliska värden finns, och människan bara är en samling atomer ute på en meningslös resa från ingenting till ingenting? Eller ska ateisten leva sitt liv som en verklig människa i den verkliga världen och sträva efter godhet, mening, och verkliga, djupa relationer?  Vi välkomnar ett fortsatt samtal i syfte att nå trovärdiga svar på livets stora frågor.

Per Ewert, frilansskribent och författare till boken ”Vem tänder stjärnorna?”

Bengt Malmgren, läkare

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, skribent

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2009-03-19