När vi dessutom vet att Reinfeldt menar sig ha Ronald Reagan som politisk förebild, förstärks intrycket av förvirrad retorik från Reinfeldts sida. Knappat någon modern företrädare i någon modern demokrati har nämligen varit mer tydlig med att hänvisa till den kristna tron som bas för sitt politiskt agerande än just Reagan, faktiskt långt mer än George W. Bush. Men även den presidentkandidat Reinfeldt stödde i det senaste amerikanska presidentvalet, Barack Obama, är tydlig med att framhålla sin kristna tro och dess betydelse för hans politiska liv.

Ett grundläggande misstag sker om man blandar ihop religion och religion i en enda kompott. De västerländska demokratierna har, som bekant, en bas i den kristna idétraditionen, ur vilka de också har vuxit fram. Detta hade de konservativa i Sverige klart för sig när de lade grunden för det konservativa partiets bildande år 1904, då under namnet Allmänna valmansförbundet. Om man även som allra hastigast läser igenom ideologiska uttalanden i såväl idéprogram som valprogram hos partiet, senare Högerpartiet och numera Moderaterna, ser man en tydlig koppling mellan kristen värdebas och konservativ politik. Om vi tar valprogrammet till riksdagen 1948 sades exempelvis följande: ”Högern vill bygga ett välståndets och trygghetens samhälle på kristen grund.” Två år senare, i valet 1950, kunde man läsa följande: ” ”Femtiotalets första fria val… måste ge uttryck för att vårt land är en del av den kristna och västerländska kulturkretsen…, och vid valet 1952 deklarerade man: ”Du som vill… att kristen och västerländsk hänsyn skall genomsyra vår samlevnad… Du kan lita på högerpartiet.” Om vi hoppar fram till 1978 års idéprogram, konstaterades att ”partiets människosyn bygger på den etik och den tradition av humanism som grundas i kristendomen”, och så sent som i partiprogrammet från år 2002 kan man läsa att ”kristendomen har en särställning i det svenska samhället i kraft av sin hävdvunna roll i vår kultur och vår historia. Vi ska värna om den etik och den tradition av humanism och medmänsklighet som kristendomen varit och är i förbund med.”

Frågan är alltså vad Reinfeldt menar då han säger att religion och politik ska hållas isär? Tar han avstånd från sitt partis såväl äldre som senare historia?

Hur man än ser på förhållande religion och politik kommer man inte ifrån det som professor John H. Hallowell konstaterar i The Moral Foundation of Democracy, nämligen att det ”bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med mänsklig existens.” Han konstaterar vidare att denna uppfattning oftare är ”underförstådd än klart uttalad”, och att ”även om den inte alltid är klart uttalad så är den alltid fundamental.” Den kristna tron och traditionen har tydliga och positiva kopplingar till Moderaternas historia. Kopplingen mellan religion och politik har varit både fundamental och uttalad. Problemkomplexet är alltså inte svart-vitt som Reinfeldt påstår, och inte heller nödvändigtvis negativ, som Reinfeldts uttalande åtminstone underförstått tycks antyda. Mer nyanserade uttalanden från statsministerns sida efterfrågas därför.

En god och naturlig början till fördjupad reflektion vore därför att studera Ronald Reagans och kanske även Barack Obamas liv och politik. Vid en översiktlig analys av de amerikanska presidenterna framkommer en tydlig bild av en generös attityd gentemot religion som fenomen. Likaså framstår presidenternas personliga tro som viktiga för deras politiska gärning.

Även om inte vår svenska statsminister delar den tro som är viktig för hans politiska förebilder så bör man som lagstiftare ha förståelse för hur troende människor tänker, inte bara som ett utryck för religionsfrihet utan också av respekt för de människor som vill följa sitt samvete. Det skulle även kunna vara på sin plats att erkänna kristendomens positiva inverkan för såväl Sveriges som västvärldens framväxt och välstånd. Historien bekräftar tydligt detta faktum, vilket ger oss en tydlig och positiv signal även för vår framtida samhällsplanering. Istället för att separera religion och politik, och förvisa kristendomen från det offentliga rummet, behöver politiken den kristna värdegrunden och etiken som inspiration, kompass och vägledning.

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Eva Johnsson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Newsmill 2009-05-19 och Världen idag 2009-05-22

Edmund Burke (1729 – 1797) konstaterade: ”Priset som goda människor får betala för sin likgiltighet för det offentliga livet är att de blir styrda av onda människor.” ”Allt som krävs för att ondskan ska segra är att goda människor inte gör någonting.”

Vad driver då kristna till samhällsengagemang? Först och främst är det en följd av den kristna tron, att Jesus själv uppmanar till att engagera sig för andra. Det är helt enkelt en följd av den kristna etiken – den som i Jesu undervisning funnit det som är gott, sant och rättfärdigt vill förändra världen i den riktningen. I Bergspredikan ger Jesus motivationen också till kristet samhällsarbete i ord som ” Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet … Ni är jordens salt … Ni är jordens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren så att den lyser för alla i huset….Du skall älska din nästa … Låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden såsom i himlen … Sök först Guds rike och hans rättfärdighet … Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem … Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund“. (Matteus 5: 6,13, 14, 6:10, 33, 7:12, 24)

I bibeln finner kristna varken stöd för att politiskt sträva efter anarki eller utopi på jorden. Bibelns författare konstaterar bara att en världslig makt som skapar ordning och lag är en förutsättning för att människor ska kunna leva ett värdigt liv i fred och frihet. Därför kan Paulus uppmana “till förbön för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt” (1 Tim 2:2). Det är viktigt att det är de rättfärdiga som “kommer till makt” (Ords 28:12, 28 29:2 Pred 10:5). Att ett samhällsansvar är själva grundvalen för ett gott liv framgår också av profeten Jeremias ord till judarna som förts bort i den babylonska fångenskapen: “Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång” (Jer 29:7).

Kristna i alla tider har funnit vägledning inte bara för sig själva, utan för hela sitt samhälle i den etik som kommer till uttryck i De tio budorden (2 Mos 20) och Jesu ord att “du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39).

Det är viktigt och berömvärt att enskilda kristna engagerar sig politiskt, men det är knappast den kristna församlingens uppgift att ta partipolitisk ställning. Ändå kan inte Kristi församling vara tyst inför orättfärdighet och avfall från de värderingar som följer ur den kristna tron, som alla människors lika och okränkbara värde, förvaltarskapstanken och omsorg om den som behöver hjälp. I det tomrum som finns mellan kyrkans inre liv och det partipolitiska livet har alltför få röster höjts för att värna om de goda värderingar som kommer ur den kristna tron.

För ett år sedan bildades därför stiftelsen Claphaminstitutet som kristen tankesmedja av drygt 80 stiftare från hela den svenska kristenheten, däribland kyrkoledare från olika kyrkor och samfund. Avsikten, enligt stadgarna, är ”att stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro, i ekumenisk anda och med Lausannedeklarationen (1974) som utgångspunkt, arbeta för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros- och samhällsförhållanden i Sverige och i världen, samt sprida kunskap, forma nätverk och bilda opinion för detta ändamål.”

Namnet Claphaminstitutet valdes efter förebild från Claphamgruppen i London, en kristen bönegemenskap inom anglikanska kyrkan i det tidiga 1800-talet, som kämpade för slaveriets avskaffande och för kvinnors och barns arbetsmiljö. Deras företrädare William Wilberforce, som var parlamentsledamot, kämpade i underhuset för slaveriets avskaffande och fick också se det avskaffat innan han dog. Lausannedeklarationen är en evangelikal trosbekännelse som utgår från den klassiska kristna tron, och som bibeltroende från alla kyrkor kan stå bakom.

Claphaminstitutet har under sitt första år framför allt verkat genom att skriva tidningsartiklar och medverka i radio och teve. Under året har 45 artiklar i olika ämnen publicerats i ett tjugotal tidningar, som DN, Svenska Dagbladet, Expressen och Sydsvenskan och som kan läsas på www.claphaminstitutet.se . Ofta har artiklarna fått stor uppmärksamhet och resulterat i en intensiv debatt, inte minst artikeln 23 juli i DN om att förebygga skilsmässor, eller artikeln i Sydsvenskan 16 februari där sju läkare argumenterade mot dödshjälp. Artiklarna i dagspressen har skrivits av över fyrtio medarbetare, så kallade Fellows, med många kända och respekterade namn. Teveprogrammet Existens ägnade en hel timme 23 september åt debatten mellan ateisternas intresseorganisation Humanisterna och Claphaminstitutet, och inför Charles Darwins 200 årsdag har både radions P1 och P4 gett Claphaminstitutet möjlighet att medverka och lyfta fram tron på en skapare istället för en blind slump.

Artiklarna har alla mycket kompetenta författare som utifrån klassisk kristen tro ger skäl och argument för tron och kristna värderingar. Syftet är att motverka den marginalisering av kristen tro som sekulariseringen gett och som Christer Sturmark och Humanisterna påskyndar, och att ge genomtänkta och hållbara skäl för den kristna tron i de frågor som vi lever med i vår samtid.

Tuve Skånberg Direktor för Claphaminstitutet

Artikel var publicerad i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) nr 6 2009

Den nya lagen ställer kyrkor och samfund inför ett stort problem. Särskilt gäller det Svenska kyrkan, landets främste vigselförmedlare. Skall dess präster ställa upp som officianter för samkönade äktenskap, kräver det att de inte bara juridiskt utan också teologiskt accepterar en ny äktenskapssyn. Det finns uppenbarligen många präster som gör det, men det finns också många som ser det som otänkbart. De kan då de sammanviger man och kvinna hänvisa till centrala bibliska texter som välsignar samlivet mellan man och kvinna men de kan inte finna motsvarande bibliska motivering för att sammanviga enkönade par. De uppfattar könspolariteten och den i den inbyggda fruktsamheten som ett konstituerande drag för äktenskapet som institution. De ser helt enkelt kyrkans traditionella äktenskapssyn som en del av den bibliska Uppenbarelsen, som de genom sina prästlöften är bundna till.

Riksdagsmajoriteten vill inte tvinga någon präst/pastor att handla mot sitt samvete, men eftersom det inte i den svenska grundlagen finns något skydd för samvetsfriheten, kan det i framtiden komma nya signaler. Det räcker med enkel riksdagsmajoritet för att ändra lagen.

Men det omedelbara främsta ansvaret för en bevarad samvetsfrihet för präster ligger ändå inom Svenska kyrkan och dess ledning. Det borde vara möjligt för kyrkans ledare att stävja alla tendenser till mobbning och att skapa ett sådant regelverk att också de som inte kan tänka sig att viga enkönade par blir respekterade. Spåren av tidigare beslut förskräcker. Enskilda prästers nej till att förrätta den för något år sedan införda välsignelseakten över homosexuella par har anförts mot dem i samband med tjänstetillsättning – trots att kyrkomötet gett dem all rätt att säga nej. I TV framträdde nyligen en kyrkoherde som frankt förklarade att han inte tänkte anställa andra präster i sitt “pastorat” än de som var villiga att förrätta homovigslar – detta efter en enkät där TV1 av landets präster begärde svar med namn och adress på frågan om de kunde ställa upp för homovigslar. Det är märkligt att man inte från kyrkans högsta ledning med kraft protesterat mot detta försök till åsiktsregistrering.

Vi som skriver den här artikeln har samma äktenskapssyn som de präster som inte kan tänka sig att sammanviga enkönade par. Det politiska Sverige har valt en annan väg. Också våra kyrkor och församlingar utsätts för en hård press att acceptera det vi inte utifrån vår förståelse av den bibliska Uppenbarelsen kan säga ja till. Vi har hävdat att det i dagens mångkulturella samhälle med dess många konflikter kring samliv och samlevnadsformer skulle vara bättre att skilja mellan det juridiska stadfästandet av samlevnaden och den kyrkliga vigseln. Det skulle skapa mindre av spänning mellan samhälle och kyrka. Samhällets godkännande är en sak, den kyrkliga välsignelsen en annan.

Denna tanke har fått ett brett stöd från sekulära opinionsbildare. Den 6 februari uttalade sig också nio av landets fjorton biskopar för denna lösning i en gemensam artikel i Dagens Nyheter, något som självklart borde skapa eftertanke hos lagstiftarna.

Oavsett om den nya lagen blir en verklighet, måste Svenska kyrkans ledning inse sitt ansvar. Den måste i handling visa att den respekterar också de präster som håller fast vid kyrkans gamla syn på äktenskapet. Det är inte nog att den politiska majoriteten tills vidare avstår från att tvinga enskilda präster och pastorer till anpasslighet. Kyrkoledningen måste själv visa respekt för prästernas samvete. Det är inifrån som det främsta hotet mot prästernas samvetsfrihet kommer, om inte kyrkans ledare klart säger ifrån,

Samvetsfriheten har inget grundlagsskydd alls i Sverige. På sin höjd tolererar man avvikelser bland dem som utbildats under en tid då andra regler gällde. Vi kan inte undgå att ställa frågan: Kommer i framtiden bara de som är villiga att – med eller utan vigselrätt – välsigna samkönade par att kunna bli prästvigda eller anställda av Svenska kyrkan? Det skulle också såra oss och skada det ekumeniska samarbetet. Det behövs mer än allmänna utfästelser för att undvika en sådan utveckling. Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden. Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre.

Olof Djurfeldt, fd chefredaktör Dagen

Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

Kristina Frisk, biträdande samfundsledare, Frälsningsarmén

Sten-Gunnar Hedin, fd föreståndare Pingst FFS

Peringe Pihlström, pastor i Baptistsamfundet

Suleyman Wannes, Corepiskopos Syrisk-ortodoxa kyrkan

Anders Sjöberg, missionsföreståndare EFS

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-02-17

Uppmärksammas kan även att George Washingtons tillägg till presidenteden även denna gång brukades, nämligen “So help me God”. Denna avslutning ingår alltså inte i den obligatoriska eden, men har brukats vid samtliga amerikanska presidentinstallationer.

Knappast kunde någon missa att en bön bads innan eden svors, denna gång av Rick Warren, evangelikal pastor i Saddleback Church i Lake Forest, en kyrka han själv en gång startat med en speciell inriktning mot att nå ut till icke-kyrkliga personer. I dagsläget har kyrkan omkring 20 000 medlemmar.

Installationsceremonin innehöll även en starkt patriotisk och religiös sång från 1832, “My Country ‘Tis of Thee”, sjungen av Aretha Franklin.

Ytterligare en pastor medverkade vid högtiden, nämligen den åldrige medborgarrättsveteranen Joseph Lowery, en methodist som en gång i tiden (1957) grundat The Southern Christian Leadership Conference tillsammans med Martin Luther King, Jr. Lowerys välsignelsebön var 5 minuter lång.

Den religiösa dimensionen återfinns även i Obamas installationstal. Han hänvisar till Bibeln, citerar Paulus, talar om Guds löften, om att Gud kallar oss och om Guds välsignelser, m.m., och avslutar talet med den välbekanta välsignelsefrasen: “May God bless you, and may God bless the United States of America”.  Guds välsignelse tillönskades även av senator Dianne Feinstein (D), den kvinna som introducerade deltagarna.

Till presidentinstallationsdagarna hör även gudstjänster. Exempelvis inledde Obama installationsdagen i S:t Johns Church. Den första arbetsdagen, den 21 januari, började med gudstjänstfirande i National Cathedral i Washington, D.C. Den radikala pastorn Sharon Watkins (Disciples of Christ) hade utvalts av Obama till att predika.  Man kunde höra Amazing Grace sjungas, men inte bara kristna representanter deltog, utan även judar, en hindu och den muslimske konvertiten Ingrid Mattson, ordförande i Islamic Society of North America, en kvinna som stöder Hamas och Hizbollah, grupper som av USA och andra länder är terroriststämplade. Att inbjuda Mattson till denna interreligiösa bön har naturligtvis kritiserats, men kan förmodligen förklaras med Obamas politiska utspel i inklusiv anda. Så kom t.ex. Obama även att inbjuda den mycket kontroversielle episkopala biskopen Gene Robinson, som lämnat sin familj och nu lever i ett homosexuellt förhållande, till att delta med en bön under en gudstjänst vid Lincoln Memorial söndagen före installationen. Detta skedde efter det att kraftig kritik framförts till Obama för att han hade valt Rick Warren till att leda bönen under själva installationsceremonin, en man som deklarerat att han inte stödjer tanken på samkönade äktenskap.

En påtaglig risk med denna påtagliga inklusivitet från Obamas sida är naturligtvis att han kan gå samma öde till mötes som Jimmy Carter. Genom att försöka tillfredställa alla grupper blir ingen av dem riktigt nöjd.

Vem är han då, Obama? Faders uppfostrades i muslimsk tro, men vid tiden för Obamas födelse var han en uttalad ateist. Föräldrarna separerade när Obama endast var två år gammal och han träffade sin far endast en gång till innan denne avled. Obamas mor var en icketroende antropolog. Hon gifte om sig med en muslimsk man och familjen flyttade till Jakarta, där Obama dels gick i en katolsk skola, dels i en statlig skola, där undervisning i Koranen ingick som en naturlig del. Han återvände vid tio års ålder till födelsestaten Hawaii, där han bodde hos de icke kyrkligt aktiva morföräldrarna, som stod för uppfostran.  Modern kom att tillbringa mesta delen av sin tid i Indonesien, men dog på Hawaii 1995.

Obamas bakgrund var på detta sätt religiöst pluralistisk. Det var inte förrän Obama kom till Chicago efter avslutade universitetsstudier, som han på allvar fann svar på sitt religiösa sökande, inte minst genom interaktionen med kristna medarbetare. Han valde att bli medlem i Jeremiah A. Write Jr:s mycket välbesökta kyrka, Trinity United Church of Christ. Obama kom senare (1992) att gifta sig i denna kyrka, och hans och hustrun Michelles två döttrar har döpts där.

Obama var alltså i mogen ålder när han tog steget in i den kristna gemenskapen. Fram till den politiska kontroversen med pastor Write under presidentvalskampanjen 2008, behöll Obama sitt medlemskap i samma kyrka, alltså under ett tjugotal år. Han försvarade tydligt sin kontroversielle pastor fram till den dag det inte längre var politiskt möjligt. De två döttrarna har nu placerats i en prestigefylld privatskola, Sidwell Friends, i Washington, D.C., driven i kristen kväkartradition, och sannolikt kommer Obamas snart att söka medlemskap i en kyrka i staden.

Hur är det då med Obamas tro? Den syns komplex. Men otvetydigt är att han exempelvis hänvisade till Jesu ord i Matt. 25, “Vadhelst ni har gjort mot en av dess mina minsta…” i en valkampanjsintervju med Rick Warren. Obama förklarade även att han tror att Jesus Kristus “dog för hans synder” och att han är “återlöst” genom Kristus, vilket ger honom daglig “styrka”, och att de synder som han ständigt begår förhoppningsvis kommer att “tvättas bort”. Han vet att “han inte vandrar ensam” och han önskar att han på något litet sätt kan utföra det som är Kristi vilja. Han menar att tron inte bara ska visa sig i ord utan genom handling, att Gud har en förväntan på oss att tänka på “de minsta” och att “göra vad rätt är, bemöda dig om kärlek och vandra i ödmjukhet”. Den sista delen är ett citat från Mika 6:8. Obamas teologiska hållning har starka traditionella drag, men drar i vissa avseenden tydligt åt liberalt håll.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga i denna sak, t.ex. vad gäller bibelsyn och praktiska moraliska frågor, som exempelvis abortfrågan, men poängen här är endast att visa att såväl den traditionella presidentinstallationen som Obamas uttalanden, både som kandidat och nybliven president, har en tydlig religiös dimension. Den måste inkluderas om man till fullo vill förstå det stora landet i väster.

Kjell O. Lejon, Professor i religionsvetenskap, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-01 27