Tyvärr har kyrkan i Europa ofta stått för en blind lojalitet med dem som haft den ekonomiska makten och därmed en avvisande attityd mot alla människors lika värde. På så sätt har kyrkan bidragit till att bromsa slavars, kvinnors och barns lika rättigheter i det sociala livet. Visserligen var det kristna som först tog upp kampen mot slaveriet, men en stor grupp kristna har med grumliga bibelargument bekämpat dessa reformer, vilket kan ha lett personer som Breivik att tro att detta är kristen kultur.

Vi ser kristendomen som internationalistisk och den gör inte skillnad på människor; fostret med Downs syndrom är lika mycket värd som USAs president och den somaliske flyktingen är lika mycket värd som Carolina Klüft. Hela jorden är vårt hem, eftersom vi tillhör Guds rike som inte känner några mänskligt påhittade gränser och där alla medmänniskor kan åberopa den medborgarrätt som Kristus köpt åt mänskligheten genom sitt verk, sin död och sin uppståndelse.  Detta är den kristendom som redovisas i NT:s evangelier, Apostlagärningarna och breven till de första församlingarna.

Att Europa är den mest demokratiska kontinenten anser vi beror på just kristendomens förebild med församlingar organiserade som dagens föreningar med ett spritt och delat ledarskap. Den kristna tron gav mod till slavar, främlingar och kvinnor att våga ta plats och göra sin åsikt känd. Där började det växa fram ett samhälle med allas lika rättigheter och skyldigheter och med fria och ansvarstagande medborgare i samarbete för en gemenskap där alla ger efter förmåga och får efter behov.

Ändå har många, inte bara Breivik, en helt annan bild av kristen kultur och kristen syn på det goda samhället. Detta är kristenhetens stora skuld i fallet med ”den kristne terroristen” och därför bör vi kristna företrädare ta på oss att informera om vad en kristen kultur byggd på NT:s undervisning är. Ingen fascist med nationalistiska ”übermensch”-drömmar ska någonsin mer kunna hävda att de bekänner sig till ”den kristna kulturen” eftersom de då vet att kristen kultur aldrig är rasistisk, främlingsfientlig, nationalistisk eller sexistisk, för inom sann kristendom gäller : ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Alma-Lena Andersson, gymnasielärare, skribent och debattör

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Per-Olof  Hermansson, datakonsult, egen företagare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Sundsvalls tidning 2011-08-15, Borås tidning 2011-08-15, Sändaren 2011-09-27, Världen Idag 2011-09-28

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11

Enligt Bibeln bestod den första kyrkan, efter Jesu uppståndelse, av en handfull lärjungar som möttes i privat bönegemenskap under stor försiktighet. Efter den första pingstdagen 40 dagar senare initierades en enorm tillväxt, och idag är kristendomen den största världsreligionen med i storleksordningen drygt två miljarder anhängare, enligt Atlas of Global Christianity. Även om kristendomens kraftiga tillväxt i sig kan anföras som ett argument för Bibeln, kan man hävda att alla världsreligioner vuxit från en ringa start, och därför måste någon av dem vara störst. Men det är i ännu högre utsträckning det sätt på vilket kristendomen vuxit som utgör ett starkt indicium för dess trovärdighet.

För det första har kristendomen, likt ingen annan religion, vandrat runt mellan olika folkslag och kulturer. Detta måste anses som anmärkningsvärt, då knappast någonting sitter så djupt rotat i en kultur som den religiösa tillhörigheten. Det stämmer å andra sidan väl överens med Jesus missionsbefallning att göra människor från alla folkslag till sina lärjungar.

Kristendomen startade som en gren av judendomen, spred sig därefter vidare till nuvarande Libanon och Syrien och under Paulus missionsresor till Turkiet och Grekland. Några hundra år senare var i stort hela Romarriket, inkluderande södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika, kristet. I början av medeltiden var så gott som hela Europa genomsyrat av kristendom, för att sedan sprida sig vidare till Nordamerika och övriga världsdelar.

I dag kan vi konstatera att kristendomen gått kraftigt tillbaka i många av de ursprungligt kristna områdena. Mellanöstern och Nordafrika domineras alltsedan 600-talet och de påföljande århundradena av islam. Europa har gradvis, alltsedan upplysningstiden på 1700-talet, genomgått en omfattande sekularisering.

Å andra sidan har kristendomen det senaste seklet upplevt kyrkhistoriens största tillväxt med en explosionsartad ökning i Sydamerika, södra Afrika och i stora delar av Asien. En typisk kristen idag är inte nödvändigtvis europé, kanske inte ens amerikan, utan minst lika troligt kines, sydkorean, brasilianare eller nigerian.

Eftersom kristen tro är baserad på en personlig gudsrelation genom Jesus kan människor inte tvingas till konvertering, varken individuellt eller kollektivt. De fall då kristendomen införts med inslag av tvång har ofta resulterat i en högre grad av namnkristendom och religionssynkretism.

I stället har perioder då kristendomen vuxit underjordiskt via husförsamlingar och privata bönegemenskaper, ofta under hårt tryck utifrån, fått mer genomgripande konsekvenser. Det gäller exempelvis de tre första århundradena i Romarriket.

Ett annat exempel i modern tid är Kina. I slutet av 1940-talet hade landet några miljoner kristna efter en långvarig närvaro av västerländska missionärer. Vid kommunistregimens maktövertagande utvisades alla missionärer, sedda som företrädare för en västerländsk religion. Därvid vidtog alltmer en omfattande förföljelse av den icke-statskontrollerade husförsamlingsrörelsen, som tvingades gå under jorden. Resultatet blev en omfattande tillväxt, och i dag finns det troligtvis minst 100 miljoner kristna i Kina.

En liknande utveckling i mindre skala kan observeras i Iran. Efter den islamska revolutionen 1979 utvisades västerländska missionärer.

Sedan dess har det fåtal kristna med muslimsk bakgrund mångfaldigats, och en försiktig uppskattning är att det idag inom denna grupp åtminstone finns flera hundra tusen kristna, trots hårt motstånd.

Bibelns tolkning är att kristna, fyllda av den Helige Ande, är beredda att offra mycket för sin tro, och även uthärda förföljelse. Jesus sista löfte före sin himmelsfärd var att lärjungarna snart skulle få ta del av denna utrustning.

I Apostlagärningarna uppmanar fariséen Gamaliel sina kollegor i det judiska rådet att inte gå hårt åt de första kristna utan i stället iaktta en avvaktande hållning för att inte riskera att motarbeta Gud själv. Historien pekar på att Gamaliel hade rätt, ty idag växer kristendomen i flera av de länder där motståndet är störst.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-08-01, Norrköpings tidningar 2011-08-01, Dagen 2011-08-05

Även om Anders Behring Breiviks retorik och hat är riktat mot vänstern, islam och det mångkulturella samhället, har han mycket mer gemensamt med annan extrem terrorism än med vanliga politiska partier. De totalitära ideologierna rör sig i de extrema utkanterna av det politiska landskapet, den extrema vänstern, den extrema högern, den extrema religiositeten som bland annat yttrar sig i muslimsk våldsromantik och terror. Mao, Stalin, Lenin, Hitler, Bin Laden, Khadaffi – och nu kan vi även skriva in Anders Behring Breivik på listan. Dessa massmördare har olika ideologier, men står för samma grundvärderingar. Man förespråkar en totalitär ideologi och stat och man kan använda våld och massmördande för att genomföra och upprätthålla ett sådant samhälle.

Vi blir återigen påminda om att det extrema våldet och de totalitära ideologierna lurar bakom hörnet även i det lugna och fredliga Norden. På 1930-talet var det nazismen och fascismen som inspirerade många och väckte en grymhet och brutalitet som var ofattbar. Vi vill lätt glömma att många svenskar sympatiserade med nazisterna, inte minst på de svenska universiteten. På 1960- och 1970-talen var det den extrema vänstern som stod på agendan, och de mest radikala förespråkade våld för att genomföra politiska idéer. Även extremvänstern fick omfattande sympatier
i Sverige. Militant extremvänster existerar fortfarande. De senaste tio åren har den muslimska fundamentalismen varit på agendan och det centrala hotet. Man bör dock komma ihåg att det även finns ett stort antal länder i världen, med Iran och Saudiarabien i spetsen, som drivs som muslimska fascistiska stater med en totalitär ideologi och som aktivt använder dödande för att driva sin politik. På samma sätt som det har funnits en viss sympati för nazismen och extremvänstern, finns det en naivitet och sympatier för dessa fascistiska stater.

Det vi blir påminda om efter händelserna i Norge är att vi aldrig får slå oss till ro i kampen för det öppna och demokratiska samhället och i kampen för mänskliga rättigheter och alla människors rätt till liv.

I mediebevakningen efter Norgehändelserna har Anders Behring Breivik utmålats som kristen. Han har ibland kallats för kristen fundamentalist. Han har lagt ut ett dokument på nätet på 1 500 sidor om varför han har utfört denna handling och hur han tänker. Enligt min mening finns det inga spår av aktiv kristen tro hos Anders Behring Breivik. Han är genuint konservativ och försvarar ett traditionellt samhälle. Det medför att han försvarar betydelsen av nationen, kungamakten och kyrkans traditionella roll.

Ett huvudbudskap i dokumentet är att använda terrorism som en metod att nå politiska mål. Och på den punkten skiljer han sig fullständigt från vanlig politisk konservatism, som förespråkar försiktiga och långsiktiga reformer för att förändra samhället.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-27

Måndagen 4 juli kl 13-14.30 ombord på Elida i Visby hamn var en debatt , med mer än 50 personer i publiken, mellan Christer Sturmark, Humanisterna och Thomas Idergard, katolik och Fellow vid Timbro. Moderator var Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och riksdagsledamot (KD). Ämnet för debatten var relationen mellan kristen tro och samhällsengagemang & politik.

Debatten var en del av det officiella programmet för Almedalen och från debatten rapporterade Svenska Evangeliska Aliansen, liksom Claphaminstitutes ordförande Stefan Swärd, samt tidningen Världen idag.

I dagens globaliserade samhälle är det viktigt med god förståelse av andra kulturer och religioner. Detta bör givetvis avspeglas i skolplanen, så att alla religioner behandlas på ett så objektivt sätt som möjligt i skolundervisningen. Men lika självklart borde det vara att undervisning om kristendomen ges en viss tidsmässig prioritet. Detta är inte konstigare än att släktforskaren hellre letar uppgifter om sin egen släkt än grannens. Inte för att han anser den mer betydelsefull, utan av intresse för sitt eget ursprung.

När vi vet vilka vi är och var vi kommer ifrån och när vi i skolundervisningen och genom kontakter med grannar och vänner får kunskap om andra kulturer minskar rädslan för förändring. Begreppet svensk är inte hugget i sten utan omformas successivt i varje generation, samtidigt som vi arbetar för att hålla levande och känner oss stolta över vår historia. För oss kristna är det speciellt naturligt att bistå människor i nöd utan hänsyn till deras nationalitet eller religion, vilket bland annat innebär en öppen attityd gentemot flyktingar. Hela Bibeln genomsyras ju av omsorgen om den svage, och manifesteras tydligast av att Jesus själv föddes till världen i ett stall, tvingades fly till ett främmande land i späd ålder och överhuvudtaget levde ett enkelt liv.

Att hålla ett kristet svenskt kulturarv levande ska inte tolkas som att kristendomen är nationell. Tvärtom, Bibeln talar om kyrkan som Kristi kropp, vilken spränger alla gränser, såväl åldersmässiga, etniska som sociala. Kyrkans tvåtusenåriga historia bekräftar också att kristendomen utan jämförelse är den mest globala av alla religioner. Under denna tid har den kristna kartan kontinuerligt ritats om, i synnerhet under de senaste 100 åren. I början av 1900-talet levde majoriteten av alla kristna i Europa och Nordamerika. Därefter har stora väckelser brutit ut i Sydamerika, södra Afrika och i Ost- och Sydostasien. Här återfinner vi idag majoriteten av alla kristna och många av de mest livaktiga och expansiva kristna gemenskaperna. Vi västerlänningar befinner oss numera numerärt sett i kristenhetens periferi. Detta torde stämma till eftertanke och ödmjukhet.

Att vara öppna för ett föränderligt samhälle innebär inte att vi slutar kritisera företeelser i olika kulturer och religioner som vi anser strida mot vår värdegrund. Alla förändringar är inte av godo och ett samhälle där vissa religioner eller politiska åsikter anser sig stå över kritik utvecklas snabbt i en farlig, odemokratisk riktning. Givetvis ska all kritik framföras på ett respektfullt sätt, men att försöka få stopp på en diskussion bara genom att stämpla kritiken som fobi istället för att framföra sakliga argument är fel väg att gå.

Vi kan alltså vara stolta över såväl vårt ursprung som vårt kristna kulturarv och samtidigt bejaka ett dynamiskt öppet samhälle. För, som det står i Bibeln, kärleken driver ut rädslan.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, skribent

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-01-04

Nej, religionen måste ges en offentlig roll, men vilken? För att besvara denna fråga är det viktigt att skilja mellan statens och samhällets relation till religion. Ingen religion kan ha anspråk att styra en statsbildning i den meningen att stat och religion sammanvävs så att människor tvingas anamma eller förhindras att överge en viss trosuppfattning. Men det betyder inte att lagstiftning inte är trosrelaterad.  Ytterst vilar varje statsbildning på en värdegrund, som baseras på trosuppfattningar, såsom ateism eller kristendom. I ett demokratiskt samhälle är det medborgarna som tillsammans bestämmer värdegrunden.

En kristen värdegrund motsäger på intet sätt religionens frihet från staten, eftersom de grundläggande kristna moraliska värderingarna kan härröras från gyllene regeln att behandla andra människor såsom man själv vill bli behandlad. Kristendomen utgår från att objektiva moraliska värden existerar och att Gud hos alla människor har lagt ner en uppfattning om rätt och fel. Det är därför möjligt att verka för en värdegrund baserad på, enligt vår mening, kristna värderingar, oavsett om man anser att dessa är givna av Gud eller ej.  Även personer som inte tror på objektiva moraliska värden måste ju definiera etiska normer för att ett samhälle ska fungera.

Visserligen har religioner ofta bidragit till konflikter runt om i världen. Men just därför är värdegrunden så viktig, så att övergrepp i religionens namn hanteras inom ramen för en lagstiftning som inrymmer respekt för andra människors åsiktsfrihet. Att eliminera religionen från den offentliga arenan är knappast en lösning. Tvärtom, samhällsystem baserade på ateistiska filosofier har under 1900-talet varit genomsyrade av kontrollbehov och bidragit till stora förbrytelser mot mänskligheten.

I ett samhälle där religionen förpassas till den privata sfären sätter i praktiken ett ateistiskt synsätt dagordningen. Vi anser i stället att en troendes uppfattning, liksom alla andras i ett demokratiskt samhälle, bör bli bemött med argument och inte, som ofta sker, diskvalificeras eftersom den kommer från en troende person, speciellt om man beaktar vad som står på spel. Om kristendomen är sann är den mycket mer än ett privat behov av tröst och meditation. Nej, i så fall har vårt gensvar till dess budskap även konsekvenser efter döden.

Därför kan ingen kräva hörandefrihet från religiösa budskap, så länge frihet finns att stänga av teven, avlägsna sig från det offentliga mötet osv. Annars kan mitt krav på hörandefrihet leda till att andra människor inte nås av ett budskap som skulle ha haft stor betydelse för dem, alltså ett handlande som strider mot den gyllene regeln.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-10-12, Barometern 2010-10-13

Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet