Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28

Litet i skuggan av bröllopet har debatter åter förts om vad monarkin kan tillföra oss. Synpunkterna har dock inte alltid det djup som varit önskvärt. Att monarken hjälper till att sälja Sverige tycks ofta vara det viktigaste, när människor får frågan. Till och med en nyutnämnd hovpredikant välkomnade nyligen vad kungen betyder för “varumärket Sverige”.

Men monarkin är väl ändå mer sammansatt? En fråga om gemenskap och existentiellt djup, inte bara om utrikeshandel eller nostalgi.

I äldre tiders monarkier bands statsformen påtagligt till landets religiösa tradition. Alla kristna kungars stora förebild var faktiskt biblisk, nämligen Gamla Testamentets kung David. Efter att ha enat Israel och slagit dess fiender blev David en lyckosam kung, om han än inte slapp konflikter. Han efterträddes som vi vet av sin son, den “vise Salomo”. Därmed inföll en tid av lugn och kontinuitet i Israel – kungaperioden var dess blomstring, och kungadömet hade som allt tyder på också folkets stöd.

Bland annat i fråga om hov- och kröningsriter liksom i sättet att uppfatta konungens roll har den gammaltestamentliga förebilden varit förbluffande livskraftig. Även sedan styret av “Guds nåde” upphörde, har hos de flesta monarker en känsla av ett gudomligt uppdrag såväl som en vilja att vårda tron dröjt kvar, låt vara i delvis nya former. Och vem kan, oavsett värderingar i övrigt, spegla tron på en fortsatt gudomlig närvaro i skapelsen så som en monark och en kungasläkt?

Klokhet och lag, nåd och rättvisa har utgjort kungadömets ledstjärnor. Monarken har setts som sitt folks förste tjänare, vilken lika mycket som de har att lyda den gudomliga lagen.

Han eller hon står också i en livslång, till en del personligt färgad, relation till sina undersåtar, vilket skapar en stabilitet och kontinuitet. Till sin form kan visserligen monarkin sägas strida mot demokratiska principer av att vara direktvald, men samtidigt står monarkin för värden som varit och är grunden för demokrati och humanism.

Det har sitt intresse att notera att uppslutningen kring monarkin ofta är mycket stark bland invandrare, också av annan religiös uppfattning än kristendomen. Dessa upplever uppenbarligen monarkin som en positiv och viktig kraft i samhället. Det ger oss en ny anledning att med stolthet och glädje slå vakt om monarkin.

Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. statsvetenskap

Carin Stenström, journalist

Maare Tamm, Fil. dr. psykologi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-06-19

Carl Johan Ljungberg skriver i Världen idag 2010-04-26 :

 Medvind för kristen opinion

Att driva kristna frågor är i dag lättare än för några år sedan.
I allt flera svenska opinionsfora förs religiösa synpunkter fram. Tack vare internet mister opinionens dörrvakter sin makt. Seriösa försök att nå ut med livsåskådningsfrågor görs. Men det gäller att inse hur svenska debattarenor kan användas.   . . .
Läs hela artikeln här.

Mikael Kindbom, ordförande i Kristna Publicistförbundet, skriver i sitt referat på KP:s hemsida:

Så ska kristna vinna opinionen

Tidningen Dagen, tankesmedjan Claphaminstitutet och Kristna Publicistförbundet inbjuder till seminariet

Opinionsbildning i ett postsekulärt samhälle

fredagen 23 april kl 15-20 och lördagen 24 april kl 9-13

Seminariet äger rum i Dagens lokaler på Telefonplan söder om Stockholm. Tillfälle till frågor & diskussion efter inläggen. Deltagaravgift 300 kr, smörgåsfika fredag och lördag ingår. Mejla din anmälan till tuve.skanberg@labarum.se före 20 april.

Förslag till övernattning: Hotel Attaché som ligger på gångavstånd från Dagens lokaler. Enkelrum 695 kr och dubbelrum 895 kr inkl. frukost. Uppge kod Dagen vid bokning via webben, www.hotelattache.se eller telefon 08-18 11 85. Samma pris gäller om man vill stanna även natten till söndag.

Moderator: Carin Stenström, journalist

Medverkande:

Anders Lindberg, VD JKL Group, rådgivare inom strategisk kommunikation :

Opinionsbildningens framgångsfaktorer och fallgropar – några aktuella reflektioner från konsultvärlden.

Maria Rankka, VD tankesmedjan Timbro:

Om opinionsbildning, Timbro, och om tankesmedjor i allmänhet

Lasse Johansson, lärare på Örebro Missionsskola, redaktör NOD:

Andlighet och sekularisering i Sverige idag och kyrkans inre sekularisering – en bakgrund

Elisabeth Sandlund, chefredaktör och ledarskribent på Dagen:
Hur syns påkristningen i samhälle och media?

Dick Erixon, författare, ledarskribent, skriver en av Sveriges första och mest inflytelserika bloggar:

Opinionsbildning och bloggen ”Dick Erixon – I hjärtat rebell”

Stefan Swärd: Fil dr statvetenskap, avgående ordförande EFK:s styrelse:

Opinionsbildning och bloggen ”Stefan Swärd – Allt mellan himmel och jord”

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot:

Vilka möjligheter har debattartiklar att påverka opinionen? Reflektioner från Claphaminstitutets verksamhet.

Välkommen!

Dagen, Claphaminstitutet och Kristna Publicistförbundet

För att ta reda på det har forskare frågat en stor mängd krisdrabbade personer om religionen har hjälpt dem att hantera sina kriser. Svaren visar att de flesta av de tillfrågade hade fått hjälp av religionen. Av tillfrågade patienter inför en hjärtoperation svarade 73 procent att de bad inför sin operation och fick stöd av det.  Av äldre kvinnor (65+) upplevde ca 90 procent att de fick hjälp av religionen vid olika medicinska åkommor. Liknande resultat erhöll man från patienter med cancer och andra kroniska sjukdomar. Professor Kenneth I. Pargament har sammanfattat en stor mängd sådana forskningsresultat i sin bok ”The Psychology of Religion and Coping” (1997).

Visserligen är forskningen gjord i USA där folket generellt sett är mer religiöst än i Sverige, men man bör fördenskull inte underskatta svenskens religiösa behov.

Runt om i Sverige finns i dag ett stort antal krisgrupper.  Dessa hjälper individer vid katastrofer av olika slag. För patienter i vården finns läkare och kuratorer som stöd vid hälsokriser.  Men ingen av dessa grupper eller personer använder sig av religionen vid krisarbete. Kyrkan ställer upp ibland, men oftast för att erbjuda ett kyrkorum där man kan tända ljus eller ha en privat andakt.

Varför är det så?

Rent historiskt har det varit en skiljelinje mellan medicin och religion, och mellan psykologi och religion. Inom medicinen har man sedan länge använt sig av ett naturvetenskapligt paradigm där vetenskapliga fakta är av central betydelse. Inom ett sådant paradigm finns inte plats för religionen. Inom psykologi kan man se en liknande trend. Redan i början av förra seklet avfärdade Freud religionen. Han såg den endast som en krycka för den svaga människan.  Som en konsekvens av det har psykologi och religion sedan dess gått skilda vägar.  Coping (krishantering) har blivit ett begrepp som har utvecklats inom den psykodynamiska skolbildningen, alltså skild från religionen.  En annan faktor som har reducerat religionens roll i krishanteringen är sekulariseringen av samhället. Den har säkerligen bidragit till att många människor har fjärmat sig från religionen. 

Men tiderna har förändrats. Under de senaste decennierna har forskare världen över börjat bygga broar mellan de olika disciplinerna – medicin och religion, psykologi och religion. Ett sådant brobygge gagnar alla tre discipliner, och gagnar säkerligen också den krisdrabbade människan. Med tanke på det vore det på tiden att även Sverige ansluter sig till ett sådant brobygge.

Maare Tamm, Fil.dr. i psykologi

Bengt Malmgren, läkare, specialist i psykiatri

Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. i statsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2010-04-22, VF 2010-04-27, Kyrka och Folk 2010-04-29, Sändaren nr 10 2010

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07

 Om vi då vågar lyfta blicken mot div. V och div. IV och ännu högra upp, då möter oss några överraskande fakta:

1.      Närmare 100 000 människor tar varje dag världen över ett beslut att bli personligt kristna.

2.      Uppskattningsvis 3000 kristna församlingar grundas varje vecka.

3.      År 2000 var ca. 33,0 procent av världens befolkning döpt till namnet Jesus. Den siffran beräknas öka till 33,4 procent år 2025 och 34,3 procent år 2050. 

4.      Kristendomen växer snabbare än världsbefolkningen. Den här minuten är historisk – vi har aldrig varit så många kristna någonsin i världshistorien som just nu!

5.      I det materiellt välutvecklade Sydkorea är idag uppskattningsvis 30 procent av befolkningen kristen – från att ha varit några tusentals kristna för drygt 100 år sen.

6.      År 1900 fanns det bara ca 9 procent kristna i Afrika. Vid slutet av århundradet var 45-48 procent av den afrikanska kontinenten kristen. Aldrig någonsin i världshistorien har faktiskt en kontinent så snabbt valt att ansluta sig till kristen tro.

7.      Antalet muslimer som blivit kristna från Muhammeds död år 632 till år 1980 är färre än de muslimer som blivit kristna från 1980 till idag. I till exempel dagens Iran sker stora övergångar till kristen tro.

8.      Det antal judar som blivit kristna från Jesu uppståndelse till år 1948 (då staten Israel bildades) är färre till antalet än de judar, som blivit jesustroende från 1948 till idag.

9.      Mellan 50-100 miljoner kineser – kanske fler – räknar sig som kristna idag i ett land som bara för några decennier sedan förbjudit kristen mission.

 Ja, några misisonsvetare håller före, att nio tiondelar av kristendomens tillväxt faktiskt skett under 1900-talet, att nio tiondelar av kristendomens tillväxt under 1900-talet har skett efter 1945 och att nio tiondelar av kristendomens tillväxt efter 1945 har skett efter 1970. Oavsett om siffrorna är exakta, så säger de något om trenden. Det går fort nu. Vi lever i missionshistoriens största väckelse!

Dock- den expansiva kristna utvecklingen sker inte i Europa och Amerika. Den sker i stället i Latinamerika, Afrika och Asien.

 Därmed är dagens globala kristendom på något sätt tillbaka där den startade. Fram till 800-talet var den internationella kyrkan ”brunbränd”. I takt med kristnandet av Europa och förlusten av medelhavsområdet till islam i tidig medeltid, så blev en genomkristen vit omkring år 800.

Så förblev det i drygt tusen år. När sedan Latinamerika kristnas på 1500-talet och framåt och när det svarta Afrika i så stor omfattning tar emot det kristna evangeliet under 1900-talet, så blir kristendomen mörkare. Omkring år 1980 tippade det därför över och majoriteten kristna blev återigen ”brunbrända”.

Aktuell missionsstatistik bekräftar utvecklingen:

                                                  1900      1970            2000

Afrika                                            10        119            338 milj.

Latinamerika                                  62        268            477 milj.

Asien                                             19          90            323 milj.

Europa                                         369        494            528 milj.

Nordamerika                                  60        173            207 milj.

 Prognoserna ger vid handen att den brunbrända kristendomen kommer att öka ytterligare till år 2025:

Afrika                              670 milj.

Latinamerika                    618 milj.

Asien                               522 milj.

Europa                             513 milj.

Nordamerika                    242 milj.

Även värt att notera, när man funderar över dagens kristna tillväxt, är det starka karismatiska bidraget. Denna ”kraftkristendom” ligger till mycket stor del bakom tillväxten i den brunbrända världen. Någon har vågat påstå, att nio tiondelar av de vuxna som i världen idag vinns för Kristus, vinns av karismatiska kyrkor. Även om siffran skulle vara tilltagen i överkant, så säger den ändå en del om hur mycket det bidraget betytt och betyder för de nya kyrkorna och de nya kristna idag.

Det här är den största nyhet massmedia ständigt missar: kyrkan växer så det knakar i världen idag. Det här är den nyhet som massmedia aldrig missar: kyrkan backar så det knakar i väst idag. Ja, kommer 2000-talet att bli ”The Last Century” (det sista århundradet) för den kristna kyrkan i Europa? Det var faktiskt titeln på en bok, som kom ut i England för några år sedan och presenterade just de negativa framtidsutsikterna. Eller – finns det tecken på hopp i Europa – och Sverige? Finns det hopp för ett land med avstannad materiell tillväxt, existentiell tomhet bland de unga, ökade kontakter med invandrande, större social utslagning kring droger och alkohol med mera.  Ja- kanske.

1.      Västsvenska handelskammaren frågade nyligen ungdomar: ”Vilka förebilder har du?” – och där plats nr 1 intogs av – Jesus!

2.      Dagen unga läser Bibeln mer än föräldragenerationen, går i kyrkan mer än föräldragenerationen, dricker mindre än föräldragenerationen och så vidare. Tydligast märks denna trend och den längtan i Västeuropas storstäder, menar forskare.

3.      Invandrande kristna gör viktiga avtryck för att återevangelisera Europa. Idag skickar den brunbrända kristenheten fler missionärer till Europa än Europa sänder missionärer till dem. Europas största lokalförsamling finns idag inte i London eller Berlin utan i Kiev, där en nigeriansk pastor leder en församling på ca 20 000 medlemmar.

  Den teologiska osäkerheten finns där förvisso – men också den teologiska medvetenheten och kraftsamlingen. Den karismatiska väckelsens kraftkristendom attraherar också i Europa – växer, där andra kyrkor backar eller rasar.  Så även i Sverige, vilket undersökningar från bland annat Kairos New Wine visat och kontinuerligt visar.

 Så rotlösheten, nyfattigdomen, invandringen och kraftkristendomen verkar även i dagens Europa. Bilden känns urkyrklig. Inför tidens andliga längtan finns kyrkan där med sitt historiska arv – en ödmjuk och tjänande kyrka, en tydlig kristuscentrerad kyrka, en bedjande och andeledd kyrka. Kanske kyrkan i Europa har det bästa framför! Eller med en nyligen utgiven bok i USA: ”God is back!” eller med Dagens Nyheters ledarrubrik från den 14 juni ifjol: ”Gud är på frammarsch!”

Carl-Erik Sahlberg, domkyrkokomminister, docent i kyrkohistoria Uppsala

Tuve Skånberg, pastor SMK, gästprofessor i kyrkohistoria Fuller

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Kristianstadsbladet 2010-03-09, i Dagen 2010-03-16