Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Samtidigt hörs idag rop i rakt motsatt riktning i den svenska debatten. Flera debattörer verkar för att införa möjligheten till aktivt dödande i sjukvården, ofta beskrivet under eufemismen dödshjälp. Häri ingår även så kallat läkarassisterat självmord, där sjukvården medverkar till att patienter kan ta sitt eget liv. Vi är mycket oroade över dessa rop på en dödens kultur. Vi vill gå en rakt motsatt väg. Istället för att ”hjälpa” människor att dö vill vi hjälpa människor att leva.

Vi kan påminna oss hur FN:s deklaration om den mänskliga rättigheterna understryker varje människas rätt till liv. Även World Medical Association tog 1987 tydligt avstånd från aktiv dödshjälp, och 2001 slog man även fast att läkarassisterat självmord bör fördömas som oetiskt.

En brittisk utredning ställde sig helt avvisande till varje form av dödande i sjukvården, inklusive läkarassisterat självmord. Deras huvudskäl var mycket enkelt: ”Samhällets förbud mot aktivt dödande … är hörnstenen i lagstiftning och sociala relationer. Det är ett opartiskt skydd för var och en av oss, och förkroppsligar övertygelsen om alla människors likhet.”

Sjukvårdens uppgift har alltsedan Hippokrates varit att ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vi kan aldrig acceptera att läkarkårens uppgift i ett upplyst, modernt Sverige istället skulle förändras till ”ofta bota, annars avliva”. Detta gäller oavsett om läkaren själv ger patienten en dödande injektion, eller om han eller hon hjälper patienten att begå självmord.

Den palliativa vården har idag kommit mycket långt i sina möjligheter att göra människor sista tid så god som det är möjligt. Den vården kan ta hänsyn till människans sociala, själsliga och andliga behov, samtidigt som rent fysisk smärtlindring ges. Att då öppna dörren för den enkla vägen att helt enkelt ta patientens liv när slutet närmar sig är inte människovärdigt.

Där samhället idag gör så mycket för att bygga in livets kultur genom suicidprevention inom andra delar av samhället vore det djupt tragiskt om sjukvården av alla samhällsinstitutioner inte bara skulle acceptera självmord, utan till och med medverka till att de utförs. Det har funnits många tillfällen i livet där samhällen har byggt en dödens kultur, med mer eller mindre vällovliga syften för ögonen. Men självmord är och förblir tragedier, såväl personliga som samhälleliga. Vi vill istället bygga ett samhälle där livets kultur får råda, ett samhälle där människan får vara och bli behandlad som en människa även i livets slutskede. Ett samhälle där alla människor får känna sig välkomna och önskade – hela livet.

Per Ewert, lärare och författare, Forserum

Christina Doctare, läkare och samhällsdebattör, Borghamn

Artikelförfattarna är Fellows vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Smålandstidningen 2010-08-06

På 1930-talet skrev författaren Aldous Huxley boken ”Du sköna nya värld”. Den utspelar sig i en avlägsen framtid, där barnen skapas på mer eller mindre industriell väg och anpassas under fosterstadiet på kemisk väg till sin plats i samhället. I Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” finns inga gamla, sjuka eller olyckliga människor. Livet är sorglöst och okomplicerat. Huxleys framtidsvision väckte mycket debatt under flera årtionden, men hans idéer ansågs ändå rätt harmlösa eftersom man trodde att sådant inte kunde realiseras.

Men i dag är vi där. Vi kan i enlighet med Huxleys vision delvis designa barn med önskade egenskaper.  Den kommersiella hanteringen inom företaget Doron har skapat en slags människohandel i en globaliserad värld, där fattiga kvinnor i Indien utnyttjas. Medan Huxleys roman väckte mycket debatt finns det mycket litet debatt om den verksamhet som bedriver handeln med Google Baby.

Människans strävan efter kunskap är ofta en positiv kraft för samhällsutveckling. Det är dock mycket viktigt att klara etiska gränser finns som garanterar människovärde och respekterar livets egna principer. Människors längtan efter barn är mycket naturlig och måste respekteras. Medicinsk hjälp i detta sammanhang vill vi gärna bejaka men vi menar att genom industrin med Google Baby suddas gränserna ut.

Kristendomen har alltid värnat om livet och skyddat dess gränser. Frågor som rör livets början och dess slut är djupt mänskliga och därför inte enbart en angelägenhet för professionella etiker, läkare, lagstiftare eller politiker. Den handel med Google Baby som pågår i dag tvingar oss att ställa några frågor.

Är det rätt att föräldrar ska få kunna kombinera ett barn efter egna önskemål?

Är den handel med ofödda barn som Doron bedriver etiskt försvarbar?

Hur väger vi föräldrars rätt till barn mot barnens rättigheter enligt barnkonventionen?

Hur förhåller vi oss till att fattiga kvinnor i Indien utnyttjas i denna serieproduktion av barn?

Dokumentären om Google Baby är skrämmande, omskakande och frånstötande. Den borde fungera som ett varnande exempel på vart vi är på väg när vi inte upprätthåller klara etiska riktlinjer som värnar om människovärdet.

Maare Tamm ,  fil.dr. psykologi

Ivar Gustafsson, docent matematik

Per Holmström, journalist

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-06-24

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07

Den ateistiska livssynen, som allt mer kommit att ersätta kristen gudstro, kan inte säga annat än att människan saknar egenvärde. Principiellt finns det inget människovärde; hon är endast en av otaliga biologiska livsformer på jorden. Människovärdet förändras från att vara en sanning om människan till att bli en överenskommelse mellan människor. Och alla överenskommelser kan brytas.

Helt följdriktigt diskuteras nu tanken på att få fram “perfekta människor” genom fosterdiagnostik och selektiva aborter och samtidigt minska antalet mindre perfekta människor. Enligt Torbjörn Tännsjö bör vi “eftersträva utjämning av intellektuella och emotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle” (Aftonbladet 23 oktober 2009). Men det är då inte en jämlikhet i värde, utan i egenskaper. Människor med fel egenskaper sorteras bort, eftersom de inte värderas lika högt som människor med rätt egenskaper, som till exempel hälsa, intelligens och skönhet.

Detta synsätt utgör en radikal förändring av synen på människan och har knappast diskuteras i sådana termer sedan det tidiga 1900-talets rasbiologi. Föraktet för svaghet kan inte uttryckas tydligare.

Som kristna är vi övertygade om att varje människa, från befruktningen till dödsögonblicket, har ett okränkbart värde. Detta värde är oberoende av egenskaper och förmågor, eller brist på sådana. Vi har vårt värde i kraft av att vi är människor, skapade till Guds avbild och föremål för hans kärlek. Som kristna avvisar vi därför varje relativisering av människovärdet, varje gradering av den enskilda människan och varje utsortering av den oönskade.

I bakgrunden till denna diskussion finns förstås hela frågan om abort och vårt samhälles kluvna inställning till den ofödde. Å ena sidan är fostret enligt svensk lagstiftning en skyddsvärd individ från befruktningen, å andra sidan har vi rätt att avsluta fostrets liv av precis vilken anledning som helst. Logiken är obeveklig: Om det är rätt att abortera av vilken anledning som helst, måste det ju vara rätt att med hjälp av fosterdiagnostik abortera av speciella skäl. Selektering på grund av hälsa, intelligens, skönhet eller måste då accepteras. Den som försvarar vårt samhälles nuvarande inställning till abort har därför ingen saklig möjlighet att invända mot Tännsjös resonemang.

Utan Gud är människan ett djur bland andra. Om människan är Guds avbild förändras bilden. Som Jesus retoriskt frågade: “Se på himlens fåglar – är inte ni värda mycket mer än de?”

Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Artikeln är publicerad i Kyrka och Folk 2010-03-10

Under det senaste kyrkomötet i Svenska kyrkan försvann många frågor i skuggan av äktenskapsdebatten. En av dessa var abortfrågan. I den motion som tog upp frågan (2009:10) fanns ett önskemål om att Kyrkostyrelsen skulle utreda hur Svensk kyrkan skall profileras sig i abortfrågan i syfte att förändra attityder i samhället som skulle kunna leda till förebyggande av aborter. Motionen avslogs. Kyrkolivsutskottet och kyrkomötet ville inte att Svenska kyrkan skall profilera sig i denna fråga. Den är alltför komplex, menar man. Visst är frågan komplex. Men är det ändå inte rimligt att man har en grundhållning i en fråga som är så djupt förknippad med människosynen? I Kina och Indien (och tyvärr även i Sverige) sker könsselektiva aborter. I Sverige uttalar sig Torbjörn Tännsjö om fördelen med att abortera dyslektiker, färgblinda och barn med Downs syndrom, och så vidare.  Tekniken har lett oss fram till att barn kan överleva efter en för tidig födsel innan man nått sluttiden för när aborter kan genomföras i en rad länder i vår omedelbara omvärld. Vid artonde graviditetsveckans utgång, när den bortre gränsen går för den helt fria aborten i Sverige, har många funktioner utvecklats hos fostret (se även bilder av Lennart Nilsson i När ett barn blir till). Post-abort syndromen blir alltmer tydliga. Det finns till och med exempel på kongresser för män som har problem, känner sig hjälplösa, har ångest och uppvisar en rad psykosomatiska åkommor, efter det att dess partner genomgått en abort. Webbkyrkogårdar för aborterade barn förekommer. Och moderna forskningsresultat visar på en tydlig koppling mellan genomgångna aborter och därpå följande ökade risker för missfall.

Visst är abortfrågan komplex, men nog kan man begära av en kyrka att de bör har något att säga. Man kan väl inte mena att man inget kan säga om könsselektion, eller hålla sig neutral till Tännsjös önskemål? Vem, om inte kyrkan, skall föra de svagas och de oföddas talan, de som ännu inte kan rösta eller föra sin egen talan? Vem tar dem med post-abort syndrom på allvar? Vem tar dem som sörjer en abort på allvar? Vem tar dem som praktiskt arbetar med dessa frågor på sjukhusen och far illa av de sena aborterna på allvar?

Visst finns det skäl att uttala sig – mycket starka skäl – om man vill behålla sin heder och trovärdighet. Nu har ett nytt kyrkomöte med nya ledamöter tillträtt. Vi hoppas att dessa frågor inte ska förtigas i ytterligare fyra år.

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Tomas Seidal, docent, överläkare

Marie Sköldeberg Nylén, familjecoach

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kyrka och Folk 2010-02-18, i Budbäraren 2010-02-23

I stället för att bemöta våra argument på ett sakligt sätt tar Hägg till fundamentaliststämpeln, vilket är ett effektivt sätt att censurera åsikter som man inte delar. Faktum är att vår åsikt delas av en stor del av landets gynekologer och barnmorskor. Att dessutom många EU-länder som Danmark, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Slovakien och Österrike sedan länge tillämpar en samvetsklausul i vården visar att dessa argument inte lättvindigt kan avfärdas som ett uttryck för religiös fundamentalism och extremism.

Det är överhuvudtaget svårt att förstå varför inte svensk vårdpersonal skulle ges samma rättigheter som i andra länder. Vi anser det vara högst betänkligt att tvinga läkare och sjuksköterskor att handla mot sitt samvete, särskilt i en tid då den tekniska utvecklingen, ekonomiska övervägande och medicinska landvinningar ställer högre och högre krav på komplicerade etiska övervägande. 

Vi respekterar att Hägg inte delar vår uppfattning om behovet av en samvetsklausul i vården, men hennes sätt att bemöta den gör oss oroade. Så som hon argumenterar är demokratiskt fattade beslut i etiska frågor att likställa med dogmer som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten inskränks till att gälla dem som delar de egna åsikterna, medan övriga stämplas som extremister och likställs med talibaner. Därmed ifrågasätter Hägg de facto de demokratiska fri- och rättigheter som hon säger sig vilja värna. Hennes förhållningssätt inte bara omöjliggör ett respektfullt och konstruktivt samtal på området utan utgör också ett försök att förhindra att viktiga och angelägna etiska frågor tas upp och prövas.

Annelie Enochson (Kd) Riksdagsledamot från Göteborg

Eva Johnsson (Kd) Riksdagsledamot från Kronoberg

Yvonne Maria Werner Professor i historia vid Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-02-15

Frågan om samvetsfrihet är särskilt aktuell inom sjukvården, eftersom etiska ställningstagande här får högst praktiska konsekvenser. I flera länder har man därför infört en så kallad  samvetsklausul inom vården, vars syfte är att värna vårdpersonalens samvetsfriheten. Konkret innebär detta en rätt att vägra medverka vid vissa kirurgiska ingrepp och behandlingar som står i strid med den egna etiska övertygelsen. Detta kan gälla allt från abort och er som inbegriper celler från aborterade foster till plågsamma djurförsök, transplantationer av djurorgan till människor eller könsbytesoperationer.

I vårt land finns ingen sådan samvetsklausul inom vården, vilket innebär att vårdpersonal kan tvingas medverka i alla behandlingar som sanktionerats av lagstiftaren. Det finns alltså ingen möjlighet för anställda inom sjukvården att med åberopande av samvetsskäl vägra medverka i en viss från etisk utgångspunkt kontroversiell verksamhet.

Ett aktuellt exempel är fallet vid kvinnokliniken vid Mälarsjukhuset, där en kvinna vid upprepade tillfällen begärde abort med hänvisning till att fostren var flickor. Vårdpersonalens negativa reaktioner ledde till att verksamhetschefen vände sig till Socialstyrelsen med frågan om det var möjligt att vägra uppge det väntade barnets kön för att så undvika att behöva medverka till könsselektiva aborter. Svaret blev att undantag inte kunde medges och att personalen således var tvingad att medverka vid aborter, oavsett vilka skäl den abortsökande uppgav som motiv för sin begäran. Samma rättspositivistiska synsätt tillämpades även i det nationalsocialistiska Tyskland med, som vi vet, förödande konsekvenser.

I en avhandling från 2007 presenterade gynekologen Meta Lindström resultat av en bland mer än 500 gynekologer och barnmorskor ansåg en majoritet att det borde finnas en möjlighet att av samvetsskäl slippa medverka vid aborter. Men gällande regelverk utgår i stället från att sådana personer bör söka sig till andra yrken. Samvetsklausulutredningen förslag från 1996 visar dock att man arbetat fram individuella lösningar på de berörda arbetsplatserna. Detta gör att det på vissa håll finns en informell samvetsklausul.

Samma tvetydiga regelverk finns även inom den medicinska utbildningen. Samvetsklausulutredningen (SOU 1994:84) avfärdade förslaget om en samvetsklausul inom utbildningsväsendet. Men samtidigt förordade man att studenterna skulle ges rätt att begära dispens från regeln att medverka i etiskt kontroversiella utbildningsmoment. Inte heller förslaget om rätt att vägra delta i transplantationer av organ från aborterade foster vann bifall. Även här gavs rättspositivismens princip företräde framför hävdandet av samvetsfriheten.

Till syvende og sist handlar det emellertid inte om huruvida Sverige ska ha en samvetsklausul inom sjukvården eller ej. Frågan är i stället hur vi i vårt land ska tillämpa Europakonventionen, som sedan länge är en del av svensk lagstiftning. Det är därför hög tid att Europakonventionens stadganden implementeras även i vårt land och att sjukvårdspersonalens samvetsfrihet skyddas och respekteras.

Annelie Enochson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Yvonne Maria Werner, professor i historia vid Lunds universitet

Eva Johnsson, Riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-21, Göteborgsposten 2010-01-22

Denna fråga ställs på sin spets när det gäller medicinsk forskning på levande varelser. Medicinföretaget GE Healthcare avslöjade nyligen att de tänker använda mänskliga embryon för att testa nya mediciner. Genom att använda stamceller från mänskliga embryon så behöver man inte använda råttor och möss. Det låter som en fasanfull slogan: Stoppa plågsamma djurförsök – använd mänskliga embryon! Och kommer det att stanna vid embryon? I nästa skede kanske det blir aborterade foster.

Idéer har betydelse och får konsekvenser. Det har 1900-talets totalitära regimer klart demonstrerat. Såväl den kommunistiska som den nazistiska ideologin utgår från ett relativt människovärde. Människan reduceras till ett objekt som kan offras till förmån för så kallade högre intressen. Men det är inte bara totalitära idésystem som är farliga för människan – och särskilt för de mest utsatta och svaga.

När livets okränkbarhet naggas i någon kant ger man sig ut på ett dödligt sluttande plan. Den sekulariserade västvärldens abortideologi har gradvist lett till förakt för svaghet. Endast det perfekta fostret anses värt att få födas, och ropen på dödshjälp för de åldriga och svårt sjuka ljuder allt högre. Enligt den rådande darwinistiska ideologin som ser människan som ser livets uppkomst som en produkt av en blind utvecklingsprocess utan högre mål och mening, reduceras människan till ett djur bland andra.

President Obama nominerade nyligen juristprofessor Cass Sunstein till en hög befattning inom administrationen.  Sunstein likställer djurförsök med slaveri och folkmord. Han har också föreslagit att djur ska ges rättslig status för att kunna åtala människor som behandlar dem illa. Många djurrättsaktivister ser detta som självklarheter.

Det gjorde även nazisterna som var stora djurvänner och som genom lagstiftning förstärkte djurens rättsliga skydd. SS-ledaren Heinrich Himmler, som ansvarade för de tyska koncentrations- och förintelselägren och organiserade massutrotning av judar, kallade jakt på djur för ”mord av oskyldiga”. Mord på från regimens utgångspunkt mindervärdiga eller levnadsodugliga människor ansåg han däremot – och många med honom – vara berättigat, ja en plikt. Synen på människan och människans värde får konsekvenser.

Filosofen Peter Singer ger uttryck för en liknande syn på människans och djurens värde. Han menar att friska schimpanser är mer värda – och därför mer värda att skydda – än svårt handikappade nyfödda barn och dementa vuxna. Utifrån en judisk-kristen människosyn är detta givetvis fel och avskyvärt. Men Singer argumenterar konsekvent utifrån sin ideologiska utgångspunkt. Och han tar bladet från munnen. Han vill förhindra lidande genom att låta de som lider dö. Skillnaden är hårfin mellan detta sätt att resonera och de argument som framförs av dödshjälpsförespråkare och extrema djurrättsaktivister.

Människa – vad är du värd? Den frågan blir allt viktigare.

Mats Tunehag, ordförande för Svenska Evangeliska Alliansen, ledarskribent för Världen idag

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln är publicerad i Hemmets Vän 2009-10-29