Alla människor är unika individer med samma absoluta och okränkbara värde. Utifrån denna människosyn, som kommer ur kristen idétradition och etik, är det viktigt att granska alla företeelser och politiska beslut. Vi menar därför att det är nödvändigt att ifrågasätta och motarbeta dem som vill sortera människor utifrån deras önskvärdhet.

I DN nyligen kunde vi läsa om hur en ny teknik för att sortera bort spermier med oönskat kön sprider sig över världen. Abort av flickfoster har länge varit utbrett i vissa länder i Asien där uppskattat uppåt 100 miljoner flickor ansetts oönskade.

Förra året gjorde Europarådet en utredning i frågan som omfattade 47 länder. Där konstateras att sena aborter på grund av kön förekommer i stor utsträckning även i Albanien, Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Även om tekniken ännu inte används i Sverige, måste vi i tidigt skede uppmärksamma det oetiska med ingrepp och medicinsk teknik som väljer bort människor på grund av kön eller andra egenskaper.

Sverige har en mycket liberal abortlagstiftning i jämförelse med såväl våra närmsta grannländer som övriga länder i Europa och Västvärlden. I Sverige är det idag möjligt att könsbestämma ett foster i vecka 11 medan abort är tillåtet fram till vecka 18.

Det stora flertalet av våra europeiska grannar tillåter abort endast fram till vecka 12. Vi ifrågasätter därför rätten för föräldrarna att få veta könet på barnet, innan tidsgränsen för abort gått ut. Detta för att motverka att bortsortering på grund av kön sker i Sverige.

Människan är inte och kommer aldrig att vara fullkomlig. Vi föds som unika individer med olika styrkor och svagheter. Att värdera en pojkes liv högre än en flickas går starkt emot vår människosyn. Det samma gäller bortsortering av människor med funktionshinder som inte stämmer med en allmän bild av vad som är ”normalt”. Människovärdet är absolut och okränkbart.

Vi vill därför försvara att sjukvården ska vara i livets tjänst och att människovärdet alltid ska respekteras. Vi måste vara ytterst vaksamma på hur teknik för bort-sortering på grund av kön sprids och accepteras runt om i världen.

Fosterdiagnostik och medicinsk teknik ska användas för att diagnostisera sjukdomar i avsikt att bota, förebygga sjukdom eller skydda barnet. Det är önskvärt och väl. Men ökade möjligheter och acceptans för teknik med utsorterande syfte, kan leda till att människor värderas olika. Det är en utveckling som vi inte kan acceptera.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap

Ivar Gustafsson docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Borås tidning 2012-03-23, Norrbottens-Kuriren 2012-03-24 och VästerviksTidningen 2012-03-26

Även om Anders Behring Breiviks retorik och hat är riktat mot vänstern, islam och det mångkulturella samhället, har han mycket mer gemensamt med annan extrem terrorism än med vanliga politiska partier. De totalitära ideologierna rör sig i de extrema utkanterna av det politiska landskapet, den extrema vänstern, den extrema högern, den extrema religiositeten som bland annat yttrar sig i muslimsk våldsromantik och terror. Mao, Stalin, Lenin, Hitler, Bin Laden, Khadaffi – och nu kan vi även skriva in Anders Behring Breivik på listan. Dessa massmördare har olika ideologier, men står för samma grundvärderingar. Man förespråkar en totalitär ideologi och stat och man kan använda våld och massmördande för att genomföra och upprätthålla ett sådant samhälle.

Vi blir återigen påminda om att det extrema våldet och de totalitära ideologierna lurar bakom hörnet även i det lugna och fredliga Norden. På 1930-talet var det nazismen och fascismen som inspirerade många och väckte en grymhet och brutalitet som var ofattbar. Vi vill lätt glömma att många svenskar sympatiserade med nazisterna, inte minst på de svenska universiteten. På 1960- och 1970-talen var det den extrema vänstern som stod på agendan, och de mest radikala förespråkade våld för att genomföra politiska idéer. Även extremvänstern fick omfattande sympatier
i Sverige. Militant extremvänster existerar fortfarande. De senaste tio åren har den muslimska fundamentalismen varit på agendan och det centrala hotet. Man bör dock komma ihåg att det även finns ett stort antal länder i världen, med Iran och Saudiarabien i spetsen, som drivs som muslimska fascistiska stater med en totalitär ideologi och som aktivt använder dödande för att driva sin politik. På samma sätt som det har funnits en viss sympati för nazismen och extremvänstern, finns det en naivitet och sympatier för dessa fascistiska stater.

Det vi blir påminda om efter händelserna i Norge är att vi aldrig får slå oss till ro i kampen för det öppna och demokratiska samhället och i kampen för mänskliga rättigheter och alla människors rätt till liv.

I mediebevakningen efter Norgehändelserna har Anders Behring Breivik utmålats som kristen. Han har ibland kallats för kristen fundamentalist. Han har lagt ut ett dokument på nätet på 1 500 sidor om varför han har utfört denna handling och hur han tänker. Enligt min mening finns det inga spår av aktiv kristen tro hos Anders Behring Breivik. Han är genuint konservativ och försvarar ett traditionellt samhälle. Det medför att han försvarar betydelsen av nationen, kungamakten och kyrkans traditionella roll.

Ett huvudbudskap i dokumentet är att använda terrorism som en metod att nå politiska mål. Och på den punkten skiljer han sig fullständigt från vanlig politisk konservatism, som förespråkar försiktiga och långsiktiga reformer för att förändra samhället.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-27

Nu påstår dock de flesta att vi med själva ordet människovärde menar något som inte har med transplantationer eller pengar att göra. Värdet är dessutom oändligt så det behövs inga siffror för att uttrycka dess storlek. Eftersom både du och jag har ett oändligt värde så har vi ju också lika värde, eller hur?

Det är detta vi brukar syfta på när vi talar om ”allas lika värde”.

Som filosofiskt fenomen är detta människovärde unikt. Alla andra värden är prislappar som regleras av tillgång och efterfrågan. Det måste i deras fall finnas någon som är beredd att offra något för att få äga det värdefulla eller kanske bara få se på objektet. Det som ingen frågar efter på något sätt kan inte ha något värde, inte ens ett affektionsvärde. Ett värde uttrycker alltid en levande persons längtan eller behov.

När filosoferna inte kunnat hitta något vars värde inte berott på någons efterfrågan, så föredrar de uttrycket värderingar. Dessa är subjektiva och måste vara det. När vi ändå ofta talar om värde menar vi därför – med ett undantag – något som är subjektivt och föränderligt. Människovärdet ses däremot som objektivt. Det skall inte – får inte – uppfattas som en värdering, säger man, utan är ett värde i sig självt.

Människovärdet är en grundbult i hela den humanistiska etiken. Hur kan då etiker mot bättre vetande laborera med ett oändligt värde när ingen varken kan eller vill betala ett oändligt pris? Svaret är att Gud både kan, vill och har betalat ett oändligt pris för att vinna oss till sig. Han lever och längtar. Vi talar om ett fast människovärde i den kanske omedvetna insikten om att Gud finns trots all humanistisk förnekelse. Det är Guds kärleks längtan som sätter priset – och värdet.

Judar betonar att vi är skapade till Guds avbild. Kristna pekar dessutom på sin övertygelse att Guds Son valde att låta sig dödas under brutala former för att kunna vinna ditt och mitt hjärta och rädda oss från det tomrum som plågar oss alla och som heter värdelöshet. Ingen skulle annars kommit på tanken att tala om ett oändligt människovärde. Det var i länder präglade av judiskt-kristet synsätt som människovärdet blev absolut, inte i kastväsendets och karma-tänkandets Indien

Om nu gudstron faktiskt är grunden för det människovärde som i sin tur är grunden för hela vår etik, så skulle sekulariseringen kunna liknas vid att källaren och första våningen i ett hus har tagits bort. Ändå svävar huset kvar i fria luften som om inget hade hänt.

Eller gör det det? Svävar det verkligen? Gick det att ta bort Gud utan att det blev någon skillnad i det värde som bara Gud kan skapa täckning för? Varför måste vi bygga specialkliniker för att så många numera bantar sig till fara för sina liv? Varför skär sig allt fler ungdomar i armarna? Beror det inte på att man känt sig förklarad värdelös eller är rädd för att få den stämpeln på sig? Skaffar sig inte mobbaren ett värde genom att göra sitt offer värdelöst?

Under det nya millenniets första tio år har missbruket av droger ökat med 15% och alkohol med 20%. Hur många sådana tioårsperioder orkar vi med innan hela samhället kollapsar? I Sverige sups det i dag lika mycket som i slutet av 1800-talet då folkväckelsen kom och befriade stora skaror från spriten. Många kommer att bli alkoholister om de inte redan är det.

Vad livnär sig modeindustrin på? Och skvallerpressen? Varför måste bilar ha ett nytt utseende vartenda år? Skulle de inte bli billigare om man nöjde sig med vartannat? Skönhetskirurgin var ingen framtidsbransch om man utbildade sig till läkare för 50 år sedan. Ändå skulle man ha klarat att göra många ingrepp som är standard i dag. Snart skall alla kvinnor operera brösten några gånger under sin livstid. Det blir som att gå till tandläkaren, man kanske får en kallelse för ny besiktning med jämna mellanrum.

I högstämda ordalag bekänner vi oss till tron på ett absolut människovärde men många har samtidigt insett att det värdet försvann tillsammans med honom som ville betala ett pris för oss. Numera vill blivande föräldrar ibland veta fostrets kön för att kunna abortera det om det är en flicka. Fenomenet kallas könsabort. Sveriges feminister har varit öronbedövande tystlåtna när denna trend vuxit sig allt starkare. Visst är det pinsamt att man aborterar just flickor men eftersom den fria aborten väger tyngre får man bedriva tyst diplomati, som det brukar heta när man väljer att vända bort blicken.

Inget hus kan sväva fritt i tomma luften när grunden är borta. Vi har förnekat grundvalen för hela vår etik.

Sven Reichmann, läkare, docent

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Tuve Skånberg, direktor, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-12-08

Slutsatsen är inte överraskande vad gäller SD, vars värdegrund och retorik noga granskas, speciellt nu i samband med inträdet i Sveriges Riksdag. Gerle skriver: ”Den rasbiologiska forskningen är idag omöjlig att knyta an till eftersom den visat sig bygga på falska premisser och leder till ohyggliga konsekvenser. SD talar heller inte om ras utan om kultur. Om detta begrepp används på ungefär samma sätt som man tidigare talade om ras, blir begreppet statiskt och oföränderligt. Det kan då användas för att kategoriskt beskriva andra människor som främmande och annorlunda.”

När det gäller Humanisterna är slutsatsen djärv och för många troligen överraskande. Media granskar inte föreningen Humanisterna, som vi här för enkelhets skull kallar enbart Humanisterna, på samma djupgående sätt som man granskar SD. Gerle skriver: ”De s.k. sekulariseringsteorierna, som utarbetats bl a av Casanova (religionssociolog med spanska rötter, verksam i USA) har förkastats på flera punkter. Ändå tycks de utgöra ett nav i Humanisternas argumentation. Det anspråk på vetenskaplighet som Humanisterna ofta framför gentemot andra kastas därför tillbaka på dem själva, när de så uppenbart är i otakt med de senaste forskningsrönen.”

SD och Humanisterna är oense om det mesta och har diametralt olika värdegrund när det gäller mänskliga rättigheter, men Gerle finner i sin granskning av retoriken och vilka ord som används att båda målar upp förenklade hotbilder som de sedan attackerar.  För SD gäller det ”främmande kulturer” och för Humanisterna tycks religionen vara roten till allt ont. Gerle hävdar att om deras krav på hur samhället bör se ut förverkligades så skulle det i båda fallen leda till ett enhetssamhälle utan kulturell och religiös mångfald. När det gäller Humanisterna är detta, med tanke på deras värdegrund, inte avsikten men det finns en uppenbar risk att en oönskad sidoeffekt blir ett avståndstagande från människor med andra religiösa och kulturella traditioner.

Boken uppehåller sig mycket kring tankar hos den tyske, traditionellt sekuläre, agnostiske filosofen Habermas. Han beskriver upplysningsprojektet som ofullbordat och menar att vi behöver mer förnuft inte mindre. Samtidigt hävdar han att religiöst språk ska kunna finnas i det offentliga rummet och inspirera det politiska samtalet. Förnuft och tro behöver vara öppna för varandra och försöka förstå varandra..

Elisabeth Gerles bok är viktig och borde läsas av alla som bättre vill förstå och kunna reflektera kring Sverigedemokraternas och Humanisterna förenklade retorik. När det gäller SD ser vi små möjligheter till dialog men Humanisterna borde kunna samtala med troende människor utifrån en betydande gemensam värdegrund. Detta gäller till exempel kristna som är tolkande och bearbetar sin tro utifrån vetenskapliga landvinningar, sådana som Humanisternas ordförande Sturmark väljer att kalla ”kryptohumanister”. Vi skulle välkomna en sådan öppen dialog och tror att den skulle vara berikande i vårt samhälle, som Habermas betecknar som ”postsekulärt”.

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Maare Tamm, Fil. dr. psykologi

Bengt Malmgren, läkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-10-13, Piteå-tidningen 2010-10-14

Motionen mynnar ut i flera krav på medlemsstaterna:. De anmodas utveckla riktlinjer för hur samvetsfrihet ska definieras och regleras samt se till att samvetsfrihet inte innebär att kvinnor inte får tillgång till den medicinska service de har laglig rätt till. Vidare kräver motionärerna att medlemsstater ser till att kvinnor, som kan råka ut för vårdgivare som anför samvetsskäl att avstå en åtgärd, garanteras få tillgång till denna åtgärd inom rimlig tid och på rimligt avstånd samt att lagstifta mot rätten för allmänna sjukhus eller kliniker att tillämpa samvetsfrihet.

Motionen har lett fram till en rapport (AS/Soc 2010:18), författad av Catherine McCafferty, som mynnar ut i ett antal slutsatser. Medlemsstaterna ska utforma tydliga regler som ’balanserar’ den vårdanställdes rätt till att av samvetsskäl vägra utföra ett ingrepp och patientens rätt till service enligt lag.. Dessa regler ska övervakas noga genom bl.a. skapande av register över alla dem som har samvetsbetänkligheter. När man läser dokumentet står det klart att samvetsskäl ses som något mycket suspekt, något som inte hör hemma i modern sjukvård. McCafferty nämner också att många är av den meningen att vårdpersonal med samvetsbetänkligheter inte ska tillåtas jobba inom vården, vare sig direkt eller indirekt. I förslagen går hon dock inte så långt.

Man kan fråga sig om vården behöver mer eller mindre av värderingar, mer eller mindre av individer som tillåts att agera utifrån sin övertygelse. Rapporten är här mycket tydlig. Bara genom att övervaka och registrera individer med samvetsbetänkligheter kan vården, särskilt för kvinnor, fungera optimalt. Att det gäller abortfrågan mer än någon annan fråga är uppenbart. Det förklarar också varför principen om samvetsfrihet kan ifrågasättas och beskrivas som bigott och diskriminerande.

Europaparlamentet har tidigare klart deklarerat (Recommendation 1518, 2001) : ”Rätten till att av samvetsskäl vägra vissa handlingar är fundamental för rättigheten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet som omfattas av FN’s deklaration om mänskliga rättigheter och den europeiska konventionen om  mänskliga rättigheter”. Det finns också koncensus kring rätten att vägra vapentjänst av samvetsskäl. Säkert förväntar sig många också att samvetsskäl ska kunna åberopas för att vägra delta i t.ex. avsiktligt dödande i vården (”dödshjälp”) om detta skulle bli tillåtet och regleras i lag. Skrivningarna i motionen och rapporten begränsar, eller eliminerar dock ett sådant utrymme.

När det gäller abortfrågan verkar dock de flesta principer kunna ifrågasättas eller sättas ur spel. Detta är särskilt anmärkningsvärt, då just aborter, som måste ses som en exceptionell verksamhet i sjukvården, ofta utmanar samvetet. I en akademisk avhandling från 2007 (Lindström Meta. Gynekologer och barnmorskor inom svensk abortvård – åsikter, erfarenheter och upplevelser, Umeå University, 2007) redovisas bl.a. följande: Var fjärde gynekolog och barnmorska hade fått samvetsbetänkligheter vid arbete med kirurgisk abort. Vid arbete med sen abort hade hälften av alla gynekologer och barnmorskor fått samvetsbetänkligheter. Det framgår också av avhandlingen att en betydande andel av dem som arbetat eller arbetar med abortverksamhet av samvetsskäl övervägt att byta profession.

Kanske är det just därför som motioner och rapporter av detta slag skrivs. Istället för att ifrågasätta och förändra verksamheten, ska de som reagerar jagas bort från kvinnosjukvården eller vården över huvud taget, eller övervakas och registreras av myndigheterna. Är det en utveckling av sjukvården som är önskvärd? Sannolikt inte. Just inom hälso- och sjukvård är det personliga engagemanget, den individuella övertygelsen och en värdegrund värd namnet omistliga kvaliteter. Oavsett vad vi tycker om abortfrågan, måste vi bejaka detta för att sjukvården också i framtiden ska vara präglad av passion och medmänsklighet. När Europarådet ska behandla frågan den 7 oktober går det inte att bortse från detta.

Tomas Seidal, överläkare, med. dr.

Christina Doctare, leg. läkare, samhällsdebattör

Fr. Suleyman Wannes, corepiskopos, Syrisk-Orodoxa kyrkan

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-10-06

Nedan följer en lista över vad förslaget kräver:

att “tvinga vårdgivaren att tillhandahålla den efterfrågade behandling som patienten har laglig rätt till (det vill säga abort) trots vårdgivarens eventuella samvetsbetänkligheter”.

att “tvinga vårdgivaren att, under alla omständigheter, delta indirekt vid utförandet av aborter och annan ifrågasatt medicinsk behandling oavsett vårdgivarens samvetsbetänkligheter”.

att tvinga vårdgivaren bevisa att “deras invändningar är grundade i deras samveten eller i religiös tro och att vägran att utföra behandlingen sker i god tro”.

att skapa “register för samvetsvägrare”.

att skapa “en effektiv instans för klagomål” mot personer som åberopar samvetsbetänkligheter.

I sjukvården möter patienter med bakgrund i olika kulturer, religioner och föreställningssätt vården när de är som mest utlämnade, avklädda och i behov av förståelse från någon som delar deras synsätt. Varför skulle det då just i vården inte finnas utrymme för pluralism?

Läkekonsten har sedan Hippokrates (460-377 f Kr) stått i livets tjänst. Hans läkared har ofta nedbantats till att:

1) inte skada patienten,

2) bota sjukdom,

3) lindra lidande.

Fortfarande finns det inom vården personal som anser att det mänskliga livet är heligt. Den svenska abortlagstiftningen har i sina förtexter hittills lämnat visst utrymme för verksamhetscheferna inom gynekologi och obstetrik att låta abortmotståndare utbilda sig och vara verksamma inom kvinno- och förlossningsvården.

Den rapport som nu läggs fram för omröstning i Europarådet innebär på väsentliga punkter en skärpning av skrivningen vilket inte bara skulle kunna leda till “yrkesförbud” för sådan sjukvårdspersonal, som anser att sjukvårdens uppgift är att värna om livet från dess början till dess slut. Registrering och påtryckningar som uttryckligen omnämns i texten skulle även kunna leda till regelrätt förföljelse av dessa personer.

Till vår stora sorg har det visat sig att ursprunget till denna text kommer från en svensk rådsrepresentant, socialdemokraten Carina Hägg, som 2008 motionerade om hårdare tag mot samvetsömma.

Texten associerar till tsarväldet eller kommunistdiktaturer med hemlig polis, åsiktsregistrering och förföljelse av politiskt oliktänkande och hör inte hemma i länder som bygger på demokrati, åsiktsfrihet och medborgerliga rättigheter.

Det bådar inte gott för svensk sjukvård om förslaget går igenom.

Anders Löfström, läkare, medicine doktor.

Bengt Malmgren, läkare.

Anna Aronsson, läkare.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i GT, Kvällsposten,  Expressen 2010-10-05, Dagen 2010-10-07

Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Samtidigt hörs idag rop i rakt motsatt riktning i den svenska debatten. Flera debattörer verkar för att införa möjligheten till aktivt dödande i sjukvården, ofta beskrivet under eufemismen dödshjälp. Häri ingår även så kallat läkarassisterat självmord, där sjukvården medverkar till att patienter kan ta sitt eget liv. Vi är mycket oroade över dessa rop på en dödens kultur. Vi vill gå en rakt motsatt väg. Istället för att ”hjälpa” människor att dö vill vi hjälpa människor att leva.

Vi kan påminna oss hur FN:s deklaration om den mänskliga rättigheterna understryker varje människas rätt till liv. Även World Medical Association tog 1987 tydligt avstånd från aktiv dödshjälp, och 2001 slog man även fast att läkarassisterat självmord bör fördömas som oetiskt.

En brittisk utredning ställde sig helt avvisande till varje form av dödande i sjukvården, inklusive läkarassisterat självmord. Deras huvudskäl var mycket enkelt: ”Samhällets förbud mot aktivt dödande … är hörnstenen i lagstiftning och sociala relationer. Det är ett opartiskt skydd för var och en av oss, och förkroppsligar övertygelsen om alla människors likhet.”

Sjukvårdens uppgift har alltsedan Hippokrates varit att ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vi kan aldrig acceptera att läkarkårens uppgift i ett upplyst, modernt Sverige istället skulle förändras till ”ofta bota, annars avliva”. Detta gäller oavsett om läkaren själv ger patienten en dödande injektion, eller om han eller hon hjälper patienten att begå självmord.

Den palliativa vården har idag kommit mycket långt i sina möjligheter att göra människor sista tid så god som det är möjligt. Den vården kan ta hänsyn till människans sociala, själsliga och andliga behov, samtidigt som rent fysisk smärtlindring ges. Att då öppna dörren för den enkla vägen att helt enkelt ta patientens liv när slutet närmar sig är inte människovärdigt.

Där samhället idag gör så mycket för att bygga in livets kultur genom suicidprevention inom andra delar av samhället vore det djupt tragiskt om sjukvården av alla samhällsinstitutioner inte bara skulle acceptera självmord, utan till och med medverka till att de utförs. Det har funnits många tillfällen i livet där samhällen har byggt en dödens kultur, med mer eller mindre vällovliga syften för ögonen. Men självmord är och förblir tragedier, såväl personliga som samhälleliga. Vi vill istället bygga ett samhälle där livets kultur får råda, ett samhälle där människan får vara och bli behandlad som en människa även i livets slutskede. Ett samhälle där alla människor får känna sig välkomna och önskade – hela livet.

Per Ewert, lärare och författare, Forserum

Christina Doctare, läkare och samhällsdebattör, Borghamn

Artikelförfattarna är Fellows vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Smålandstidningen 2010-08-06

På 1930-talet skrev författaren Aldous Huxley boken ”Du sköna nya värld”. Den utspelar sig i en avlägsen framtid, där barnen skapas på mer eller mindre industriell väg och anpassas under fosterstadiet på kemisk väg till sin plats i samhället. I Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” finns inga gamla, sjuka eller olyckliga människor. Livet är sorglöst och okomplicerat. Huxleys framtidsvision väckte mycket debatt under flera årtionden, men hans idéer ansågs ändå rätt harmlösa eftersom man trodde att sådant inte kunde realiseras.

Men i dag är vi där. Vi kan i enlighet med Huxleys vision delvis designa barn med önskade egenskaper.  Den kommersiella hanteringen inom företaget Doron har skapat en slags människohandel i en globaliserad värld, där fattiga kvinnor i Indien utnyttjas. Medan Huxleys roman väckte mycket debatt finns det mycket litet debatt om den verksamhet som bedriver handeln med Google Baby.

Människans strävan efter kunskap är ofta en positiv kraft för samhällsutveckling. Det är dock mycket viktigt att klara etiska gränser finns som garanterar människovärde och respekterar livets egna principer. Människors längtan efter barn är mycket naturlig och måste respekteras. Medicinsk hjälp i detta sammanhang vill vi gärna bejaka men vi menar att genom industrin med Google Baby suddas gränserna ut.

Kristendomen har alltid värnat om livet och skyddat dess gränser. Frågor som rör livets början och dess slut är djupt mänskliga och därför inte enbart en angelägenhet för professionella etiker, läkare, lagstiftare eller politiker. Den handel med Google Baby som pågår i dag tvingar oss att ställa några frågor.

Är det rätt att föräldrar ska få kunna kombinera ett barn efter egna önskemål?

Är den handel med ofödda barn som Doron bedriver etiskt försvarbar?

Hur väger vi föräldrars rätt till barn mot barnens rättigheter enligt barnkonventionen?

Hur förhåller vi oss till att fattiga kvinnor i Indien utnyttjas i denna serieproduktion av barn?

Dokumentären om Google Baby är skrämmande, omskakande och frånstötande. Den borde fungera som ett varnande exempel på vart vi är på väg när vi inte upprätthåller klara etiska riktlinjer som värnar om människovärdet.

Maare Tamm ,  fil.dr. psykologi

Ivar Gustafsson, docent matematik

Per Holmström, journalist

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-06-24

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03