Carl Johan Ljungberg skriver i Världen idag 2010-04-26 :

 Medvind för kristen opinion

Att driva kristna frågor är i dag lättare än för några år sedan.
I allt flera svenska opinionsfora förs religiösa synpunkter fram. Tack vare internet mister opinionens dörrvakter sin makt. Seriösa försök att nå ut med livsåskådningsfrågor görs. Men det gäller att inse hur svenska debattarenor kan användas.   . . .
Läs hela artikeln här.

Mikael Kindbom, ordförande i Kristna Publicistförbundet, skriver i sitt referat på KP:s hemsida:

Så ska kristna vinna opinionen

Tidningen Dagen, tankesmedjan Claphaminstitutet och Kristna Publicistförbundet inbjuder till seminariet

Opinionsbildning i ett postsekulärt samhälle

fredagen 23 april kl 15-20 och lördagen 24 april kl 9-13

Seminariet äger rum i Dagens lokaler på Telefonplan söder om Stockholm. Tillfälle till frågor & diskussion efter inläggen. Deltagaravgift 300 kr, smörgåsfika fredag och lördag ingår. Mejla din anmälan till tuve.skanberg@labarum.se före 20 april.

Förslag till övernattning: Hotel Attaché som ligger på gångavstånd från Dagens lokaler. Enkelrum 695 kr och dubbelrum 895 kr inkl. frukost. Uppge kod Dagen vid bokning via webben, www.hotelattache.se eller telefon 08-18 11 85. Samma pris gäller om man vill stanna även natten till söndag.

Moderator: Carin Stenström, journalist

Medverkande:

Anders Lindberg, VD JKL Group, rådgivare inom strategisk kommunikation :

Opinionsbildningens framgångsfaktorer och fallgropar – några aktuella reflektioner från konsultvärlden.

Maria Rankka, VD tankesmedjan Timbro:

Om opinionsbildning, Timbro, och om tankesmedjor i allmänhet

Lasse Johansson, lärare på Örebro Missionsskola, redaktör NOD:

Andlighet och sekularisering i Sverige idag och kyrkans inre sekularisering – en bakgrund

Elisabeth Sandlund, chefredaktör och ledarskribent på Dagen:
Hur syns påkristningen i samhälle och media?

Dick Erixon, författare, ledarskribent, skriver en av Sveriges första och mest inflytelserika bloggar:

Opinionsbildning och bloggen ”Dick Erixon – I hjärtat rebell”

Stefan Swärd: Fil dr statvetenskap, avgående ordförande EFK:s styrelse:

Opinionsbildning och bloggen ”Stefan Swärd – Allt mellan himmel och jord”

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot:

Vilka möjligheter har debattartiklar att påverka opinionen? Reflektioner från Claphaminstitutets verksamhet.

Välkommen!

Dagen, Claphaminstitutet och Kristna Publicistförbundet

Häromveckan hände motsatsen; en fredlig demonstrant, James Pouillon i Michigan, sköts till döds med flera skott i huvudet. Pouillon var välkänd i sin hemstad för sin kamp för de ofödda och brukade helt fredligt och i enlighet med demokratisk rätt och tradition stå med skyltar på gatorna i sin hemstad. Uppmärksamheten kring detta dåd har varit stor i USA och föranlett ett uttalande av president Obama, som också fördömde mordet på dr Tiller.

Men i Sverige är det tyst. Men något undantag har händelsen förtigits, inte minsta notis har influtit i nyhetsmedia. 1830 artiklar mot kanske en handfull – så ser åsiktsfriheten ut i svensk press 2009. Det är allvarligt. Några kristna tidningar har nämnt händelsen, men inte någon av de stora redaktionerna, trots att de självklart noterat den. Därmed kan man upprätthålla en omhuldad myt: att abortmotståndare inte drar sig för att mörda och att abortförespråkare står för sin uppfattning med livet som insats. Att våld kan drabba också den andra sidan stör uppenbarligen bilden.

Att nyhetsvärdering och nyhetsurval i Sverige är hårt styrt visste vi sedan tidigare. Det anses helt legitimt att lyfta fram nyheter som tjänar journalisternas egna syften eller stöder de värderingar de står för. Nu verkar det anses lika legitimt att förtiga nyheter som på något sätt stör mediernas värderingar eller självbild. I fallet med den mördade James Pouillon blir bristen på demokratisk respekt och på seriös nyhetsvärdering uppenbar. Ett mord är uppenbarligen ointressant, eller kanske rentav acceptabelt, om offret står för uppfattningar som svenska journalister inte delar. Omvänt är det viktigt och framför allt användbart, om den som drabbats kan framställas som offer för uppfattningar som svenskt åsiktsetablissemang står för.

Den som på allvar vill värna yttrande- och åsiktfrihet inser hur farlig en sådan nyhetsvärdering är.

Carin Stenström, fil mag, journalist

Olof Djurfeldt, fil lic, tidigare chefredaktör för Dagen

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-09-29 (något förkortad)

Här menar vi att alltför många svenska massmedier har visat allvarliga brister. Det finns en uppenbar slagsida i rapporteringen från Gaza-området. Israel utmålas som en skoningslös angripare, Hamas som använder Gazaremsan för daglig raketbeskjutning av israeliska bosättningar beskrivs som folkliga hjältar.

Det pågående kriget skördar civila offer, palestinska barn har sårats och dödats, vilket är djupt tragiskt.  Men det är lika tragiskt när israeliska barn drabbas. Dock verkar inte svenska medier dela den bedömningen. Palestinska barn uppmärksammas med namn och ålder och detaljerade bilder. Israeliska barn som drabbas av det ständiga raketregnet från det Hamasstyrda Gaza osynliggörs, deras lidande tycks värt en axelryckning.

Den palestinska befolkningen i Gaza befinner sig i en fruktansvärt utsatt situation, antalet människoliv som gått till spillo är förfärande högt. Men hur ska ansvaret fördelas, vilket skuld har Hamas för det lidande som den egna befolkningen utsätts för? Och vilken rätt har Israel att försvara sig mot en fiende som använder bostadsområden som raketramper?

Vi menar att Israel, precis som alla andra stater, bör granskas och även kritiseras där det är befogat. Men det är självklart att Israel ska granskas med samma glasögon som övriga parter i konflikten. Och det borde vara självklart att Hamas ska granskas på samma sätt som Israel.

Svenska medier tycks sakna förmåga att kritiskt granska terrororganisationen Hamas, som talande nog i flera medier ges beteckningen “den terrorstämplade organisationen Hamas”. Istället väljer man ett enkelt svart-vitt perspektiv, där Hamas framställs som en oskyldig David i kamp mot Goliat.

Men sanningen är ju att Hamas är en hänsynslös organisation med Israels utplåning som sitt främsta mål och med terrororganisationens hela brutalitet och skoningslöshet. Det är väl känt att Hamas medvetet placerar raketramper och militära stabsfunktioner i tättbefolkade områden, i närheten av skolor och sjukhus för att kunna använda den civila befolkningen som en mänsklig sköld. När motattackerna kommer kan man skörda stora propagandavinster.

Hamas har också en väl utvecklad propagandaapparat med en effektiv distribution till västvärldens medier av bilder, ibland fejkade sådana. Bilder av israelisk brutalitet, som väckt stor indignation i väst, har senare avslöjats som bedrägerier. Vaksamheten mot att utnyttjas i ett sådant propagandakrig tycks bland svenska medier vara begränsad.

Vi saknar också en analys och förståelse av det utsatta läge staten Israel befinner sig i. Kan det verkligen hävdas att staten ska finna sig i en raketbeskjutning som når bosättningar allt längre in i landet?  De flesta utomstående parter, ja till och med arabiska massmedier och politiker anser att Hamas bär en avgörande skuld för våldet i Gaza.

Nyhetskanalerna BBC, SKY och CNN har varit betydligt mera mångsidiga i sina skildringar genom att i de flesta reportage också låta talesmän/kvinnor för Israels regering och militära styrkor få komma till tals. Långa intervjuer sänds även med andra arabiska analytiker. Hur kan det komma sig att svenska medier och kommentatorer intar en radikalt annorlunda hållning? Om man de facto delar Hamas målsättning att utplåna Israel bör man redovisa det.

Vi vill inte oreserverat försvara Israels agerande. Men vi efterlyser bestämt en saklig, korrekt nyhetsförmedling som inte reflexmässigt utpekar Israel som den skyldige varje gång Mellanösternkonflikten blossar upp på nytt. Konflikten är alltför komplicerad för en sådan rapportering. En allsidig belysning är nödvändig för att förstå konfliktens mekanismer och därmed en förutsättning för ett återupptagande och utveckling av fredsprocessen.

Carin Stenström, journalist,

Ivar Gustafsson, docent, lektor

Siewert Öholm, journalist, programledare, mediakonsult

Erik Wiberg, adjunkt, teolog

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Sundsvalls tidning 2009-01-17