I diskussionen om hur romer historiskt behandlats i Sverige, glöms eller undviks ofta de politiska sammanhangen. När det gäller en koppling mellan politik och (ras-)biologi befann sig en svensk elit vid sekelskiftet 1900, och några decennier därefter, vid utvecklingens frontlinje. Det fanns tydligt uttalade tankar om ”förbättring av folkstammen”, ”underlägsna raser”, dränering av ”sociala sumpmarker” och talet gällde inte endast så kallade ”tattare”, det vill säga romer. Genom Herbert Spencers och Charles Darwins ”naturliga urval” och Francis Galtons ”naturliga duglighet” blev darwinistiska och efterhand socialdarwinistiska tankegångar allt vanligare. Människan biologiserades.
Read More