Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Men vi lever i världen, och Jesus har sänt oss till världen. Vi är kallade att vara ljus och salt i det samhälle vi lever. Vi är uppmanade som kristna att be för vår överhet, för vår regering, riksdag, kommunernas och landstingens ledning och även andra makthavare som näringsliv, organisationer och media.
Det är viktigt att vi kristna också aktivt utövar vår rösträtt.Vi kristna är engagerade i vårt samhälle och bidrar genom vårt arbete på olika sätt till samhällets uppbyggnad. Därför är det viktigt att det också finns kristna politiker, och att vi aktivt stöttar och ber för dem.

Kristna kyrkan kan aldrig strikt sammankopplas med ett politiskt parti. Partier är en avgörande del av vårt demokratiska och politiska samhällssystem, men är i sitt väsen något annat än församlingen. Därför kan det inte i strikt mening finnas kristna partier. Kristendomen kan inte omformuleras till ett partipolitiskt program. Däremot är det värdefullt att kristna engagerar sig i partier, och självklart är det värdefullt att partier låter kristna finnas med på ledande poster, och låter tankegods både från Bibeln och kristna historien påverka inriktningen. Det är en bra motkraft mot den etiska relativisering, materialism och individualism som präglar vår kultur.

Jag har bjudit in samtliga sju riksdagspartiers ledare till min församling, men det är bara en som har tackat ja, nämligen Göran Hägglund från kristdemokraterna. Statsministern har inte svarat på min inbjudan. Det tycks vara så att intresset för oss kristna, och för kyrkorna, är mycket varierande bland de politiska partierna. Som kyrka behöver vi ha en viss distans till partierna; alla sorts människor ska rymmas i församlingen, oavsett hur vi röstar. Jag tycker dock att vi ska fästa uppmärksamhet på hur partierna vill lyssna på oss kristna, och i vilken utsträckning man lyfter fram aktiva kristna på ledande poster i partiet. Det påverkar mitt röstande.

Jag tycker att det var dåligt omdöme att Sveriges Kristna Råds ordförande Karin Wiborn, generalsekreterare Sven-Bernhard Fast några få veckor före valet skrev en artikel på DN debatt tillsammans med broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud. Wiborn och Fast representerar i sina uppdrag de samlade kyrkorna i Sverige.
De skriver ihop med en företrädare för en socialdemokratisk sidoorganisation några få veckor före valet. Det blir för mycket sammanblandning av kyrka och partipolitik enligt min mening. Vad säger SKR:s styrelse om detta?

Stefan Swärd, pastor i Elimskyrkan, Stockholm och ordförande för Claphainstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-08-04

”Vi är två homosexuella män med gedigen erfarenhet av att sälja sex och kan bara konstatera att Gudrun Schyman har fel… Gudrun på Pride är ett hån mot sexsäljare.”

Jag förstår inte allmänintresset. Det framstår mer som ett inbördes gnabb. Men jag gillar förstås att publiceringen bekräftar att vi – på många sätt – bor i ett tolerant samhälle.

Men så går mina tankar till ett annat inlägg i debatten. Som inte bemöttes med samma tolerans. Om man säger så.

I oktober 2007 dök det upp en affisch i Stockholms tunnelbana. Ett rött hjärta, genomborrat av en pil. Över hjärtat följande budskap: ”Bevara äktenskapet”. Under hjärtat, med ett barns handstil: ”Mamma, pappa, barn”.

Det var allt. Men det utlöste ett formidabelt raserianfall. Som anfördes av Yvonne Ruwaida (MP). I en skrivelse till SL hävdade hon att ”reklamen är kränkande”, kan bli ”grund för hatbrott”, att avsändarens avsikt är att ”sprida homofobiska åsikter.”

Men detta var bara början. I en vecka utsattes organisationen bakom kampanjen, Svenska Evangeliska Alliansen, där bland annat Frälsningarmén ingår, för en lång rad trakasserier.

Affischerna revs ner. Hemsidan blev hackad och nedsläckt. Okvädningsorden haglade i radio- och TV-program. RFSL krävde att kampanjen skulle stoppas. Felix König i RFSL sa: ”Jag vill inte behöva se homofoba och värdekonservativa budskap i det offentliga rummet.”

Trakasserierna kulminerade i en Beckfilm, ”I Guds namn”. I filmen tampas Beck med en högerextrem kristen grupp som ser som sin uppgift att döda homosexuella.

En expert förklarar för Beck: ”Det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger i Sverige. Och nu har en rad allmänt accepterade samfund slutit sig samman. Och så finns det en mer våldsinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.”

Beck: Vad är det för samfund?

Svar: ”Dels de mer etablerade. Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Sen har du en radda mer eller mindre sekteristiska rörelser.”

Fråga: Vad är de ute efter?

”De är emot abort, hatar HBT-människor och invandrare, är för kristna förskolor. Det är en grumlig sörja. Men farlig. Många uppfattar sig som terrorister i Guds namn.”

Alltså: Kristna samfund som Frälsningsarmén, Pingstkyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Trosrörelsen, alla medlemmar i Svenska Evangeliska Alliansen, påstås ”inspirera” ”högerkristna terrorister” som upprättar dödslistor över HBT-personer och slår ihjäl dem.

Det är ren förföljelse av kristna. Och de kristna terroristerna är ett rent påhitt.

Tack gode Gud för att folket i Pride inte riskerar att utsättas för sådan förföljelse. Tack för att det finns frihet för dem att på helsidor i lugn och ro diskutera om Schyman är ett hån mot homosexuella sexsäljare. Men skapa gärna lite av samma tolerans också för andra. Amen.

Göran Skytte, författare och fri skribent

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2010-08-02. Publicerad här med författarens medgivande.

Stefans Swärds Blogg “Allt mellan himmel och jord”
Nu är det sen torsdagkväll i Visby, och en ny dag på Almedalsveckan går mot sitt slut. Det blev en intensiv och spännande debatt som vi ordnade med Humanisterna under torsdag sen eftermiddag. Det kom en hel del folk (en bra bit över genomsnittet för Almedalsseminarier) och Tuve Skånberg och Stefan Gustavsson var på ena laget, och Christer Sturmark och Sara Larsson var på “andra laget”. En tät och intensiv debatt mellan kunniga personer, som ändå var vänlig i tonen. Och massor av publikfrågor. Min bedömning var att en majoritet av publiken hade inte någon kristen bakgrund eller tillhörighet. Gustavsson och Skånberg försvarade kristna tron på ett bra sätt mot den omfattande kritiken från Humanisterna. En kul grej i Almedalen är också att en massa intressanta människor kan dyka upp i en tillställning av detta slag, på andra raden satt t.ex. rektorn för Lunds universitet, skådespelaren Rasmus Troedsson fanns med, liksom skatteutskottets Lennart Sacrédeus, efteråt pratade jag med den ledande socialdemokraten Stefan Edman, tidigare statsminister Göran Perssons miljörådgivare, som tyckte att det var ett mycket intressant arrangemang. Både tidningen Dagen och Världen Idag var där.

De närvarande fick höra när Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg berättade om sin kristna tro, och svarade på den omfattande kritiken mot kristna tron. Min uppgift var att vara moderator, vilket inte var helt lätt, debatten var ytterst engagerad, och publiken var ytterst engagerad, och många ville ställa frågor och hålla inlägg.

Men det var nödvändigt, vi som är kristna ledare och företräder kristna organisationer, det är ju i dessa miljöer vi ska vara och berätta om vår tro. För mig är det en högre prioritet än alla våra internkristna konferenser.

Tidningen Dagen ordnade ett seminarium under torsdag förmiddag som jag hade möjlighet att besöka, och det var också en mycket intressant debatt om hur kristna röstar. Statsvetaren Magnus Hagevi stod för fakta, och han är ju mycket kunnig på området. Niklas Piensoho gjorde en bra insats. En mycket intressant medverkande var Tomas Idergard, tidigare ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, som är ganska nyfrälst och nykonverterad katolik, men han var mycket tydlig i sin kristna tro på ett sätt som ingen nyanserad och lagom utslätad frikyrkoledare skulle vara. I jämförelse med Idergard känner jag mig som pastor Jansson, skärpning Stefan Swärd, var inte för utslätad, försiktig och nyanserad.

Svenska Evangeliska Alliansen fredag 9 jul 2010

Viktig debatt i Almedalen

Almedalsveckan har utvecklats till en institution för samhällsdebatt. Ursprunget är ett improviserat möte den 25 juli 1968 då Olof Palme talade från ett lastbilsflak i Almedalen. I år består Almedalsveckan av 1396 (!) registrerade evenemang, som bevakas av omkring 400 journalister och som besöks av sammanlagt tusentals deltagare och åhörare. Almedalsveckan är den självklart största mötesplatsen i Sverige för seminarier och debatt kring aktuella samhällsfrågor. Därför var också SEA där igår.. I den gemensamma debatten ska det bara finnas vad Sturmark karakteriserar som ”rationella” argument – vilket innebär argument som utgår från Humanismen!

Vår debatt på temat ”Gud i politiken – bra eller dåligt” samlade 70 personer; efter Almedals mått mätt riktigt stor publik! De som kom fick vara med om en livlig och intensiv debatt mellan Christer Sturmark och Sara Larsson från Förbundet Humanisterna å ena sidan och Tuve Skånberg från Claphaminstitutet och undertecknad från SEA å den andra sidan.

En viktig fråga som debatterades – och där samtalet fortsatte efter det att debatten formellt avslutats – gällde frågan om religionsfrihet. Christer Sturmark har i olika sammanhang drivit tesen att religiösa argument inte har någon plats i den politiska debatten (se t ex intervjun med Bengt Westerberg i tidningen Humanisten

Problemet med detta synsätt är att Sturmark definierar de demokratiska spelreglerna utifrån sin egen livsåskådning och menar att alla – oavsett egen livsåskådning – ska underordna sig de spelreglerna. Men det är ett odemokratiskt synsätt. Demokrati betyder en person en röst; och det är personen själv som bestämmer vad rösten ska uttrycka. För den som är övertygad om att Gud finns är det rationellt att uttrycka uppfattningar som ytterst går tillbaka till tron på Gud. För den som menar att det finns goda skäl att se Bibeln som en uppenbarelse är det rationellt att uttrycka uppfattningar som bygger på den uppenbarelsen. Och man är i sin fulla rätt att formulera det i den politiska debatten, oavsett hur många som håller med eller säger emot.

Pragmatiskt, i ett sekulärt land som Sverige, kan kristna utgå från den gemensamma verkligheten som alla delar. Vi är inte begränsade till att argumentera utifrån Bibeln (den särskilda uppenbarelsen), eftersom Bibelns undervisning i många frågor är förståelig utifrån verkligheten själv (den allmänna uppenbarelsen). Men vi ska inte vara förhindrade av systemet att också ta vårt avstamp i tron på Gud eller tron på Bibeln.

I en demokrati är det majoriteten som avgör och i ett sekulärt land som Sverige kommer många av Sturmarks uppfattningar att få majoritet. Men de andra rösterna och de argumentationslinjer som idag är i minoritet har en självklar rätt till full delaktighet i den politiska debatten. Annars blir demokratin ett sken, som i DDR: Deutsche Demokratische Republik. Det kallades demokrati, men spelreglerna var satta utifrån en bestämd livsåskådning och ett bestämt politiskt perspektiv.

Sverige ska inte gå från ett land med en statsreligion (kristendom) till en ny statsreligion (sekulär humanism), utan vi måste idag bejaka att vi är ett pluralistiskt land. Där ska alla röster ha rätten att höras. Det fick vi ett bra samtal om i Almedalen.

STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen

Världen idag  2010-07-09 10:11

Gud tog plats i Almedalen

Är det bra eller dåligt med Gud i politiken? Kring den frågan samlades humanister och kristna i Almedalen under torsdagen.
Ett relativt lugnt samtal trappades upp till en engagerad debatt.  

- Det mesta under Almedalsveckan handlar om materiella saker, men nu ska vi dyka djupare och prata om Gud, inledde moderatorn Stefan Swärd och bad paneldeltagarna berätta hur de kommit fram till sin övertygelse om Guds existens eller icke existens.
Den tidigare ateisten Tuve Skånberg berättade hur han som 20-åring fick ett Nya Testamente under sin tid i lumpen.
- Med stor tveksamhet läste jag och tänkte att jag möjligen missat något i livet. Jag började be, vilket är lite udda för en ateist, berättade Skånberg, som nu är direktör för tankesmedjan Claphaminstitutet.  …

Läs hela artikel i Världen idag

Dagen 2010-07-21

Påhoppad rektor känner sig inte diskriminerad

För två år sedan ifrågasatte forskare pingstvännen Per Erikssons utnämning till rektor vid Lunds universitet – i dag tackar han sina belackare: Vi har de bästa relationer.

Lunds rektor Per Eriksson förstår att hans namn kan komma upp som slagträ i debatten mellan kristna och humanister. Men tro inte att han känner sig diskriminerad. – Tvärtom. Jag tycker att debatten som kom ut av det blev väldigt bra, säger han nu.

För snart två år sedan utnämndes Per Eriksson till ny rektor vid Lunds universitet. Omedelbart kom kritik och forskare ifrågasatte valet eftersom han har pingstbakgrund.

Händelsen väckte en livlig debatt om acceptansen för en personlig tro i dagens samhälle. Senast kom fallet upp i avslutningen av samtalet på Almedalen mellan de kristna organisationerna Claphaminstituet och Svenska evangeliska alliansen och Humanisterna.

En fråga från publiken – omedveten om att Per Eriksson själv satt längst fram i lokalen – tog upp exemplet. Att det är uttalanden från Christer Sturmark och andra om att ju högre bildningsgrad desto färre tror på Gud som skapar det samhällsklimatet.

Sturmark gick för övrigt själv, tillsammans med Almedalsdebattens moderator Stefan Swärd, ut och tog avstånd från ifrågasättandet.

Christer Sturmark förklarade att han hade undersökningar som gav stöd åt påståendet, men att det inte kan ses som ett skäl att diskriminera någon för sin tros skull.

Claphaminstitutets Tuve Skånberg menar ändå att händelsen signalerar något allvarligt:

- Vi är på väg in i gränstrakterna att kristna diskrimineras på grund av sin tro. Exemplet från Lund tangerar detta. Bara att frågan kunde ställas av sex disputerade forskare är mycket oroväckande, säger han.  . . .

Läs hela artikeln i Dagen .

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03

Ända in på 1960-talet var rubriker som dessa otänkbara. Den tidens samhällstoppar bars av andra värden och en annan personlig moral. Ett slående exempel är hur Aina, Tage Erlanders hustru, vid makens bortgång gick upp till Regeringskansliet och lämnade tillbaka makens pennor på vilka det stod ”Tillhör statsverket”. Vad saknar politiker i dag jämfört med Tage Erlander och hans samtida? Själv berättade Tage Erlander om föräldrarnas fostran, söndagsskolans betydelse och om den solidaritet som folkhögskolan skapade. Inte att förglömma ingick katekesen med Tio Guds Bud i folkskolans lärobok ända fram till 1919 då Tage Erlander var 18 år.

Etik och hederlighet lönar sig faktiskt. Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte enbart i marknadsekonomin, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith framhöll i ”The Wealth of Nations” den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekono­mi med etik. Han insåg att egennyttan som är marknadens drivkraft lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt kunde fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner.

Vad kan göras för att stärka en god etik i samhället? Skolan behöver återfå sin värdeöverförande funktion, liksom i Tage Erlanders ungdom. De Tio Budorden behöver komma till heders igen.

I gällande läroplan (Lpo 94) stadgas: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” Dessa ord om den kristna etiken måste få genomsyra skolans vardag och skolans värdeöverförande funktion måste stärkas.

Familjens fostrande betydelse, där föräldrarna får tid och mandat att ge sina barn kärlek och uppfostran, måste återupprättas. Det behövs en återupptäckt av den klassiska kristna etiken som gav tidigare generationer en inre etisk kompass, en inbyggd, intuitiv känsla för rätt och fel – ett vaket samvete, om man så vill. Småbarnsföräldrarna behöver ett fullskaligt vårdnadsbidrag för att de ska kunna välja en barnomsorg som ger dem mer tid med barnen. Det behövs mer resurser till familjerådgivning för att rädda familjer i kris. Och skrivningarna i skolans läroplan om värdegrunden måste förverkligas.

Tuve Skånberg

Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-03-08, i Sundsvalls tidning 2010-04-28, i Norra Skåne 2010-04-29, i Vestmanlands läns tidning 2010-04-30

Skolverket föreslår i ett remissförslag till ny kursplan i religionskunskap att kristendomens särställning ska försvinna och nämner bara kristendomen i förbigående. Detta skulle beröva eleverna en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring.  Det strider också mot läroplanen som riksdagen beslutat om.

I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:

”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”

och

”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”

Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att “Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rätts­system, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”

Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det får inte ske. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället.

Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Sista datum för att lämna in remissvar och synpunkter till Skolverket är den 5 februari. För den som värnar om den kristna värdegrunden gäller det att reagera snabbt.

Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD)

Walburga Habsburg Douglas, fil. doktor juridik, riksdagsledamot 06- (M)

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap, Linköping

Rolf Åbjörnsson, advokat, riksdagsledamot 94-02 (KD)

Ivar Gustafsson, docent matematik, Chalmers

Stefan Swärd, fil. doktor statsvetenskap

Yvonne Maria Werner, professor historia, Lund

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-03

I stället för att bemöta våra argument på ett sakligt sätt tar Hägg till fundamentaliststämpeln, vilket är ett effektivt sätt att censurera åsikter som man inte delar. Faktum är att vår åsikt delas av en stor del av landets gynekologer och barnmorskor. Att dessutom många EU-länder som Danmark, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Slovakien och Österrike sedan länge tillämpar en samvetsklausul i vården visar att dessa argument inte lättvindigt kan avfärdas som ett uttryck för religiös fundamentalism och extremism.

Det är överhuvudtaget svårt att förstå varför inte svensk vårdpersonal skulle ges samma rättigheter som i andra länder. Vi anser det vara högst betänkligt att tvinga läkare och sjuksköterskor att handla mot sitt samvete, särskilt i en tid då den tekniska utvecklingen, ekonomiska övervägande och medicinska landvinningar ställer högre och högre krav på komplicerade etiska övervägande. 

Vi respekterar att Hägg inte delar vår uppfattning om behovet av en samvetsklausul i vården, men hennes sätt att bemöta den gör oss oroade. Så som hon argumenterar är demokratiskt fattade beslut i etiska frågor att likställa med dogmer som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten inskränks till att gälla dem som delar de egna åsikterna, medan övriga stämplas som extremister och likställs med talibaner. Därmed ifrågasätter Hägg de facto de demokratiska fri- och rättigheter som hon säger sig vilja värna. Hennes förhållningssätt inte bara omöjliggör ett respektfullt och konstruktivt samtal på området utan utgör också ett försök att förhindra att viktiga och angelägna etiska frågor tas upp och prövas.

Annelie Enochson (Kd) Riksdagsledamot från Göteborg

Eva Johnsson (Kd) Riksdagsledamot från Kronoberg

Yvonne Maria Werner Professor i historia vid Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-02-15