Det lilla landet är naturligtvis Israel och de 22 ”Goliat” länderna runt omkring är arabvärlden.

De flesta av dessa länder, framförallt Israels närmaste grannar, men också Turkiet och Iran, ser inget hellre än att Israel utraderas som stat och att alla judar utvisas, med andra ord en ny och andra ”holocaust”.  Bara för några dagar sedan upprepade premiärminister Netanyahu att grundorsaken till dagens konfliktsituation när det gäller en tvåstatslösning är palestiniernas vägran att acceptera en judisk stat ”within any boundaries”. Inför detta faktum borde det vara lätt att förstå att förhandlingsläget är låst och att en påtvingad ny muslimsk – arabisk grannstat till Israel endast kommer att leda till nya och förfärliga konflikter.  När omvärlden vägrar inse sanningen blir Israel ett irritationsmoment över stora delar av världen och isoleras alltmer.

Sedan staten Israel utropades den 14 maj 1948 har tillkommit ett problem som med åren eskalerat alltmer, det palestinska flyktingproblemet. Redan den 15 maj anfölls landet av sju grannländer. I samband med detta krig flydde ca 500 000 araber från Israel till omgivande arabiskt territorium; denna palestinska flyktingpopulation har idag vuxit till ca 4,7 miljoner. Om alla dessa flyktingar återvänder till Israel idag skulle detta, demografiskt sett, innebära den judiska nationens utplånande. Ca 160 000 araber stannade kvar i Israel. Denna population har idag vuxit till mellan 1,2 och 1,3 miljoner.  Ca 850 000 judar flyttade efter avslutade krigshandlingar till Israel från arabländerna. Dessa invandrade judar, liksom de araber som stannat kvar, integrerades väl i Israel. Arabländerna däremot vägrade acceptera sina flyende medsyskon. Av politiska skäl har man varit motståndare till integration av de palestinska flyktingarna och förvägrat dessa basala mänskliga rättigheter såsom t.ex. sjukvård, äganderätt, skolgång etc. Detta har varit ett medvetet syfte för att upprätthålla omvärldens missnöje med de palestinska flyktingarnas situation och därmed skuldbelägga Israel för dessa människors tragiska öde. FN har haft en särskild kommission (UNRWA) för de palestinska flyktingarna men denna kommission har åstadkommit föga och misslyckats med integrationsarbetet.

Idag vill man från arabisk sida uppnå en tvåstatslösning med Västbanken och Gaza som en palestinsk – arabisk stat. Redan 1947 föreslog FN en tvåstatslösning med Jerusalem som internationell enklav.  Förslaget förkastades av araberna.  Någon arabisk palestinsk stat har aldrig existerat och Jerusalem har aldrig varit huvudstad för ett annat folk än judarna. Det var kung David som gjorde Jerusalem till huvudstad 1004 f.Kr..  Det israeliska parlamentet, Knesset, 1980 antog en lag om att Jerusalem är odelbart och skall alltid så förbli under israelisk suveränitet.

Det idag så omdiskuterade området Västbanken är enligt uttalanden från domare vid internationella domstolen icke ockuperat men kan betecknas som ett ”disputed” område. Att betrakta judiska bosättningar på Västbanken som illegala är således inte korrekt. Det område som benämns Västbanken, det klassiska Samarien, samt Gaza är delar av det Palestina som enligt NF:s beslut från 1922 förklarades som judarnas hemland. Beslutet har juridisk giltighet den dag som idag är.

För judar är inte denna mark vilken mark som helst. Det område som 1922 – 1948 betecknades som Palestina är det land som enligt Bibeln Gud en gång genom löftet till Abraham lovade det judiska folket som dess hem, ett evigt löfte som skulle råda under generation efter generation. David Ben Gurion förstod den profetiska betydelsen av vad som hände 1948, då staten Israel tillkom, när han uttalade: ”Vårt nya land uppfyller Hesekiels  kapitel 37 och vi kan höra fotstegen av Messias”.  Denna referens till gammaltestamentliga texter visar hur djupt innehållet i dessa texter ligger hos det judiska folket. Denna dimension av profetisk uppfyllelse, både vad gäller själva landet Israel och dess huvudstad, borde uppmärksammas betydligt mer i konfliktdebatten än vad som idag är fallet. Utan den dimensionen kan inte konflikten bli begriplig.

Den svenska politiken har under senare år inneburit en alltmer negativ attityd till Israel. Senast har massmedia rapporterat att centerledaren Annie Lööf propagerar för att FN bör erkänna en ny palestinsk stat inkluderande Västbanken och Gaza. Skulle en sådan stat erkännas måste Israel försäkra sig om nationell säkerhet då de två terrororganisationerna, Hamas och Fatah, med stor sannolikhet kommer att bli dominerande i den nya staten. Sedan Gazakriget avslutades i januari 2009  har terrorister i Gaza avfyrat 1571 raketer mot Israel! Under 2011 avsköts ca 80 Gradraketer som innehåller betydligt mer sprängämne än de tidigare Kassamraketerna.  Antag att ett grannland till Sverige avskjutit samma antal raketer mot Småland samtidigt som man hotat att utplåna området från jordens yta och mörda alla smålänningar. Vad skulle vi göra?  Det som är ett definitivt hypotetiskt hot mot Småland är en verklighet för Israel. Skulle någon svensk politiker vilja förhandla med en motpart med sådana klart uttalade destruktiva avsikter?

Om Annie Lööf och centerpartiet nu går in för en palestinsk stat bör man komma ihåg att denna nya stat saknar historisk bakgrund och att befolkningen icke har historisk hemortsrätt på området. Den nya staten kommer juridiskt sett att ligga på annan stats territorium enligt NF deklarationen från 1922. Den tilltänkta statsledningen har klart uttalat att det framtida syftet är att driva ut judarna, om än stegvis, från hela Palestina (Israel) och detta syfte accentueras av de terrororganisationer som är aktiva i regionen. Någon fred i regionen är inte ett framtidsperspektiv. Istället hotar nya konflikter och oändligt mänskligt lidande. Är detta vad centerpartiet eftersträvar?

John-Gunnar Forsberg, professor em

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2012-01-22

Dåvarande premiärminister Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler. Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som Führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager. Men för ögonblicket var det enklast att välja att inte se. Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval. Tiden för handling är nu. För ingen vet när den morgondag inträder då allt är försent.

Teheran år 2011. FN:s atom-energiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran i dag står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära. Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan (Washington Post Foreign Service 28 oktober 2005). Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera. Större delen av världen, Sverige inkluderat, har alltför länge intagit alltför mycket av den attityd som Neville Chamberlain en gång gjorde.

Det visade sig ödesdigert då.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att landet tar det sista steget till kärnvapenmakt. Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Martin Luther King förkunnade några dagar före sin död att skulden inte ligger så mycket i onda människors onda handlingar, utan i den upprörande tystnaden och likgiltigheten hos de goda. Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Annelie Enochson, riksdags-ledamot (KD)

John-Gunnar Forsberg, professor emeritus Lunds universitet

Tuve Skånberg, riksdags-ledamot (KD)

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11

Marknadsekonomi och kapitalism fanns i lite olika modeller; en mer mindre-stat modell av amerikansk tappning med låga skatter och begränsad statlig sektor, och en mer blandekonomisk modell av nordisk tappning, eller social marknadsekonomi, som tyskarna utvecklade efter Andra världskriget.

Även socialism fanns i olika varianter, dels en strikt statssocialistisk modell enligt Sovjetunionens mönster, dels mer arbetarstyrda modeller som till exempel Jugoslavien försökte utveckla.

Trots den omfattande kritiken mot socialismen för att vara ekonomisk ineffektiv och för bristen på demokrati, fanns det ändå ett omfattande stöd i västvärlden och i Sverige för vänsterpolitiken.

I början av 1990-talet kollapsade det socialistiska systemet. Sovjet­unionen klarade inte konkurrensen med USA, och kunde inte mäta sig med USA. Det visade sig efterhand att man hade kommit på efterkälken både ekonomiskt och tekniskt.

Och det fanns konkreta exempel i världen som bevisade marknadsekonomins överlägsenhet. Det var bara att jämföra Västtysklands utveckling med marknadsekonomi och Östtysklands utveckling med statssocialism. Ännu i dag kan man i Berlin se vilka stadsdelar som hörde till Öst- respektive Västberlin. Ett annat flagrant exempel är Sydkorea och Nordkorea, där Sydkorea har utvecklat en blomstrande och snabbväxande ekonomi, medan Nordkorea har sjunkit allt längre ner i totalitär diktatur och fattigdom. Backar man tillbaka till 1950-talet var Nordkorea mer välmående än Sydkorea.

Så marknadsekonomin vann segern i denna globala kamp. Även om Kina fortfarande är en diktatur och socialistiskt, har man öppnat upp för mycket av marknads­ekonomins principer.

Erfarenheten har visat att ett system med fri företagsamhet är överlägset en statsstyrd och statskontrollerad ekonomi.
En viktig anledning är att det ger utrymme för människors egna initiativ och entreprenörskap.

Men marknadsekonomin behöver man slå vakt om. Den kan hotas på många olika sätt. Ett hot är korruption som gör att den fria konkurrensen inte fungerar. Ett annat är när de privata företagen blir så stora och mäktiga att de får monopol och för stor makt. Det finns en fara i marknadsekonomier att stora företag gynnas på bekostnad av små företag. Ett tredje hinder är brister i den globala handeln. Det har varit en skevhet i världshandeln så att de fattiga ländernas produkter ofta har varit belagda med tullar, medan de rika ländernas har fått säljas fritt över hela världen. Jordbrukssektorn är ett exempel på detta.

Därför behöver politiken stödja marknadsekonomin. Detta genom att både bemöta den kritik från vänstern som ständigt poppar upp, men också genom att ta tag i marknadsekonomins inre tendenser till att utvecklas i fel riktning. Marknaden behöver en tydlig etisk kompass för att fungera bra. Här kan kristna kyrkan bidra till att utveckla den etiska kompassen. Marknaden behöver en bra etik och ett socialt engagemang.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-22

Måndagen 4 juli kl 13-14.30 ombord på Elida i Visby hamn var en debatt , med mer än 50 personer i publiken, mellan Christer Sturmark, Humanisterna och Thomas Idergard, katolik och Fellow vid Timbro. Moderator var Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och riksdagsledamot (KD). Ämnet för debatten var relationen mellan kristen tro och samhällsengagemang & politik.

Debatten var en del av det officiella programmet för Almedalen och från debatten rapporterade Svenska Evangeliska Aliansen, liksom Claphaminstitutes ordförande Stefan Swärd, samt tidningen Världen idag.

Stöd av remissinstanser

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adop­tions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare.

Sedan riksdagsbeslutet 2002 har inte ett enda barn adopterats av homosexuella par. Trots det vill nu en motion till Kristdemokraternas riksting av Daniel Sturesson ompröva detta ställningstagande. Motiveringen är att forskningsläget nu skulle se helt annorlunda ut jämfört med hur det såg ut 2001, och flera av remissinstanserna skulle ha ändrat sin åsikt ­ifråga om internationella adoptioner.

Det är riktigt att somliga remiss­instanser har ändrat position; den socialdemokratiska regeringen bytte 2001 ut Louise Nordenskiöld som barnombudsman, för att få en barnombudsman med samma syn som regeringen på samkönade adoptioner.

Metodologisk brist

Däremot har inte forskningsläget ändrats sedan 2002. Orsaken är att det inte finns något att beforska i Sverige, eftersom inte en enda internationell adoption till homosexuella skett.

Även internationellt är forskningen mycket knapphändig. Danielsson hänvisar till den enda longitudinella studie som genomförts, Gartrell/Boss, The National Longitudinal Lesbian Family Study, 2010. I sammanfattningen dras slutsatsen att de undersökta barnen i lesbiska familjer är välanpassade och uppvisar större kompetens och färre beteendestörningar än barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar. Författarna drar till och med slutsatsen att barn mår bättre av att växa upp utan en far, eftersom det skulle finnas ett mindre mått av våld och fysisk korrigering i de lesbiska familjerna.

Studien, som kritiserats hårt för bristande metodologi, undersökte 78 barn till lesbiska mödrar. Mödrarna rekryterades genom annonser i homosexuellas tidskrifter, anmälde sig själva och utgjorde inget slumpmässigt urval. De rekryterades från San Francisco, Boston och Washington DC som inte speglar ett amerikanskt befolkningsgenomsnitt. De som anmälde sig var heller inget genomsnitt: 93 procent vita, 67 procent universitetsutbildade, 82 procent övre medelklass, med medianinkomst på 600000 kronor. Barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar rekryterades från andra etniska grupper och andra geografiska områden, som den amerikanska södern. En annan metodologisk brist är att studien bygger på de uppgifter som mödrarna själva lämnat om hur deras barn mår och presterar i skolan och uppför sig, utan att korsverifiera uppgifterna mot skolan, lärare, betyg och så vidare. Barnens uppgifter har heller inte korsverifierats. Studien finansierades av the Lesbian Health Fund of the Gay Lesbian Medical Association och andra organisationer som stöder homosexuellas intressen, och forskarna är själva inte opartiska; Nanette Gartrell är lesbisk och gift med den kända lesbiska aktivisten Dee Moshbacker.

Utelämnar perspektiv

Metodologiskt har därför studien samma brist och bias som om Tobaksbolaget finansierade en studie av tobakens hälsoeffekter, på rökare som själva anmälde sig och själva berättade hur de mådde, för forskare som själva var rökare, och där jämförelsegruppen av icke-rökare rekryterades i gruvfälten.

Studien utelämnar det utvecklingspsykologiska perspektivet, att barn generellt sett i unga år behöver både en mor och en far som identifikationsobjekt, och har dessutom ett mycket litet material. Även om metodbristerna inte funnits, så räcker det inte som underlag för några långtgående slutsatser. Även om studien hade varit större och metodologiskt korrekt genomförd hade den ändå inte kunnat stödja homosexuella pars rätt att adoptera barn, eftersom den inte alls behandlar adopterade barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar, utan barn som vuxit upp med sin biologiska mor.

Inga skäl till omprövning

San Francisco, Boston och Washington tillhör de områden i USA som är mest positiva till homosexuella. Ändå klagar nära hälften av de undersökta barnen till lesbiska mödrar över att de varit mobbade under sin uppväxt.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i all statistik större svårigheter med psykisk ohälsa, självmord, kriminalitet, skilsmässor, än barn som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, KD

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2011-05-31

Till att börja med måste det ju finnas ett problem innan det behöver lösas. Som amerikanarna säger, ”If it ain’t broken, don’t fix it”. Och här finns inget egentligt problem, redan i dag löser arbetsmarknadens parter behovet av flexibilitet för olika religionsutövare för enstaka religiösa högtider, som ramadan.

Under 2010 har vi 109 arbetsfria dagar enligt den svenska almanackan. Av dessa är 104 lördagar och söndagar, därutöver är fem dagar röda dagar som inte infaller en lördag eller söndag. Tre av dessa dagar – nyårsdagen, 1 maj och nationaldagen – är sekulära medan trettondag jul och långfredagen är kyrkliga helgdagar. De flesta stora kyrkliga helgdagar som juldagen, påskdagen, pingstdagen och midsommardagen infaller på helger.

Skulle man verkligen vilja göra de röda dagarna religionsneutrala skulle själva veckorytmen med arbetsvecka och helg brytas sönder. Som bekant firar muslimerna fredagen som sin gudstjänstdag med fredagsbön, medan judarna håller sabbat på lördagen och söndagen är den kristna gudstjänstdagen. Det faller på sin egen orimlighet att låta de 109 arbetsfria dagarna 2010, tillsammans med fem veckors lagstadgad semester, kunna disponeras av alla efter eget skön. Det går givetvis inte att bedriva skolundervisning eller driva en industri om de anställda har rätt att stanna hemma en tredjedel av året närhelst de önskar.

Att göra almanackan religionsneutral låter sig knappast göras. Världen är full av högtidsdagar. Förutom gudstjänstdagar på fredagar, lördagar eller söndagar finns en bra bit över 100 högtidsdagar runtom vår jord. Frågan är då vilka av dem som är viktigare än andra. Är det världsmiljödagen 5 juni, S:t Patricks Day 17 mars eller Martin Luther King Jr. Day 15 januari?

Tanken att införa en pott av individuella helgdagar, religionsneutrala helgdagskonton, låter liberalt och generöst, men är i själva verket inte mer liberalt än att kräva fri stavning eller befrielse från trafikregler som högertrafik.

Det är sant att våra helger och flera av våra röda dagar vuxit fram ur den kristna traditionen under mer än tusen år i vårt land. De är en del av vårt kristna kulturarv, som också återfinns i lagstiftning, personnamn, konst, litteratur och kultur av olika slag.

Vare sig vi tycker om det eller inte så finns det kristna kulturarvet där, och kan inte tänkas bort, lika lite som vi kan tänka bort bottenvåningen i ett flervåningshus. Det betyder inte att den kristna tron tvingas på någon som får namnet Christer eller Kristina som nyfödd, som är ledig på söndagen i stället för på fredagen, eller som är julledig i stället för att vara ledig vid judiska eller hinduiska högtider.

Ett och annat måste vara gemensamt, och därför beslutas på kollektiv nivå, efter de flestas önskan, ofta efter sed och tradition. Dit hör de röda dagarna.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-12-27

En grundläggande värdering handlar om inställning till alkohol, droger och missbruk. Även här ser vi politikens begränsningar. Via politiken kan vi driva informationskampanjer, höja skatter och öka insatserna för missbrukarvård. Men ytterst handlar det om folkliga värderingar och moral. Hur många som är missbrukare är inte statiskt. En avgörande faktor är hur accepterat det är att använda droger, överkonsumera alkohol m.m. Vem tar ansvar att påverka folkmoralen i dessa frågor? Folkmoral handlar också om sex. Och här har politiken nästan helt abdikerat. Kyrkorna får ju inte heller syssla med underlivsfrågor har en del fått för sig, så det medför att de enda moralfostrarna i sexfrågor är RFSU, Hollywood och RFSL. Hur ökar vi acceptansen i samhället för trohet som en livsstil och att vänta med sex? Och att sex inte bara är tillfällig njutning utan ett medel för att bygga upp en trogen och livslång relation. Politikerna har i varje fall ingenting att säga i ämnet, men sexualmoralen är avgörande för hur ett samhälle fungerar.

Detta var endast exempel på fyra grundläggande värdefrågor som är väldigt avgörande för hur ett samhälle fungerar, och där politiken spelar en mycket marginell roll. Ett parti som vill gå utanför de snäva politiska ramarna, och vill driva på i debatten i grundläggande värderings- och moralfrågor – tror jag kan öka intresset för både politiken och det egna partiet. Samtidigt behöver vi fler opinionsbildare och folkrörelser som kan vara drivande i frågor som handlar om normbildningen i samhället. Den kristna kyrkan, kristna ledare och goda kristna föredömen kan här fylla en mycket viktig roll. Långt utanför kyrkväggarna.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-10-25

Nedan följer en lista över vad förslaget kräver:

att “tvinga vårdgivaren att tillhandahålla den efterfrågade behandling som patienten har laglig rätt till (det vill säga abort) trots vårdgivarens eventuella samvetsbetänkligheter”.

att “tvinga vårdgivaren att, under alla omständigheter, delta indirekt vid utförandet av aborter och annan ifrågasatt medicinsk behandling oavsett vårdgivarens samvetsbetänkligheter”.

att tvinga vårdgivaren bevisa att “deras invändningar är grundade i deras samveten eller i religiös tro och att vägran att utföra behandlingen sker i god tro”.

att skapa “register för samvetsvägrare”.

att skapa “en effektiv instans för klagomål” mot personer som åberopar samvetsbetänkligheter.

I sjukvården möter patienter med bakgrund i olika kulturer, religioner och föreställningssätt vården när de är som mest utlämnade, avklädda och i behov av förståelse från någon som delar deras synsätt. Varför skulle det då just i vården inte finnas utrymme för pluralism?

Läkekonsten har sedan Hippokrates (460-377 f Kr) stått i livets tjänst. Hans läkared har ofta nedbantats till att:

1) inte skada patienten,

2) bota sjukdom,

3) lindra lidande.

Fortfarande finns det inom vården personal som anser att det mänskliga livet är heligt. Den svenska abortlagstiftningen har i sina förtexter hittills lämnat visst utrymme för verksamhetscheferna inom gynekologi och obstetrik att låta abortmotståndare utbilda sig och vara verksamma inom kvinno- och förlossningsvården.

Den rapport som nu läggs fram för omröstning i Europarådet innebär på väsentliga punkter en skärpning av skrivningen vilket inte bara skulle kunna leda till “yrkesförbud” för sådan sjukvårdspersonal, som anser att sjukvårdens uppgift är att värna om livet från dess början till dess slut. Registrering och påtryckningar som uttryckligen omnämns i texten skulle även kunna leda till regelrätt förföljelse av dessa personer.

Till vår stora sorg har det visat sig att ursprunget till denna text kommer från en svensk rådsrepresentant, socialdemokraten Carina Hägg, som 2008 motionerade om hårdare tag mot samvetsömma.

Texten associerar till tsarväldet eller kommunistdiktaturer med hemlig polis, åsiktsregistrering och förföljelse av politiskt oliktänkande och hör inte hemma i länder som bygger på demokrati, åsiktsfrihet och medborgerliga rättigheter.

Det bådar inte gott för svensk sjukvård om förslaget går igenom.

Anders Löfström, läkare, medicine doktor.

Bengt Malmgren, läkare.

Anna Aronsson, läkare.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i GT, Kvällsposten,  Expressen 2010-10-05, Dagen 2010-10-07

Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13