Men vi lever i världen, och Jesus har sänt oss till världen. Vi är kallade att vara ljus och salt i det samhälle vi lever. Vi är uppmanade som kristna att be för vår överhet, för vår regering, riksdag, kommunernas och landstingens ledning och även andra makthavare som näringsliv, organisationer och media.
Det är viktigt att vi kristna också aktivt utövar vår rösträtt.Vi kristna är engagerade i vårt samhälle och bidrar genom vårt arbete på olika sätt till samhällets uppbyggnad. Därför är det viktigt att det också finns kristna politiker, och att vi aktivt stöttar och ber för dem.

Kristna kyrkan kan aldrig strikt sammankopplas med ett politiskt parti. Partier är en avgörande del av vårt demokratiska och politiska samhällssystem, men är i sitt väsen något annat än församlingen. Därför kan det inte i strikt mening finnas kristna partier. Kristendomen kan inte omformuleras till ett partipolitiskt program. Däremot är det värdefullt att kristna engagerar sig i partier, och självklart är det värdefullt att partier låter kristna finnas med på ledande poster, och låter tankegods både från Bibeln och kristna historien påverka inriktningen. Det är en bra motkraft mot den etiska relativisering, materialism och individualism som präglar vår kultur.

Jag har bjudit in samtliga sju riksdagspartiers ledare till min församling, men det är bara en som har tackat ja, nämligen Göran Hägglund från kristdemokraterna. Statsministern har inte svarat på min inbjudan. Det tycks vara så att intresset för oss kristna, och för kyrkorna, är mycket varierande bland de politiska partierna. Som kyrka behöver vi ha en viss distans till partierna; alla sorts människor ska rymmas i församlingen, oavsett hur vi röstar. Jag tycker dock att vi ska fästa uppmärksamhet på hur partierna vill lyssna på oss kristna, och i vilken utsträckning man lyfter fram aktiva kristna på ledande poster i partiet. Det påverkar mitt röstande.

Jag tycker att det var dåligt omdöme att Sveriges Kristna Råds ordförande Karin Wiborn, generalsekreterare Sven-Bernhard Fast några få veckor före valet skrev en artikel på DN debatt tillsammans med broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud. Wiborn och Fast representerar i sina uppdrag de samlade kyrkorna i Sverige.
De skriver ihop med en företrädare för en socialdemokratisk sidoorganisation några få veckor före valet. Det blir för mycket sammanblandning av kyrka och partipolitik enligt min mening. Vad säger SKR:s styrelse om detta?

Stefan Swärd, pastor i Elimskyrkan, Stockholm och ordförande för Claphainstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-08-04

Stefans Swärds Blogg “Allt mellan himmel och jord”
Nu är det sen torsdagkväll i Visby, och en ny dag på Almedalsveckan går mot sitt slut. Det blev en intensiv och spännande debatt som vi ordnade med Humanisterna under torsdag sen eftermiddag. Det kom en hel del folk (en bra bit över genomsnittet för Almedalsseminarier) och Tuve Skånberg och Stefan Gustavsson var på ena laget, och Christer Sturmark och Sara Larsson var på “andra laget”. En tät och intensiv debatt mellan kunniga personer, som ändå var vänlig i tonen. Och massor av publikfrågor. Min bedömning var att en majoritet av publiken hade inte någon kristen bakgrund eller tillhörighet. Gustavsson och Skånberg försvarade kristna tron på ett bra sätt mot den omfattande kritiken från Humanisterna. En kul grej i Almedalen är också att en massa intressanta människor kan dyka upp i en tillställning av detta slag, på andra raden satt t.ex. rektorn för Lunds universitet, skådespelaren Rasmus Troedsson fanns med, liksom skatteutskottets Lennart Sacrédeus, efteråt pratade jag med den ledande socialdemokraten Stefan Edman, tidigare statsminister Göran Perssons miljörådgivare, som tyckte att det var ett mycket intressant arrangemang. Både tidningen Dagen och Världen Idag var där.

De närvarande fick höra när Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg berättade om sin kristna tro, och svarade på den omfattande kritiken mot kristna tron. Min uppgift var att vara moderator, vilket inte var helt lätt, debatten var ytterst engagerad, och publiken var ytterst engagerad, och många ville ställa frågor och hålla inlägg.

Men det var nödvändigt, vi som är kristna ledare och företräder kristna organisationer, det är ju i dessa miljöer vi ska vara och berätta om vår tro. För mig är det en högre prioritet än alla våra internkristna konferenser.

Tidningen Dagen ordnade ett seminarium under torsdag förmiddag som jag hade möjlighet att besöka, och det var också en mycket intressant debatt om hur kristna röstar. Statsvetaren Magnus Hagevi stod för fakta, och han är ju mycket kunnig på området. Niklas Piensoho gjorde en bra insats. En mycket intressant medverkande var Tomas Idergard, tidigare ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, som är ganska nyfrälst och nykonverterad katolik, men han var mycket tydlig i sin kristna tro på ett sätt som ingen nyanserad och lagom utslätad frikyrkoledare skulle vara. I jämförelse med Idergard känner jag mig som pastor Jansson, skärpning Stefan Swärd, var inte för utslätad, försiktig och nyanserad.

Svenska Evangeliska Alliansen fredag 9 jul 2010

Viktig debatt i Almedalen

Almedalsveckan har utvecklats till en institution för samhällsdebatt. Ursprunget är ett improviserat möte den 25 juli 1968 då Olof Palme talade från ett lastbilsflak i Almedalen. I år består Almedalsveckan av 1396 (!) registrerade evenemang, som bevakas av omkring 400 journalister och som besöks av sammanlagt tusentals deltagare och åhörare. Almedalsveckan är den självklart största mötesplatsen i Sverige för seminarier och debatt kring aktuella samhällsfrågor. Därför var också SEA där igår.. I den gemensamma debatten ska det bara finnas vad Sturmark karakteriserar som ”rationella” argument – vilket innebär argument som utgår från Humanismen!

Vår debatt på temat ”Gud i politiken – bra eller dåligt” samlade 70 personer; efter Almedals mått mätt riktigt stor publik! De som kom fick vara med om en livlig och intensiv debatt mellan Christer Sturmark och Sara Larsson från Förbundet Humanisterna å ena sidan och Tuve Skånberg från Claphaminstitutet och undertecknad från SEA å den andra sidan.

En viktig fråga som debatterades – och där samtalet fortsatte efter det att debatten formellt avslutats – gällde frågan om religionsfrihet. Christer Sturmark har i olika sammanhang drivit tesen att religiösa argument inte har någon plats i den politiska debatten (se t ex intervjun med Bengt Westerberg i tidningen Humanisten

Problemet med detta synsätt är att Sturmark definierar de demokratiska spelreglerna utifrån sin egen livsåskådning och menar att alla – oavsett egen livsåskådning – ska underordna sig de spelreglerna. Men det är ett odemokratiskt synsätt. Demokrati betyder en person en röst; och det är personen själv som bestämmer vad rösten ska uttrycka. För den som är övertygad om att Gud finns är det rationellt att uttrycka uppfattningar som ytterst går tillbaka till tron på Gud. För den som menar att det finns goda skäl att se Bibeln som en uppenbarelse är det rationellt att uttrycka uppfattningar som bygger på den uppenbarelsen. Och man är i sin fulla rätt att formulera det i den politiska debatten, oavsett hur många som håller med eller säger emot.

Pragmatiskt, i ett sekulärt land som Sverige, kan kristna utgå från den gemensamma verkligheten som alla delar. Vi är inte begränsade till att argumentera utifrån Bibeln (den särskilda uppenbarelsen), eftersom Bibelns undervisning i många frågor är förståelig utifrån verkligheten själv (den allmänna uppenbarelsen). Men vi ska inte vara förhindrade av systemet att också ta vårt avstamp i tron på Gud eller tron på Bibeln.

I en demokrati är det majoriteten som avgör och i ett sekulärt land som Sverige kommer många av Sturmarks uppfattningar att få majoritet. Men de andra rösterna och de argumentationslinjer som idag är i minoritet har en självklar rätt till full delaktighet i den politiska debatten. Annars blir demokratin ett sken, som i DDR: Deutsche Demokratische Republik. Det kallades demokrati, men spelreglerna var satta utifrån en bestämd livsåskådning och ett bestämt politiskt perspektiv.

Sverige ska inte gå från ett land med en statsreligion (kristendom) till en ny statsreligion (sekulär humanism), utan vi måste idag bejaka att vi är ett pluralistiskt land. Där ska alla röster ha rätten att höras. Det fick vi ett bra samtal om i Almedalen.

STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen

Världen idag  2010-07-09 10:11

Gud tog plats i Almedalen

Är det bra eller dåligt med Gud i politiken? Kring den frågan samlades humanister och kristna i Almedalen under torsdagen.
Ett relativt lugnt samtal trappades upp till en engagerad debatt.  

- Det mesta under Almedalsveckan handlar om materiella saker, men nu ska vi dyka djupare och prata om Gud, inledde moderatorn Stefan Swärd och bad paneldeltagarna berätta hur de kommit fram till sin övertygelse om Guds existens eller icke existens.
Den tidigare ateisten Tuve Skånberg berättade hur han som 20-åring fick ett Nya Testamente under sin tid i lumpen.
- Med stor tveksamhet läste jag och tänkte att jag möjligen missat något i livet. Jag började be, vilket är lite udda för en ateist, berättade Skånberg, som nu är direktör för tankesmedjan Claphaminstitutet.  …

Läs hela artikel i Världen idag

Dagen 2010-07-21

Påhoppad rektor känner sig inte diskriminerad

För två år sedan ifrågasatte forskare pingstvännen Per Erikssons utnämning till rektor vid Lunds universitet – i dag tackar han sina belackare: Vi har de bästa relationer.

Lunds rektor Per Eriksson förstår att hans namn kan komma upp som slagträ i debatten mellan kristna och humanister. Men tro inte att han känner sig diskriminerad. – Tvärtom. Jag tycker att debatten som kom ut av det blev väldigt bra, säger han nu.

För snart två år sedan utnämndes Per Eriksson till ny rektor vid Lunds universitet. Omedelbart kom kritik och forskare ifrågasatte valet eftersom han har pingstbakgrund.

Händelsen väckte en livlig debatt om acceptansen för en personlig tro i dagens samhälle. Senast kom fallet upp i avslutningen av samtalet på Almedalen mellan de kristna organisationerna Claphaminstituet och Svenska evangeliska alliansen och Humanisterna.

En fråga från publiken – omedveten om att Per Eriksson själv satt längst fram i lokalen – tog upp exemplet. Att det är uttalanden från Christer Sturmark och andra om att ju högre bildningsgrad desto färre tror på Gud som skapar det samhällsklimatet.

Sturmark gick för övrigt själv, tillsammans med Almedalsdebattens moderator Stefan Swärd, ut och tog avstånd från ifrågasättandet.

Christer Sturmark förklarade att han hade undersökningar som gav stöd åt påståendet, men att det inte kan ses som ett skäl att diskriminera någon för sin tros skull.

Claphaminstitutets Tuve Skånberg menar ändå att händelsen signalerar något allvarligt:

- Vi är på väg in i gränstrakterna att kristna diskrimineras på grund av sin tro. Exemplet från Lund tangerar detta. Bara att frågan kunde ställas av sex disputerade forskare är mycket oroväckande, säger han.  . . .

Läs hela artikeln i Dagen .

Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28

von Harnack var en liberal teolog som menade att kärnan i Jesu förkunnelse kunde sammanfattas i följande grundläggande sanningar, nämligen att Gud var allas Fader, att alla människor var syskon, att den mänskliga själen var oändligt värdefull, att kärleksbudet var det högsta budet, och att Guds rike skulle komma.

Den som jämför denna bild av Jesu lära med det som presenteras i Nya testamentet, ser direkt att denna bild är en ytterst selektiv och vinklad presentation av Jesu verkliga lära, liksom apostlarnas. Stephen Neill (The Interpretation of the New Testament 1861-1961, Oxford Univ. press 1966, s. 135) ställer den träffande frågan: “Om detta verkligen var allt som Jesus sade och gjorde, varför skulle någon alls ha velat korsfästa honom?” (“If this was all that Jesus ever said and did, why should anyone ever have wished to crucify him?”).

Nej, trots hans storhet och betydelse för sin tid, hade von Harnack tagit fel på det väsentliga. Kristendomens verkliga väsen ligger inte i sådana allmängiltiga ståndpunkter, som von Harnack tar upp, utan i Jesus själv och hans gärning. Det är halva sanningar som dessa, propagerade under lång tid, som har format det moderna tänkesättet och attityden till den kristna tron. Representanter från tv och press förmedlar dagligen sin ”vederhäftiga” mening om att alla religioner är samma sak; det finns bara en Gud (om han/hon/den nu finns), och att det inte spelar någon roll om man tillhör denna religion eller någon annan. Det är bara en smaksak. Alla stigar leder upp till Fujibergets topp.

Om man gör anspråk på saklighet, får man konstatera att skillnaderna mellan den kristna tron och de andra religionerna är fundamentala och oöverbryggbara. Det som utgör kärnan i kristendomens väsen är påfallande frånvarande hos de andra religionerna.

Nya testamentet talar om en Allsmäktig Gud, universums Skapare, som föreskrivit hur människan skall leva. Denne Gud kommer att hålla räkenskap med alla sina skapelser på den yttersta Dagen. På grund av människans synd och uppror mot Gud och hennes oförmåga att själv ta sig ur sin situation och återskapa sin brutna relation till Gud, åstadkom Gud frälsningen för människan genom att offra sin egen Son. På korset tog Jesus världens synder på sig själv, för att de som vänder sig till Honom i sinnesändring och tro, får ta emot Guds förlåtelse och eviga liv och Guds kraft att fortsättningsvis leva ett liv som behagar Gud.

Sålunda är Nya testamentets lära helt olik hinduismens, buddhismens och islams. Hinduismens ‘frälsning’ som består i ‘frigörelsen’ (moksa) från de återkommande reinkarnationerna, då man nått Brahman, uppnås på tre vägar: (1) ‘pliktens väg’ (karma-marga), (2) ‘kunskapens väg’ (jana-marga), och (3) ‘hängivelsens väg’ (bakti-marga). Liknande är Buddhismens ‘frälsning’, vilken innebär frigörelse från den negativa bördan (karman = ‘handling’), som ständigt ackumuleras, för att man skall uppnå Nirvana. Detta görs genom att följa den åttafaldiga vägen: att se, tänka, tala, handla, leva, försöka, ge akt, och meditera rätt. Vad gäller islam, deklarerar visserligen Qur’an att Allah är barmhärtig, men bara mot de troende (dvs. muslimer), alla andra skall förgöras, se t.ex. The Qur’an, Arabic Text with New Translation by Muhammad Zafrulla Khan, New York 1997, Part 11, kap. 9, sekt. 123: “O ni som tror, fortsätt med er kamp mot de otrogna som gränsar till er, och låt dem finna att ni är obevekliga; och vet att Allah är med dem som uppmärksammar sin plikt mot honom”. Här uppmanas de ‘troende’ att hänsynslöst kämpa mot de ‘otroende’; Part 22, kap. 17, sekt. 18: “Säkert kommer Allah att döma mellan dem som tror (dvs. muslimerna) och judar, sabianer, kristna, magerna, och avgudadyrkare på domens dag”. Här grupperas judar och kristna tillsammans med avgudadyrkare.

I motsats till sådana läror, talar Nya testamentet om en Gud som älskar alla människor oavsett ras eller färg och som själv företar ett kostsamt offer i syfte att rädda människan: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare … vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död” (Romarbrevet 5:8-10).

Chrys C. Caragounis, Professor em. Lunds universitet

Carl Johan Ljungberg, Fil. dr. statvetenskap

Tuve Skånberg, Teol.dr., direktor Claphaminstitutet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-07

Carl Johan Ljungberg skriver i Världen idag 2010-04-26 :

 Medvind för kristen opinion

Att driva kristna frågor är i dag lättare än för några år sedan.
I allt flera svenska opinionsfora förs religiösa synpunkter fram. Tack vare internet mister opinionens dörrvakter sin makt. Seriösa försök att nå ut med livsåskådningsfrågor görs. Men det gäller att inse hur svenska debattarenor kan användas.   . . .
Läs hela artikeln här.

Mikael Kindbom, ordförande i Kristna Publicistförbundet, skriver i sitt referat på KP:s hemsida:

Så ska kristna vinna opinionen

Tidningen Dagen, tankesmedjan Claphaminstitutet och Kristna Publicistförbundet inbjuder till seminariet

Opinionsbildning i ett postsekulärt samhälle

fredagen 23 april kl 15-20 och lördagen 24 april kl 9-13

Seminariet äger rum i Dagens lokaler på Telefonplan söder om Stockholm. Tillfälle till frågor & diskussion efter inläggen. Deltagaravgift 300 kr, smörgåsfika fredag och lördag ingår. Mejla din anmälan till tuve.skanberg@labarum.se före 20 april.

Förslag till övernattning: Hotel Attaché som ligger på gångavstånd från Dagens lokaler. Enkelrum 695 kr och dubbelrum 895 kr inkl. frukost. Uppge kod Dagen vid bokning via webben, www.hotelattache.se eller telefon 08-18 11 85. Samma pris gäller om man vill stanna även natten till söndag.

Moderator: Carin Stenström, journalist

Medverkande:

Anders Lindberg, VD JKL Group, rådgivare inom strategisk kommunikation :

Opinionsbildningens framgångsfaktorer och fallgropar – några aktuella reflektioner från konsultvärlden.

Maria Rankka, VD tankesmedjan Timbro:

Om opinionsbildning, Timbro, och om tankesmedjor i allmänhet

Lasse Johansson, lärare på Örebro Missionsskola, redaktör NOD:

Andlighet och sekularisering i Sverige idag och kyrkans inre sekularisering – en bakgrund

Elisabeth Sandlund, chefredaktör och ledarskribent på Dagen:
Hur syns påkristningen i samhälle och media?

Dick Erixon, författare, ledarskribent, skriver en av Sveriges första och mest inflytelserika bloggar:

Opinionsbildning och bloggen ”Dick Erixon – I hjärtat rebell”

Stefan Swärd: Fil dr statvetenskap, avgående ordförande EFK:s styrelse:

Opinionsbildning och bloggen ”Stefan Swärd – Allt mellan himmel och jord”

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot:

Vilka möjligheter har debattartiklar att påverka opinionen? Reflektioner från Claphaminstitutets verksamhet.

Välkommen!

Dagen, Claphaminstitutet och Kristna Publicistförbundet

För att ta reda på det har forskare frågat en stor mängd krisdrabbade personer om religionen har hjälpt dem att hantera sina kriser. Svaren visar att de flesta av de tillfrågade hade fått hjälp av religionen. Av tillfrågade patienter inför en hjärtoperation svarade 73 procent att de bad inför sin operation och fick stöd av det.  Av äldre kvinnor (65+) upplevde ca 90 procent att de fick hjälp av religionen vid olika medicinska åkommor. Liknande resultat erhöll man från patienter med cancer och andra kroniska sjukdomar. Professor Kenneth I. Pargament har sammanfattat en stor mängd sådana forskningsresultat i sin bok ”The Psychology of Religion and Coping” (1997).

Visserligen är forskningen gjord i USA där folket generellt sett är mer religiöst än i Sverige, men man bör fördenskull inte underskatta svenskens religiösa behov.

Runt om i Sverige finns i dag ett stort antal krisgrupper.  Dessa hjälper individer vid katastrofer av olika slag. För patienter i vården finns läkare och kuratorer som stöd vid hälsokriser.  Men ingen av dessa grupper eller personer använder sig av religionen vid krisarbete. Kyrkan ställer upp ibland, men oftast för att erbjuda ett kyrkorum där man kan tända ljus eller ha en privat andakt.

Varför är det så?

Rent historiskt har det varit en skiljelinje mellan medicin och religion, och mellan psykologi och religion. Inom medicinen har man sedan länge använt sig av ett naturvetenskapligt paradigm där vetenskapliga fakta är av central betydelse. Inom ett sådant paradigm finns inte plats för religionen. Inom psykologi kan man se en liknande trend. Redan i början av förra seklet avfärdade Freud religionen. Han såg den endast som en krycka för den svaga människan.  Som en konsekvens av det har psykologi och religion sedan dess gått skilda vägar.  Coping (krishantering) har blivit ett begrepp som har utvecklats inom den psykodynamiska skolbildningen, alltså skild från religionen.  En annan faktor som har reducerat religionens roll i krishanteringen är sekulariseringen av samhället. Den har säkerligen bidragit till att många människor har fjärmat sig från religionen. 

Men tiderna har förändrats. Under de senaste decennierna har forskare världen över börjat bygga broar mellan de olika disciplinerna – medicin och religion, psykologi och religion. Ett sådant brobygge gagnar alla tre discipliner, och gagnar säkerligen också den krisdrabbade människan. Med tanke på det vore det på tiden att även Sverige ansluter sig till ett sådant brobygge.

Maare Tamm, Fil.dr. i psykologi

Bengt Malmgren, läkare, specialist i psykiatri

Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. i statsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2010-04-22, VF 2010-04-27, Kyrka och Folk 2010-04-29, Sändaren nr 10 2010

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07

Skolminister Jan Björklund och statsminister Fredrik Reinfeldt har rätt när det säger det självklara att Kristendomen har betytt mycket för västerlandet, att det är en del av vår historia som självklart förtjänar en framskjuten plats i skolundervisningen, det är inget att diskutera. Det betyder inte att det inte skall finnas någon undervisning om andra religioner.

Men Christer Sturmark gillar inte att höra sådant. Han och hans medförfattare ger uttryck för sin tunna osakliga analys av kristendomen och västerlandets historia: Kristendomen har absolut inte betytt något mera väsentligt i vår historia annat än att förse oss med vissa traditioner och seder. När det gäller sådana saker som etik och vetenskap är det en myt att kristendomen haft någon som helst betydelse, skriver man. Detta är rent trams. Det är Sturmark et. al. som ägnar sig åt mytbildning.

Samtidigt är denna historierevisionism förståelig, därför att om man vill rycka upp kristendomen med rötterna ur vårt samhälle, blir det också viktigt att äga den historiska berättelsen. Men det går inte att radera ut kristendomen som en integrerad faktor i den västerländska kulturen med inflytande på en rad områden som vetenskap, kultur, etik etc. Självklart behövs mer omfattande kunskaper om kristendomen än om exempelvis hinduismen som bakgrund till att förstå detta.

Ett grundläggande begrepp i kristendomen är synden, vilket innebär en insikt om att människan är fallen och felbar, vilket är grunden till all självkritik. Man kan inte underskatta den betydelse detta har haft för vetenskapens framväxt i västerlandet, vilket ju hänger samman med att man får ifrågasätta, vilket underlättat omprövning och att ta in ny kunskap. Likaså kan man inte underskatta vad kristendomens syn på människan som skapad till Guds avbild, kärleksbudskapet och barmhärtighetstanken betytt för synen på demokrati och alla människors lika värde.

Att konstatera sådana saker betyder inte att man ger kristendomen en global exklusivitet, det innebär inte att det positiva som andra religioner och kulturer har bidragit med i utvecklingen av den västerländska kulturen nedvärderas. Och visst, det finns mycket mörker i kristendomens historia också, men det finns det också i andra religioner och åskådningar som ändå kan tillerkännas ett positivt inflytande. Ingenting i det mänskliga samhället är antingen svart eller vitt.

Det är upp till var och en vad man tycker om kristendomens inflytande över Sverige, men det är ett faktum att kristendomen spelat en avgörande och positiv roll i skapandet av den svenska kulturen och det svenska välfärdssystemet, som det vore oklokt och farligt att försöka manipulera bort. Historiebeskrivning som propaganda är vanligt i diktatoriska regimer -Sturmark och humanisternas hållning är exempelvis slående lik sovjetdiktaturens. Det innebär att man låter selektiva fakta underordna sig den överliggande ideologi man vill propagera för. Detta är en frestelse för alla; att även kristna rörelser kan falla för detta skall i ärlighetens namn sägas. Skolans uppgift är att utan att manipulera fakta fostra till saklighet och att ta till sig fakta, även sådana som inte omedelbart överensstämmer med den egna världsbilden.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet, adj. professor kyrkohistoria, Fuller

Bengt Malmgren, läkare

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap, Linköping

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2010-03-05

En grundtanke i boken är att Nya testamentet inte presenterar den historiske Jesus utan en Jesus Kristus som är en produkt av olika Jesusrörelser efter ögonvittnenas tid. Nya testamentet presenterar enligt Gardell en förvanskning av Jesus och hans budskap genom omtolkningar och tillägg utifrån en senare tids människotankar och upplevelser. Därför menar han att den historiske Jesus är svår att återfinna i Nya testamentet, vi kan bara skymta honom.

Tanken att man kan och bör skilja mellan den historiske Jesus och apostlarnas Jesus är gammal. Den fick stor spridning bland liberala teologer under 1800-talet. Man utgick ifrån att evangeliernas Jesus var en oerhörd förvanskning av Jesus sådan han verkligen var, och sedan kom man föga överraskande fram till det man utgick ifrån.

Gardell medger att hans Jesusbild är ”mina föreställningars Jesus Kristus”, ”en spekulation”, ”vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara”. Men ofta glömmer han bort att han spekulerar och bygger på bibelkritikers gissningar, antaganden och spekulationer. Här några exempel på spekulationer som presenteras som vetande: att evangelierna inte är ögonvittnesskildringar, att Jesus inte påstod sig vara Gud, att evangelisterna omtolkat Jesusord och hittat på mirakler, att Jesus lärt att han skulle skapa ett jordiskt fredsrike (gudsrike) och därför tagit miste när det gäller Guds rike.

Ögonvittnen

Om det inte finns några ögonvittnen till en händelse lämnas fältet fritt för olika spekulationer. Men när det gäller Jesus och vad han sagt och gjort finns det i Nya testamentet en rad vittnesmål, både från personer som dagligen umgicks med Jesus och sådana som bara vid vissa tillfällen kom i kontakt med honom, bl.a. myndighetspersoner. Det finns all anledning att ta reda på vad dessa vittnen har att säga om Jesus, oberoende av om vi är skeptiska till deras vittnesmål eller inte. Gör vi inte så i andra sammanhang? Om det inkommer rapporter om att det finns ögonvittnen till en viss händelse, vilken som helst, är normalt alla som är intresserade av vad som faktiskt hänt angelägna om att ta reda på vad de påstådda ögonvittnena har att säga. Så borde också vara fallet när det gäller händelserna kring Jesus och vad han sagt och gjort.

Enligt Nya testamentet fanns en stor skara ögonvittnen till Jesushändelserna. Han verkade inte i hemlighet utan framträdde öppet. Jesu svar när översteprästen förhörde honom om hans lärjungar och hans lära är belysande: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt” (Joh. 18:20-21). När Paulus många år senare försökte få kung Herodes Agrippa II att ta till sig sanningen om Jesus, sa han: ”Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok” (Apg. 26:26).

Förutom dessa vittnen hade Jesus utvalt tolv särskilda ögonvittnen som skulle registrera vad som hände. Nya testamentets evangelister har sammanställt både vad de själva sett och hört och vad andra som var ögonvittnen till vad som hände sett och hört. Apostlarna vandrade tillsammans med Jesus dagligen i inte mindre än tre år. Evangelisterna Matteus och Johannes, som tillhörde de tolv, var med och såg och hörde själva vad Jesus sa och gjorde. Markus har sammanställt vad Petrus sett och hört. Läkaren Lukas berättar i inledningen till sitt evangelium att han gjort noggranna efterforskningar för att Teofilus ”ska veta hur tillförlitlig den undervisning är” som han fått del av. Lukas sammanställning av Jesu ord och liv grundar sig på ”vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare har meddelat oss” (Luk. 1:2). Aposteln Johannes, som på sin ålders höst (ca 90 e.Kr.) kompletterar Matteus, Markus och Lukas redogörelser från 50- och 60-talet, sammanfattar: ”Det vi har hört, det vi har sett  med egna ögon, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta talar vi” (1 Joh. 1:1).

När apostlarna förkunnade vad de sett och hört levde de flesta ögonvittnena fortfarande och kunde bekräfta att de inte ljög. Så här predikade Petrus femtio dagar efter Jesu kroppsliga uppståndelse: ”Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden… Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det” (Apg. 2:22-32).

Modern vetenskap har en naturalistisk syn på tillvaron och utesluter därför Gud som en verklig faktor i historien. Men om nu ögonvittnena har sett det de säger sig ha sett och hört det de säger sig ha hört? Om det inte bara är fråga om några enstaka vittnesmål utan en stor mängd som alla är samstämmiga? Om t.o.m. Jesu fiender vid några tillfällen tvingas konstatera att det inte går att förneka vad så många såg hända, vad gör vi då? Kan vi på förhand avvisa en hel rad ögonvittnen som lögnare utan att ha andra vittnesmål som visar att de ljuger?

Gardell har inget stöd i några historiska källor för sitt avvisande av apostlarnas vittnesmål om Jesus. Hans enda stöd är den liberala bibelkritikens spekulationer och antaganden, framförda mycket långt efter Jesushändelserna, de flesta på 1800-talet efter Kristus. Det är anmärkningsvärt att Gardell som varken sett eller hört vad som hände ändå menar sig veta bättre än ögonvittnena! Detta fastän han medger att han och de ”forskare” han stöder sig på ”utan undantag måste gissa och göra antaganden för att kunna bygga upp något som ens liknar en helhetsbild av Jesus” (s. 16).

Genom att utgå från spekulationer om att evangeliernas författare inte är Matteus, Markus, Lukas och Johannes utan i stället okända författare från en senare tid får Gardell fritt spelrum för sin presentation av en helt annan Jesus än apostlarnas. Därmed förkastar han Bibelns presentation av kristendomen och den kristna kyrkans apostoliska trosbekännelse till Jesus Kristus. Den historiske Jesus var en helt annan än kristendomens Jesus Kristus, betonar han om och om igen. Jesus tog ofta miste, var inte syndfri, inte Guds Son, inte ett med Fadern, inte försoningsoffret för alla människors synder etc. Han var bara ”en av alla de profeter som stigit upp till ytan en kort sekund och felaktigt utropat Herrens dag” (s. 16).

Gardell medger: ”Jag vet att också den Jesus som jag skriver om är en spekulation, en skugg-gestalt.” Apostlarnas Jesus däremot, den som Nya testamentet presenterar, är till skillnad från Gardells Jesus ingen ”skugg-gestalt”. Apostlarna har dagligen vandrat tillsammans med honom i mer än tre år. Jesus sa: ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh. 10:37-38).

Apostlarna och den stora hopen av andra vittnen som verkligen hört och sett vad Jesus sa och gjorde avvisas av Gardell. Varför intar han en sådan ståndpunkt i strid med de källor som finns? Och varför förkastar han evangeliets kärna: Guds frikännande dom tack vare Jesu ställföreträdande gottgörelse för alla syndare? ”Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon” (s. 342). ”Faktum är att jag betvivlar att Jesus dog för våra synder… Den tolkningen gör Gud till en obehaglig, jag skulle vilja säga otillbörlig kombination av lagstiftare, domare och bödel, och den gör människan till något orent, smutsigt och syndfullt” (s. 340). Förmodligen känner sig Gardell kränkt av tanken att han och vi alla är syndare. Han vill ha en Jesus som godkänner det Gud i sin lag kallar för orent och synd. Någon dom som innebär en gallring kan han inte tänka sig. En sådan tanke innebär ”att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler” (s. 146).

Gardell har lagt ner mycket möda på att hitta en annan Gud än profeternas Gud och en annan Jesus än apostlarnas Jesus. Han medger att han ställts inför stora svårigheter när det gäller att finna en Jesus som han kan tro på. Den Jesus han propagerar för är ”vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara”, ”mina föreställningars Jesus”.

Seth Erlandsson, TD, docent Gamla Testamentets exegetik, Uppsala

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicered i Newsmill 2010-03-02