Vi är många som fascineras över den storslagna och sinnrika naturen. Vetenskapsmännen själva visar ofta både stor upprymdhet och stor ödmjukhet inför hur skapelsen fungerar. Med förundran konstaterar vi att i den moderna fysiken möts det lilla, partikelfysiken, och det stora, kosmologin, inom samma forskningsområde.

När 2006 års nobelpristagare i fysik, professor George Smoot, för första gången såg den efterlängtade bilden av Big Bang, så långt tillbaka i tiden som vi kan se, utbrast han: “För den troende är detta som att se Guds ansikte”. Detta uttalande säger naturligtvis inget om Smoots egen tro men är ett uttryck för den stora fascinationen.

En av de absolut första forskarna som för cirka 80 år sedan formade tanken om Big Bang var den belgiske professorn Georges Lemaitre. Han var även ordinerad präst i katolska kyrkan. Även om han ofta föreläste i vetenskapliga sammanhang iförd sin prästdräkt, så var han noga med att hålla isär de båda professionerna, tro och vetenskap.

Han protesterade livligt mot påven Pius XII, som hade ordinerat honom, när denne alltför tidigt förklarade Big Bang som en sanning och hävdade att den teorin bäst gick att förena med en biblisk skapelsesyn. Samtidigt var Lemaitre väl medveten om att vetenskapen har en gräns där filosofi, religion och tro får ta vid.

Charles Darwin var enligt egen utsago inte ateist, snarare får han nog betraktas som teistisk evolutionist, enligt hans “Liv och Brev del 1″, 1889, sid 345. Han skriver bland annat: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst “.

När det gäller tron på en personlig Gud var Darwin, som de flesta av oss, vacklande och hans tro fick en törn i samband med att han förlorade ett barn.

Sveriges kanske främste naturforskare, Carl von Linné, uttryckte på en resa genom Sverige att han i naturen “såg Gud på ryggen”.

Vi är inte helt säkra på hur det ska tolkas men det ligger nära till hands att tänka att han menade att det finns ett annat sätt att möta Gud på, mer personligt, ansikte mot ansikte. Han insåg troligen att det finns en gräns för vetenskapen när det gäller fullständig förståelse för hela tillvaron. Därefter tar religion, filosofi och tro över.

Vid denna gräns och över denna gräns skulle vetenskap och tro kunna mötas för att tillsammans bättre kunna få ett helhetsperspektiv och tillsammans kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen.

Detta är en önskan som även den välkände kosmologen Stephen Hawking uttrycker i förordet till boken “I huvudet på Gud” av Paul Davies, även han kosmolog: “Om vi emellertid upptäcker en fullständig teori, bör dess allmänna principer med tiden bli begripliga för vem som helst, inte blott för ett litet fåtal naturvetare. Då kan vi alla – filosofer, naturvetenskapsmän och andra – delta i diskussionen om hur det kommer sig att vi och universum existerar. Om vi finner svaret på den frågan, då har det mänskliga förnuftet firat sin slutliga triumf – ty då känner vi Guds tankar”.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-12-10, Borås tidning 2010-12-12, Dagen 2010-12-22

von Harnack var en liberal teolog som menade att kärnan i Jesu förkunnelse kunde sammanfattas i följande grundläggande sanningar, nämligen att Gud var allas Fader, att alla människor var syskon, att den mänskliga själen var oändligt värdefull, att kärleksbudet var det högsta budet, och att Guds rike skulle komma.

Den som jämför denna bild av Jesu lära med det som presenteras i Nya testamentet, ser direkt att denna bild är en ytterst selektiv och vinklad presentation av Jesu verkliga lära, liksom apostlarnas. Stephen Neill (The Interpretation of the New Testament 1861-1961, Oxford Univ. press 1966, s. 135) ställer den träffande frågan: “Om detta verkligen var allt som Jesus sade och gjorde, varför skulle någon alls ha velat korsfästa honom?” (“If this was all that Jesus ever said and did, why should anyone ever have wished to crucify him?”).

Nej, trots hans storhet och betydelse för sin tid, hade von Harnack tagit fel på det väsentliga. Kristendomens verkliga väsen ligger inte i sådana allmängiltiga ståndpunkter, som von Harnack tar upp, utan i Jesus själv och hans gärning. Det är halva sanningar som dessa, propagerade under lång tid, som har format det moderna tänkesättet och attityden till den kristna tron. Representanter från tv och press förmedlar dagligen sin ”vederhäftiga” mening om att alla religioner är samma sak; det finns bara en Gud (om han/hon/den nu finns), och att det inte spelar någon roll om man tillhör denna religion eller någon annan. Det är bara en smaksak. Alla stigar leder upp till Fujibergets topp.

Om man gör anspråk på saklighet, får man konstatera att skillnaderna mellan den kristna tron och de andra religionerna är fundamentala och oöverbryggbara. Det som utgör kärnan i kristendomens väsen är påfallande frånvarande hos de andra religionerna.

Nya testamentet talar om en Allsmäktig Gud, universums Skapare, som föreskrivit hur människan skall leva. Denne Gud kommer att hålla räkenskap med alla sina skapelser på den yttersta Dagen. På grund av människans synd och uppror mot Gud och hennes oförmåga att själv ta sig ur sin situation och återskapa sin brutna relation till Gud, åstadkom Gud frälsningen för människan genom att offra sin egen Son. På korset tog Jesus världens synder på sig själv, för att de som vänder sig till Honom i sinnesändring och tro, får ta emot Guds förlåtelse och eviga liv och Guds kraft att fortsättningsvis leva ett liv som behagar Gud.

Sålunda är Nya testamentets lära helt olik hinduismens, buddhismens och islams. Hinduismens ‘frälsning’ som består i ‘frigörelsen’ (moksa) från de återkommande reinkarnationerna, då man nått Brahman, uppnås på tre vägar: (1) ‘pliktens väg’ (karma-marga), (2) ‘kunskapens väg’ (jana-marga), och (3) ‘hängivelsens väg’ (bakti-marga). Liknande är Buddhismens ‘frälsning’, vilken innebär frigörelse från den negativa bördan (karman = ‘handling’), som ständigt ackumuleras, för att man skall uppnå Nirvana. Detta görs genom att följa den åttafaldiga vägen: att se, tänka, tala, handla, leva, försöka, ge akt, och meditera rätt. Vad gäller islam, deklarerar visserligen Qur’an att Allah är barmhärtig, men bara mot de troende (dvs. muslimer), alla andra skall förgöras, se t.ex. The Qur’an, Arabic Text with New Translation by Muhammad Zafrulla Khan, New York 1997, Part 11, kap. 9, sekt. 123: “O ni som tror, fortsätt med er kamp mot de otrogna som gränsar till er, och låt dem finna att ni är obevekliga; och vet att Allah är med dem som uppmärksammar sin plikt mot honom”. Här uppmanas de ‘troende’ att hänsynslöst kämpa mot de ‘otroende’; Part 22, kap. 17, sekt. 18: “Säkert kommer Allah att döma mellan dem som tror (dvs. muslimerna) och judar, sabianer, kristna, magerna, och avgudadyrkare på domens dag”. Här grupperas judar och kristna tillsammans med avgudadyrkare.

I motsats till sådana läror, talar Nya testamentet om en Gud som älskar alla människor oavsett ras eller färg och som själv företar ett kostsamt offer i syfte att rädda människan: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare … vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död” (Romarbrevet 5:8-10).

Chrys C. Caragounis, Professor em. Lunds universitet

Carl Johan Ljungberg, Fil. dr. statvetenskap

Tuve Skånberg, Teol.dr., direktor Claphaminstitutet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-07

För ord och toner

Vem behöver religioner?

Så inleds refrängen i den svenska översättningen av den uttalade ateisten Björn Ulvaeus världshit ”Thank you for the music”. Om vi nu sätter oss ner ett ögonblick och funderar över Ulvaeus retoriska fråga finns det faktiskt goda skäl att det rimligaste svaret på frågan lyder: Alla!

 Det finns idag en gedigen sociologisk och psykologisk forskning kring religionens betydelse för hälsa och välbefinnande. Det senaste exemplet hämtar vi från Svenska Dagbladet, som den 7/1 i år skrev om psykologen Michael McCullough vid universitetet i Miami, som metodiskt i en artikel i januarinumret av Psychological Bulletin har gått igenom 80 år av forskning i ämnet. Själv betecknar sig inte McCullough som troende. Hans slutsats är att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra.

 Detta faktum medges även av den brittiske ateistiske biologen Lewis Wolpert som härom året kom ut med en bok som försökte förklara religionens uppkomst. Det var en bok som han såg sig nödgad att skriva sedan hans son kommit hem med det chockerande beskedet att han blivit kristen. Efter att ha satt sig in i forskningsläget inser Wolpert att även om han misstyckte till sonens val, torde det inte ha gjort hans liv sämre: ”Det finns goda belägg för ett positivt samband mellan att vara religiös och att vara lycklig.”

 Oavsett det exakta orsakssambandet till alla dessa vinster står det dock klart att en kristen tro inte är skadlig att ge sina barn, inte är en krycka för svaga människor i en utsatt livssituation, att en religiös fostran och bakgrund inte är en nackdel eller berövar människor livskvalitet. Tvärtom, vi mår bra av att vara gudstroende, och sämre av att vara ateister.  

 Men trons förtjänster sträcker sig tveklöst längre än till det rent personliga välbefinnandet. Den kristna tron får även uppenbara konsekvenser för hur vi människor praktiskt handlar mot sina medmänniskor. Under rubriken ”Som övertygad ateist tror jag av hela mitt hjärta att Afrika behöver Gud” i London Times den 27 december ifjol förklarade Matthew Parris, en annan uttalad ateist – i och för sig något motvilligt – att: ”I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Den leder till en andlig förvandlig. Pånyttfödelsen är verklig. Förändringen är god… Svarta och vita kristna som arbetar i Afrika helar de sjuka, lär människor att läsa och skriva, och bara de mest envetna sekularisterna skulle kunna se på ett missionssjukhus eller skola och säga att världen skulle vara bättre om dessa inte fanns.”

 Christer Sturmark har en standardrespons på frågan om huruvida världen hade varit en bättre plats utan religion: ”En humanists enkla svar är ja.” Jo, det finns tveklöst religiösa övertygelser och uttryck som destruktiva för människan, men detta innebär inte att all form av religion därmed är farlig. Istället ser vi hur vetenskapliga rön tydligt kan slå fast trons positiva betydelse för människans personliga liv, men även för hur hon väljer att behandla sin nästa.  Därför ligger det en ton av såväl naivitet som oriktighet i Sturmarks sekulärhumanistiska svar.

 Vi är inte kristna för att tron ger goda konsekvenser, utan för att vi tror att den kristna tro är sann. Därmed är det också rimligt att tänka sig att tron även får positiva följder. Men en viktig fråga återstår: Är Humanisterna alltför fastlåsta i sin religionskritiska grundsyn, eller är man beredda att omvärdera sin inställning till gudstron utifrån vetenskapens rön?

Tuve Skånberg, teol.dr. direktor för Claphaminstitutet               

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen                                                                                              

Per Ewert, fil.mag. författare, skribent                              

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Smålandstidningen 2009-02-29

Uppmärksammas kan även att George Washingtons tillägg till presidenteden även denna gång brukades, nämligen “So help me God”. Denna avslutning ingår alltså inte i den obligatoriska eden, men har brukats vid samtliga amerikanska presidentinstallationer.

Knappast kunde någon missa att en bön bads innan eden svors, denna gång av Rick Warren, evangelikal pastor i Saddleback Church i Lake Forest, en kyrka han själv en gång startat med en speciell inriktning mot att nå ut till icke-kyrkliga personer. I dagsläget har kyrkan omkring 20 000 medlemmar.

Installationsceremonin innehöll även en starkt patriotisk och religiös sång från 1832, “My Country ‘Tis of Thee”, sjungen av Aretha Franklin.

Ytterligare en pastor medverkade vid högtiden, nämligen den åldrige medborgarrättsveteranen Joseph Lowery, en methodist som en gång i tiden (1957) grundat The Southern Christian Leadership Conference tillsammans med Martin Luther King, Jr. Lowerys välsignelsebön var 5 minuter lång.

Den religiösa dimensionen återfinns även i Obamas installationstal. Han hänvisar till Bibeln, citerar Paulus, talar om Guds löften, om att Gud kallar oss och om Guds välsignelser, m.m., och avslutar talet med den välbekanta välsignelsefrasen: “May God bless you, and may God bless the United States of America”.  Guds välsignelse tillönskades även av senator Dianne Feinstein (D), den kvinna som introducerade deltagarna.

Till presidentinstallationsdagarna hör även gudstjänster. Exempelvis inledde Obama installationsdagen i S:t Johns Church. Den första arbetsdagen, den 21 januari, började med gudstjänstfirande i National Cathedral i Washington, D.C. Den radikala pastorn Sharon Watkins (Disciples of Christ) hade utvalts av Obama till att predika.  Man kunde höra Amazing Grace sjungas, men inte bara kristna representanter deltog, utan även judar, en hindu och den muslimske konvertiten Ingrid Mattson, ordförande i Islamic Society of North America, en kvinna som stöder Hamas och Hizbollah, grupper som av USA och andra länder är terroriststämplade. Att inbjuda Mattson till denna interreligiösa bön har naturligtvis kritiserats, men kan förmodligen förklaras med Obamas politiska utspel i inklusiv anda. Så kom t.ex. Obama även att inbjuda den mycket kontroversielle episkopala biskopen Gene Robinson, som lämnat sin familj och nu lever i ett homosexuellt förhållande, till att delta med en bön under en gudstjänst vid Lincoln Memorial söndagen före installationen. Detta skedde efter det att kraftig kritik framförts till Obama för att han hade valt Rick Warren till att leda bönen under själva installationsceremonin, en man som deklarerat att han inte stödjer tanken på samkönade äktenskap.

En påtaglig risk med denna påtagliga inklusivitet från Obamas sida är naturligtvis att han kan gå samma öde till mötes som Jimmy Carter. Genom att försöka tillfredställa alla grupper blir ingen av dem riktigt nöjd.

Vem är han då, Obama? Faders uppfostrades i muslimsk tro, men vid tiden för Obamas födelse var han en uttalad ateist. Föräldrarna separerade när Obama endast var två år gammal och han träffade sin far endast en gång till innan denne avled. Obamas mor var en icketroende antropolog. Hon gifte om sig med en muslimsk man och familjen flyttade till Jakarta, där Obama dels gick i en katolsk skola, dels i en statlig skola, där undervisning i Koranen ingick som en naturlig del. Han återvände vid tio års ålder till födelsestaten Hawaii, där han bodde hos de icke kyrkligt aktiva morföräldrarna, som stod för uppfostran.  Modern kom att tillbringa mesta delen av sin tid i Indonesien, men dog på Hawaii 1995.

Obamas bakgrund var på detta sätt religiöst pluralistisk. Det var inte förrän Obama kom till Chicago efter avslutade universitetsstudier, som han på allvar fann svar på sitt religiösa sökande, inte minst genom interaktionen med kristna medarbetare. Han valde att bli medlem i Jeremiah A. Write Jr:s mycket välbesökta kyrka, Trinity United Church of Christ. Obama kom senare (1992) att gifta sig i denna kyrka, och hans och hustrun Michelles två döttrar har döpts där.

Obama var alltså i mogen ålder när han tog steget in i den kristna gemenskapen. Fram till den politiska kontroversen med pastor Write under presidentvalskampanjen 2008, behöll Obama sitt medlemskap i samma kyrka, alltså under ett tjugotal år. Han försvarade tydligt sin kontroversielle pastor fram till den dag det inte längre var politiskt möjligt. De två döttrarna har nu placerats i en prestigefylld privatskola, Sidwell Friends, i Washington, D.C., driven i kristen kväkartradition, och sannolikt kommer Obamas snart att söka medlemskap i en kyrka i staden.

Hur är det då med Obamas tro? Den syns komplex. Men otvetydigt är att han exempelvis hänvisade till Jesu ord i Matt. 25, “Vadhelst ni har gjort mot en av dess mina minsta…” i en valkampanjsintervju med Rick Warren. Obama förklarade även att han tror att Jesus Kristus “dog för hans synder” och att han är “återlöst” genom Kristus, vilket ger honom daglig “styrka”, och att de synder som han ständigt begår förhoppningsvis kommer att “tvättas bort”. Han vet att “han inte vandrar ensam” och han önskar att han på något litet sätt kan utföra det som är Kristi vilja. Han menar att tron inte bara ska visa sig i ord utan genom handling, att Gud har en förväntan på oss att tänka på “de minsta” och att “göra vad rätt är, bemöda dig om kärlek och vandra i ödmjukhet”. Den sista delen är ett citat från Mika 6:8. Obamas teologiska hållning har starka traditionella drag, men drar i vissa avseenden tydligt åt liberalt håll.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga i denna sak, t.ex. vad gäller bibelsyn och praktiska moraliska frågor, som exempelvis abortfrågan, men poängen här är endast att visa att såväl den traditionella presidentinstallationen som Obamas uttalanden, både som kandidat och nybliven president, har en tydlig religiös dimension. Den måste inkluderas om man till fullo vill förstå det stora landet i väster.

Kjell O. Lejon, Professor i religionsvetenskap, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-01 27