”Vi är två homosexuella män med gedigen erfarenhet av att sälja sex och kan bara konstatera att Gudrun Schyman har fel… Gudrun på Pride är ett hån mot sexsäljare.”

Jag förstår inte allmänintresset. Det framstår mer som ett inbördes gnabb. Men jag gillar förstås att publiceringen bekräftar att vi – på många sätt – bor i ett tolerant samhälle.

Men så går mina tankar till ett annat inlägg i debatten. Som inte bemöttes med samma tolerans. Om man säger så.

I oktober 2007 dök det upp en affisch i Stockholms tunnelbana. Ett rött hjärta, genomborrat av en pil. Över hjärtat följande budskap: ”Bevara äktenskapet”. Under hjärtat, med ett barns handstil: ”Mamma, pappa, barn”.

Det var allt. Men det utlöste ett formidabelt raserianfall. Som anfördes av Yvonne Ruwaida (MP). I en skrivelse till SL hävdade hon att ”reklamen är kränkande”, kan bli ”grund för hatbrott”, att avsändarens avsikt är att ”sprida homofobiska åsikter.”

Men detta var bara början. I en vecka utsattes organisationen bakom kampanjen, Svenska Evangeliska Alliansen, där bland annat Frälsningarmén ingår, för en lång rad trakasserier.

Affischerna revs ner. Hemsidan blev hackad och nedsläckt. Okvädningsorden haglade i radio- och TV-program. RFSL krävde att kampanjen skulle stoppas. Felix König i RFSL sa: ”Jag vill inte behöva se homofoba och värdekonservativa budskap i det offentliga rummet.”

Trakasserierna kulminerade i en Beckfilm, ”I Guds namn”. I filmen tampas Beck med en högerextrem kristen grupp som ser som sin uppgift att döda homosexuella.

En expert förklarar för Beck: ”Det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger i Sverige. Och nu har en rad allmänt accepterade samfund slutit sig samman. Och så finns det en mer våldsinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.”

Beck: Vad är det för samfund?

Svar: ”Dels de mer etablerade. Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Sen har du en radda mer eller mindre sekteristiska rörelser.”

Fråga: Vad är de ute efter?

”De är emot abort, hatar HBT-människor och invandrare, är för kristna förskolor. Det är en grumlig sörja. Men farlig. Många uppfattar sig som terrorister i Guds namn.”

Alltså: Kristna samfund som Frälsningsarmén, Pingstkyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Trosrörelsen, alla medlemmar i Svenska Evangeliska Alliansen, påstås ”inspirera” ”högerkristna terrorister” som upprättar dödslistor över HBT-personer och slår ihjäl dem.

Det är ren förföljelse av kristna. Och de kristna terroristerna är ett rent påhitt.

Tack gode Gud för att folket i Pride inte riskerar att utsättas för sådan förföljelse. Tack för att det finns frihet för dem att på helsidor i lugn och ro diskutera om Schyman är ett hån mot homosexuella sexsäljare. Men skapa gärna lite av samma tolerans också för andra. Amen.

Göran Skytte, författare och fri skribent

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2010-08-02. Publicerad här med författarens medgivande.

Claphaminstitutet har som målsättning att delta i samhällsdebatten med en kristen röst. Artikeln ”Saknas utomjordiskt liv är ateisten i knipa” publicerades i Expressen 9 september med mig som undertecknare. På kort tid hade 143 anonyma kommentarer flutit in, flertalet så oförskämda att de inte kan citeras. Signaturen Xenodorc skrev: ”Kristna har en aldrig sinande fantasi när det gäller att förklara tramset. Religionen är, och har alltid varit, den största människodödaren och därmed människans största gissel! Vi gnäller om svininfluensa, medan tusentals får sätta livet till i någon flumreligions namn. Förbjud skiten! Börja med att avskaffa allt religiöst inflytande i svensk politik. Sverige borde väl kommit lite längre än släpa omkring på ett parti som förlitar sig på påhittade spöken.” Signaturen Spinnaker bidrog med: ”Hahah f-n va skrattretande artikel. Fanns det inget vettigare att skriva om?”

Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Men den låter sig inte tystas, som läst Paulus ord: ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja”. När Petrus och Johannes befalldes att tiga om sin tro på Jesus var deras svar: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

Att slå vakt om yttrandefrihet och religionsfrihet i den svenska debattens kulturskymning kostar. Att inte löna ont med ont, att vända andra kinden till är svårt. Men det är det värt.

Tuve Skånberg

Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-09-14

Debatten går att lyssna till på hemsidan för Människor och tro 28 augusti (räkneverket 7:59 till 29:20).

Människan är en religiös varelse. Den som studerar historien och mänskligheten vet det. Vi vet också att människovärde och religionsfrihet hör ihop. Eller som en vers i Koranen uttrycker det: Det finns inget tvång i religionen (Sura 2:257). Problemet är dock att islam i hög grad bygger på fruktan och tvång. Det finns framförallt ingen frihet att lämna islam.

I våras pågick en debatt på en arabisk webbsida om två apostater (avfällingar) i Algeriet. En man och hans dotter hade lämnat islam och blivit kristna. De angav själva skälen: islam fyllde honom med fruktan och ångest, men Jesus gav honom frid i tanke och psyke. Dottern ansåg att islam behandlade kvinnor som tjänarinnor och älskarinnor. Som kristen kände hon sig upprättad till mänsklig värdighet som kvinna. De algeriska islamska ledarna dömde snabbt att dessa apostater skulle bestraffas med döden.

Detta är bara ett av tiotusentals exempel. Den som lämnar islam riskerar att straffas eller mördas av antingen staten eller familjen eller andra muslimer.  Detta gäller även de som bor i Sverige. En miljard muslimer har i ett hänseende mindre religionsfrihet än kristna i muslimvärlden. Kristna får överge sin kristna tro och bli muslimer, men den friheten att byta religion har inte muslimerna.

Sudan och Malaysia har dödsstraff inskrivet i lagboken för den som lämnar islam. I Egypten säger lagen att en apostat får sitt äktenskap upphävt, man förlorar arvsrätten och vårdnaden om sina barn. Saudiarabien, Mauretanien och Iran saknar tydliga lagar men apostater riskerar att dödas. I Bahrain, Jordanien, Kuwait, Oman, Qatar och Jemen väntar olika stränga straff för den som lämnar islam: upphävandet av äktenskap, förlorat medborgarskap, förlust av sociala och ekonomiska rättigheter. I Turkiet används lagen om ”att kränka turkiskheten” mot apostater och i Pakistan har man en sträng hädelseparagraf. Är detta lika med ”inget tvång i religionen”?

Den som lämnar islam kan bli av med jobbet, bli mördad av släktingar, riskerar tortyr, får ej tillgång till högre utbildning, eller kan bli av med bostad. Detta är daglig verklighet från Jakarta till Johannesburg, från Senegal till Sverige.

Denna artikel handlar inte om att vara emot muslimer eller islam. Nej, den är för muslimer och för deras frihet, inklusive rätt till religionsfrihet. En miljard muslimer bör behandlas med respekt och åtnjuta den frihet som i grunden handlar om mänsklig värdighet. Därför skulle det behövas ledare och rörelser – likt de som nämns inledningsvis – som kan stå upp för allas självklara rätt att ha en tro, att få manifestera den och att få byta religion. Detta är även grundpelarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, paragraf 18.

Mats Tunehag, ordförande för Svenska Evangeliska Alliansen, ledarskribent för Världen idag

Erika Cyrillus, chefredaktör för Budbäraren

Chrys Caragounis, professor em Nya Testamentets exegetik

Artikeln var publicerad i Sundsvalls Tidning 2009-08-21, i Skånska Dagbladet, och i Nerikes Allehanda 2009-08-24

Diskussionerna har sedan dess varit intensiva, även i Sverige. Här har i stort sett alla debattörer varit eniga i sin kritik och bland annat kallat lagen “medeltida”. Jag försvarar inte lagens utformning, men slås ändå av den totala frånvaron i debatten av förståelse för hur central religionen kan vara för dess utövare. När man själv inte håller något för heligt, verkar det vara svårt att förstå hur sårande vissa uttalanden kan vara.

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd i Sverige, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som “på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.
En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli.

En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-08-20

Den parlamentariska demokratin står under samma lagar som allt annat levande. Den kommer att åldras och dö, likaväl som de föregående politiska idealen. Det finns inget som talar för att vår tid skulle var historiens slut. Allt talar för att det kommer nya epoker med nya politiska ideal, som vi ännu inte känner till.

Det är alltså oundvikligt att demokratin är tidsbegränsad, likaväl som andra politiska ideal. Å andra sidan har den stora värden, som skulle kunna föras vidare in i nya epoker och berika dem. Många av dessa värden gör människan fri i förhållande till staten, till exempel äganderätt och föräldrarätt. Föreningsfriheten innebär att varken stat eller kollektiv kan tvinga oss att vara med i några sammanslutningar, men att vi är själva fria att bilda vilka föreningar vi vill. Religionsfriheten gör att vi fritt kan utöva och sprida vår religion.

Ett annat sådant värde är yttrandefriheten. Den innebär att det är värdefullt att människor får tillfälle att fritt framföra vad de tänker. Yttrandefriheten bygger på den förutsättningen att ingen människa och ingen riktning kan nå fram till en absolut, heltäckande sanning, som kan vara förpliktande för alla andra. Detta utgår i sin tur på kunskap om den mänskliga begränsningen. Ingen av oss har all kunskap. Ingen av oss har ett fullständigt tillförlitligt förnuft. Vi kan alla ha fel. Vi måste alltid vara beredda att säga oss att det kan också vara på ett annat sätt än det vi är övertygade om – så vitt det gäller den kunskap vi hämtar in med förnuftets hjälp. Därför måste vi också alltid vara beredda att lyssna till andra, även till dem vilkas åsikter vi inte delar. Vi måste ha en vilja till att förstå och rättvist bedöma också dem vi står mycket främmande för, annars saboterar vi yttrandefriheten och därmed demokratin. Att inte vilja lyssna, att döma ut den andres uppfattning innan man noga övervägt den är i strid med ett grundläggande värde i demokratin. Därför är den fria debatten demokratins livsluft. Men demokratin lever inte bara av att människor får tala fritt, den lever endast där människor är beredda att allvarligt och eftersinnande lyssna till andra, också till den som har en mycket avvikande uppfattning. Därför är också parlamentet demokratins form.

Insikten om den fria debattens värde bygger alltså på kunskapen om den mänskliga begränsningen. Denna kunskap är smärtsam. Det är mycket lättare att tänka sig att ”vi måste ha rätt”, ”de andra är inte kloka”. I den politiska kampen gäller det att övertyga väljaren om att det andra partiet eller de andra partierna har fel. Det är lättare att nå fram med en argumentation som vädjar till känslorna, till exempel till rädslan. Ett exempel på det är den affisch, där ett parti avbildade ett annat partis ledare – här kallad X – och ställde frågan: ”Skall X få förstöra välfärden?” Därmed har man inte bara angripit X och hans parti. Man har gjort ett angrepp mot demokratins grundvärde, yttrandefriheten.

Demokratin har fortfarande mycket kvar att ge. Dit hör insikten att allt inte kan avgöras på den politiska arenan. Kurt Schumacher, den tyska socialdemokratins nestor, har sagt: ”Demokratin är att rösta om det som man kan rösta om.” Det innebär till exempel att demokratin har tydliga begränsningar vad gäller religion och kyrka. Den har däremot sin styrka i att den kan balansera olika grupper i samhället på ett sätt, som gör att samhället inte går sönder. När den är som bäst ger den rika möjligheter för enskilda och grupper att utveckla sin egen identitet. Vad gäller rättssäkerhet är den överlägsen många andra samhällsformer. Den är visserligen långsam i beslut, men när den väl har beslutat sig står den fast vid sin linje. Vad som kommer efter demokratin vet vi ännu inte. Men ett är säkert, kan vi föra vidare yttrandefriheten till detta nya, okända, så har vi gjort en viktig insats för våra efterkommande.

Christian Braw, docent i etik

Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic i kyrkohistoria

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Borås Tidning 2009-07-06

Vi tycker att Högskoleverkets granskningar i för stor utsträckning är präglade av ganska snäva och föråldrade synsätt där högskoleverksamhet strikt ska strömlinjeformas. Akademisk frihet måste också innebära frihet för enskilda högskolor att utveckla sin särart, och det måste vara möjligt att utveckla en konfessionell studiemiljö och samtidigt hålla en akademisk standard.

Det är mycket oklart vilka kriterier som Högskoleverket använder i sina bedömningar. Eftersom en rad olika teologiska utbildningar kritiseras mer än tidigare, så måste kriterierna ha ändrats och skärpts men det framgår inte på vilket sätt. Det är också uppenbart att man premierar allmän religionsvetenskap framför teologi  – utifrån vilken grund gör man det?

Högskoleverket har en tydlig agenda att pressa de olika teologiska utbildningarna att bli allt mindre konfessionella, och låta en tydlig tro bli en otillåten grund för huvudmannaskap, studentrekrytering och lärarrekrytering. Den formen av statlig styrning finns det all anledning att ifrågasätta och gå emot.

Konfessionella skolor med en tydlig bibelsyn behöver inte vara en motsats till hög akademisk nivå. Västvärldens universitet har historiskt sett vuxit fram utifrån en kristen grund och under kyrkans huvudmannaskap. Det har varit en god jordmån för den moderna vetenskapen att växa fram i. Och i många andra länder ses det inte med misstänksamhet att utgå från en tydlig konfession när man bedriver universitetsverksamhet. Det är snarare så att Sverige driver en ytterlighetslinje i dessa frågor.

Man behöver också komma ihåg att den teologiska utbildningen bedrivs främst för att utbilda präster, pastorer och missionärer, och arbetet ska utföras utifrån en trosmässig grund. De möjliga arbetsgivarna för denna typ av yrkesgrupper har knappast intresse av att anställa icke-konfessionella religionsvetare.

Inom olika akademiska ämnen finns det varierande konfessioner och dogmer som man utgår ifrån vid både undervisning och forskning. Den feministiska forskningen är ett aktuellt exempel. Ett klassiskt ämne som nationalekonomi bedrivs i huvudfåran utifrån tydliga värderingar om en liberal marknadsekonomi. Den strikta synen på objektivitet är idag ett ganska förlegat begrepp. Men det tycks tydligen fortfarande prägla Högskoleverkets bedömningar av teologiutbildning i Sverige. Vid konfessionella teologiska utbildningar där man utgår ifrån en tydlig tro så redovisas dock utgångspunkterna öppet, vilket ofta inte sker vid annan typ av akademisk verksamhet.

Församlingsrörelser som bedriver utbildningsverksamhet har en stor möjlighet att tydliggöra profilen. Detta sker genom utbildningar som kombinerar en offensiv bibeltro med vetenskapliga metoder. Världen över växer det fram kvalificerade utbildningar som utrustar och tänder brinnande förkunnare med de redskap som samtiden kräver.

Det är dags att sluta huka oss för den statliga styrningen och göra upp med en liberalteologisk inriktning som allvarligt har urholkat både prästers och pastorers trosliv och församlingarnas andliga liv.

Stefan Swärd, ordförande i Claphaminstitutet

Anders Sjöberg, avgående missionsföreståndare i EFS

Dan Salomonsson, pastor i pingstkyrkan i Uppsala

Ulf Ekman, pastor och grundare av Livets ord, Uppsala

Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen

Samtliga är styrelseledamöter i Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-06-16

Religionsfriheten garanterad

Religionsfriheten är garanterad i artikel 18 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: “Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.” Religionsfriheten och rätten till tankefrihet och samvetsfrihet garanteras i artikel 9 i Europakonventionen, som från 1995 är svensk lag. Artikel 10 av Europakonventionen garanterar yttrandefrihet, vilket också inbegriper åsiktsfrihet och informationsfrihet. Föreningsfriheten och församlingsfriheten garanteras i artikel 11. Religionsfriheten slås dessutom fast i den svenska Regeringsformen 2 kap. 1§, 6 p. och regeringsformen är tydlig vad gäller yttrandefrihet: “Varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.”

Religionens värde

Världen skulle vara bättre utan religion hävdar de ateistiska Humanisterna i Sturmarks bok Tro och vetande 2.0 . Men till det faktum att rätten till religion är en omistlig mänsklig rättighet, som har sin egen inneboende motivation och berättigande, kommer att religiös tro faktiskt kan visas vara nyttig för både den enskilde och samhället. Det finns idag en gedigen sociologisk och psykologisk forskning kring religionens betydelse för hälsa och välbefinnande. Det senaste exemplet (Svenska Dagbladet 2009-01-07) är psykologen Michael McCullough vid universitetet i Miami, som metodiskt har gått igenom 80 år av forskning i ämnet. Själv ser sig inte McCullough som troende. Hans slutsats är dock att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra. Detta faktum medges även av den brittiske ateistiske biologen Lewis Wolpert som härom året kom ut med en bok som försökte förklara religionens uppkomst. Det var en bok som han såg sig nödgad att skriva sedan hans son kommit hem med det chockerande beskedet att han blivit kristen. Efter att ha satt sig in i forskningsläget sammanfattar Wolpert: “Det finns goda belägg för ett positivt samband mellan att vara religiös och att vara lycklig.”

Oavsett det exakta orsakssambandet till alla dessa vinster står det klart att en kristen tro inte är skadlig att ge sina barn, inte är en krycka för svaga människor i en utsatt livssituation, att en religiös fostran och bakgrund inte är en nackdel eller berövar människor livskvalitet. Tvärtom, vi mår bra av att vara troende, och sämre av att inte vara troende.

Men religionens förtjänster sträcker sig tveklöst längre än till det rent personliga välbefinnandet. Gudstron får uppenbara konsekvenser för hur människor praktiskt handlar mot sina medmänniskor. Under rubriken “Som övertygad ateist tror jag av hela mitt hjärta att Afrika behöver Gud” i London Times 2008-12-27 förklarade Matthew Parris, en annan uttalad ateist – i och för sig något motvilligt – att: ” I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Den leder till en andlig förvandlig. Pånyttfödelsen är verklig. Förändringen är god… Svarta och vita kristna som arbetar i Afrika helar de sjuka, lär människor att läsa och skriva, och bara de mest envetna sekularisterna skulle kunna se på ett missionssjukhus eller skola och säga att världen skulle vara bättre om dessa inte fanns.” Det finns många andra vittnesbörd om trons positiva betydelse för människans inre liv, men även för hennes sätt att behandla sin nästa.

Exempel

Det finns flera exempel under senare år i Sverige och övriga Europa på hur yttrande- och religionsfriheten kommer i kläm.

Under rättegången mot Åke Green uttryckte hundratals utländska jurister och människorättsaktivister sin bestörtning över utvecklingen i Sverige, och att yttrande- och religionsfriheten hotades.  Åke Green friades av Högsta domstolen i november 2005 men man har försökt straffa honom på andra vägar, som genom uteslutningen ur IOGT-NTO. “Som ledare för ett globalt nätverk av tusentals jurister kan jag inte tänka mig att det finns någon försvarare av mänskliga rättigheter som skulle godkänna eller försvara uteslutningen av Green ur IOGT-NTO”, skriver advokaten Sam Ericsson, ledare för Advocates International, ett globalt nätverk av 30 000 jurister i 150 länder. Juristen Benjamin W Bull från USA menar att IOGT-NTO:s agerande liknar en sekulär inkvisition. Nationella juristorganisationer från 20 länder i Latinamerika har också reagerat med bestörtning och Rule of Law Institute i Bulgarien uttrycker också sin oro för att yttrande och religionsfriheten successivt inskränks i Sverige.

I Sveriges riksdag hölls ett seminarium om familj och det positiva som familjeliv medför för föräldrar och barn. Forskningsrapporter presenterades som påvisade detta.  Riksdagsledamöter protesterade mot att en katolsk diakon var inbjuden,  med hänvisning till att han hade “fel” inställning i abortfrågan. Aftonbladet 2006-03-30 rubricerade sin artikel om detta seminarium “Homohat i Riksdagen”, eftersom man utgick ifrån att äktenskap är mellan en man och en kvinna.

Alf Svensson utmanövrerades från posten som ambassadör för postkodlotteriet för att han har “fel” åsikt i en kyrklig fråga, DN 2006-03-19. Förra statsrådet Ingela Thalén (s) låg bakom beslutet, som ordförande i välgörenhetslotteriets styrelse.

Samvetsfrihet

En viktig aspekt av religionsfriheten är samvetsfriheten. Märkligt nog har den friheten i Sverige inget grundlagsskydd. I 1809 års regeringsform fanns den ofta citerade formuleringen i paragraf 16: “Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid fri utövning av hans religion, så framt han icke därigenom stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. Den blev ett viktigt argument i kampen mot den länge kvarlevande religiösa ofriheten. Men när de nuvarande grundlagarna antogs fick inte samvetsfriheten något skydd alls.

Inför lagen om rätt till abort, antagen 1974, ville många ha respekten för sjukvårdspersonalens samvetsfrihet inskriven i lagen. I stället gjorde socialutskottet ett uttalande, där man förutsatte att sjukvårdspersonal som hade samvetsbetänkligheter mot aborter inte skulle tvingas att delta i abortverksamheten.

När det sedan blev strid om tillämpningen av det utlåtandet fastslog JO Bertil Wennergren (Dnr 675/75) i ett yttrande den 19 januari 1976 :

“Med den begränsade innebörd religionsfriheten … fått i regeringsformen, faller sådana sidor av vad som i allmänhet brukar förknippas med religionsfrihet utanför grundlagsskyddet som t ex friheten att vägra göra sådant som strider emot den religiösa övertygelsen. Sjukvårdspersonal kan alltså inte hämta stöd i den grundlagsskyddade religionsfriheten för en vägran att medverka vid abort. Samvetsfriheten åtnjuter till skillnad från religionsfriheten över huvud taget intet grundlagsskydd”.

Socialutskottets uttalande som än en gång underströks av riksdagen betydde dock säkert att man lokalt sökte finna lösningar på den här typen av problem. Men det är mycket märkligt att Sverige till skillnad från en lång rad EU-länder inte har velat lagstifta om samvetsfriheten. De motioner som regelbundet väckts i riksdagen har lika regelbundet avslagits.

När vi nu håller på att få en lag om könsneutralt äktenskap och riksdagsmajoriteten samtidigt garanterar att ingen präst/pastor skall tvingas att viga enkönade par, är det inte underligt att ingen litar på att den ordningen skall bestå. Det som inte är grundlagsfäst kan ändras med en enkel majoritet i riksdagen. Mer akut är risken att de lutherska präster som inte anpassar sig av lokala politiska majoriteter blockeras från de viktigaste kyrkliga tjänsterna. De politiska partierna är mer ivriga än någonsin att styra den i teorin fria kyrkan . Samhället sätter sig som domare i läro- och samvetsfrågor.

I övriga Europa

2004 föreslogs den italienske kristdemokraten och professorn i politik Rocco Buttiglione till EU-kommissionär, men nekades att få bli det utifrån de åsikter han hade uttryckt utifrån sin kristna tro om att äktenskapet var förbehållet man och kvinna.

I Belgien åtalades en katolsk präst Samuel Ozdemir  för att han uttryckt rädsla för förföljelse om islam skulle få ett dominerande inflytande i Europa, enligt The Brussels journal 2006-03-27. Detta omtolkades som hat mot muslimer, trots att han kunde hävda att det finns objektiva bevis för att där islam dominerar så diskrimineras och förföljs kristna.

En nordirländsk parlamentsledamot Iris Robinson blev enligt Belfast Telegraph 2008-12-03 föremål för polisutredning för hatbrott för att hon kallat homosexualitet onormalt samt citerat bibeln.

En undersökning av BBC i Storbritannien i mars 2007 visade att var femte kristen blir diskriminerad på grund av sin tro där de bor. Var fjärde känner sig diskriminerad av kollegor på jobbet. En av tre kristna menar att deras tro framställs negativt av media och på ett diskriminerande sätt. Man talar om en “aggressiv sekularisering”, där kristna hånas och diskrimineras. Ett exempel är den kristna studentföreningen på universitetet i Exeter som 2007 förbjöds eftersom som man ville att medlemmar skulle ha en kristen tro. Liknande åtgärder har tagits mot kristna studentföreningar i Edinburgh och London.

Det sker i Europa en gradvis förskjutning av yttrandefrihetsbegreppet. Det går från rätten att uttrycka sina tankar och känslor i ord och bild, till “rätten för vissa att slippa höra åsikter man inte gillar”. Tyngdpunkten går från den som talar till den som hör, från det objektiva (vad sägs eller uttrycks) till det subjektiva (så här uppfattades det som sades eller uttrycktes). Förr var yttrandefrihetens gräns vid uppvigling, nu verkar det gå mot “jag eller någon känner mig sårad eller förolämpad av det som uttrycktes”.

I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Kristna och muslimer, heterosexuella och homosexuella kommer att få möta åsikter de inte delar eller gillar. Sådant är livet i en demokrati – där yttrandefriheten fortfarande gäller. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. Demokratin skadas om vissa uppfattningar ska vara åtalbara eller leda till förbud till deltagande i det civila samhället. Den religionsfrihet som garanteras i Europakonventionen måste implementeras och förverkligas i de enskilda medlemsstaterna i EU.

Tuve Skånberg, teol.dr., direktor för Claphaminstitutet

Olof Djurfeldt, fil.lic. antropologi, Dagens f. chefredaktör

Mats Tunehag, utrikesredaktör Världen idag

Per Ewert, fil.mag, författare och skribent

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Bengt Malmgren, läkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

 Sådan var kommunismen. Marx var profeten, Lenin, Stalin och Mao de trogna lärjungarna i ledarskapet, som i lärans namn ansåg sig vara fria att begå massmord på dem som ”stod i vägen” för förverkligandet av utopin. Man sökte världsherravälde – ett proletariatets diktatur skulle upprättas. Marx hävdade att hans teorier var vetenskap och förkunnade en ofrånkomlig, deterministisk, syn på historieutvecklingen. Där profeten och hans lärjungar kom till makten mördades alltså hundratals miljoner människor, miljön förstördes och flera generationer tvingades levde under miserabla sociala, politiska och ekonomiska förhållanden. Dessutom var ett stort antal mänskliga fri- och rättigheter helt och hållet nonchalerade, såsom religionsfriheten.

Det stora flertalet som levde under kommunistiska regimer trodde inte på den kommunistiska läran. Men det fanns hela tiden trogna lärjungar i väst, såsom Gudrun Schyman och Lars Ohly.

Islamismen har liknande totalitära drag. Där islamister har ett avgörande
inflytande på samhällsliv och lagstiftning förtrycks oftast mänskliga fri- och
rättigheter. ”Otrogna”, exempelvis kristna och judar, som lever under islamistiska regimer har oftast inga som helst illusioner om islam som ett system för frihet och demokrati. Den utopiska drömmen om
världsherravälde finns även här och islams fiender eller avhoppare är
i vissa stater inte ens värdiga att behålla liv, lem eller egendom. Den som ifrågasätter profeten riskerar en dödsfatwa. Sådana kan som bekant även utfärdas för personer som lever i väst.

När stat och religiösa institutioner på detta sätt sammanblandas i maktpositioner
skadas demokratin. Där det civila samhället eller etnicitet blir intimt
förknippat med en ideologi eller religion kan det lätt leda till förtryck av minoriteter och oliktänkande.

 I Turkiet är det underförstått – och i hög grad praktiserat – att vara
turk är att vara muslim. Att lämna islam kan därför betraktas som förräderi och uppfattas som en statsfientlig handling. Turkisk press har under åratal spridit lögnaktig propaganda och förtalat kristna och de har jämställts med terrorister. Vi har i Sverige att antal syrisk-ortodoxa kristna flyktingar som kan vittna om grova förföljelser av kristna i Turkiet.

I Iran är det samma sak, fast värre. Du får inte tillgång till högre utbildning och vissa jobb om du inte är muslim. Är du kristen eller anhängare av Bahai kommer du att diskrimineras och förföljas. Lämnar du den officiella religionen islam riskerar du dödsstraff.

Den senaste tidens massakrer av kristna i Orissa i Indien är ingen tillfällighet. Det hindunationalistiska partiet strävar efter att stat och hindusim ska vara ett, och även att det civila samhällets institutioner och funktioner inte ska inkludera exempelvis kristna. Deras propaganda uppviglar till förföljelse av kristna. Kyrkor bränns och människor dödas, trots att det funnits kristna i Indien som sedan urkyrkans tid bidragit till en positiv samhällsutveckling, inte minst i delstaten Kerala, och som vittnat om en medmänsklig omsorg om de som i hinduistisk tradition anses vara de lägsta av de lägsta, de ”kastlösa”. På Sri Lanka är det buddister som förföljer dem som tror och agerar annorlunda. Det är politiker och det civila samhället som samverkar mot dem som bekänner sig som kristna.

Över 75 procent av alla i världen som förföljs för sin tro är kristna, av dem som dödas för sin tro är 90 procent kristna. Det finns förvisso grader av förtryck: förtal, diskriminering, förföljelse och mord. I många länder – och i ökad grad även i svensk media – kan vi se mer eller mindre tydliga förtalskampanjer gentemot klassiskt troende kristna. Men vad som är än värre är att det finns ett etablerat faktum i detta ärende, nämligen det om ett sluttande plan, som börjar med förtal, men lätt går över till diskriminering och fortsätter med förföljelse i alla dess avskyvärda former. Därför är det skrämmande att se utvecklingen i flera länder, även i Storbritannien:

Pastor Masih har ett radioprogram som riktar sig till asiater som bor i Storbritannien; kristna, muslimer, hinduer, med flera. I landet finns även en känd muslimsk ledare, som ofta uttalar sig starkt kritiskt och negativt om kristen tro. Flera radiolyssnare ringde till radioprogrammet och ville ha pastor Masihs kommentarer kring detta. Han berättade lugnt och sakligt utan utfall eller anklagelser om grundläggande kristen tro. Detta fick muslimer att reagera, ”känna sig kränkta”. De klagade och chefen för radiostationen krävde att Masih offentligt skulle be om ursäkt. Han gjorde detta och beklagade om han sårat någon. Men han lade till att yttrandefriheten faktiskt gäller i England. Då fick han sparken.

Det finns sammantaget många allvarliga signaler om otillbörliga sammanblandningar av stat, religion, det civila samhället och ideologi. De som har en annan tro än majoritetsbefolkningen, exempelvis kristna, riskerar förtal och diskriminering och att utestängas från jobb. Det sekulära Sverige är tyvärr inget undantag.

 
Mats Tunehag, journalist

Kjell O. Lejon, professor i Religionsvetenskap

Chrys Caragounis, professor em Nya Testamentets exegetik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Västerbottens-kuriren 2008-12-27