Det avgörande argumentet för att behålla friskolor i Sverige är respekt för de mänskliga rättigheterna. I Europakonventionen – som är svensk lag sedan 1995 – garanteras föräldrar rätt att ge sina barn den utbildning som är i överenstämmelse med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Det gäller inte bara ateister som Sturmark, utan även kristna. De mänskliga rättigheterna gäller alla, utan undantag. Även barn till föräldrar i Plymouthbröderna.

Återigen visar Christer Sturmark att hans främsta mål inte är att ge mänskliga rättigheter till ateister och agnostiker, utan att han mest av allt vill beröva kristna, judar och muslimer de rättigheter han själv vill åtnjuta.

Ett par färska exempel.

För en vecka sedan i New York upplevde sig drottning Silvia hetsad av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier. Hon flydde, föll och skadade sig i handleden och foten. Hovet anser att drottningen blev offer för ofredande.

Under flera månader har Frälsningsarmén belägrats av TV4:s journalister från Kalla Fakta inför ett program som de avser att sända i mars. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla Fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla Fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

I onsdagskväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla Faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? -Vad vill ni uppnå? -Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? –Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? -Finns någon från Frälsningsarmén här? -Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Tillvägagångssättet och frågorna påminde om polisens frågor till besökaren till högkvarteret för ett kriminellt motorcykelgäng. Men nu ställs de till kyrkobesökaren vid kyrkans dörr. Nu jagas frälsningssoldaterna, som vore de kriminella, med frågor som om en person som lever ut sin homosexualitet kan bli frälsningssoldat, eller varför inte Frälsningsarmén skriver mer om hur man ser på aborter.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla Fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 dikten

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla Fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Tuve Skånberg

Riksdagsledamot (KD)

Direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-04-11

Motionen mynnar ut i flera krav på medlemsstaterna:. De anmodas utveckla riktlinjer för hur samvetsfrihet ska definieras och regleras samt se till att samvetsfrihet inte innebär att kvinnor inte får tillgång till den medicinska service de har laglig rätt till. Vidare kräver motionärerna att medlemsstater ser till att kvinnor, som kan råka ut för vårdgivare som anför samvetsskäl att avstå en åtgärd, garanteras få tillgång till denna åtgärd inom rimlig tid och på rimligt avstånd samt att lagstifta mot rätten för allmänna sjukhus eller kliniker att tillämpa samvetsfrihet.

Motionen har lett fram till en rapport (AS/Soc 2010:18), författad av Catherine McCafferty, som mynnar ut i ett antal slutsatser. Medlemsstaterna ska utforma tydliga regler som ’balanserar’ den vårdanställdes rätt till att av samvetsskäl vägra utföra ett ingrepp och patientens rätt till service enligt lag.. Dessa regler ska övervakas noga genom bl.a. skapande av register över alla dem som har samvetsbetänkligheter. När man läser dokumentet står det klart att samvetsskäl ses som något mycket suspekt, något som inte hör hemma i modern sjukvård. McCafferty nämner också att många är av den meningen att vårdpersonal med samvetsbetänkligheter inte ska tillåtas jobba inom vården, vare sig direkt eller indirekt. I förslagen går hon dock inte så långt.

Man kan fråga sig om vården behöver mer eller mindre av värderingar, mer eller mindre av individer som tillåts att agera utifrån sin övertygelse. Rapporten är här mycket tydlig. Bara genom att övervaka och registrera individer med samvetsbetänkligheter kan vården, särskilt för kvinnor, fungera optimalt. Att det gäller abortfrågan mer än någon annan fråga är uppenbart. Det förklarar också varför principen om samvetsfrihet kan ifrågasättas och beskrivas som bigott och diskriminerande.

Europaparlamentet har tidigare klart deklarerat (Recommendation 1518, 2001) : ”Rätten till att av samvetsskäl vägra vissa handlingar är fundamental för rättigheten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet som omfattas av FN’s deklaration om mänskliga rättigheter och den europeiska konventionen om  mänskliga rättigheter”. Det finns också koncensus kring rätten att vägra vapentjänst av samvetsskäl. Säkert förväntar sig många också att samvetsskäl ska kunna åberopas för att vägra delta i t.ex. avsiktligt dödande i vården (”dödshjälp”) om detta skulle bli tillåtet och regleras i lag. Skrivningarna i motionen och rapporten begränsar, eller eliminerar dock ett sådant utrymme.

När det gäller abortfrågan verkar dock de flesta principer kunna ifrågasättas eller sättas ur spel. Detta är särskilt anmärkningsvärt, då just aborter, som måste ses som en exceptionell verksamhet i sjukvården, ofta utmanar samvetet. I en akademisk avhandling från 2007 (Lindström Meta. Gynekologer och barnmorskor inom svensk abortvård – åsikter, erfarenheter och upplevelser, Umeå University, 2007) redovisas bl.a. följande: Var fjärde gynekolog och barnmorska hade fått samvetsbetänkligheter vid arbete med kirurgisk abort. Vid arbete med sen abort hade hälften av alla gynekologer och barnmorskor fått samvetsbetänkligheter. Det framgår också av avhandlingen att en betydande andel av dem som arbetat eller arbetar med abortverksamhet av samvetsskäl övervägt att byta profession.

Kanske är det just därför som motioner och rapporter av detta slag skrivs. Istället för att ifrågasätta och förändra verksamheten, ska de som reagerar jagas bort från kvinnosjukvården eller vården över huvud taget, eller övervakas och registreras av myndigheterna. Är det en utveckling av sjukvården som är önskvärd? Sannolikt inte. Just inom hälso- och sjukvård är det personliga engagemanget, den individuella övertygelsen och en värdegrund värd namnet omistliga kvaliteter. Oavsett vad vi tycker om abortfrågan, måste vi bejaka detta för att sjukvården också i framtiden ska vara präglad av passion och medmänsklighet. När Europarådet ska behandla frågan den 7 oktober går det inte att bortse från detta.

Tomas Seidal, överläkare, med. dr.

Christina Doctare, leg. läkare, samhällsdebattör

Fr. Suleyman Wannes, corepiskopos, Syrisk-Orodoxa kyrkan

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-10-06

”Vi är två homosexuella män med gedigen erfarenhet av att sälja sex och kan bara konstatera att Gudrun Schyman har fel… Gudrun på Pride är ett hån mot sexsäljare.”

Jag förstår inte allmänintresset. Det framstår mer som ett inbördes gnabb. Men jag gillar förstås att publiceringen bekräftar att vi – på många sätt – bor i ett tolerant samhälle.

Men så går mina tankar till ett annat inlägg i debatten. Som inte bemöttes med samma tolerans. Om man säger så.

I oktober 2007 dök det upp en affisch i Stockholms tunnelbana. Ett rött hjärta, genomborrat av en pil. Över hjärtat följande budskap: ”Bevara äktenskapet”. Under hjärtat, med ett barns handstil: ”Mamma, pappa, barn”.

Det var allt. Men det utlöste ett formidabelt raserianfall. Som anfördes av Yvonne Ruwaida (MP). I en skrivelse till SL hävdade hon att ”reklamen är kränkande”, kan bli ”grund för hatbrott”, att avsändarens avsikt är att ”sprida homofobiska åsikter.”

Men detta var bara början. I en vecka utsattes organisationen bakom kampanjen, Svenska Evangeliska Alliansen, där bland annat Frälsningarmén ingår, för en lång rad trakasserier.

Affischerna revs ner. Hemsidan blev hackad och nedsläckt. Okvädningsorden haglade i radio- och TV-program. RFSL krävde att kampanjen skulle stoppas. Felix König i RFSL sa: ”Jag vill inte behöva se homofoba och värdekonservativa budskap i det offentliga rummet.”

Trakasserierna kulminerade i en Beckfilm, ”I Guds namn”. I filmen tampas Beck med en högerextrem kristen grupp som ser som sin uppgift att döda homosexuella.

En expert förklarar för Beck: ”Det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger i Sverige. Och nu har en rad allmänt accepterade samfund slutit sig samman. Och så finns det en mer våldsinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.”

Beck: Vad är det för samfund?

Svar: ”Dels de mer etablerade. Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Sen har du en radda mer eller mindre sekteristiska rörelser.”

Fråga: Vad är de ute efter?

”De är emot abort, hatar HBT-människor och invandrare, är för kristna förskolor. Det är en grumlig sörja. Men farlig. Många uppfattar sig som terrorister i Guds namn.”

Alltså: Kristna samfund som Frälsningsarmén, Pingstkyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Trosrörelsen, alla medlemmar i Svenska Evangeliska Alliansen, påstås ”inspirera” ”högerkristna terrorister” som upprättar dödslistor över HBT-personer och slår ihjäl dem.

Det är ren förföljelse av kristna. Och de kristna terroristerna är ett rent påhitt.

Tack gode Gud för att folket i Pride inte riskerar att utsättas för sådan förföljelse. Tack för att det finns frihet för dem att på helsidor i lugn och ro diskutera om Schyman är ett hån mot homosexuella sexsäljare. Men skapa gärna lite av samma tolerans också för andra. Amen.

Göran Skytte, författare och fri skribent

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2010-08-02. Publicerad här med författarens medgivande.

Claphaminstitutet har som målsättning att delta i samhällsdebatten med en kristen röst. Artikeln ”Saknas utomjordiskt liv är ateisten i knipa” publicerades i Expressen 9 september med mig som undertecknare. På kort tid hade 143 anonyma kommentarer flutit in, flertalet så oförskämda att de inte kan citeras. Signaturen Xenodorc skrev: ”Kristna har en aldrig sinande fantasi när det gäller att förklara tramset. Religionen är, och har alltid varit, den största människodödaren och därmed människans största gissel! Vi gnäller om svininfluensa, medan tusentals får sätta livet till i någon flumreligions namn. Förbjud skiten! Börja med att avskaffa allt religiöst inflytande i svensk politik. Sverige borde väl kommit lite längre än släpa omkring på ett parti som förlitar sig på påhittade spöken.” Signaturen Spinnaker bidrog med: ”Hahah f-n va skrattretande artikel. Fanns det inget vettigare att skriva om?”

Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Men den låter sig inte tystas, som läst Paulus ord: ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja”. När Petrus och Johannes befalldes att tiga om sin tro på Jesus var deras svar: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

Att slå vakt om yttrandefrihet och religionsfrihet i den svenska debattens kulturskymning kostar. Att inte löna ont med ont, att vända andra kinden till är svårt. Men det är det värt.

Tuve Skånberg

Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-09-14

Debatten går att lyssna till på hemsidan för Människor och tro 28 augusti (räkneverket 7:59 till 29:20).

Människan är en religiös varelse. Den som studerar historien och mänskligheten vet det. Vi vet också att människovärde och religionsfrihet hör ihop. Eller som en vers i Koranen uttrycker det: Det finns inget tvång i religionen (Sura 2:257). Problemet är dock att islam i hög grad bygger på fruktan och tvång. Det finns framförallt ingen frihet att lämna islam.

I våras pågick en debatt på en arabisk webbsida om två apostater (avfällingar) i Algeriet. En man och hans dotter hade lämnat islam och blivit kristna. De angav själva skälen: islam fyllde honom med fruktan och ångest, men Jesus gav honom frid i tanke och psyke. Dottern ansåg att islam behandlade kvinnor som tjänarinnor och älskarinnor. Som kristen kände hon sig upprättad till mänsklig värdighet som kvinna. De algeriska islamska ledarna dömde snabbt att dessa apostater skulle bestraffas med döden.

Detta är bara ett av tiotusentals exempel. Den som lämnar islam riskerar att straffas eller mördas av antingen staten eller familjen eller andra muslimer.  Detta gäller även de som bor i Sverige. En miljard muslimer har i ett hänseende mindre religionsfrihet än kristna i muslimvärlden. Kristna får överge sin kristna tro och bli muslimer, men den friheten att byta religion har inte muslimerna.

Sudan och Malaysia har dödsstraff inskrivet i lagboken för den som lämnar islam. I Egypten säger lagen att en apostat får sitt äktenskap upphävt, man förlorar arvsrätten och vårdnaden om sina barn. Saudiarabien, Mauretanien och Iran saknar tydliga lagar men apostater riskerar att dödas. I Bahrain, Jordanien, Kuwait, Oman, Qatar och Jemen väntar olika stränga straff för den som lämnar islam: upphävandet av äktenskap, förlorat medborgarskap, förlust av sociala och ekonomiska rättigheter. I Turkiet används lagen om ”att kränka turkiskheten” mot apostater och i Pakistan har man en sträng hädelseparagraf. Är detta lika med ”inget tvång i religionen”?

Den som lämnar islam kan bli av med jobbet, bli mördad av släktingar, riskerar tortyr, får ej tillgång till högre utbildning, eller kan bli av med bostad. Detta är daglig verklighet från Jakarta till Johannesburg, från Senegal till Sverige.

Denna artikel handlar inte om att vara emot muslimer eller islam. Nej, den är för muslimer och för deras frihet, inklusive rätt till religionsfrihet. En miljard muslimer bör behandlas med respekt och åtnjuta den frihet som i grunden handlar om mänsklig värdighet. Därför skulle det behövas ledare och rörelser – likt de som nämns inledningsvis – som kan stå upp för allas självklara rätt att ha en tro, att få manifestera den och att få byta religion. Detta är även grundpelarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, paragraf 18.

Mats Tunehag, ordförande för Svenska Evangeliska Alliansen, ledarskribent för Världen idag

Erika Cyrillus, chefredaktör för Budbäraren

Chrys Caragounis, professor em Nya Testamentets exegetik

Artikeln var publicerad i Sundsvalls Tidning 2009-08-21, i Skånska Dagbladet, och i Nerikes Allehanda 2009-08-24

Diskussionerna har sedan dess varit intensiva, även i Sverige. Här har i stort sett alla debattörer varit eniga i sin kritik och bland annat kallat lagen “medeltida”. Jag försvarar inte lagens utformning, men slås ändå av den totala frånvaron i debatten av förståelse för hur central religionen kan vara för dess utövare. När man själv inte håller något för heligt, verkar det vara svårt att förstå hur sårande vissa uttalanden kan vara.

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd i Sverige, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som “på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.
En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli.

En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-08-20

Den parlamentariska demokratin står under samma lagar som allt annat levande. Den kommer att åldras och dö, likaväl som de föregående politiska idealen. Det finns inget som talar för att vår tid skulle var historiens slut. Allt talar för att det kommer nya epoker med nya politiska ideal, som vi ännu inte känner till.

Det är alltså oundvikligt att demokratin är tidsbegränsad, likaväl som andra politiska ideal. Å andra sidan har den stora värden, som skulle kunna föras vidare in i nya epoker och berika dem. Många av dessa värden gör människan fri i förhållande till staten, till exempel äganderätt och föräldrarätt. Föreningsfriheten innebär att varken stat eller kollektiv kan tvinga oss att vara med i några sammanslutningar, men att vi är själva fria att bilda vilka föreningar vi vill. Religionsfriheten gör att vi fritt kan utöva och sprida vår religion.

Ett annat sådant värde är yttrandefriheten. Den innebär att det är värdefullt att människor får tillfälle att fritt framföra vad de tänker. Yttrandefriheten bygger på den förutsättningen att ingen människa och ingen riktning kan nå fram till en absolut, heltäckande sanning, som kan vara förpliktande för alla andra. Detta utgår i sin tur på kunskap om den mänskliga begränsningen. Ingen av oss har all kunskap. Ingen av oss har ett fullständigt tillförlitligt förnuft. Vi kan alla ha fel. Vi måste alltid vara beredda att säga oss att det kan också vara på ett annat sätt än det vi är övertygade om – så vitt det gäller den kunskap vi hämtar in med förnuftets hjälp. Därför måste vi också alltid vara beredda att lyssna till andra, även till dem vilkas åsikter vi inte delar. Vi måste ha en vilja till att förstå och rättvist bedöma också dem vi står mycket främmande för, annars saboterar vi yttrandefriheten och därmed demokratin. Att inte vilja lyssna, att döma ut den andres uppfattning innan man noga övervägt den är i strid med ett grundläggande värde i demokratin. Därför är den fria debatten demokratins livsluft. Men demokratin lever inte bara av att människor får tala fritt, den lever endast där människor är beredda att allvarligt och eftersinnande lyssna till andra, också till den som har en mycket avvikande uppfattning. Därför är också parlamentet demokratins form.

Insikten om den fria debattens värde bygger alltså på kunskapen om den mänskliga begränsningen. Denna kunskap är smärtsam. Det är mycket lättare att tänka sig att ”vi måste ha rätt”, ”de andra är inte kloka”. I den politiska kampen gäller det att övertyga väljaren om att det andra partiet eller de andra partierna har fel. Det är lättare att nå fram med en argumentation som vädjar till känslorna, till exempel till rädslan. Ett exempel på det är den affisch, där ett parti avbildade ett annat partis ledare – här kallad X – och ställde frågan: ”Skall X få förstöra välfärden?” Därmed har man inte bara angripit X och hans parti. Man har gjort ett angrepp mot demokratins grundvärde, yttrandefriheten.

Demokratin har fortfarande mycket kvar att ge. Dit hör insikten att allt inte kan avgöras på den politiska arenan. Kurt Schumacher, den tyska socialdemokratins nestor, har sagt: ”Demokratin är att rösta om det som man kan rösta om.” Det innebär till exempel att demokratin har tydliga begränsningar vad gäller religion och kyrka. Den har däremot sin styrka i att den kan balansera olika grupper i samhället på ett sätt, som gör att samhället inte går sönder. När den är som bäst ger den rika möjligheter för enskilda och grupper att utveckla sin egen identitet. Vad gäller rättssäkerhet är den överlägsen många andra samhällsformer. Den är visserligen långsam i beslut, men när den väl har beslutat sig står den fast vid sin linje. Vad som kommer efter demokratin vet vi ännu inte. Men ett är säkert, kan vi föra vidare yttrandefriheten till detta nya, okända, så har vi gjort en viktig insats för våra efterkommande.

Christian Braw, docent i etik

Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic i kyrkohistoria

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Borås Tidning 2009-07-06