Man kan bara konstatera att lågmäldheten och mumlandet hos präster och pastorer ökar i takt med ju fler kristna som inte lever efter Bibelns riktlinjer. Hur Gud vill att vi ska leva som kristna har väl knappast förändrats för att vårt samhälle har genomgått en sexrevolution och en omfattande familjeupplösning. Däremot tycks kyrkan bli alltmer sekulariserad, samhällets normer påverkar oss kristna, och det blir tv och kvällstidningarna som styr, mer än Bibeln.
Därför behövs det tydlig, näst intill övertydlig kristen förkunnelse, vägledning och undervisning i frågor som gäller sex, samlevnad och äktenskap. Innerst inne tycker människor att Bibelns samlevnadsideal är bra, problemet är att man inte klarar av att leva efter detta. Därför måste vi i kyrkorna arbeta med äktenskapsundervisning, själavård och vägledning före äktenskapet. Med tydlig undervisning, mycket nåd och barmhärtighet, bra själavård, och en finkänslighet för att nå människor där de befinner sig – då kan vi ge en vägledning som påverkar och berör människor.

Jag har som pastor vid ett antal tillfällen fått ge vägledning i samlevnadsfrågor till människor som helt saknar kristen bakgrund. Det har förvånat mig mer än en gång hur pass snabbt man fångat upp den kristna etiken. Jag minns ett tillfälle då jag vigde ett par som nyligen hade blivit kristna, som bott sambo i 11 år och hade tre gemensamma barn. Efter omvändelsen förstod de snabbt att det inte räckte med att bara bo sambo, vi ordnade en vigsel inför Gud i kyrkan – ganska snabbt, och de blev även registrerade som gifta hos folkbokföringen.
Klart och tydligt om äktenskapet – är enda vägen framåt för kristna kyrkan i Sverige. Pastor Janssons tid är över.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm och ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-21

Jag menar därmed inte att föräldrar till varje pris ska hålla ihop för barnens skull i familjer där kärleken är död, även om man inte bråkar. Det är ett beslut föräldrarna själva måste fatta som jag och alla andra måste förstå och respektera. Jag har ibland hjälpt kristna par utan öppna konflikter att separera för de själva mått så psykiskt dåligt att de varken orkat med sig själva eller sina barn. Samtidigt har jag mött många par som för barnens skull sökt hjälp, börjat jobba på sin relation och på nytt blivit kära i varandra. När det blir kris i ett äktenskap drabbas vi ofta av tunnelseende. Vi ser bara två alternativ: hålla ihop och bli olyckliga resten av livet eller skilja oss och bli fria och lyckliga. Man det finns faktiskt ytterligare två alternativ – hålla ihop och få det bättre eller skilja sig och få det ännu värre.

När det uppstår problem i ett förhållande verkar gräset grönare på andra sidan staketet. Jag lyckönskar dem som i likhet med dig fått ett nytt fungerande äktenskap och berikats med både bonusbarn och bonusbarnbarn. Ofta är tyvärr verkligheten den motsatta. Efter en tid upptäcker många att gräset inte var så grönt. Mer än hälften av äktenskapen spricker när man gifter om sig och barnen får vara med om ytterligare en separation.

Du påpekar helt rätt att frånskilda fäder inte automatiskt är frånvarande eller oengagerade pappor. Många blir faktiskt mer engagerade i sina barn efter separationen. I dag har fler skilsmässobarn också regelbunden kontakt med sin pappa än för några år sedan. Men ungefär vart åttonde barn träffar nästan aldrig sin pappa. Jag och de flesta människor, sannolikt även militanta feminister och inbitna kärnfamiljsmotståndare, håller säkert innerst inne med dig när du skriver att kärleken är en energigivare, glädjespridare och kraftkälla för både stora och små och att en relation inte är självgående utan kräver näring och omvårdnad.

Att det då skulle vara så kontroversiellt och väcka så mycket aggressioner att i en debattartikel föreslå att samhället bör ge nyblivna föräldrar kunskap om hur man håller kärleken levande och hantera de konflikter som uppstår när man får barn har jag fortfarande mycket svårt att förstå.

Alf B. Svensson, Leg psykolog

Repliken var publicerad i Dagen 2008-08-06

Ny forskning visar att en skilsmässa är bäst för barnen bara i de fall det förekommer öppna konflikter med eller utan fysiskt våld. Så är det endast i en tredjedel av alla skilsmässor. För barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi inte är kära eller inte. Bara vi inte bråkar.

Barn som får växa upp med endast en förälder har fler beteendeproblem än de som lever tillsammans med båda. Det visar en ny rapport från Folkhälsoinstitutet som sammanfattar 20 års forskning. Dr Anna Sarkadi vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala Universitet säger i rapporten: ”Vi fann att barn som haft en engagerad fadersfigur rökte mer sällan, kom längre i sin utbildning, råkade mer sällan i klammeri med polisen och fick goda vänner av båda könen.”

Andra undersökningar visar att när skilsmässobarn når vuxen ålder vågar många inte gå in i en djup kärleksrelation av rädsla för att på nytt bli svikna och övergivna. Skilsmässobarn som gifter sig skiljer sig också mer än andra.

Skilsmässor är också en viktig orsak till att fattigdom och klassklyftorna ökar i vårt samhälle. Värst drabbas barn till lågutbildade föräldrar som skiljer sig mer än alla andra. Trots denna kunskap har samhället inte gjort mycket för att förebygga separationer. I stället har det blivit enklare, snabbare och billigare att skiljas.

Detta är anmärkningsvärt eftersom vi genom Barnkonvention förbundit oss att vid alla beslut som rör barn ta se till barnens bästa. Den principen lyfts fram i alla sammanhang – utom i samband med alla skilsmässor.

Vi är stolta över att våra barn får växa upp i ett av världens mest jämställda länder, men bekymrar oss inte särskilt mycket över att alla de tusentals barn som varje år får vara med om en uppslitande skilsmässa. Vi talar om hur viktigt det är med hög kvalitet i förskolan, men inte så mycket hur viktigt det är med en kvalitet och hållbarhet i parrelation. Vi framhåller hur betydelsefullt det är för barnen att papporna tar föräldraledigt och är hemma och närvarande under barnets första år. Men att många barn sedan får växa upp med en frånvarande pappa som de sällan eller aldrig ser betraktar vi inte som ett lika stort problem.

Folkhälsominister Maria Larsson (kd) har tillsatt en utredning som ska ta fram en nationell strategi om stöd i föräldraskapet. Det är bra, men lika viktigt är att ta fram en strategi för att förebygga separationer och minska antalet skilsmässor.

Många separationer går att förebygga genom att ge föräldrar stöd i parrelationen samtidigt som de får stöd i sitt föräldraskap. Det har inte bara barnen utan också föräldrarna glädje av. Ensamstående föräldrar har klart sämre hälsa och livskvalitet än sammanboende föräldrar. Ska vi få en bättre folkhälsa handlar det inte bara om att få folk ska sluta röka, äta mer frukt och grönsaker och motionera oftare. Fungerande och hållbara parrelationer är minst lika viktigt.

Samhället ska inte göra det svårare att skiljas. Inte heller skuldbelägga ensamstående föräldrar. De är ofta enastående föräldrar som gör en fantastisk insats. Men samhället bör göra det lättare att hålla ihop.

Vi uppmanar folkhälsominister Maria Larsson att tänka på barnens bästa och sätta upp ett nytt folkhälsopolitiskt mål: ”Minska antalet skilsmässor – speciellt i barnfamiljerna.” Våga ha det politiska modet att ta den debatt som ett sådant förslag väcker. Att fler barn får växa upp med att föräldrarna håller ihop och får uppleva tryggheten det ger är både ett samhällsansvar och en vinst för hela samhället.

Alf B Svensson, Leg psykolog
Lars-Göran Sundberg, PhD, själavårdspastor
Magnus Göransson, Barn- och ungdomsläkare
Annelie Enochson, riksdagsledamot (kd)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Publicerat i DN 2008-07-23