Stöd av remissinstanser

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adop­tions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare.

Sedan riksdagsbeslutet 2002 har inte ett enda barn adopterats av homosexuella par. Trots det vill nu en motion till Kristdemokraternas riksting av Daniel Sturesson ompröva detta ställningstagande. Motiveringen är att forskningsläget nu skulle se helt annorlunda ut jämfört med hur det såg ut 2001, och flera av remissinstanserna skulle ha ändrat sin åsikt ­ifråga om internationella adoptioner.

Det är riktigt att somliga remiss­instanser har ändrat position; den socialdemokratiska regeringen bytte 2001 ut Louise Nordenskiöld som barnombudsman, för att få en barnombudsman med samma syn som regeringen på samkönade adoptioner.

Metodologisk brist

Däremot har inte forskningsläget ändrats sedan 2002. Orsaken är att det inte finns något att beforska i Sverige, eftersom inte en enda internationell adoption till homosexuella skett.

Även internationellt är forskningen mycket knapphändig. Danielsson hänvisar till den enda longitudinella studie som genomförts, Gartrell/Boss, The National Longitudinal Lesbian Family Study, 2010. I sammanfattningen dras slutsatsen att de undersökta barnen i lesbiska familjer är välanpassade och uppvisar större kompetens och färre beteendestörningar än barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar. Författarna drar till och med slutsatsen att barn mår bättre av att växa upp utan en far, eftersom det skulle finnas ett mindre mått av våld och fysisk korrigering i de lesbiska familjerna.

Studien, som kritiserats hårt för bristande metodologi, undersökte 78 barn till lesbiska mödrar. Mödrarna rekryterades genom annonser i homosexuellas tidskrifter, anmälde sig själva och utgjorde inget slumpmässigt urval. De rekryterades från San Francisco, Boston och Washington DC som inte speglar ett amerikanskt befolkningsgenomsnitt. De som anmälde sig var heller inget genomsnitt: 93 procent vita, 67 procent universitetsutbildade, 82 procent övre medelklass, med medianinkomst på 600000 kronor. Barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar rekryterades från andra etniska grupper och andra geografiska områden, som den amerikanska södern. En annan metodologisk brist är att studien bygger på de uppgifter som mödrarna själva lämnat om hur deras barn mår och presterar i skolan och uppför sig, utan att korsverifiera uppgifterna mot skolan, lärare, betyg och så vidare. Barnens uppgifter har heller inte korsverifierats. Studien finansierades av the Lesbian Health Fund of the Gay Lesbian Medical Association och andra organisationer som stöder homosexuellas intressen, och forskarna är själva inte opartiska; Nanette Gartrell är lesbisk och gift med den kända lesbiska aktivisten Dee Moshbacker.

Utelämnar perspektiv

Metodologiskt har därför studien samma brist och bias som om Tobaksbolaget finansierade en studie av tobakens hälsoeffekter, på rökare som själva anmälde sig och själva berättade hur de mådde, för forskare som själva var rökare, och där jämförelsegruppen av icke-rökare rekryterades i gruvfälten.

Studien utelämnar det utvecklingspsykologiska perspektivet, att barn generellt sett i unga år behöver både en mor och en far som identifikationsobjekt, och har dessutom ett mycket litet material. Även om metodbristerna inte funnits, så räcker det inte som underlag för några långtgående slutsatser. Även om studien hade varit större och metodologiskt korrekt genomförd hade den ändå inte kunnat stödja homosexuella pars rätt att adoptera barn, eftersom den inte alls behandlar adopterade barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar, utan barn som vuxit upp med sin biologiska mor.

Inga skäl till omprövning

San Francisco, Boston och Washington tillhör de områden i USA som är mest positiva till homosexuella. Ändå klagar nära hälften av de undersökta barnen till lesbiska mödrar över att de varit mobbade under sin uppväxt.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i all statistik större svårigheter med psykisk ohälsa, självmord, kriminalitet, skilsmässor, än barn som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, KD

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2011-05-31

Vi vet ju att själva ordet skaffa betyder att förse sig med något, att göra något direkt tillgängligt för en själv. Det kan vara en person man vill ha och som man kan skaffa sig för olika behov som ska tillgodoses. Här verkar det inte finnas gränser för vad man kan göra med andra människor för att tillgodose sina egna behovs syften. Man kan betala pengar för att få utnyttja en annans kropp för något ändamål man menar sig ha rätt till, som personlig sexuell njutning. Det kan handla om att skaffa ett barn genom surrugatmödrar eller ett specifikt designat barn med önskad hår- eller ögonfärg eller andra egenskaper. I sådana fall köper man ägg eller spermier av personer som ska ge det barn man köper vissa genetiska egenskapar som överensstämmer med ens egna föreställningar av vad som är eftersträvansvärt. Man köper människor som vore de ett objekt och en vara. Man anskaffar och avskaffar människor man själv vill ha eller tröttnat på!

Nu kan man fråga sig om vi verkligen kan veta att det är omoraliskt och själviskt att köpa ett barn eller en annan människas kropp när vissa påstår att det är deras rättighet som vuxna att ha barn eller få kroppslig njutning? Mänsklig samlevnad baseras ofta på den gyllene regeln: att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Det rimmar dåligt med den regeln att behandla andra människor som vore de en vara i en affär som man skaffar och sedan avskaffar när man tröttnat på den.
Den positiva tolkningen av den gyllene regeln utgår från att alla människor ytterst vill bli behandlade som personer och individer med värdighet.
Inom etiken känner vi till Immanuel Kants kategoriska imperativ: Om du kan upphöja något till en allmän regel, det vill säga att alla kan göra såsom du gör, så är det något du kan agera på. Det var också Kant som visade att etiskt tänkande och därmed det moraliska handlandet bör basera sig på följande: Handla på ett sådant sätt att du alltid samtidigt behandlar mänskligheten, såväl i din egen person som i varje annan person, som ändamål och aldrig endast som medel.

Dessa utsagor avseende etiskt tänkande och moraliskt handlande riktar sig mot andra och deras väl och visar en respekt för den andres värdighet och är därmed moraliska. Logiskt sett är då motsatsen till detta att betrakta som omoral.

Anna Emdenborg etiker
Ivar Gustafsson docent matematik
Erika Cyrillus chefredaktör EFS Budbäraren
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad 2010-11-18 i Dagen

I stället för att bemöta våra argument på ett sakligt sätt tar Hägg till fundamentaliststämpeln, vilket är ett effektivt sätt att censurera åsikter som man inte delar. Faktum är att vår åsikt delas av en stor del av landets gynekologer och barnmorskor. Att dessutom många EU-länder som Danmark, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Slovakien och Österrike sedan länge tillämpar en samvetsklausul i vården visar att dessa argument inte lättvindigt kan avfärdas som ett uttryck för religiös fundamentalism och extremism.

Det är överhuvudtaget svårt att förstå varför inte svensk vårdpersonal skulle ges samma rättigheter som i andra länder. Vi anser det vara högst betänkligt att tvinga läkare och sjuksköterskor att handla mot sitt samvete, särskilt i en tid då den tekniska utvecklingen, ekonomiska övervägande och medicinska landvinningar ställer högre och högre krav på komplicerade etiska övervägande. 

Vi respekterar att Hägg inte delar vår uppfattning om behovet av en samvetsklausul i vården, men hennes sätt att bemöta den gör oss oroade. Så som hon argumenterar är demokratiskt fattade beslut i etiska frågor att likställa med dogmer som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten inskränks till att gälla dem som delar de egna åsikterna, medan övriga stämplas som extremister och likställs med talibaner. Därmed ifrågasätter Hägg de facto de demokratiska fri- och rättigheter som hon säger sig vilja värna. Hennes förhållningssätt inte bara omöjliggör ett respektfullt och konstruktivt samtal på området utan utgör också ett försök att förhindra att viktiga och angelägna etiska frågor tas upp och prövas.

Annelie Enochson (Kd) Riksdagsledamot från Göteborg

Eva Johnsson (Kd) Riksdagsledamot från Kronoberg

Yvonne Maria Werner Professor i historia vid Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-02-15

Frågan om samvetsfrihet är särskilt aktuell inom sjukvården, eftersom etiska ställningstagande här får högst praktiska konsekvenser. I flera länder har man därför infört en så kallad  samvetsklausul inom vården, vars syfte är att värna vårdpersonalens samvetsfriheten. Konkret innebär detta en rätt att vägra medverka vid vissa kirurgiska ingrepp och behandlingar som står i strid med den egna etiska övertygelsen. Detta kan gälla allt från abort och er som inbegriper celler från aborterade foster till plågsamma djurförsök, transplantationer av djurorgan till människor eller könsbytesoperationer.

I vårt land finns ingen sådan samvetsklausul inom vården, vilket innebär att vårdpersonal kan tvingas medverka i alla behandlingar som sanktionerats av lagstiftaren. Det finns alltså ingen möjlighet för anställda inom sjukvården att med åberopande av samvetsskäl vägra medverka i en viss från etisk utgångspunkt kontroversiell verksamhet.

Ett aktuellt exempel är fallet vid kvinnokliniken vid Mälarsjukhuset, där en kvinna vid upprepade tillfällen begärde abort med hänvisning till att fostren var flickor. Vårdpersonalens negativa reaktioner ledde till att verksamhetschefen vände sig till Socialstyrelsen med frågan om det var möjligt att vägra uppge det väntade barnets kön för att så undvika att behöva medverka till könsselektiva aborter. Svaret blev att undantag inte kunde medges och att personalen således var tvingad att medverka vid aborter, oavsett vilka skäl den abortsökande uppgav som motiv för sin begäran. Samma rättspositivistiska synsätt tillämpades även i det nationalsocialistiska Tyskland med, som vi vet, förödande konsekvenser.

I en avhandling från 2007 presenterade gynekologen Meta Lindström resultat av en bland mer än 500 gynekologer och barnmorskor ansåg en majoritet att det borde finnas en möjlighet att av samvetsskäl slippa medverka vid aborter. Men gällande regelverk utgår i stället från att sådana personer bör söka sig till andra yrken. Samvetsklausulutredningen förslag från 1996 visar dock att man arbetat fram individuella lösningar på de berörda arbetsplatserna. Detta gör att det på vissa håll finns en informell samvetsklausul.

Samma tvetydiga regelverk finns även inom den medicinska utbildningen. Samvetsklausulutredningen (SOU 1994:84) avfärdade förslaget om en samvetsklausul inom utbildningsväsendet. Men samtidigt förordade man att studenterna skulle ges rätt att begära dispens från regeln att medverka i etiskt kontroversiella utbildningsmoment. Inte heller förslaget om rätt att vägra delta i transplantationer av organ från aborterade foster vann bifall. Även här gavs rättspositivismens princip företräde framför hävdandet av samvetsfriheten.

Till syvende og sist handlar det emellertid inte om huruvida Sverige ska ha en samvetsklausul inom sjukvården eller ej. Frågan är i stället hur vi i vårt land ska tillämpa Europakonventionen, som sedan länge är en del av svensk lagstiftning. Det är därför hög tid att Europakonventionens stadganden implementeras även i vårt land och att sjukvårdspersonalens samvetsfrihet skyddas och respekteras.

Annelie Enochson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Yvonne Maria Werner, professor i historia vid Lunds universitet

Eva Johnsson, Riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-21, Göteborgsposten 2010-01-22

Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan och vill ytterligare stärka Svenska kyrkans ställning i samhället. Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.

Partiet har framgång också. I riksdagsvalet 2006 fick SD 162 463 röster, vilket motsvarar 2,93 procent. Partiet gick framåt även i de kommunala valen. Partiet fick mandat i 144 av Sveriges 290 kommuner, det vill säga nästan hälften. I Eu-valet 7 juni fick SD 103 584 röster vilket motsvarar 3,27 procent.

Så varför inte rösta på SD, om man nu som väljare har en kristen livssyn? Partiet liknar ju de gamla Moderaterna med sin värdekonservativa politik och som ofta hänvisade till kristen tradition, eller KDS som kunde ha uttryckt sig liknande. Vari finns problemet?

Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, som dessutom är partiets huvudbudskap. Man vill sänka antalet asylansökanden som beviljas uppehållstillstånd till ett minimum. Genom en kombinerad återvandrings- och assimileringspolitik vill SD motverka förändringar av den svenska “befolkningssammansättningen”; medborgarskap ska också, enligt den så kallade nationalitetsprincipen, vara ett “privilegium avsett för svenskar”. Man vill helt enkelt bevara Sverige svenskt, för att använda en äldre slogan. Begreppet ”svensk” säger partiet sig bygga på kultur och inte etnicitet, vad man kallar kulturell nationalism.

Nu vill förvisso inget svenskt parti öppna Sverige för fri invandring från hela världen. Det är SD:s attityd till främlingen som inte går att förena med ett kristet synsätt.

Bibeln är tydlig: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor hos er skall räknas som en infödd bland er, du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” Tredje Moseboken 19:33. ”Nu är ingen längre jude eller grek” säger Paulus i Galaterbrevet 3:28. Jesus visade kärlek lika mot en kanaaneisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum, en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Jesus själv var flykting i Egypten. Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet.

Tuve Skånberg, Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-06-23

Barnets kön kan bestämmas genom moderkaksprov (vecka 8-10), fostervattenprov (vecka 13-17) eller med en enkel ultraljudsundersökning (vecka 16-18). Kvinnan har rätt att begära information om fostrets kön.

Flickaborter brukar i den internationella debatten klassas som våld mot kvinnor och räknas in i alla de brutaliteter i världen som skördat många miljoner kvinnors liv under många år. Det är en del av det patriarkala förtrycket.

Ulf Hedberg, ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi sade i en intervju häromdagen: ”samtliga gynekologiska föreningar i världen fördömer det här. Det förekommer i Indien och i Kina. Det handlar om flickfoster och har lett till stora demografiska konsekvenser”.

Bloggsfären har engagerat sig i debatten och det man kan konstatera är att de flesta bloggare är emot aborter på grund av kön.

En företrädare för en handikapporganisation har senaste dagarna ställt frågor om varför sjukvården dagligen tar prover för att se om ett barn har funktionsnedsättning eller Downs Syndrom, för att sedan erbjuda abort. Han ställde frågan varför det skulle vara mindre fel. Ett samhälle som protesterar emot selektiva aborter när det gäller kön, men inte när det gäller funktionshinder, är ett samhälle som i sin grundsyn nedvärderar personer med funktionsnedsättningar. Eller?

Debatten visar igen på den moraliska laddning som finns i abortfrågan. I detta fall krockar den abortliberala synen med det moraliskt tvivelaktiga i att abortera på grund av kön, men det finns också tveksamheter varför friska barn ska värderas högre än sjuka barn.

Och hela systemet med att skilja på önskade barn och oönskade barn, är det inte detta som är hela systemets bräckliga etiska grund. De oönskade aborteras medan de önskade får leva vidare. Ett system som trots all vår upplysning lever kvar under livet, människor sorteras och värderas olika, och vi tar det för givet.

Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2009-03-03

Finlay skriver att ”det är värt notera att de sjukvårdsanställda som dagligen arbetar nära döende patienter är klart mer motvilliga till en ändrad lagstiftning än de teoretiker som är långt borta från den kliniska verkligheten”. Vidare redovisas att 94 % av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”bara är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag” Finley slår vidare fast att ”en dödlig sjukdoms komplexitet inte bör underskattas”.

Den aktuella diskussionen i Sverige har föranletts av en promemoria från Statens medicinsk-etiska råd (SMER) som föreslår att läkarassisterat självmord ska legaliseras. SMER fokuserar bl a på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande. Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, dvs med dödshjälp. I Holland kan giftinjektion ges vid dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden. I sammanhanget kan påminnas om att det finns tiotusentals sjukdomsdiagnoser.

Med anledning av begreppet ”outhärdligt lidande” skriver professor Finley: ”Outhärdligt lidande som kriterium (för läkarassisterat självmord) möjliggör en tydlig angreppspunkt för framtida utvidgningar av lagen till ”död på begäran”. Dessutom bör det stämma till eftertanke hur smärta, och även det lidande som till en början är outhärdligt, kan minska i närhet av människor som älskar och bryr sig.

Vidare hävdar den brittiska utredningen att ” hur man än försöker beskriva en dödlig sjukdom, är det ändå inte möjligt att säkert uttala sig om prognosen”. I artikeln nämns ett flertal exempel på personer som hade uppfyllt lagförslagets kriterier för läkarassisterat självmord, men som uttrycker glädje över att fortfarande leva.

En del argumenterar för att det finns behov av lagreglering eftersom dödshjälp existerar i det fördolda. Synsättet kan bemötas på ett principiellt plan. Men Finlay konstaterar rent faktiskt beträffande situationen i Storbritannien att ” inga sådana bevis (dvs för dödshjälp) lades fram för kommittén”. Tvärtom, uttrycker Finley, att det ter sig som om illegal dödshjälp är mer vanligt förekommande där dödshjälp under vissa förutsättningar tillåts, jämfört med länder där dödshjälp är helt förbjudet.

Den brittiska parlamentariska kommittén fann stöd för att dödshjälp i Holland ibland ses som lösning på inadekvat symtomlindring. Kommittén uppmärksammade också att effektiv smärt- och symtomkontroll minskade i Oregon sedan man fick rätt till läkarassisterat självmord. Vidare hänvisas i artikeln till studier där man påvisat att läkares bedömning förändras när det finns laglig möjlighet till terapeutiskt dödande. Å andra sidan noterade man att holländska läkare ser behovet av dödshjälp som mindre när de lärt sig den palliativa vårdens grunder.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar- och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande? Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Den avgörande frågan handlar om avsiktlighet. Beslutet i brittiska överhuset 2006 gällde om lagen avseende avsiktligt dödande (”intentional killing”) skulle ändras. Får läkaren vidta en åtgärd som har för avsikt att en människa ska dö? Det är i sammanhanget viktigt att betona att ett nej som svar på frågan inte alls utesluter ett engagerat samtal kring vad som är meningsfull behandling. Vidare hör man i dödshjälpsdebatten ibland talas om de svårdefinierbara begreppen ”aktiv” och ”passiv” dödshjälp. Men Dr Finley talar endast om dödshjälp och att handlingen helt enkelt värderas utifrån avsiktlighet. Vi instämmer i Professor Finley avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total… Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”.

Magnus Göransson, överläkare, specialist i barn- och ungdomsmedicin

Anne-Berit Ekström, överläkare, specialist i barnneurologi och barn- och ungdomshabilitering

Christina Doctare, läkare, författare, föreläsare och samhällsdebattör

Sture Blomberg , överläkare, docent i anestesi och intensivvård

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Bengt Malmgren, överläkare, specialist i psykiatri

Johan Holmdahl, överläkare, specialist i medicinska njursjukdomar, hospiceläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Nerikes Allehanda 2009-02-14, Boråstidningen 2009-02-15 och Sydsvenskan 2009-02-16

I Gamla Testamentet talas också om den “rätta fastan”, då jag bryter mitt bröd med den hungrige, ger hemlösa husrum och kläder den nakne (Jes. 58:7) och värnar om flyktingen. Gamla Testamentet beskriver ett försök till ett idealsamhälle, där de friska och starka skulle bry sig om dem som av olika anledningar fått sämre livsmöjligheter än de själva. Gamla Testamentets socialpolitiska program måste för den tidens marginaliserade ha upplevts som ett starkt ljus i deras livsmörker.

 Jesus förkunnade samma socialpolitiska program. I sitt första programtal beskrev han som sin uppgift att “förkunna befrielse för de fångna, syn för de blinda, och att ge de förtryckta frihet”.  Hans förkunnelse var “ett glädjebud för de fattiga” (Lukas 4:18). Han visade att detta inte bara var ord – utan befriande handling. Kvinnor, slavar, barn, sjuka – “det inre proletariatet” sprang utan reservationer och hinder in i hans öppna famn. När Petrus senare skulle beskriva Jesu tjänst för dem som inte sett den, blev hans beskrivning en man som “vandrade omkring och gjorde gott och botade alla” (Apostlagärningarna 10:38). I ord och liv värnade han om marginaliserade människor. Inför den slutliga räkenskapen var det enligt honom avgörande hur man förhållit sig till hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och interner (Matteus 25:31-46). För det vanliga, lidande folket måste det ha varit ett evangelium, glatt budskap, att möta Jesus i ord och handling.

Det vanliga, lidande folket idag behöver möta Guds kärlek i Jesus. Ser vi dem inte? Kanske statistiken kan öppna våra ögon: För män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. Våra tonåringar har femdubblat användningen av antidepressiva medel under de senaste tio åren. Antalet besök i den psykiatriska öppenvården har ökat med 40 procent på sex år. Var tionde svensk har problem med alkohol och ca 400 000 barn växer upp i dysfunktionella hem. Av alla svenskar i arbetsför ålder är 13 procent sjukskrivna eller förtidspensionerade, och psykisk ohälsa är där den vanligaste orsaken. Var femte skolelev har mobbats. 40 procent av invandrarbarnen kommer från fattiga familjer. Vart tredje svenskt hushåll består av en person. Var tionde äldre lider av depression.

De ensamstående och ensamma, de psykiskt sköra, de drogberoende, de ångesthärjade – de behöver möta en kyrka som bryr sig om dem. De behöver möta en kyrka som presenterar Jesus. Där finns hoppet för dem – och för kyrkan.

Carl-Erik Sahlberg, docent i kyrkohistoria, domkyrkokomminister

Eva Johnsson, riksdagsledamot (kd)

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent

Bengt Malmgren, läkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-01-20