En grundtanke i boken är att Nya testamentet inte presenterar den historiske Jesus utan en Jesus Kristus som är en produkt av olika Jesusrörelser efter ögonvittnenas tid. Nya testamentet presenterar enligt Gardell en förvanskning av Jesus och hans budskap genom omtolkningar och tillägg utifrån en senare tids människotankar och upplevelser. Därför menar han att den historiske Jesus är svår att återfinna i Nya testamentet, vi kan bara skymta honom.

Tanken att man kan och bör skilja mellan den historiske Jesus och apostlarnas Jesus är gammal. Den fick stor spridning bland liberala teologer under 1800-talet. Man utgick ifrån att evangeliernas Jesus var en oerhörd förvanskning av Jesus sådan han verkligen var, och sedan kom man föga överraskande fram till det man utgick ifrån.

Gardell medger att hans Jesusbild är ”mina föreställningars Jesus Kristus”, ”en spekulation”, ”vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara”. Men ofta glömmer han bort att han spekulerar och bygger på bibelkritikers gissningar, antaganden och spekulationer. Här några exempel på spekulationer som presenteras som vetande: att evangelierna inte är ögonvittnesskildringar, att Jesus inte påstod sig vara Gud, att evangelisterna omtolkat Jesusord och hittat på mirakler, att Jesus lärt att han skulle skapa ett jordiskt fredsrike (gudsrike) och därför tagit miste när det gäller Guds rike.

Ögonvittnen

Om det inte finns några ögonvittnen till en händelse lämnas fältet fritt för olika spekulationer. Men när det gäller Jesus och vad han sagt och gjort finns det i Nya testamentet en rad vittnesmål, både från personer som dagligen umgicks med Jesus och sådana som bara vid vissa tillfällen kom i kontakt med honom, bl.a. myndighetspersoner. Det finns all anledning att ta reda på vad dessa vittnen har att säga om Jesus, oberoende av om vi är skeptiska till deras vittnesmål eller inte. Gör vi inte så i andra sammanhang? Om det inkommer rapporter om att det finns ögonvittnen till en viss händelse, vilken som helst, är normalt alla som är intresserade av vad som faktiskt hänt angelägna om att ta reda på vad de påstådda ögonvittnena har att säga. Så borde också vara fallet när det gäller händelserna kring Jesus och vad han sagt och gjort.

Enligt Nya testamentet fanns en stor skara ögonvittnen till Jesushändelserna. Han verkade inte i hemlighet utan framträdde öppet. Jesu svar när översteprästen förhörde honom om hans lärjungar och hans lära är belysande: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt” (Joh. 18:20-21). När Paulus många år senare försökte få kung Herodes Agrippa II att ta till sig sanningen om Jesus, sa han: ”Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok” (Apg. 26:26).

Förutom dessa vittnen hade Jesus utvalt tolv särskilda ögonvittnen som skulle registrera vad som hände. Nya testamentets evangelister har sammanställt både vad de själva sett och hört och vad andra som var ögonvittnen till vad som hände sett och hört. Apostlarna vandrade tillsammans med Jesus dagligen i inte mindre än tre år. Evangelisterna Matteus och Johannes, som tillhörde de tolv, var med och såg och hörde själva vad Jesus sa och gjorde. Markus har sammanställt vad Petrus sett och hört. Läkaren Lukas berättar i inledningen till sitt evangelium att han gjort noggranna efterforskningar för att Teofilus ”ska veta hur tillförlitlig den undervisning är” som han fått del av. Lukas sammanställning av Jesu ord och liv grundar sig på ”vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare har meddelat oss” (Luk. 1:2). Aposteln Johannes, som på sin ålders höst (ca 90 e.Kr.) kompletterar Matteus, Markus och Lukas redogörelser från 50- och 60-talet, sammanfattar: ”Det vi har hört, det vi har sett  med egna ögon, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta talar vi” (1 Joh. 1:1).

När apostlarna förkunnade vad de sett och hört levde de flesta ögonvittnena fortfarande och kunde bekräfta att de inte ljög. Så här predikade Petrus femtio dagar efter Jesu kroppsliga uppståndelse: ”Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden… Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det” (Apg. 2:22-32).

Modern vetenskap har en naturalistisk syn på tillvaron och utesluter därför Gud som en verklig faktor i historien. Men om nu ögonvittnena har sett det de säger sig ha sett och hört det de säger sig ha hört? Om det inte bara är fråga om några enstaka vittnesmål utan en stor mängd som alla är samstämmiga? Om t.o.m. Jesu fiender vid några tillfällen tvingas konstatera att det inte går att förneka vad så många såg hända, vad gör vi då? Kan vi på förhand avvisa en hel rad ögonvittnen som lögnare utan att ha andra vittnesmål som visar att de ljuger?

Gardell har inget stöd i några historiska källor för sitt avvisande av apostlarnas vittnesmål om Jesus. Hans enda stöd är den liberala bibelkritikens spekulationer och antaganden, framförda mycket långt efter Jesushändelserna, de flesta på 1800-talet efter Kristus. Det är anmärkningsvärt att Gardell som varken sett eller hört vad som hände ändå menar sig veta bättre än ögonvittnena! Detta fastän han medger att han och de ”forskare” han stöder sig på ”utan undantag måste gissa och göra antaganden för att kunna bygga upp något som ens liknar en helhetsbild av Jesus” (s. 16).

Genom att utgå från spekulationer om att evangeliernas författare inte är Matteus, Markus, Lukas och Johannes utan i stället okända författare från en senare tid får Gardell fritt spelrum för sin presentation av en helt annan Jesus än apostlarnas. Därmed förkastar han Bibelns presentation av kristendomen och den kristna kyrkans apostoliska trosbekännelse till Jesus Kristus. Den historiske Jesus var en helt annan än kristendomens Jesus Kristus, betonar han om och om igen. Jesus tog ofta miste, var inte syndfri, inte Guds Son, inte ett med Fadern, inte försoningsoffret för alla människors synder etc. Han var bara ”en av alla de profeter som stigit upp till ytan en kort sekund och felaktigt utropat Herrens dag” (s. 16).

Gardell medger: ”Jag vet att också den Jesus som jag skriver om är en spekulation, en skugg-gestalt.” Apostlarnas Jesus däremot, den som Nya testamentet presenterar, är till skillnad från Gardells Jesus ingen ”skugg-gestalt”. Apostlarna har dagligen vandrat tillsammans med honom i mer än tre år. Jesus sa: ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh. 10:37-38).

Apostlarna och den stora hopen av andra vittnen som verkligen hört och sett vad Jesus sa och gjorde avvisas av Gardell. Varför intar han en sådan ståndpunkt i strid med de källor som finns? Och varför förkastar han evangeliets kärna: Guds frikännande dom tack vare Jesu ställföreträdande gottgörelse för alla syndare? ”Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon” (s. 342). ”Faktum är att jag betvivlar att Jesus dog för våra synder… Den tolkningen gör Gud till en obehaglig, jag skulle vilja säga otillbörlig kombination av lagstiftare, domare och bödel, och den gör människan till något orent, smutsigt och syndfullt” (s. 340). Förmodligen känner sig Gardell kränkt av tanken att han och vi alla är syndare. Han vill ha en Jesus som godkänner det Gud i sin lag kallar för orent och synd. Någon dom som innebär en gallring kan han inte tänka sig. En sådan tanke innebär ”att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler” (s. 146).

Gardell har lagt ner mycket möda på att hitta en annan Gud än profeternas Gud och en annan Jesus än apostlarnas Jesus. Han medger att han ställts inför stora svårigheter när det gäller att finna en Jesus som han kan tro på. Den Jesus han propagerar för är ”vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara”, ”mina föreställningars Jesus”.

Seth Erlandsson, TD, docent Gamla Testamentets exegetik, Uppsala

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicered i Newsmill 2010-03-02

Samma sak debatterade Bengtsson – f.ö. själv ledamot (kd) i stadsdelsnämnden i Göteborg – med kd:s  partiledning i Dagen (041105), om vad kristdemokraterna menar med kristna värden och hur man urskiljer dem som ska drivas i det politiska arbetet. Då hävdade han att ”kristna värden inte kan lagstiftas fram”.

Claphaminstitutet grundades 23 januari i år med uppgiften att stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro. Stiftelsen skall enligt stadgarna verka för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige, och bilda opinion för detta. Bland de ca 75 stiftarna finns representanter för ledningen av ett flertal kyrkor som Frälsningsarmén, Pingst FFS, EFK, EFS, Svenska Baptistsamfundet, Trosrörelsen, Syrisk-ortodoxa kyrkan, personer från de olika fromhetsriktningarna inom Svenska kyrkan (lågkyrkliga, högkyrkliga, gammalkyrkliga, karismatiska och laestadianska), Katolska kyrkan och SMK mfl, liksom ledningen för ett flertal kristna organisationer. Hittills har verksamheten bestått i att medverka i seminarier och att publicera artiklar i aktuella frågor i dagspressen, som lagts ut på hemsidan claphaminstitutet.se för att där utgöra en kunskapsbank och fortsätta att bilda opinion. Ett framgångsrikt arbetssätt, där uppmärksamheten och debatten som väckts stundtals har varit intensiv, som vid DN-debatt 23 juli om barnens situation i skilsmässor.

Claphaminstitutet bildades för att verka i tomrummet mellan kyrkornas värld och den politiska arenan och för att motverka den marginalisering av kristen tro och kristna värderingar som skett under senare årtionden i det offentliga samtalet i Sverige. Starka röster vill tränga tillbaka den kristna tron till kyrkor och hem och avskaffa religionsfriheten. Att ”kristna värden inte kan lagstiftas fram” är riktigt om man skulle mena att lagvägen påtvinga en personlig kristen tro. Vi har tagit som uppgift att visa att den kristna tron och dess etik och värderingar är relevanta och omistliga i samhällsbygget. Vi väljer att argumentera inom det gängse språkbruket i det offentliga samtalet, men skäms inte för Kristus. 

Att vi skulle få kritik för detta var vi naturligtvis beredda på, men kanske inte på kritik från en mångårig kristdemokratisk politiker om att vi citerar Jesus för lite i artiklarna i dagspressen. Eller att vi varit för lite socialistiska.

Bengtsson önskar att våra framtida artiklar kompletteras med andra ämnen och nämner nåd, barmhärtighet och omsorg om den svage. Där sammanfaller våra ambitioner helt. Men när Bengtsson påstår att artiklarna hittills inte kan skiljas från politisk konservatism undrar jag om han egentligen läst de tio artiklarna. Var finns det politiskt konservativa i artiklarna om yttrandefrihet och föreningsfrihet, om kampen mot trafficing, om ateismen som illusion, om information hur ett ansvarigt sexuellt beteende är ett verksamt skydd mot HPV, som ett komplement till kondomanvändning och vaccinering, eller om värdekommissionen i Norge?

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutets styrelse

Repliken var publicerad i Dagen 2008-09-10