Den förändringsvåg som under 1960- och 70-talen formade Sverige till världens mest individualistiska land skapades inte ur intet. Den föddes ur ett långvarigt och uthålligt politiskt arbete.
Men denna förändringsprocess kom inte alltid som direkta krav på större autonomi för individen. Utvecklingen började snarare i ett starkt motstånd mot auktoriteter.
Auktoriteter betraktas i dagens Sverige normalt som något negativt som bör motarbetas. Sunda auktoriteter är dock i grunden något nödvändigt i varje samhälle. En auktoritet kan vara personlig, genom att någon ges ett ansvar som är överordnat andra. Den kan också vara opersonlig, i form av traditioner eller normer som vi förväntas följa.
Socialdemokratin är den politiska rörelse som starkast har format Sverige det senaste seklet. En av de värderingar som blivit ledande i partiet är en motvilja mot auktoriteter. Den principen blev också bärande i det politiska reformarbetet i riktning mot det klasslösa samhälle som är marxismens utopiska mål.
Det fascinerande med den svenska utvecklingen var att den inte främst skulle komma att lyfta upp dem som ansågs undertryckta; fokus blev snarare ett motvärn mot alla auktoriteter.
Kyrkan skulle inte styras av präster och bibelord, utan av folkvalda representanter och demokratiska ideal. Skolundervisningen skulle inte utformas av yrkeskompetenta lärare, utan av eleverna. Och ledstjärnan i familjen skulle inte vara föräldrarnas erfarenhet och auktoritet, utan individens oberoende.
Varje mogen kultur inser att verksamheter bäst leds av beprövad erfarenhet, snarare än revolutionärt nedrivande. I Sverige tilläts dock den auktoritetsfientliga visionen drivas så starkt att även sunda och kompetenta auktoriteter revs ner, och i den spiralen rullade landet ner i ett ultra-progressivt experiment, där individens autonomi fick övertrumfa alla andra värden.
En sådan här process har naturligtvis flera orsaker. Men ett nyckelskeende måste ändå anses vara när Alva Myrdal, som hade presenterat ett starkt radikalt program i boken Kris i befolkningsfrågan, tog kontakt med dåvarande läroverksrektorn i Hudiksvall.
Han hette Stellan Arvidson och var tidigare välkänd vänsterradikal från Lund. Arvidson var också starkt fientlig till kristendomen, och en viktig allierad i ett framtida reformprojekt.
Alva Myrdal hade fått med Socialdemokraterna på tanken att sätta samtliga elever i samma skolmiljö. Efter en övertalningskampanj lyckades hon få med rektor Arvidson på att överge läroverksidén och acceptera Alvas anti-auktoritära syn på skolan.
Den tidigare lundakamraten Tage Erlander, som just blivit ecklesiastikminister, hade funnit sin motor för det stora kommande reformprojektet, och Alva Myrdal och Stellan Arvidson blev kärnan i den statliga skolkommissionen. Och resten är – som det heter – historia.
Sverige skulle under Socialdemokraternas unikt långa maktinnehav genomgå en lika unikt genomgripande förändring. Men det fanns offer på vägen: de vanliga, fromma gräsrötter som önskade fortsätta sina kristna liv i den dåvarande statskyrkan; de elever som drabbades av disciplinsvårigheterna och kunskapstappet i den nya skolan, där läraren inte längre tilläts vara klassrummets ledare; och de familjer som splittrats eller tvingats in i experiment av social ingenjörskonst som inte passade dem.
En kultur som kastar tidigare erfarenheter i papperskorgen kommer i längden att få allvarliga problem. Ingen verksamhet fungerar utan auktoriteter. Sociologen Max Weber har ett nyckelord i sin beskrivning av en väl fungerande auktoritet, nämligen ordet ”frivilligt”.
Men i den ideologiskt präglade motviljan mot auktoriteter, som blivit en del av det moderna Sverige, har även frivilliga överenskommelser avvisats som ett maktspel som ska nedmonteras.
Auktoriteter kan tveklöst utnyttjas till onda syften. Men de kan också vara något gott, där klokskap, ödmjukhet och en tjänande inställning kan leda andra. Sådana inslag ligger naturligt i den kristna tradition som Alva Myrdal, Stellan Arvidson och andra tog som kallelse att avskaffa och ersätta med individens autonomi som högsta goda.
Det var ett riskabelt projekt, vars konsekvenser vi nu ser i nyhetssändningarna. Vår tids vuxenvärld har ett uppdrag att återta det ansvar som tidigare generationer abdikerat från, och bli de goda auktoriteter som kan hjälpa identitetssökande unga på den väg de ska vandra.
Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet. Artikelförfattaren lägger i vår fram sin doktorsavhandling om den politiska processen som formade svensk sekulärindividualism.
Artikeln publicerad i Världen Idag 2021-02-04. Bild: Sushil Nash
