Så gott som alla politiskt verksamma i Sverige hyllar föreställningen om ”människovärdet”. Om detta värde dessutom är lika för alla måste det vara mätbart. Hur stort eller litet är det i så fall? Vad detta värde innebär och vilken grund det har nämner politikerna sällan.
Vad är då människovärdet? Först av allt skall sägas att människovärdet i sig saknar vetenskaplig grund. Det finns inget naturvetenskapligt stöd för föreställningen om ett människovärde, än mindre om ett lika värde för alla. Svante Nordin har påpekat, att Darwins stora idéhistoriska insats är att han strukit ut gränsen mellan människa och djur.
Människovärde innebär knappast att alla människor i alla sammanhang är lika värdefulla. Få av dessa raders läsare skulle vara lika värdefulla för ett fotbollslag som Zlatan. Inte heller är alla mänskliga beteenden lika värdefulla. Clark Olofssons kriminella beteenden är inte lika värdefulla som Carl Gustaf von Rosens flyghjälp i svältens Etiopien. Men vad kan då människovärde vara? Ett rimligt svar kunde vara: Människovärde är att ha mänskliga rättigheter. Allas lika värde är att alla har samma mänskliga rättigheter. Men det är inte bara människovärdet som saknar naturvetenskaplig grund, detsamma gäller även de mänskliga rättigheterna.
Hur ligger då ärendet till filosofiskt sett? Under större delen av 1900-talet dominerades Sverige av rättspositivismen, som präglade exempelvis vår nuvarande grundlag. Enligt rättspositivismen finns inga mänskliga rättigheter utan endast lagtexter. Axel Hägerström – rättspositivismens främste ideolog – såg de mänskliga rättigheterna som ren vidskepelse. Tage Erlander var också motståndare till föreställningen om mänskliga rättigheter; han ansåg äganderätt vara något som makthavaren kunde tillerkänna eller avhända medborgaren. Han erkände inte mänsklig rättighet att äga. Thage G. Petersson trodde i sin tur att mänskliga rättigheter endast gällde sedan de fastlagts av den politiska majoriteten. Det verkliga förhållandet är det motsatta: i begreppet mänskliga rättigheter ligger att människan har sådana, oavsett maktinnehavarens beslut.
Detta blev viktigt att hävda efter 1945. Krigets moraliska katastrofer visade att vi behöver fasta värden för att överleva och främja värdiga samhällen. Det hade också funnits filosofer före Axel Hägerström, liksom det funnits framstående politiska ledare före Tage Erlander och Thage G. Petersson. Nu blev tankegångar från Aristoteles, Thomas ab Aquino och William Wilberforce levande. Det var naturrätten som återkom. FN formulerade mänskliga rättigheter, Europarätten växte fram på naturrättens grund. Utgångspunkten är att varje människa har vissa rättigheter bara genom att vara människa, oavsett vilket politiskt system hon lever i. Och mänskliga rättigheter är inte vad som helst – de är noga beskrivna i viktiga dokument, exempelvis Europakonventionen. Dit hör exempelvis äganderätt och yttrandefrihet.
”Människovärde” är en olycklig översättning av vad som i t.ex. Tyskland heter ”mänsklig värdighet”. Ett värde är mätbart, det kan vara stort eller litet. En värdighet är absolut. Det tillhör en människas värdighet att kunna äga och att kunna yttra sig fritt. För kristna är det oproblematiskt att se det så, eftersom vi ser varje människa som en Guds skapelse, ja, ser i varje människa en Guds avbild, en skugga av Gud. För dem som bygger enbart på naturvetenskap blir människovärdet i högsta grad problematiskt. Vissa hamnar där Hägerström stod och ser hela saken som vidskepelse. Andra glider ner i Erlanders och Tage G:s ståndpunkt och ser det hela som något den politiska majoriteten har inrättat – och kan ändra på. Men så mycket kan man begära av dem alla, att de talar om vad de menar med ”människovärde”. Vi för vår del menar att ett hållbart sätt att tala om människovärde/lika värde eller mänsklig värdighet är att tala om att varje människa utifrån skapelsen äger samma mänskliga rättigheter.
Christian Braw, präst och författare
Anders Månsson, kammaråklagare
Reinhold Fahlbeck, professor emeritus i juridik, Lunds universitet
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Kyrka & Folk 35/2019 samt Hemmets Vän 2019-09-12