Frågan om de sena aborterna och om gränsen mellan foster och barn har återkommande lyfts i den svenska debatten, inte minst i SVT-programmet ”Domstolen” som behandlade barnmorskor som av samvetsskäl vill avstå från att utföra aborter.
I augusti 2017 tillkännagav neonatologen Katarina Strand Brodd att hon behandlat ett barn som aborterats, då aborten gjorts så sent att barnet var 22 veckor. Hon berättade: ”Hen rörde sig och pep, kved lite grann och viftade med armar och ben och hjärtat slog ju också. Så jag gjorde vad jag kunde för att hjälpa barnet med andningen och det man gör med extremt tidigt födda barn”.
Redan tidigt i debatten fick hon mothugg, bland annat av Andreas Herbst, ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi, som pekar på att kvinnan, alltså barnets mor, inte önskade bli förälder till detta barn och att tillstånd givits från Socialstyrelsens rättsliga råd.
Katarina Strand Brodd fick också stöd av många, band annat Göran Ewerlöf, ordförande för rättsliga rådet, som pekade på det självklara – att aborter efter vecka 21+6 innebär ett lagbrott. Diskussionen i denna viktiga fråga tog snabbt slut, utan att de centrala och väldigt viktiga frågorna fick någon lösning, eller att föreskrifterna – och därmed sannolikt praxis – förändrades.
Abort kan göras, efter ansökan till rättsliga rådet, fram till att fostrets ålder är 21+6. Rådets beslut baseras på en åldersbestämning av fostret som görs med ultraljud. Metoden är dock behäftad med stor osäkerhet så pass sent i graviditeten. Man brukar ange en felmarginal på minst +/- en vecka. Att då medge abort, om åldersbestämningen angivit att fostret är mer än 20 veckor, innebär med nödvändighet att det i en del fall kommer att handla om ett barn, alltså 22+0 eller äldre. Katarina Strand Brodd vittnar också om att detta förekommit i flera fall.
Frågan verkar ha tystats ner. Detta är bekymmersamt, inte bara för neonatologer, utan också för respekten för människovärdet; det mycket lilla barnets människovärde. Från vecka 22+0 handlar det om ett barn och ingreppet blir då inte en abort utan något helt annat. Borde inte den frågan diskuteras livligt, och borde inte praxis förändras så att aborter inte längre medges efter vecka 20?
Vi har båda erfarenhet av den märkliga vilsenhet, som verkar prägla sjukvården av små barn.
Våren 2014 föds en flicka i 23:e graviditetsveckan på ett svenskt sjukhus. Hon lindas in i varma dukar och dör efter cirka 30 minuter utan att ha fått vård av kvalificerad personal. Händelsen polisanmäls och en förundersökning inleds under rubricering barnadråp. Efter åtta månader läggs förundersökningen ner. Förundersökningen tas upp igen sommaren 2015, men läggs ner i oktober 2015, där beslutsunderlaget bland annat är ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd. Inga förhör har genomförts med inblandad förlossningspersonal.
Våren 2015 har samma händelse även anmälts till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Frågan är bland annat om flickan är ett barn eller ett foster. Ivo:s expert anser att flickan är att betrakta som foster och att flickan har omhändertagits korrekt av förlossningspersonalen.
Såväl Ivo som åklagarmyndigheten var informerade om hur Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt i Uppsala 2003–2012 och sedan september 2016 chefsjustitieombudsman, anser att folkbokföringslagen 24 § bör tolkas: ”Om ett foster föds levande, betraktas det enligt svensk lag som ett barn.”
Ivo:s beslut går således stick i stäv med gällande lagstiftning. Åklagarmyndighetens beslut, baserad på rättsliga rådets yttrande, innebär att det är lagligt att undanhålla oönskade barn kvalificerad medicinsk vård, uppenbarligen även smärtlindring och ångestdämpande medicin som del i palliativ vård.
Ett par år senare aborteras ett barn vid ett annat svenskt sjukhus. Barnet är enligt uppgift i vecka 21+4 då aborten inleds. Efter aborten finner man dock att barnet – som verkligen ser ut som ett barn, inte ett foster – väger 686 gram och alla mått indikerar att barnet är äldre än 22+0 veckor och att den genomförda, ultraljudsbaserade åldersbestämningen var felaktig. Fallet anmäls till chefsläkare och Ivo, men lämnas utan åtgärd. Motiveringen är att ”alla rutiner följts”. Ultraljudsundersökningen, som utförts av en läkare, har inte sparats och dokumentationen är bristfällig.
Vi vet inte hur ofta detta sker. Vi förstår inte varför man inte vill tydliggöra hur en ny praxis ska se ut. Vi är båda kritiska till den svenska abortlagen, men detta handlar inte om aborter; efter vecka 22+0 medges nämligen inte abort enligt svensk lag. Möjligen kan man misstänka att oviljan att tala klartext har att göra med att man vill slå vakt om också de mycket sena aborterna. Det borde dock inte kunna ursäkta att man behandlar de allra minsta patienterna på ett avhumaniserat, oetiskt och ovärdigt sätt. Frågan är uppenbarligen mycket känslig. Det måste finnas en större öppenhet för att diskutera denna fråga, som vi menar berör vår tids mest flagranta kränkning av människovärdet.
