Den senaste tiden med dess blodiga händelser har bland mycket annat väckt etiska diskussioner till liv. Vad är en människa? Hur ska vi se på frihet och kränkningar? Det är viktigt att samtalet fortsätter och tillåts bli fördjupat.
Mona Sahlin är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism. När det gäller frågan om Islamiska staten har hon pekat på vikten av att söka förhindra rekrytering av krigare från vårt land. Därvid nämnde hon att Sveriges muslimer har del i detta ansvar, ett yttrande hon fick kritik för från många håll.
Därför var det anmärkningsvärt att Mona Sahlin som kontrast till detta valt att förringa extremisternas brott i ett uppmärksammat och mycket märkligt uttalande. Det var vid en paneldebatt om religion och demokrati i Ersta kyrka som hon gjorde en minst sagt häpnadsväckande jämförelse. Alla religioner har de extrema, farliga fanatikerna, slog hon fast. Det är, fortsatte Sahlin, ”oerhört viktigt både att vi ser dem, att vi fördömer dem, men att vi ser alla. Också den som vägrar utföra abort är, i min mening, en extrem religiös utövare, på ett helt annat plan än vad ISIS är”. Att en svensk politiker av Sahlins kaliber inte kan skilja mellan ISIS, som dödar dem de anser stå emot deras idéer om hur man ska leva, och en person som tvärtom vill skydda och värna de ofödda barn som har samma rätt till liv som alla andra, framstår som ett skrämmande exempel där partipolitiska idéer om abort förblindar så mycket så att man inte längre kan hålla isär begrepp om liv och död.
Den här kålsuparteorin bör inte få stå oemotsagd. Barnmorskan Ellinor Grimmark, som nekats barnmorsketjänst för att hon av trosskäl inte önskar medverka vid abortingrepp, kände sig träffad och skrev ett öppet brev till Mona Sahlin. Svaret blev undvikande. Sahlin vidgår inte att hon direkt jämställde ISIS jihadistkrigare och samvetsömma barnmorskor (Världen Idag 16/2).
Går det att likna någon i sjukvårdens personal, som för sitt samvete vill utföra alla uppgifter utom att medverka vid abort, vid en farlig fanatiker som brukar våld på oskyldiga? Är en sådan som Ellinor Grimmark extrem i sin religionsutövning? Hon fick till slut barnmorsketjänst i grannlandet Norge. Där tillämpas uppenbarligen inte samma rigida syn som regeringens samordnare gett uttryck för. I sitt brevsvar till Grimmark skriver Mona Sahlin: ”Rättigheter som politiken ger kvinnor skall inte kunna begränsas av religiös tro.” Nu vet vi: var och en måste ställa upp för detta stolta samhällsbygge: rättigheterna ska understödjas av alla – också av dem med samvetsbetänkligheter. Man anar en form av civil religion, en tro med människan och hennes rättigheter i centrum.
Abortfrågan är självfallet både svår och brännande. Det är inte något som oreflekterat kan målas i svart eller vitt. Men många med kristen eller annan tro skulle säga: också de ofödda barnen har ett människovärde. Det måste väga tungt, mycket tyngre än vad som nu är fallet. Livet börjar inte med det första skriket, då barnet möter dagsljuset. Idag då den prenatala vården utvecklats kan sjukvården dessutom rädda många för tidigt födda. Det ger ett nytt perspektiv åt abortfrågan. Prästen och läkaren Conny Nordin skriver i sin och Sture Gustafsons nyanserade bok Rätt att leva? En faktabok om aborter(1975): ”Aborten i sig är aldrig en verklig lösning – den är en kapitulation inför en omänsklig värld och verklighet”.
Tvång inom religionen skulle inte få förekomma. Det finns ett antal frågor, där människor med religiös tro har en annan uppfattning än den idag gängse. De är därför inte automatiskt extrema, farliga fanatiker. Mona Sahlins avslöjande utspel nyligen har satt sökarljuset på en viktig fråga. Om inte abortlagen rubbas, så låt samvetsfriheten för sjukdomspersonalen få råda. Vårt samhälle har råd med den friheten.
Gunnar Hyltén-Cavallius, präst och teol. lic.
Anna Emdenborg, etiker
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag 2015-03-09
