I debatten om abort av flickfoster hävdas det att möjligheten att välja bort barn utifrån kön medför att kvinnor och mäns lika värde hotas. Vi delar helt denna uppfattning och tar bestämt avstånd från utsortering på grund av kön. Ett samhälle som sorterar bort flickfoster nedvärderar kvinnor. På samma sätt är det med ett samhälle som underlättar och uppmuntrar bortsortering av barn med sjukdomar eller funktionshinder; möjligheten att välja bort barn med vissa sjukdomar eller andra medicinska defekter leder till att personer med dessa defekter betraktas som mindre värda i samhället.
Abort efter fosterdiagnostik är att säga nej till en speciell individ, ett barn som inte är perfekt. Att säga nej till selektiva aborter är alltså inte samma sak som att vilja förbjuda alla aborter.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ska gälla alla anser de flesta i Sverige. Alla människor, män och kvinnor, personer med eller utan funktionshinder har lika stor rätt att leva. Samtidigt underlättas en systematisk utrensning av människor med sjukdomar och avvikelser som kan diagnostiseras i fosterlivet. Var finns konsekvensen?
Föräldrars önskan att deras barn ska vara friska är naturlig. Detta innebär inte att det är legitimt att sortera bort barn med sjukdomar som upptäcks. Man måste fråga sig varför vi diagnostiserar vissa sjukdomar och kromosomavvikelser. Det trista svaret är: för att vi kan. Skulle vi kunna diagnostisera ADHD eller allergier hade osäkra föräldrar valt bort barn med de funktionshindren. Finns möjligheten att diagnostisera kommer också selektiva aborter att följa. Det har mycket lite att göra med hur allvarliga funktionshindren är eller hur mycket livet påverkas av de avvikelser som diagnostiseras.
Ingen vet hur mycket sämre eller bättre det är att leva med Downs syndrom än med normal kromosomuppsättning. Ändå erbjuder landsting efter landsting kubtest till alla gravida kvinnor för att se om det väntade barnet kan ha Downs syndrom. I Danmark infördes kubtestet år 2004. Nästan 100 procent av foster med Downs syndrom aborteras i Danmark.
Vilken är nästa grupp som skall fasas ut ur samhället? Ja, den frågan kan bara besvaras med hur snabbt vi på ett enkelt och någorlunda säkert sätt kan diagnostisera avvikelser från det ”normala”. Vi är på ett brant sluttande plan. När bara A-barn föds blir det svårt också för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.
Senast detta sätt att se på människan blev upphöjt till lag var för 70 år sedan i exempelvis Sverige och Tyskland. Sverige med sin mörka historia av rasbiologi och tvångssteriliseringar har anledning att mot denna bakgrund iaktta en restriktiv hållning gentemot utsorterande fosterdiagnostik.
Vi välkomnar medicinska framsteg som gör det möjligt att leva ett rikt och långt liv även med Downs syndrom eller andra funktionshinder. Vi har nu möjlighet att inte bara diagnostisera, utan också bota, sjukdomar redan i moderlivet. Men tekniken är inte värdeneutral. Vi måste tillsammans besluta om vilket samhälle vi vill vara med om att forma och hur vi vill använda de landvinningar som gjorts.
Alma-Lena Andersson, gymnasielärare, skribent och debattör
Bengt Malmgren, läkare
Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent
Ivar Gustafsson, docent matematik
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln är publicerad i Dagen 2009-10-28, Smålandstidningen 2009-10-29, Kyrka och Folk 2009-10-29
