”Jag vill rädda liv, inte släcka det”

Barnmorskan Ellinor Grimmark säger att hon älskar barn och vill värna barnens rätt till liv. Hon hänvisar till sitt samvete att hon därmed vill slippa delta i aborter inom sitt yrke. Som en följd av detta har Ellinor Grimmark förlorat sin anställning och står nu inför en till synes lång rättslig process för att pröva hennes krav på samvetsfrihet. Hur kunde det bli så här?

Av Europarådets 47 medlemsstater är Sverige och Finland de enda som inte har en tydligt uttryckt rätt till samvetsfrihet inom vården. Hur ser man då på samvetsfrågor inom vården i Sverige, och vad är egentligen samvetsfrihet och vägran att utföra vissa arbetsmoment inom ett yrke på grund av det personliga samvetet?

Frihetsprincipens främste förespråkare John Rawls skiljer i sin Theory of Justice (1971) mellan civil olydnad och samvetsvägran. Han definierar civil olydnad som en offentlig och politisk icke­våldshandling, vilken riktar sig mot en viss lag med syftet att få till stånd en förändring av lagen. Samvetsvägran betyder vägran att delta i en verksamhet enligt de egna etiska uppfattningarna. En sådan vägran är alltid öp­pen, och denna öppenhet gör att handlingen, som från början kanske hade en privatmoralisk grund, blir politisk.
I Ellionors konkreta fall ställs hennes hävdande av samvetsfrihet och hennes önskan att hjälpa barn till världen mot samhällets intressen. Samhällets intressen innebär i detta fall även ”tredje parts” intressen – med andra ord patienternas intressen – där samhällets företrädare menar att varje patients intresse är att endast bli behandlad av barnmorskor som vill delta i aborter. Men vad skulle hända i ett scenario där en kvinna från en annan kultur inte vill möta en barnmorska som saknar samvetsbetänkligheter kring abort, och menar att en sådan barnmorska inte är lämpad att förlösa hennes barn? Om patientens vilja är lag i Sverige – vad händer med en sådan patients vilja om det inte går att finna barnmorskor som hyser samvetsbetänkligheter avseende abort?

När samvetsfrågan utreddes i den nya högskoleförordningen (samvetsklausul inom högskoleutbildningen 1994) menade man att studenter som hade samvetsproblem med vissa moment skulle söka annan utbildning. I exempelvis frågan om att slippa sätta in en spiral skrev utredaren: Om studenten får dispens och inte utför ingreppet i sin yrkesverksamhet som barnmorska är det alltså, enligt utredningen, stor risk att patienten bemöts med en moraliserande attityd som känns besvärande och ger skuldkänslor och obehag.
I Ellinors fall är det tydligt att hon inte talar i moraliserande termer när hon menar att hon vill värna barns liv, utan hon utgår från sitt eget samvete och utifrån kärleken till sitt yrke samt till barnen. Därmed måste vi förmoda att högskoleutredningen snarare baserar sig på fördomar mot den som inte vill gå emot sitt samvete, än på rena fakta. Utredningen innehåller också ett rent felslut, eftersom en person som handlar efter vad han/hon menar vara moraliskt rätt, knappast kan förutsättas få skuldkänslor eller obehag ens när andra invänder mot det de menar är rätt.

Typiska känslor som har att göra med samvete och moral är skuld-, skam- och ångerkänslor, alternativt känslor av inre frid, självrespekt och stolthet. Utifrån det ställer vi oss två öppna frågor i ljuset av det som hänt Ellinor: är det inte dags att se över de nu tjugo år gamla lagar som ställer individens rättigheter åt sidan till förmån för kollektivets förmodade intressen? Eller är Ellinor Grimmarks kritiker helt enkelt rädda för att ingen vill utföra aborter om de inte via lagen tvingas till det?

Anna Emdenborg
vårdbiträde och fil kand i etik

Anders Löfström
med dr, leg läkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2014-02-26

Tags :