Sedan Ebba Busch Thor nyligen blev vald till Kristdemokraternas nya partiledare har frågan om samvetsfrihet i vården blivit mycket omdebatterad. Här är det dock inte fråga om att införa något nytt. Istället gäller att tillämpa abortlagen sådan den är gjord. Socialdemokraternas sjukvårdsminister Gabriel Wikström, Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra och Centerledaren Annie Lööf synes alla vara överens om att de är ”emot” samvetsfrihet och en samvetsklausul inom sjuk- och hälsovården. De talar emot den lag som gäller!
Den svenska abortlagen från 1974 skyddar uttryckligen samvetsfrihet för medicinsk personal. När lagen trädde i kraft för 40 år sedan var samvetsfrihet inom vården en självklarhet. I propositionen till abortlagen (1974:595) anfördes att sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort hade tagits upp av flera remissinstanser. Dessa hade genomgående framhållit vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten. Socialutskottet i riksdagen anslöt till detta och anförde:
”Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att … och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad”.
Riksdagen återkom i flera år med instämmande till detta uttalande (till exempel Socialutskottet 1983:84:3).
Den svenska abortlagen står i överensstämmelse med artikel 9 i Europakonventionen (EKMR), bindande svensk lag sedan 1995. Denna ger envar rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Enligt artikel 9.2 EKMR ska det ske en intresseavvägning mellan rätten till samvetsfrihet och andra personers fri- och rättigheter. Resolution 1763 (2010) från Europarådets parlamentariska församling förtydligar den praktiska tillämpningen av art 9.2 EKMR vad det bland annat gäller arbetstagares förhållanden.
Resolutionen innebär bland annat att ingen person ska tvingas, hållas ansvarig för, eller på något sätt diskrimineras för, att på grund av samvetsbetänkligheter inte vilja utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo. Samtidigt framhåller resolutionen med skärpa också att varje kvinna som på laglig grund önskar avsluta en graviditet skall kunna få abort utförd.
Den absoluta majoriteten av länderna i Europa har någon form av erkännande av samvetsfrihet för vårdpersonal. Det finns alltså en europeisk samsyn att samvetsvägran att delta i abort ska respekteras. Europadomstolen har konstaterat att det finns en nästan total samsyn i medlemsländerna att godta vapenvägran av samvetsskäl (fallet Bayatyan mot Armenien, mål 23459/03, Europadomstolen 7 juli 2011). I domen fastslås ånyo att när europeisk samsyn föreligger i en fråga om mänskliga rättigheter har ett land som inte följer denna samsyn endast mycket begränsad nationell handlingsfrihet, så kallad ”margin of appreciation”.
Det krävs mycket tungt vägande skäl för att avsteg från denna samsyn ska godtas. Vid prövning i Europadomstolen skulle Sverige behöva framlägga skäl som är specifika för Sverige i förhållande till nära nog alla övriga länder i Europa. Sverige skulle behöva visa skäl att samvetsfrihet inte längre kan godtas på det sätt som abortlagen förutsätter. Hur skall detta kunna ske när samvetsfrihet råder i till exempel våra nordiska grannländer Danmark och Norge?
I och för sig har intresset att få abort utförd hög hierarkisk status. Det framgår av resolutionen 1763 (2010). EKMR skyddar dock inte abort som en mänsklig rättighet (liksom inte något annat rättsligt bindande dokument rörande mänskliga rättigheter heller). Intresset av att få vård av personer som är positiva till den aktuella vården ska också beaktas så att den kan utföras av personer som inte hyser samvetsbetänkligheter. Som socialutskottet framhöll 1974 är detta en praktisk personalplaneringsfråga som avser fördelningen av arbetsuppgifterna, fjärran från intresset av samvetsfrihet.
I den svenska debatten har synfältet förvrängts till att handla om tillgång till abort. Intresseavvägningen i den svenska abortlagen och artikel 9 EKMR sker emellertid inte mellan samvetsfrihet och rätten till abort. Samvetsfriheten i den svenska abortlagen påverkar inte tillgången till abort enligt lagen.
En person som av genuina samvetsbetänkligheter inte vill medverka till abort eller abortrelaterad verksamhet har således rätt enligt den svenska abortlagen och den överordnade Europakonventionen att få sin vilja respekterad.
Bestämmelserna om samvetsfrihet som en mänsklig rättighet har en självklar grund. Utan medvetna och rena samveten faller hela samhällsbygget ihop. Inom civilsamhället gäller detta exempelvis det demokratiska styrelseskicket, ekonomiska förpliktelser att betala skatt samt vård med höga etiska krav på vårdanställda. Människors samveten är samhällets grundpelare.
REINHOLD FAHLBECK
professor emeritus, juris doktor, Lunds universitet
Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2015-05-03. Återpublicerad här med författarens tillstånd.