Europarådets parlament (PACE) behandlade torsdagen den 7/10 en motion, skriven av riksdagsledamoten Carina Hägg(s), som handlade om åberopade samvetsskäl och tillgång på lagstadgad vård och behandling inom Hälso- och sjukvård. Hägg hade i sin motion krävt att samvetsgrundad vägran att utföra vård, som är i enlighet med ett lands lagar, starkt skulle begränsas. I förslaget, som utifrån motionen, las fram för Europarådet, fanns även krav på att ett register skulle inrättas, dit vårdpersonal med samvetsbetänkligheter skulle rapporteras. Motionen, och förslaget, syftade uttryckligen på kvinnors rätt till ”reproduktiv hälsa”, och i synnerhet på rätten att få abort utförd. Eftersom samvetsfrågan också är aktuell i en rad andra sammanhang, såsom vård av papperslösa, deltagande i eutanasi eller eutanasi-liknande handlingar, icke-medicinskt motiverade ingrepp som omskärelse etc., har frågan också en stor principiell innebörd.
Efter debatt blev dock resultatet knappast det som motionären, och rapportens författare Christine McCafferty, hade avsett. Det hela utmynnade i en resolution, som i vissa delar är i linje med förslaget, där Europarådet delar motionärens oro för att viss vård kan vara svårtillgänglig och då särskilt för kvinnor. På avgörande punkter kan resolutionen dock sägas vara helt motsatt vad motionären avsett och det gäller vårdpersonalens rätt till samvetsfrihet. I resolutionens första paragraf slås fast att ingen person, sjukhus och institution ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller ”någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo”. Vidare säger resolutionen att ingen ska diskrimineras om man vägrar medverka till något av detta. I resolutionens fjärde paragraf slås fast att medlems-staterna dels ska försäkra tillgång till vård och hälsa, men också att upprätthålla respekt för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonal (ensure respect for the right of freedom of thought, conscience and religion of health care providers). Man föreslår därför att medlemsstaterna tar fram sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfrihet.
Vad betyder detta för Sverige? Gruppledaren för de svenska representanterna i PACE (Parlamentary Assembley of the Council of Europe), Göran Lindblad(m), säger i en tidningskommentar (Världen idag 101011) att det inte behöver betyda någonting. ”Många resolutioner struntar man ju i, så varför ska man bry sig om den här” menar han. Det är naturligtvis anmärkningsvärt. Även om Lindblad röstade emot resolutionens ändringar från det ursprungliga förslaget, förefaller hans synpunkt märklig, ungefär ”parlamentet röstade inte som jag ville och då kan beslutet ignoreras”. Sveriges linje, enligt Lindblad, var att rösta för det ursprungliga förslaget, inklusive inrättande av ett register för personer som kan tänkas åberopa samvetsfrihet. Det känns skrämmande och leder tankarna till DDR eller det ”Berufsverbot” som gällde i Tyskland under främst 1930- och 40-talen.
Sverige saknar en lagstadgad samvetsfrihet för vårdpersonal. Ofta framförs i debatten att om man har samvetsbetänkligheter får man syssla med något annat än hälso- och sjukvård. Men resolutionen pekar i en helt annan riktning och jag tror vi är många, även verksamma inom vården, som menar att samvete är en tillgång, inte en belastning. Vi har sett mycket konkreta exempel på hur anställda, av samvetsskäl och i strid med ledningens önskan, påtalat missförhållanden i vården (Lex Sara till exempel). Att hindra, eller än värre söka köra ut, engagerade medarbetare, vore knappast att göra vården bättre. Resolutionen identifierar ett behov av garanterad samvetsfrihet, givetvis under reglerade former. En sådan finns i många av Europas stater men saknas alltså i till exempel Sverige.
Detta innebär att Sverige riskerar att, utifrån resolutionen, kränka vårdpersonal som åberopar samvetsfrihet. Då Europarådets resolutioner är vägledande för Europadomstolen är det inte otroligt att domstolen får hantera fall rörande rätten till samvetsfrihet i Sverige. Det är alltså angeläget att Sverige, dess myndigheter och företrädare för vårdyrkena, förhåller sig på något sätt till Europarådets resolution 1763. Hur ser till exempel de fackliga företrädarna på beslutet, som PACE efter debatt och demokratiskt hanterande och votering lagt fram? Vill man, som Lindblad antyder, strunta i den, eller vill man se hur man bäst ska formulera en samvetsfrihet värd namnet, också i Sverige. Vad är Socialdepartementets hållning?
Tomas Seidal, leg. läkare, verksamhetschef, Halmstad
Christina Doctare, leg. läkare, samhällsdebattör
Bengt Malmgren, leg. läkare
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i SvD 2010-10-21, Hemmets Vän 2010-10-21
1 Responses