Sveriges största politiska debattforum varje sommar sedan 1968 är Politikerveckan i Almedalen i Visby. Alla riksdagspartiernas partiledare talar och partierna disponerar var sin dag av veckan, omgivet av hundratals seminarier av olika intresseorganisationer. Almedalsveckan är den i särklass största och viktigaste för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. Förra året bevakades de 1046 seminarierna av omkring 400 journalister samt tusentals deltagare och åhörare på plats. Får Gud plats också?
På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.
Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.
Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.
Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.
Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.
Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.
Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28
