Lyckliga gatan, du finns inte mer, sjöng Anna-Lena Löfgren under 1960-talets rivningsvåg då de gamla miljöerna fick ge vika för miljonprogram i asfalt och betong. På samma gator ligger idag glassplitter från sprängdåd och blod från skjutningar. Sverige står handfallet inför denna märkliga kombination av 200-årig fred i riket, samtidigt som vissa delar idag präglas av utvecklat krig, så allvarligt att forskare inte finner något annat jämförbart land än Afghanistan. De kortsiktiga lösningarna ligger hos polis och statsmakter som behöver ta tillbaka makten över gator och torg. Men de mer långsiktiga lösningarna ligger i familjen – inte minst: hos pappa.
Broken windows-modellen är en teori inom kriminologin som bygger på att om ett fönster krossas i en byggnad behöver skadan utan dröjsmål åtgärdas. På så sätt kan man hindra att en antisocial stämning eskalerar och undvika en spiral där fler fönster krossas och byggnaden med tiden plundras och helt förstörs. Om den inställningen hade tillämpats på mindre bråk, skadegörelse och andra destruktiva beteenden hade dessa aldrig tillåtits eskalera till de fruktansvärda nivåer som gängkriminaliteten nu tagit sig i Sverige. Det är så varje ansvarsfull förälder agerar i hemmet för att fostra sina barn till mogna, ansvarstagande samhällsmedborgare. Men när föräldrarna inte finns där, då skaffar sig ungdomar andra arenor att söka bekräftelse. På så sätt har de kriminella nätverken växt, och utan att ta in familjedimensionen kan vi aldrig långsiktigt lösa den här problematiken.
Programmet Konflikt i P1 sände i helgen ett reportage om våldsspiralen. Både i detta och i andra reportage återkommer en faktor som utlöser nästan alla unga killars fall ner i gängen och kriminaliteten: en frånvarande pappa. Ibland är de avlidna, ibland alkoholiserade, ibland i fängelse. Men ofta rör det sig om vanliga skilsmässor, där papporna bara glidit bort från familjen och sitt fadersansvar.
Nuvarande skeende visar att spruckna familjer drabbar hårdare än vad föräldrar tror. Även om en pojke visar få yttre reaktioner när pappa försvinner så kan det skaka om mycket på insidan, och avsaknaden av manlig förebild kan få allvarliga konsekvenser. Tonårspojkar som springer ärenden åt äldre kriminella får inga goda förebilder, men de får åtminstone uppleva någon variant av den uppmärksamhet och respekt som de hade behövt få uppleva på hemmaplan.
Ingen politiker hade naturligtvis önskat de händelser vi nu möter i mediarapporteringen nästan varje dag. Men de medvetna och konsekventa vägvalen att individualisera familjelagstiftningen och utmåla familjen som en fiende får konsekvenser. Inte bara i hemmet, utan också i samhället. En person som varit borta från Sverige i några decennier och skulle återvända idag skulle kanske reagera likadant som Anna-Lena Löfgren gjorde i sången:
När jag kom åter var allt så förändrat
Trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Regering och polismakt behöver ta krafttag för att vända de förfärliga våldsscenerna i svenska storstäder, och det behöver ske nu. Men den långsiktiga vändningen kan inte komma förrän pappor i Sverige mycket mer börjar ta sitt ansvar att visa faderlig omsorg om de pojkar som annars kommer att fortsätta söka kontakt på annat, destruktivare håll. Men det bygger också på att samhälle och lagstiftare åter börjar uppvärdera familjen och behovet av en nära, förtroendefull gemenskap mellan föräldrar och barn.
Per Ewert, direktor vid tankesmedjan Claphaminstitutet, doktorerar på drivkrafterna bakom Sveriges individualism och sekularisering
Artikeln publicerad i Hemmets Vän 191121
