”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas…” Kring de orden ur Lukasevangeliet kommer människor i vårt land i hundratusental att samlas i hem och kyrka denna jul. Men kan man lita på Bibeln, har det den berättar ägt rum?
Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord. Men samtidigt gör Bibeln klart att den inte kommit ner färdig från himmelen som Mormons bok, utan att den har författats under konkreta historiska omständigheter av människor utvalda av Gud. Eftersom den är en historisk bok i ordets fulla bemärkelse—liksom kristendomen själv är historisk—kan dess historiska utsagor underkastas en historisk verifieringsprocess. Emellertid överskrider Bibeln historia, eftersom dess centrala budskap handlar om Gud, som inte kan bli föremål för historisk verifiering. Detta innebär att medan många bibliska utsagor kan studeras och granskas kritiskt med vanliga historiska metoder, ligger en del av dess utsagor bortom dessa metoders kompetensområde.
I egenskap av en historisk beskrivning av händelser, har de bibliska utsagorna bevisats vara likvärdiga sumeriska, babyloniska, egyptiska, och kanaaneiska historiska urkunder. Bibelns viktigaste del, Nya Testamentet (NT), har en solid förankring i historien. Somligas åsikt att de nytestamentliga berättelserna är legender, visar endast en djup okunnighet om både historiska fakta och mytbildningens långa process. NT:s tidigaste böcker skrevs cirka 20 år efter Jesu död, när ögonvittnen fortfarande var vid liv. Denna tidsrymd är för kort för mytbildning. Nyare bibelforskning pekar på den muntliga traditionens tillförlitlighet. Redan Jesus kan ha lärt lärjungarna att tradera vissa stycken och mycket av det som sedan skrevs ner hade funnits i det memorerade materialet. Den judiska tekniken att memorera var lika säker som skriftligt material. Det finns därför ingen lucka mellan Jesus och texterna 20 år senare. Ögonvittnena och det memorerade materialet är starka argument för textmaterialets sanningshalt rent historiskt.
I sin ansedda bok, Roman Society and Roman Law in the New Testament (1963), som tar upp beröringspunkter mellan romerskt samhälle och lag och NT (särskilt Lukasevangeliet och Apostlagärningarna), säger A.N. Sherwin-White, klassikerprofessor vid Oxford: ”Historiciteten för Apostlagärningarna är överväldigande … Varje försök att tillbakavisa dess grundläggande historicitet, även i fråga om detaljer, måste nu te sig absurt” (s. 189). Sherwin-White ger som sin mening tillkänna att evangelisten Lukas var en av antikens pålitligaste historiker.
En fråga som ofta ställs är: ”Kan vi lita på att Bibelns text har bevarats intakt efter 2000 år och längre?” Vi råkar faktiskt vara i det lyckliga läget att kunna jämföra vidarebefordran av den bibliska texten med den klassiska litteraturens vidarebefordran. De tidigaste manuskripten som vi har till sådana klassiska verk som t.ex. Homeros, Sofokles, Thoukydides, Platon och Demosthenes är skrivna mellan 1200 och 1600 år efter sina original. För NT:s del, finns hela texten bevarad i manuskript skrivna cirka 300 år senare, medan vissa papyrer som innehåller delar av NT:s text, skrevs bara 25-100 år efter originalen. Det finns mer än femtusen manuskript på grekiska med hela eller delar av NT bevarade. Bland antika böcker är ingen annan bok bättre omvittnad än NT.
Nya Testamentet och dess centrala gestalt, Jesus, har varit måltavla för kritik från hedniska, otroende och ateistiska författare, från Kelsos (2. århundradet e.Kr.) och Porfyrios († c:a 305) till Renan († 1892) och Nietzsche († 1900) och även liberala teologer såsom Biskop John Robinson († 1983), som skrev boken Honest to God (1963) och som i boken But that I Can’t Believe (1967) deklarerade att han inte trodde på bön. Men trots denna spärreld av negativ kritik från alla tänkbara håll har NT inte bara stått orubbad, utan även utgått som segrare och respektingivande. Fem år före sin död svarade samme Robinson på frågan: “Kan vi lita på Nya Testamentet?” med ”Det tror jag fullt och fast att vi kan.” (Can we Trust the New Testament?, 1977, s. 130). I sin Redating the New Testament (1976) och sin postuma The Priority of John (1985), överträffade Robinson de konservativa teologerna i sin tidiga datering av NT:s böcker. Men värdet av denna bok ligger inte så mycket i Robinsons tidiga dateringar utan i det att han visar hur bräckliga deras argument är som försöker datera några av NT:s böcker sent och därmed utesluta apostoliskt författarskap.
Vissa läsare kanske finner att Bibelns tänkesätt och kultur skiljer sig från modernt tänkesätt och kultur. Men detta är helt naturligt, eftersom det ursprungliga budskapet gavs för länge sedan, till folk av en annan kultur och i andra språk än vårt språk. Detta gör emellertid inte Bibeln irrelevant. Tvärtom visar det att budskapet är äkta och givet människor som levde under verkliga omständigheter, och konfronterades av konkreta problem, vilka i grunden liknade våra egna.
Slutligen, medan det är möjligt att undersöka NT:s historiska delar, finns det ingen mänsklig metod som kritiskt kan granska utsagor om Gud eller frälsningen. Medan vi alltså kan bevisa historiskt (genom t.ex. citerandet av evangelierna samt de romerska historikerna Tacitus och Suetonius) att Jesus korsfästes i Jerusalem under kejsar Tiberius regering, kan vi inte bevisa med våra historiska metoder att Jesus föddes och dog för vår frälsning. Men det betyder inte att detta inte skulle vara sant, och möjligt för oss – som för miljoner människor över världen – att få uppleva. Vi kan alltså läsa julevangeliet också detta år med tro och tillit.
Chrys Caragounis, professor em Nya Testamentets exegetik, Lund, Fellow vid Claphaminstitutet
Bertil Gärtner, professor em Nya Testamentet, Princeton, biskop em Göteborgs stift, Fellow vid Claphaminstitutet
Hans Stiglund, biskop i Luleå stift
Artikeln publicerades i Dagen 2008-12-23
