Darwins teori om arternas uppkomst bygger på tanken att liv uppstått från ett gemensamt ursprung. De olika arterna har utvecklats genom naturligt urval och genom överlevnad av de individer som bäst anpassats till omgivande miljö. Utvecklingsläran har antagits som den dominerande teorin för förståelsen av livets och arternas uppkomst i såväl samhälle, som forskarvärld. Men bevisen för evolutionsteorin lyser, efter 150 år, fortfarande i stort sett med sin frånvaro. Med dagens krav på evidensbasering, förefaller det osannolikt att Darwins teori om arternas uppkomst skulle ha accepterats om denna teori uppstått i vår egen tid. Framför allt i USA har en rörelse av unga biologer vuxit fram kritiska mot Darwinismen och dess hegemoni som förklaringsmodell till arternas uppkomst.
Jonathan Wells, forskare i molekylär- och cellbiologi, Seattle, USA analyserar i sin bok ”Icons of Evolution” tio av de traditionella bevisen darwinister och neo-darwinister presenterar som stöd för evolutionsläran. Dessa symboler eller ikoner används flitigt i läroböcker i biologi och inom naturvetenskaplig teoribildning. Med stöd från specialisternas ingående och långvariga debatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna såsom Science, Nature m.m. kunde han visa att det inte fanns vetenskapligt stöd för någon av dessa tio darwinistiska ikoner. Vi vill här belysa tre av de ikoner Darwinisterna använder som stöd för sin teori.
Haeckels embryon
Den tyske biologen Ernst Haeckel (1834-1919) fann vid studier av embryon has olika ryggradsdjur uppenbara likheter mellan dessa. Haeckel myntade begreppen ontogeni, den embryonala utvecklingen hos individen och phylogeni, arternas evolutionära historia. I studier och teckningar av olika vertebraters embryonala utveckling, under de tidiga faserna av fosterutveckling kunde han påvisa likheter mellan embryon. Haeckel menade att dessa foster rekapitulerar sin evolutionära historia under fosterutvecklingen genom att passera de adulta formerna av sina föregångare. Tesen att phylogenin återspeglas i ontogenin passade som hand i handske för Darwins teori om arternas gemensamma ursprung.
Senare studier har emellertid visat att Haeckels teckningar överdriver likheten mellan de olika vertebraternas embryon. Dessutom valde han ut arter där likheterna är större än hos andra; bland amfibierna valde han t ex. salamander, som passade hans teori bättre än grodor. Vidare valde han en period under fosterutvecklingen där dessa embryon är mer lika varandra, än både senare och än viktigare än under den tidigaste fosterutvecklingen. De flesta biologer, som t ex Douglas Futuyma, författare av Evolutionary Biology, 1998, erkänner nu att Haeckels teori ”was inaccuarate and misleading”.
Darwins finkar
Ungefär 25 år innan Darwin skrev sin epokgörande bok ”Om arternas uppkomst” deltog han i en fem år lång resa ombord på det brittiska forskningsfartyget H.M.S. Beagle. Under sitt besök på Galapagos öarna 100 mil utanför Ecuador samlade han prov på olika djurarter bl.a. några finkar. Dessa finkars olika utseende fr.a. näbbstorlek spelade inte någon större roll för Darwins teoribildning och nämns inte i hans bok om arternas uppkomst. Det var först med uppkomsten av neo-darwinsimen och genom ornitologen David Lacks bok ”Darwin´s Finches”, 1947 finkarnas betydelse som stöd för evolutionsteorin framfördes. Man hade nämligen funnit att under perioder av torka ökade finkarnas näbbstorlek eller snarare de finkar med större näbbar överlevde i högre utsträckning den förändrade tillgången på föda. Denna utveckling framfördes som stöd för anpassning genom naturligt urval. Senare studier av bl.a. av Peter Grant, Science, 1992 verifierade finkarnas ökade näbbstorlek under perioder av torka på dessa öar i Stilla havet. Emellertid fann man också att under perioder av regn och bättre tillgång på lämplig föda minskade finkarnas näbbstorlek. Finkarnas näbbstorlek varierar alltså fram och tillbaka beroende på tillgång på föda. Någon egentlig nettoutveckling av finkarnas näbbar har emellertid aldrig visats, ett förhållande som ledande Darwinister aldrig framhållit.
Genetiska studier av bananflugor
Genom utvecklingen inom molekylär biologi och genetik har vi fått en ökad förståelse för organismernas nedärvning av olika egenskaper. Gener byggs av DNA molekyler, vars sekvenser är bärare av ärftlig information, som styr utvecklingen av de enskilda organismerna. Mutationer är oavsiktliga förändringar i DNA-sekvenserna och leder till förändringar av organismen. Spontana mutationer utgör en av grundpelarna i utvecklingsläran. De flesta mutationer är dock deletära, medan mutationer som gagnar arten är sällsynta.
Mutationer som leder till morfologiska förändringar har studerats hos bananflugan. Neo-Darwinister framhåller som ett lyckat uttryck av sådan mutation utgör utveckling av en normalt tvåvingad bananfluga till fyrvingad sådan. Emellertid uppträder den fyrvingade banaflugan inte spontant utan måste framavlas i laboratoriemiljö. Dessutom är de bakre paren av vingar icke funktionsdugliga och dessa bananflugor överlever inte i miljö utanför laboratoriet. De har heller ingen förmåga att föröka sig och utgör därmed en återvändsgränd i evolutionsprocessen. Dessa förhållanden presenteras vanligtvis inte i normala läroböcker i biologi.
Den Darwinistiska åsiktsdiktaturen
En av de ledande neo-Darwinisterna, Theodosius Dobzhansky, uttryckte 1973 att ”ingenting i biologi har någon mening utom i ljuset av evolutionen”. Naturligtvis finns det områden inom biologin där Darwinismen spelar en viktig roll för vetenskaplig förståelse av specifika fenomen. Det finns bevis för att mutationer och naturligt urval utgör viktiga faktorer bakom uppkomsten av antibiotikaresistens och insekters resistens mot pesticider. Det är också väl klarlagt att det naturliga urvalet orsakar variationer i utseende inom de olika arterna, som t.ex. Darwins finkar. Inom biologins tillämpade områden, som t.ex. inom medicinen har Darwismens betydelse för det dagliga arbetet klart överdrivits.
I ljuset av aktuellt kunnande och analys inom biologiska discipliner står Darwins teori om arternas uppkomst fortfarande obevisad. Den rimliga hållningen ur ett vetenskapligt perspektiv till frågan om hur liv uppstod är att vi fortfarande inte vet. I kontrast till Dobzhanskys tes gäller för varje sann forskare att ingenting inom biologin har någon mening utom i ljuset av evidens.
Göran Kurlberg, docent i kirurgi
Jan-Henrik Stjerndahl, docent i gynekologi
Sture Blomberg, docent i anestesiologi
Samtliga med anknytning till Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet och Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-02-23 och i Hemmets vän 2010-02-11
4 Responses