Rubriken är en av slutsatserna i den nya boken ”Farlig förenkling – religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna”, Bokförlaget Nya Doxa, 2010. Författare är Elisabeth Gerle, etikforskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet och adjungerad professor i etik, särskilt mänskliga rättigheter, vid Uppsala Universitet.
Slutsatsen är inte överraskande vad gäller SD, vars värdegrund och retorik noga granskas, speciellt nu i samband med inträdet i Sveriges Riksdag. Gerle skriver: ”Den rasbiologiska forskningen är idag omöjlig att knyta an till eftersom den visat sig bygga på falska premisser och leder till ohyggliga konsekvenser. SD talar heller inte om ras utan om kultur. Om detta begrepp används på ungefär samma sätt som man tidigare talade om ras, blir begreppet statiskt och oföränderligt. Det kan då användas för att kategoriskt beskriva andra människor som främmande och annorlunda.”
När det gäller Humanisterna är slutsatsen djärv och för många troligen överraskande. Media granskar inte föreningen Humanisterna, som vi här för enkelhets skull kallar enbart Humanisterna, på samma djupgående sätt som man granskar SD. Gerle skriver: ”De s.k. sekulariseringsteorierna, som utarbetats bl a av Casanova (religionssociolog med spanska rötter, verksam i USA) har förkastats på flera punkter. Ändå tycks de utgöra ett nav i Humanisternas argumentation. Det anspråk på vetenskaplighet som Humanisterna ofta framför gentemot andra kastas därför tillbaka på dem själva, när de så uppenbart är i otakt med de senaste forskningsrönen.”
SD och Humanisterna är oense om det mesta och har diametralt olika värdegrund när det gäller mänskliga rättigheter, men Gerle finner i sin granskning av retoriken och vilka ord som används att båda målar upp förenklade hotbilder som de sedan attackerar. För SD gäller det ”främmande kulturer” och för Humanisterna tycks religionen vara roten till allt ont. Gerle hävdar att om deras krav på hur samhället bör se ut förverkligades så skulle det i båda fallen leda till ett enhetssamhälle utan kulturell och religiös mångfald. När det gäller Humanisterna är detta, med tanke på deras värdegrund, inte avsikten men det finns en uppenbar risk att en oönskad sidoeffekt blir ett avståndstagande från människor med andra religiösa och kulturella traditioner.
Boken uppehåller sig mycket kring tankar hos den tyske, traditionellt sekuläre, agnostiske filosofen Habermas. Han beskriver upplysningsprojektet som ofullbordat och menar att vi behöver mer förnuft inte mindre. Samtidigt hävdar han att religiöst språk ska kunna finnas i det offentliga rummet och inspirera det politiska samtalet. Förnuft och tro behöver vara öppna för varandra och försöka förstå varandra..
Elisabeth Gerles bok är viktig och borde läsas av alla som bättre vill förstå och kunna reflektera kring Sverigedemokraternas och Humanisterna förenklade retorik. När det gäller SD ser vi små möjligheter till dialog men Humanisterna borde kunna samtala med troende människor utifrån en betydande gemensam värdegrund. Detta gäller till exempel kristna som är tolkande och bearbetar sin tro utifrån vetenskapliga landvinningar, sådana som Humanisternas ordförande Sturmark väljer att kalla ”kryptohumanister”. Vi skulle välkomna en sådan öppen dialog och tror att den skulle vara berikande i vårt samhälle, som Habermas betecknar som ”postsekulärt”.
Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers
Maare Tamm, Fil. dr. psykologi
Bengt Malmgren, läkare
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Dagen 2010-10-13, Piteå-tidningen 2010-10-14
