I mänsklighetens historia avlöser olika epoker varandra. Inga tänkesätt eller ideal är undandragna villkoren för allt levande: att födas, växa, mogna, åldras och dö. Det gäller också de politiska idealen. Medeltiden var det mångnationella, federala kristna imperiets tid. 1500-talet såg nationalstaten som ideal. 1600-talets slut hade ”suveräniteten” som politisk ledstjärna. Den innebar ett envälde, som härledde sin auktoritet ur folksuveräniteten. 1700-talet såg den totalitära, ideologiska staten födas. 1800-talet var den liberala, borgerliga demokratins glanstid.
Den parlamentariska demokratin står under samma lagar som allt annat levande. Den kommer att åldras och dö, likaväl som de föregående politiska idealen. Det finns inget som talar för att vår tid skulle var historiens slut. Allt talar för att det kommer nya epoker med nya politiska ideal, som vi ännu inte känner till.
Det är alltså oundvikligt att demokratin är tidsbegränsad, likaväl som andra politiska ideal. Å andra sidan har den stora värden, som skulle kunna föras vidare in i nya epoker och berika dem. Många av dessa värden gör människan fri i förhållande till staten, till exempel äganderätt och föräldrarätt. Föreningsfriheten innebär att varken stat eller kollektiv kan tvinga oss att vara med i några sammanslutningar, men att vi är själva fria att bilda vilka föreningar vi vill. Religionsfriheten gör att vi fritt kan utöva och sprida vår religion.
Ett annat sådant värde är yttrandefriheten. Den innebär att det är värdefullt att människor får tillfälle att fritt framföra vad de tänker. Yttrandefriheten bygger på den förutsättningen att ingen människa och ingen riktning kan nå fram till en absolut, heltäckande sanning, som kan vara förpliktande för alla andra. Detta utgår i sin tur på kunskap om den mänskliga begränsningen. Ingen av oss har all kunskap. Ingen av oss har ett fullständigt tillförlitligt förnuft. Vi kan alla ha fel. Vi måste alltid vara beredda att säga oss att det kan också vara på ett annat sätt än det vi är övertygade om – så vitt det gäller den kunskap vi hämtar in med förnuftets hjälp. Därför måste vi också alltid vara beredda att lyssna till andra, även till dem vilkas åsikter vi inte delar. Vi måste ha en vilja till att förstå och rättvist bedöma också dem vi står mycket främmande för, annars saboterar vi yttrandefriheten och därmed demokratin. Att inte vilja lyssna, att döma ut den andres uppfattning innan man noga övervägt den är i strid med ett grundläggande värde i demokratin. Därför är den fria debatten demokratins livsluft. Men demokratin lever inte bara av att människor får tala fritt, den lever endast där människor är beredda att allvarligt och eftersinnande lyssna till andra, också till den som har en mycket avvikande uppfattning. Därför är också parlamentet demokratins form.
Insikten om den fria debattens värde bygger alltså på kunskapen om den mänskliga begränsningen. Denna kunskap är smärtsam. Det är mycket lättare att tänka sig att ”vi måste ha rätt”, ”de andra är inte kloka”. I den politiska kampen gäller det att övertyga väljaren om att det andra partiet eller de andra partierna har fel. Det är lättare att nå fram med en argumentation som vädjar till känslorna, till exempel till rädslan. Ett exempel på det är den affisch, där ett parti avbildade ett annat partis ledare – här kallad X – och ställde frågan: ”Skall X få förstöra välfärden?” Därmed har man inte bara angripit X och hans parti. Man har gjort ett angrepp mot demokratins grundvärde, yttrandefriheten.
Demokratin har fortfarande mycket kvar att ge. Dit hör insikten att allt inte kan avgöras på den politiska arenan. Kurt Schumacher, den tyska socialdemokratins nestor, har sagt: ”Demokratin är att rösta om det som man kan rösta om.” Det innebär till exempel att demokratin har tydliga begränsningar vad gäller religion och kyrka. Den har däremot sin styrka i att den kan balansera olika grupper i samhället på ett sätt, som gör att samhället inte går sönder. När den är som bäst ger den rika möjligheter för enskilda och grupper att utveckla sin egen identitet. Vad gäller rättssäkerhet är den överlägsen många andra samhällsformer. Den är visserligen långsam i beslut, men när den väl har beslutat sig står den fast vid sin linje. Vad som kommer efter demokratin vet vi ännu inte. Men ett är säkert, kan vi föra vidare yttrandefriheten till detta nya, okända, så har vi gjort en viktig insats för våra efterkommande.
Christian Braw, docent i etik
Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic i kyrkohistoria
Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare
Artikeln var publicerad i Borås Tidning 2009-07-06
