Reinfeldts uttalande nyligen om att ”religion och politik skall hållas isär” är intressant. Förutom att det avslöjar statsministerns bristfälliga politiska reflektion i ämnet, så reser det också en rad frågor. Vad är det som menas och vad är det som ska hållas isär?
När vi dessutom vet att Reinfeldt menar sig ha Ronald Reagan som politisk förebild, förstärks intrycket av förvirrad retorik från Reinfeldts sida. Knappat någon modern företrädare i någon modern demokrati har nämligen varit mer tydlig med att hänvisa till den kristna tron som bas för sitt politiskt agerande än just Reagan, faktiskt långt mer än George W. Bush. Men även den presidentkandidat Reinfeldt stödde i det senaste amerikanska presidentvalet, Barack Obama, är tydlig med att framhålla sin kristna tro och dess betydelse för hans politiska liv.
Ett grundläggande misstag sker om man blandar ihop religion och religion i en enda kompott. De västerländska demokratierna har, som bekant, en bas i den kristna idétraditionen, ur vilka de också har vuxit fram. Detta hade de konservativa i Sverige klart för sig när de lade grunden för det konservativa partiets bildande år 1904, då under namnet Allmänna valmansförbundet. Om man även som allra hastigast läser igenom ideologiska uttalanden i såväl idéprogram som valprogram hos partiet, senare Högerpartiet och numera Moderaterna, ser man en tydlig koppling mellan kristen värdebas och konservativ politik. Om vi tar valprogrammet till riksdagen 1948 sades exempelvis följande: ”Högern vill bygga ett välståndets och trygghetens samhälle på kristen grund.” Två år senare, i valet 1950, kunde man läsa följande: ” ”Femtiotalets första fria val… måste ge uttryck för att vårt land är en del av den kristna och västerländska kulturkretsen…, och vid valet 1952 deklarerade man: ”Du som vill… att kristen och västerländsk hänsyn skall genomsyra vår samlevnad… Du kan lita på högerpartiet.” Om vi hoppar fram till 1978 års idéprogram, konstaterades att ”partiets människosyn bygger på den etik och den tradition av humanism som grundas i kristendomen”, och så sent som i partiprogrammet från år 2002 kan man läsa att ”kristendomen har en särställning i det svenska samhället i kraft av sin hävdvunna roll i vår kultur och vår historia. Vi ska värna om den etik och den tradition av humanism och medmänsklighet som kristendomen varit och är i förbund med.”
Frågan är alltså vad Reinfeldt menar då han säger att religion och politik ska hållas isär? Tar han avstånd från sitt partis såväl äldre som senare historia?
Hur man än ser på förhållande religion och politik kommer man inte ifrån det som professor John H. Hallowell konstaterar i The Moral Foundation of Democracy, nämligen att det ”bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med mänsklig existens.” Han konstaterar vidare att denna uppfattning oftare är ”underförstådd än klart uttalad”, och att ”även om den inte alltid är klart uttalad så är den alltid fundamental.” Den kristna tron och traditionen har tydliga och positiva kopplingar till Moderaternas historia. Kopplingen mellan religion och politik har varit både fundamental och uttalad. Problemkomplexet är alltså inte svart-vitt som Reinfeldt påstår, och inte heller nödvändigtvis negativ, som Reinfeldts uttalande åtminstone underförstått tycks antyda. Mer nyanserade uttalanden från statsministerns sida efterfrågas därför.
En god och naturlig början till fördjupad reflektion vore därför att studera Ronald Reagans och kanske även Barack Obamas liv och politik. Vid en översiktlig analys av de amerikanska presidenterna framkommer en tydlig bild av en generös attityd gentemot religion som fenomen. Likaså framstår presidenternas personliga tro som viktiga för deras politiska gärning.
Även om inte vår svenska statsminister delar den tro som är viktig för hans politiska förebilder så bör man som lagstiftare ha förståelse för hur troende människor tänker, inte bara som ett utryck för religionsfrihet utan också av respekt för de människor som vill följa sitt samvete. Det skulle även kunna vara på sin plats att erkänna kristendomens positiva inverkan för såväl Sveriges som västvärldens framväxt och välstånd. Historien bekräftar tydligt detta faktum, vilket ger oss en tydlig och positiv signal även för vår framtida samhällsplanering. Istället för att separera religion och politik, och förvisa kristendomen från det offentliga rummet, behöver politiken den kristna värdegrunden och etiken som inspiration, kompass och vägledning.
Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap
Eva Johnsson, riksdagsledamot (KD)
Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Newsmill 2009-05-19 och Världen idag 2009-05-22