”Rätten” till sin egen död, även kallad dödshjälp, får allt större gehör i samhällsbruset. Att debatten om dödshjälp på nytt kommit igång i Sverige är inget att förvånas över. Det är en konsekvens av en långt dragen individualism. Ja, om man så vill, ett symptom på att människan inte längre betraktar sig som skapad av Gud och därmed a priori älskad och värdefull. Hon måste, tror hon, själv definiera sitt liv och drar därför slutsatsen att denna ”frihet” gäller också livets slutpunkt. Det är bekymmersamt om dessa tankar får fäste hos gemene man. Mycket tyder på att dessa idéströmningar inte knackar på dörren och väntar. De är bevisligen redan inne och skördar framgång genom att högljutt vurma för denna så kallade ”rätt”, denna så kallade ”frihet”.
Vissa går steget längre och föreslår aktiv dödshjälp vid en viss ålder som ett slags nyttoetiskt påbud. I en uppmärksammad insändare i Sydsvenskan presenterar en skribent utan omsvep budskapet att livet har ett bäst före-datum. Vid 85 års ålder bör livet för gemene man och kvinna avslutas. På ett ”värdigt sätt”, naturligtvis. Det anses vara det bästa ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och eliminerar samtidigt det onödiga lidande som ålderdomen ofta kan förknippas med.
Hur allvarligt menade är förslag av den här typen? Kan man lugnt avfärda dem, eller banar de väg för ett nytt sätt att se på livet? Samhället i stort är drabbat av moralisk dissonans. Kolliderande synsätt i samhället ger en svårhanterlig kluvenhet i hur vi ska förhålla oss till människovärdet.
Sedan 2008 finns en av regeringen tillsatt nollvision när det gäller självmord i Sverige. Signalerna som ges är att självmord är en djupt tragisk och självdestruktiv handling som bör förhindras. Självmord ses följaktligen inte som en rättighet. Det är angeläget att betona den stora tvärpolitiska enighet som fanns kring denna utredning.
Är då en djupt deprimerad ung människas liv mer värt än livet hos en äldre människa med obotlig kronisk smärta? Kan det vara så att människans tillsynes omättliga strävan efter autonomi och total personlig frihet kan bli hennes egen fiende på det här området – för var ska gränsen egentligen dras?
Vem ska få förbehålla sig ”rätten” till sin egen död och vem ska förvägras den? Blir ålder en utslagsgivande faktor? Det subjektiva måttet av lidande? Anhörigas bedömningar huruvida livet är meningsfullt för vederbörande att fortsätta leva? I Nederländerna har unga personer med kronisk depression, självskadebeteende och tvångssyndrom beviljats aktiv dödshjälp, och i Belgien finns inte längre någon åldersgräns, vilket innebär att de patienter som ges aktiv dödshjälp även kan vara barn. Det sluttande planets effekt befaras visa på lika varierande utfall om aktiv dödshjälp skulle få rättsligt genomslag även i Sverige. Men låt oss inte vänta tills dess.
Någonstans måste gränsdragningen och svaren fastställas, om vårt samhälles etik ska kunna hållas ihop konsekvent och inte glida isär som godtyckliga fragment. Människovärdesprincipen, FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, samt läkaretiken är rimliga utgångspunkter att ta spjärn emot. För om vi gör avkall på dessa fundament, vad blir då istället den alternativa måttstocken för människans värde och rättigheter?
Människors upplevelse av lidande och deras önskan om att avsluta sitt liv är inget att se lättvindigt på, det är en smärtsam del av verkligheten som vi behöver förhålla oss till med mycket medkänsla. Det är knappast heller konstigt om lidande färgar en persons liv så till den grad att lidandet till slut upplevs synonymt med själva livet, även om livet i sig inte är grundproblemet. Bland hälso- och sjukvårdens många och viktiga uppgifter bör därför ett fortsatt stort fokus ligga på att lindra och trösta. Låt sjukvårdens uppdrag också fortsättningsvis handla om att efter bästa förmåga eliminera lidandet, men inte livet självt.
