Debatten om dödshjälp var högaktuell under förra året, men har det senaste halvåret gått in i ett lugnare tempo. Till stor del säkert för att frågan är politiskt kall. Vi kan dock räkna med att förespråkarna kommer att försöka lägga frågan i knät även på nästa regering.
Parallellt med det relativa lugnvattnet i Sverige har situationen dock eskalerat i andra länder, och det är en vetskap som svenska politiker behöver ha med sig när vi går in i en ny mandatperiod.
Socialminister Annika Strandhäll (S) förklarade i interpellationsdebatt i riksdagen i vintras: ”Jag är i dag inte beredd att initiera en utredning om dödshjälp”, och att ”regeringen har för närvarande inga planer på att se över den ordning som sedan lång tid råder i Sverige.”
Det är välkomna besked. Men orden ”i dag” och ”för närvarande” är brasklappar som ändå ger anledning till en befogad vaksamhet. Så länge motståndet mot dödshjälp bland vårdpersonal och bland riksdagspartierna är fortsatt starkt, ser inte socialministern anledning att öppna Pandoraasken med dödspiller. Hennes hållning framstår dock huvudsakligen som realpolitisk, snarare än ideologisk.
Strandhäll har däremot agerat högst ideologiskt medvetet i en annan medicinsk-etisk fråga, och till och med i riksdagens talarstol burit en T-shirt med en slogan som förespråkar abort. Vi kan alltså inte alls vara säkra på att hon i skarpt läge skulle träda upp som försvarare av rätten till liv.
Ett bekymmersamt drag i den svenska debatten är att förespråkarna så sällan lutar sig mot vårdetik och fakta, utan i stället tillgriper känsloargument. Statens medicinsk-etiska råd kom också i vintras med en egen kunskapssammanställning, som visade att antalet fakta argument emot dödshjälp klart överstiger dem som kan tala för.
Här behövs en fortsatt informationsspridning, och läget internationellt har det senaste halvåret försämrats åtskilligt: Schweiz har öppnat för utvidgning av lagen om läkarassisterat självmord, Belgien har sett de första fallen av barns liv som avslutats med dödshjälp, antalet fall i Holland fortsätter stiga brant, och politiska initiativ tas för att utvidga dödshjälplagen i USA-delstaten Oregon – vilket annars framhållits i Sverige som det perfekta, vattentäta systemet.
Det mest skrämmande exemplet är dock Kanada, som efter bara två år med dödshjälp har rusat i väg mycket längre än någon kunde ana. Antalet fall har ökat drastiskt, lobbygrupper agerar starkt för att utvidga de grupper som kan beviljas dödshjälp, och provinsen Ontario har redan i domstol avskaffat samvetsfriheten vid dödshjälp. Historien har visat hur snabbt ett civiliserat land kan falla ner i barbari. Kanadas väg är mycket oroande.
Svenska förespråkare menar dock att de bara förespråkar en strängt reglerad form av dödshjälp. Men historisk och nutida erfarenhet visar att en sådan förhoppning är bottenlöst naiv. Dödshjälpen har en inneboende dynamik som gör att så snart dörren öppnats på glänt kommer kraven snart att höjas på att öppna den ytterligare ett snäpp, sedan ett till, och ett till, ända till den slutpunkt som innebär en fri och oreglerad dödshjälp för alla och envar, och där den som motsätter sig åtgärden tystas eller sägs upp. Den som tvivlar på detta behöver knappast titta särskilt långt bort. Det räcker att gå tvärs över korridoren, från åldringsvården till förlossningskliniken.
Den enda rimliga hållningen i ett civiliserat land är att dörren för dödshjälp hålls orubbligt stängd. Kommande statsråds inställning till dödshjälp är ytterligare en viktig variabel att ta med i beräkningen när en ny regering ska utses och granskas.
Per Ewert, direktor Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Liv & Rätt 2018-10-08 – lätt uppdaterad version av tidigare publicerad artikel i Världen idag
