Förslaget i Centerpartiets idéprogram att införa månggifte har väckt indignerad uppmärksamhet. Det är positivt att frågan tycks bli avförd från dagordningen. Faran är därmed inte över. Förespråkare för ännu ett steg i äktenskapslagstiftningen bidar sin tid. Ledarskribenten Martina Jarminder skriver (SkD 11/1), att tanken att man ska få gifta sig med vem man vill och med hur många man vill, ”så länge det inte skadar någon annan”, är för en sann liberal helt rimlig. Därför bör förslaget tas upp igen, anser hon.
Nu bör betonas att idén om månggifte är mer spridd än hos den s.k. Stureplanscentern. Miljöpartiet har flaggat för en sådan reform. ”Polyamorin är en grundinställning till relationer som bygger på jämlikhet och öppenhet och strävan efter att göra lagstiftningen så normfri som möjligt”, hävdade Einar Westergaard, språkrör för Grön ungdom 2004.
Yttranden som dessa var för några år sedan helt verklighetsfrämmande. Nu hörs de allt oftare från den liberala eliten på båda sidor om blockgränsen. Vi menar att förespråkarna för månggifte begår ett allvarligt systemfel. Barnen glöms bort. För dem är det inte likgiltigt hur det närmaste nätverket är. Familjer kan självfallet se olika ut och mycket kan hända som förändrar relationer mellan de vuxna. Att konstatera det är inte detsamma som att propagera för månggifte.
Samhället prövas av social oro. Vi påstår att mycket av detta har sin grund i att familjer och särskilt barnen är utsatta för hårt tryck. Men det kan tyvärr inte hjälpas, när vi vuxna vill erövra eller bibehålla vår ”frihet”. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som vårt land har förpliktigat sig till, sägs: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.”
Som kristna menar vi, att äktenskapet har sin grund i Bibeln och bygger på ett skapelseteologiskt tänkande. Det har fått uttryck exempelvis i Svenska kyrkans vigselordning: ”Äktenskapet är ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud, himmelens och jordens skapare.” Kontrahenterna nämns i detta inledningsord: man och kvinna. Tanken på månggifte lyser med sin frånvaro.
Det är en stor risk att införande av månggifte kommer att leda till kvinnoförtryck. Vi behöver ta på allvar Bahareh Mohammadi Anderssons varning (SvD 15/1), att en del muslimska män kommer att utnyttja möjligheten att gifta sig med fyra fruar. Man kan även tänka sig att svenska män tar tillfället i akt och skaffar sig flera fruar under tvångsliknande förhållanden. Någon jämställdhet mellan könen ska vi knappast vänta, om detta skulle bli verklighet. All erfarenhet i modern tid visar att månggifte bara tillämpas och fungerar i mycket patriarkala och auktoritära samhällssystem. Inte bara barnen utan också kvinnorna kommer att missgynnas med månggifte.
Staten bör därför stifta lagar som stärker familjen och skyddar de svagare parterna. Förslaget om månggifte bör stanna i papperskorgen.
Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic, präst i Svenska kyrkan
Chrys C. Caragounis, professor em i Nya testamentets exegetik
Stefan Swärd, fil dr, pastor i Elimkyrkan Stockholm
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2013-02-14, Kyrka och Folk 2013-02-21
