Bevara äktenskapet – för största möjliga lycka!

I väntan på regeringens förslag om en förändring i äktenskapslagstiftningen är det lika bra att vi vänjer oss vid att debatten kommer att vara både yvig och förvirrad. Åsikter byts och bryts och de mest oväntade kritikerna intar plötsligt nya och oväntade ståndpunkter.

En av de mer oväntade inläggen kommer från RFSU och Åsa Regnér som i sitt inlägg på SvD:s Brännpunkt (28/9) menar sig värna äktenskapet. Det är med stor förvåning vi får ta del av åsikten om att det tidigare bespottade och hånade äktenskapet nu skall värnas, omhuldas och vårdas. Det är svårt att göra sig fri från känslan av att det kan finnas andra drivkrafter bakom detta nya uppvaknande?

En annan debattör som drivit en radikal linje i frågan kring äktenskapet är Torbjörn Tännsjö. Vi må ha mycket skilda uppfattningar i många frågor, men han ska ha en eloge för att han är rakryggad och tydlig med sina övertygelser. När han redan i augusti 2000 frågade: ”Ska vem som helst få gifta sig med vem som helst?” besvarade han i princip frågan med ja. Han kunde tänka sig månggifte, gruppäktenskap och både enkönade och tvåkönade syskonäktenskap. Och i dag förekommer det parallellt med kampanjen för att göra äktenskapet könsneutralt också propåer om att legalisera olika former av ”polyamori”. Tännsjö har i det sammanhanget även argumenterat för en större tolerans mot frivilliga incestuösa förbindelser.

RFSU tillhör också dem som vill gå betydligt längre i förändringen av äktenskapsbalken. Man anser inte bara att äktenskapet ska vara en civilrättslig angelägenhet, utan också att ”möjligheten att fler än två personer kan ingå civilrättslig registrering med varandra bör utredas”. Detta skriver RFSU på sin hemsida angående sina ”viktigaste frågor”.

Miljöpartiets partistyrelse har likaledes ett kongressuppdrag att arbeta fram ett förslag till en både köns- och antalsneutral äktenskapslagstiftning, det vill säga både ”homoäktenskap” och månggifte. Detta tonade de dock medvetet ner, med förklaringen att det skulle kunna skada arbetet att börja med att göra äktenskapet könsneutralt.

Även om de flesta av oss har svårt att förstå och omfatta dessa liberala och extrema åsikter kring en ny äktenskapslagstiftning, så kan man utgå från att justeringar i lagstiftningen kommer att följas av en rad krav på fler förändringar som upplevs som en självklar uppföljning av en ”föråldrad lagstiftning”.

Varningar att en första förändring i äktenskapslagstiftningen mycket lätt kan komma att leda till ytterligare krav på förändringar framstår plötsligt som högst sannolika. 

Frågan är vad dessa opinionsbildare har i fokus och varför de vill förändra lagstiftningen. Det kan knappast vara för att öka lyckan och livskvalitén för män, kvinnor och barn. Det finns alltför mycket statistik som i stället ger ett starkt stöd för tvåsamhet och framförallt äktenskap. Myten om äktenskapets död och tunga band över mänskligheten är en väl spridd men mycket falsk myt.

Vi kan genom en enkel sammanställning av statistik från bl.a. SCB konstatera att antalet giftermål har ökat med 50 % under de senaste tio åren. Antalet skilsmässor har under samma tidsperiod minskat med knappt 60%.

Statistiken hjälper oss också att avliva myten om att alla samlevnadsförhållanden är lika bra då undersökningar visar att gifta personer är både lyckligare och mindre otrogna än ”sambos”. Samma tydliga signaler får vi när vi sätter kvinnornas lycka under lupp. Myten om att äktenskapet bara skulle vara en hälsofaktor för männen krossas effektivt när vi undersöker statistiken kring ensamstående kvinnors hälsosituation. Sjukfrånvaron är nästan tre gånger högre bland ensamstående kvinnor jämfört med gifta och självmordsstatistiken berättar om svindlande 11 gånger högre tal bland ensamstående jämfört med gifta.

En annan lögn som brukar betraktas som sanning i den allmänna debatten är påståendet att separation skulle leda till ett bättre liv – med nästa partner. Undersökningar som gjorts bland 1400 familjer kan i stället verifiera att 40 % inte märker någon förändring (ofta har man i stället samma problem med den sin nya partner), 30 % har fått det sämre och 10 % vet inte. Endast 20 % menar att de har fått det bättre i sitt nya förhållande.

På detta sätt kan man gå igenom myt efter myt som på något märkligt sätt har blivit en ”sanning” om den svenska kärnfamiljen och dess hälsotillstånd i den svenska samhällsdebatten. Det är förunderligt att notera hur kärnfamiljen förlöjligas, hånas och marginaliseras i den politiska debatten, när den enkla sanningen i själva verket är att kärnfamiljen lever och dessutom mår riktigt bra – med stort stöd av äktenskapet.

Frågan som omedelbart infinner sig är ju också hur det kommer sig att ett sådant påtagligt framgångskoncept som äktenskapet och kärnfamiljen bevisligen är, kan ifrågasättas av så många och på så lösa grunder. Vem som helst, som hade hittat ett framgångskoncept med så många positiva ingredienser, skulle förmodligen ägna resten av sitt liv till att marknadsföra detta – för allas bästa och mångas lycka! Men så fungerar inte den svenska politiska arenan. Där är sanningen och människors uppenbara välmående underordnad de politiska idealen. Den pågående debatten om äktenskapets vara eller inte vara är ett slående exempel på vad som händer när beslutsfattare tappar markkontakten, lobbyorganisationer får härja fritt och kräver att individerna skall anpassas efter politiska utopier – i stället för tvärtom. 

Det är uppenbart för var och en som vill ägna sig åt att granska fenomenet ”kärnfamiljen” och äktenskapet på ett objektivt sätt, att vinnarna i de hånade och bespottade kärnfamiljerna är betydligt fler än förlorarna. Folk verkar helt enkelt må väldigt bra av att gifta sig, bilda familj och leva i en stabil kärnfamilj.

Detta faktum borde rimligtvis skicka någon liten signal till en och annan politiker och beslutsfattare.  

Olof Djurfeldt, fil.lic i socialantropologi, Dagens f. chefredaktör
Eva Johnsson, riksdagsledamot (kd)
Rolf Åbjörnsson, advokat
Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Barometern  2008-10-06