Tvångssteriliseringar är avskyvärt, men det är fel att beteckna den praxis som hittills bedrivits i samband med könsbyte på så sätt, när det i själva verket i de allra flesta fall handlat om ett planerat frivilligt ingrepp i processen att med behandlande åtgärder få en person av ett kön att så mycket som möjligt efterlikna det andra. Frågan borde istället formuleras omvänt: Under vilka betingelser skall byte av juridiskt kön tillåtas?
Tvångssteriliseringar är avskyvärt, men det är fel att beteckna den praxis som hittills bedrivits i samband med könsbyte på så sätt, när det i själva verket i de allra flesta fall handlat om ett planerat frivilligt ingrepp i processen att med behandlande åtgärder få en person av ett kön att så mycket som möjligt efterlikna det andra. Frågan borde istället formuleras omvänt: Under vilka betingelser skall byte av juridiskt kön tillåtas? Vill man under nuvarande lag behålla möjligheten att föda barn avstår man från att definiera om sitt juridiska kön, så enkelt är det. Med bästa vilja i världen kan man inte kalla det tvångssterilisering.
Men den högstämda retoriken fortsätter att tala om tvångssterilisering, man framhåller att man måste skynda sig att ändra lagen nu. Varför så bråttom? Om man skulle fokusera debatten på den uppenbart centrala frågan huruvida det är rimligt att införa nya rutiner som innebär att någon kan bli far till det barn han/hon själv fött, så skulle det bli en betydligt mer komplicerad debatt. Betydligt fler än några KD-politiker skulle nog tycka att det inte är så självklart. Nu försöker man istället framställa de som inte tycker detta är den naturligaste sak i världen som mörkmän och bakåtsträvare. Emot tvångssteriliseringar är ju alla, så att försöka lägga upp frågan på det sättet är strategiskt mycket smartare. Bäst också att skynda på, innan det går upp för folk att debatten handlar om något helt annat än detta.
De eugenetiska tvångssteriliseringarna på 1930 och 40-talen innebar fruktansvärda övergrepp på människor som många vittnat om. Skall man slå ner på att liknande eugenetiska tankegångar lever kvar än idag, så borde fokus inte vara hittillsvarande rutiner för könsbyte, utan de eugenetiska aborterna som blir allt vanligare. Fosterdiagnostik och efterföljande abort gör att snart föds inte längre några barn med Downs syndrom (i Danmark är detta redan verklighet). Säkert kommer anlag för fler botbara sjukdomar som reumatism eller diabetes att kunna diagnosticeras i framtiden. Vi har också de selektiva könsaborterna där flickfoster väljs bort, vilket är en stor sak i Kina och Indien, men förekommer även i Sverige.
Vi konstaterar att det funnits och finns en liten grupp människor som inte känner sig psykologiskt hemma i det biologiska kön de begåvats med, och att det tycks vara så i alla kulturer. Könsidentiteten är komplex och innefattar biologiskt kön, psykologisk upplevelse och vad man socialt och juridiskt är definierad som. Känslan att befinna sig i fel kön innebär en ambivalens som det är svårt att leva med för många, men hur man bäst lindrar plågan och hjälper dessa personer att integreras i samhället är ingen enkel sak.
Fortsatt upplysning, att verka för accepterande och förståelse av dessa personer, liksom att verka för att diskriminering av olika slag tas bort är självklart. Yogyakartaprinciperna är en grundlig genomgång av alla de mänskliga rättigheterna som gäller enl FN´s deklaration med fokus på tillämpning på HBT-personer.
Den punkt jag kan känna en tvekan inför i Yogyakartaprinciperna är att man betonar den psykologiska upplevelsen av det egna könet som ensam grund för rättigheten att få sin juridiska könsidentitet ändrat. Mänskliga rättigheter måste grunda sig på basala mänskliga grunder och könet som psykologisk upplevelse är bara en del i det komplexa mönstret där biologin också är en tung del.
De mänskliga rättigheterna är en bas för vårt samhälle som måste få vara ett stabilt fundament som det råder konsensus krig. De har vuxit fram i vår kultur som ett resultat av en hög värdering av människan, människolivet och människovärdet. Parallellt med detta har funnits en människosyn som går ut på varje persons ansvar för sina handlingar, samtidigt som människans bristfällighet och felbarhet erkänns och därmed behovet av förlåtelse och upprättelse.
Jag tror inte det är bra att alltför mycket politisera de mänskliga rättigheterna och dra in dem i allehanda dagspolitiska frågor där man åberopar att det eller det är en ”mänsklig rättighet” som man själv försvarar men anser motståndaren kränker. Det är skillnad på det verkligt grundläggande vi är överens om och olika överväganden vi gör i samhället där man kan komma fram till olika politiska bedömningar. FRA-lagen, visst vi har rätt till privatlivets helgd, men det måste också finnas rimliga möjligheter för en stat att skydda sig mot terrorism, och har man rent mjöl i påsen har man inget att dölja. Fildelning, visst, men grunden för möjligheten att fritt få dela är att några andra producerat de värden som delas, ingenting är gratis. I den moderna diskussionen om mänskliga rättigheter finns en slagsida där rättigheter tenderar att överbetonas på bekostnad av ansvaret, vilket till sist blir kontraproduktivt och hotar att urholka begreppet.
När det gäller uttalanden från olika internationella organ finns en tendens att åberopa dess auktoritet om det stämmer med ens egen uppfattning, men strunta i dem eller förminska dess betydelse om det går emot den egna uppfattningen. T.ex. menade Göran Lindblad, ordförande för de svenska parlamentarikerna i Europarådet för en tid sedan att man kunde strunta i dess resolution om samvetsfrihet för sjukvårdspersonal.
En människa kan inte göra om det hon är född till, hur mycket man än juridiskt definierar om eller med hormonbehandling och kirurgi försöker rekonstruera. Könsambivalensen finns där som något personen får leva med oberoende av på vilket kön hon väljer att definiera sig som. Inte desto mindre finns en liten grupp som lider svårt och där önskan om juridiskt könsbyte och könskorrigerande behandling varit stark. Några tycks ha haft nytta av detta, men den medicinska evidensen för att detta är en lyckad behandling är inte så stor som ibland görs gällande om man vill tillämpa moderna krav på evidensbasering.
Cecilia Dehjne et al diskuterar detta i en välgjord studie från 2011 ”Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden”, där man följde upp alla som genogått könskorrigerande behandling i Sverige från 1973-2003 (324 personer) och jämförde med en tio gånger så stor grupp ur normalpopulationen. Studien visade att gruppen även efter behandlingen hade sämre psykisk hälsa än normalbefolkningen, ökad dödlighet där gapet mot normalgruppen ökade för varje år och starkt ökad (20 ggr) självmordsrisk. Tidigare genomförda kliniska studier har ofta varit bristfälliga i metodologin. Forskarna är ense om att flera och fördjupade studier behövs.
När man frågar patienter i psykiatrisk vård om de är nöjda med behandlingen får man ofta mycket positiva resultat, även om behandlingsmetoden vid djupare vetenskaplig analys inte visar sig hålla måttet. Att hänvisa till den medicinska vetenskapen som stöd för att könskorrigering är en väl beprövad behandling som är tillräckligt utprövad och nu kan utvidgas med ytterligare bredare indikationer är mycket tveksamt. En tjugofaldigt ökad suicidrisk även efter genomgången behandling borde göra att man är försiktig med slutsatser.
Tänk om det är så att man tar med sig könsambivalensen också in i den andra könsdidentiteten, och att lidandet förblir stort oberoende av på vilken sida i könsdikotomin man placerat sig, och att det skulle ha mycket större effekt på välbefinnande och hälsa om man lade motsvarande resurser på andra stödåtgärder och att öka förståelse och acceptans i samhället för transsexuella. Det vore då oetiskt att erbjuda en behandling som innebär så omfattande ingrepp i människors liv.
Även om Arver, Dhejne et.al. i artikeln i Sydsvenska Dagbladet tonar ner de medicinska svårigheterna, så hänvisar de inte till lysande medicinska resultat som grund för sina rekommendationer, utan just till att värdegrunden i samhället har förändrats, och att medicinen måste följa med i detta.
Som Jern och Odsvall påpekar kommer nu nya tekniker för transplantation av livmoder och könskörtlar. Det kommer att bli ofrånkomligt att också dessa utökade möjligheter ställs till förfogande för dem som vill byta kön. Men blir vi verkligen lyckligare av detta? Är det en bra behandling som leder till väsentlig lindring för dem som lider av könsambivalens? Jag tillåter mig att vara tveksam precis som filosofen Torbjörn Tännsjö som reflekterade över detta i en artikel i DN 2009-09-25.
Vi har alla våra olika värderingar, vi utgår ifrån olika metafysiska grundantaganden i livet, oberoende om vi tror på Gud, är ateister eller att tron på vetenskapen är den enda tro vi omfattar. Jag förespråkar ett sekulärt samhälle, vilket inte är detsamma som ett religionsfritt samhälle. Människor med olika bakgrund kan på olika sätt positivt bidra till samhällslivet och den offentliga diskussionen. Det är inte som en del tycks tro, att om man är kristen så utgår man från argument som är bortom förnuftet. Katolsk sociallära utgår från människan och förnuftet och tillämpar grundvärderingar som är allmänmänskliga: Rätten till liv, frihet och autonomi, alla människors lika värde etc. Den utgår från fyra viktiga grunder:
•personprincipen
•solidaritetsprincipen
•delaktighetsprincipen
•subsidiaritetsprincipen
Personprincipen är utgångspunkten, det fundament som människovärdet vilar på. Det innebär att varje enskild person betraktas som en okränkbar individ med anspråk på autonomi, självbestämmanderätt etc. Människans autonomi kan vara försvagad i olika situationer, men människovärdet kan inte förloras, det är knutet till att du är en person som inte förändras genom olika yttre manipulationer. Byter du juridiskt kön, eller genomgår olika förändrande operationer, så är du ändå samma person och har kvar samma människovärde.
Personaspekten av människovärdet tenderar att glömmas bort idag. Man är något i den mån man är en aktör, agerar, planerar, äger, styr sitt eget projekt. Genom aktörskapet får man sitt värde. Men person är människan alltid, där har hon sitt värde oberoende av om hon sviktar i sitt aktörskap. Erwin Bischofberger, tidigare professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet reflekterar över dilemmat då aktörskapet överbetonas på bekostnad av personen:
”När människans funktioner, hennes förmågor och egenskaper dominerar förtvinar personen. Det hör till de tragiska dragen i den bild som speglar dagens människa att det hon håller på med inte längre tycks stå i samklang med det hon är. Människan som aktör riskerar att förlora fotfästet i tillvaron eftersom hon lever skild från sig själv, från sin identitet som person”.
Bengt Malmgren, psykiatriker och Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad på Newsmill 2012-02-18
