Broderskaparna Weiderud, Ardin och Bjereld presenterar ett nytt kristet vänstermanifest i en artikel i SvD (1/10), och i Dagen (2/10). Manifestet presenteras i sin helhet på Broderskapsrörelsens hemsida.
Det finns många goda ord i SvD-artikelns presentation som vi, liksom kristna i stort, måste sympatisera med, som förlåtelse och upprättelse, solidaritet, generöst bistånd, fristad för flyktingar, familjers återförening, fred i Mellanöstern, kamp för mänskliga rättigheter och mot individualisering, egoism, girighet och isolering.
Det problematiska är inte dessa honnörsord, utan den exklusivitet som manifestet andas. I manifestet svävar man inte på målet om sin ideologi: ”Vi, den kristna vänstern … Vi är demokratiska socialister … Vårt budskap går hand i hand med arbetarrörelsens mål om ett samhälle utan överordning, utan klasskillnader, könssegregation och etniska klyftor.” ”Idag har vi en ny underklass, minst lika exploaterad som arbetare var i början av förra seklet.”
Kristna som inte definierar sig som ”kristen vänster” och socialister, som inte deltar i klasskamp och identifierar sig med en exploaterad underklass, buntas ihop som ”kristen höger”. Svart och vitt. Vi och dom.
Men kan och bör verkligen den kristna tron smältas samman med en politisk ideologi som socialismen? Vi delar Broderskapsrörelsens önskan att delta i samhällsarbetet och påverka politiska beslut. Men måste inte alltid den kristna tron säga mer och annat än vad som kan rymmas inom en politisk ideologi, utifrån Jesu ord ”Mitt rike hör inte till denna världen” (Joh 18:36)? Med vilken rätt hävdar Broderskapsrörelsen att kristen tro ska placeras till vänster på den politiska höger-vänsterskalan?
Särskilt problematiskt blir det när broderskaparna i SvD-artikeln vill göra sig till tolkar för landets närmare 1,5 miljoner regelbundna gudstjänstdeltagarna och hävdar: ”All kärlek är bra kärlek. Vi erkänner och stödjer att en kärleksfull och trygg familj kan se ut på många sätt. … I Sverige står den kristna högern – med fäste såväl inom kristdemokratin som i den nyskapade tankesmedjan Claphaminstitutet – ensamma mot en könsneutral äktenskapslagstiftning.” Man fortsätter i manifestets text: ”I Sverige står den kristna högern ensamma mot en könsneutral äktenskapslagstiftning – en exkluderande syn på kärlek och familj. Där den kristna högern snöper och stänger in står vi, den kristna vänstern, för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. Där den kristna högern exkluderar och gör skillnad mellan människor vill vi, den kristna vänstern, inkludera och kombinera de värden som tron medför, med arbetarrörelsens grundläggande tro på frihet, jämlikhet och solidaritet.”
Argumentationen är förmäten. Skulle Broderskapsrörelsens i årtionden stadigt sjunkande medlemsantal på nu runt 3000 medlemmar ge mandat att tala för Sveriges kristenhet? Vidare är Claphaminstitutet politiskt oberoende och vi tar avstånd från att etiketteras som kristen höger. Vi vill och har rätt att definiera oss själva och bedömas utifrån våra egna meriter. Att bunta ihop alla svenska kristna som inte är klasskampskämpande socialister under etiketten ”kristen höger” är bara billig retorik för att kunna koppla samman dem med den svenska bilden av den amerikanska ”kristna högern” som skulle stå för stöd för dödsstraff, nationalism, långa fängelsestraff, liberala vapenlagar, förbud mot aborter och homosexualitet, stöd till Irakkriget osv.
Vidare står vi och kristdemokraterna naturligtvis inte ensamma i vårt avvisande av samkönade äktenskap. Alla remissvar från Sveriges Kristna Råd och olika kristna kyrkor säger också nej, och en mycket betydande del av svenska folket.
Internationellt sett skulle en sådan lagstiftning vara ytterligt sällsynt med stöd i bara 5 av världen 192 nationer. Den parlamentariska kommitté i Frankrike som såg över all familjelagstiftning utifrån barnperspektivet slog fast att äktenskapet ska vara förbehållet man-kvinna: ”Äktenskapet är inte bara ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som utformats för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt.”
Broderskapsrörelsen påstår att ”All kärlek är bra kärlek”. Påståendet har en politisk aktualitet, och finns med på den politiska vänsterns agenda. Innebär det att Broderskapsrörelsen stöder RFSU:s krav att ”möjligheten att fler än två personer kan ingå civilrättslig registrering med varandra bör utredas”? Miljöpartiets partistyrelse har likaledes ett kongressuppdrag att arbeta fram ett förslag på en både köns- och antalsneutral äktenskapslagstiftning. Stöder man det? Redan i augusti 2000 frågade Vänsterpartiets förre partistyrelseledamot Torbjörn Tännsjö: ”Ska vem som helst få gifta sig med vem som helst?” och svarade i princip ja. Han kunde tänka sig månggifte, gruppäktenskap och både enkönade och tvåkönade syskonäktenskap. Kan Broderskap det?
Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet
Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutets styrelse
Artikeln var publicerad i Dagen 2008-10-07