Så var det snart dags för avtalsrörelse igen. Förväntad visa: den gamla vanliga. Facken skriker efter högre löner, arbetsgivare och ekonomer vill hålla igen. Fullt rimliga förhandlingsstrategier båda två. Det intressanta ligger dock i att de flesta arbetstagare ofta sneglar mer på andra yrkesgrupper än på sin egen. Det viktigaste tycks inte vara vilka löneökningar som är nationalekonomiskt motiverade, eller ens vad man själv får. Det allra viktigaste verkar i slutänden vara att ingen annan ska få mer.
Här står vi alltså med svenska arbetare som med globala mått mätt ligger på en exceptionellt hög lönenivå, men samtidigt höjer ramaskri för att de har för lite betalt. Inte för att reallönen egentligen är usel, men för att någon annan kanske fått en hundralapp mer. Vi är framme vid den tredje dödssynden: Avund.
Avunden har inslag från båda de tidigare genomgångna synderna: Högmod och girighet. Men där dessa ändå har något slags drivkraft att nå ett mål, är avunden enbart ett förtärande gift som långsamt förgör oss på insidan. Det märkliga i avunden är att den fäster vår uppmärksamhet på vad andra gör och har i stället för på oss själva.
Dödssynderna – eller rättare de grundläggande lasterna – är böjelser och attityder som kan leda till onda handlingar och trasiga relationer. Alla utgör de drivkrafter som blir destruktiva när de ohämmat får utrymme i våra liv och underminerar grunden för vår mänskliga samvaro.
Några av dödssynderna har blivit legitima i vårt samhälle. Att frossa, att leva sexuellt utsvävande beskrivs till och med ofta med positiva ord. Annorlunda är det med avunden. Ingen ställer sig på torget och berättar stolt om hur avundsjuk man är.
Avund betyder att ”inte unna”. Bibeln ser avund som ett av de allvarligaste hoten mot vår inre hälsa och moraliska väg. Människans allra första brott var ett direkt resultat av avundsjuka. Kain mördade sin bror Abel när han inte kunde med att se sin bror ha större framgång än han själv. Dekalogens varning för avund är väldigt jordnära: ”Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller slavinna, hans oxe eller åsna eller något annat som tillhör din nästa.”
Att förbudet mot att avundas ens finns med bland tio Guds bud är kanske överraskande i sig. Budet inriktar sig ju inte som de övriga direkt på vår relation till vare sig Gud eller vår nästa. Men det sätter fingret på hur oerhört skadliga avundens grönfärgade armar är för vårt inre.
Avunden gäller inte bara gentemot andra grupper, som i exemplet ovan med avtalsrörelsen. Nej, vi jämför oss generellt ännu mer med dem vi betraktar som jämlika eller som befinner sig i samma sociala ställning som vi själva. Att på något sätt halka efter en arbetskamrat kan bli en värkande tagg i egot, som vi får brottas mycket med om vi ska bli av med den.
DN rapporterade den 18 juli om ett forskningsprojekt vid Högskolan i Borås, där ett antal försökspersoner har fått beskriva sina känslor inför olika fiktiva arbetsplatssituationer. Resultaten visade att avundsjukan var den allra starkaste känslan. Det är lätt att inse hur en ogin och självcentrerad inställning gentemot kollegor skadar produktiviteten i såväl företag som offentlig sektor.
Osäkerhet och avund ligger väldigt nära varandra. Är jag omtyckt för den jag är eller för det jag gör? Ligger mitt värde i mina gärningar eller i mig själv? Den som lever med en ständigt dålig självbild låter alltför ofta sin energi spillas på bitterhet över andras framgångar.
Avundens motvikt är förnöjsamhet och välvilja. I en värld där girigheten hetsar oss att ständigt söka efter mera, samtidigt som högmodet hela tiden jämför oss med andra, är förnöjsamheten en närmast rebellisk livshållning. För-
nöjsamhet är inte en ursäkt för att slå sig till ro. Förnöjsamhet sporrar oss att göra det bästa av våra liv, det vi anförtrotts, i stället för att snegla på andra och jämföra oss.
Bitterheten sår hela tiden bittra örter i våra tankar. Men de enda som skadas är vi själva. Att i stället med hjärtat glädja sig över sina medmänniskors framgångar förutsätter en viss mognad. Vi behöver öva oss i att vilja vår medmänniska det allra bästa, även när det innebär att han eller hon får mer uppmuntran eller större ekonomisk framgång än vi själva. Detta är sannerligen en utmanande attityd att odla. Men den är ack så omvälvande.
Paulus beskriver en livshållning där han insett avundens gift och sett styrkan i förnöjsamheten: ”Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist.” Att inte vara bunden av vare sig sina egna eller andras ägodelar eller eventuella framgångar, utan i stället leva i tacksamhet över allt det vi faktiskt fått, det är att välja det verkligt goda livet.
Per Ewert
Anna Sophia Bonde
Anna Emdenborg
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag den 17/8 2011
