Korstågen betraktades, som tidigare noterats, under lång tid inte som något större problem inom den muslimska världen. Förmodligen för att man gick segrande ut ur striderna. Först många hundra år efter det sista och sjunde korståget i öst, år 1899, publicerades det första arabisk-språkiga muslimska historieverket om korstågen, av historieskrivaren Sayyid Ali al-Hariri. Den negativa korstågsretorik, som numera brukas bland islamister, är alltså i historiskt hänseende mycket sen och framkallades först i samband med brittiskt och franskt styre i Mellanöstern. Men den har stark symbolisk betydelse, inte endast inom den muslimska världen, utan även i den bild som målas upp i väst om korstågen. Utan överdrift finns det här mycket att reda ut, inte minst när det gäller ”skuldsyndromet” i väst.
Så har man i väst pekat ut korstågen som ett utflöde av ”den mörka medeltiden”. Det var tydligt under upplysningstiden – av franska och brittiska intellektuella, i deras kritik av den romersk-katolska kyrkan – men även senare och i modern tid, där korstågen pekats ut som ett led i egenvinning och/eller i ett protokolonialt (den tidiga italienska kolonialismen) expansionstänkande. Vi kan exemplifiera med att återge sociologiprofessorn Rodney Starks sammanfattande ord i boken God’s Battalion, där han redovisar vad han uppfattar som förhärskande västerländsk normalsyn: Korsriddarna gav sig ut på våldsamma och expansionistiska erövringståg, som drabbade toleranta och fredliga muslimer. Detta trots att det första korståget föregicks av flerhundraåriga muslimska provokationer, erövringar av kristna områden i Mellersta Östern och Afrika och försök att erövra än fler kristna områden i väst, som i Spanien och södra Italien.
Som ett modernt led i resonemanget, förklarades det i New York Times 1999 att korstågen var att likna vid Hitlers brutala överträdelser och den etniska rensningen i Kosovo. Tidigare har jag omnämnt en så kallad ”försoningsvandring” från Tyskland till Jerusalem med ett ”Jag ber om ursäkt”-budskap. Efter terrorattacken den 11 september 2001 förklarade Bill Clinton att vi nu betalade för det som hände under första korståget! Skuldsyndromet i väst tycks snarare ha förstärkts än försvagats hos många i väst under senare tid. Någon frågar måhända i samband härmed: Är det den skulden vi håller på att betala av nu, exempelvis genom frånvaron av kritisk granskning av islamistiskt färgade staters syn på mänskliga rättigheter, såsom religionsfrihet, eller inställningen bland radikala muslimer i Västeuropa till de västerländska lagarna i förhållning till sharialagarna? Eller genom att frånsäga terroragerande islamisters anknytning till just muslimsk övertygelse och tro, trots uttalade kopplingar till islam, Allah och koranverser? Bör vi inte hellre ta deras övertygelse och argument på allvar genom att våga diskutera våldsbejakande verser i Koranen och med att Muhammed själv deltog i nitton väpnade aktioner, enligt muslimsk historieskrivning. Hur bör vi förstå detta?
Eftersom händelseutvecklingen ser ut som den gör, tydliggörs religionsvetenskapliga brytningspunkter mellan exempelvis Jesus och Muhammed och deras relation till bruk av våld. Vidare ställs västs relation till den muslimska världen i vidare bemärkelse ofta i fokus. Skälen är många, exempelvis de starka antipatier mot väst som framförs i islamistisk retorik eller genom brutal handling; men även integrationspolitiska utmaningar, som tar sig många uttryck, såsom att en stor del av muslimska trosbekännare i England förklarat att de hellre vill leva under sharialagar än under brittiska lagar. Så också den problematik som uppmärksammats genom Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen hos muslimska grupper, samt tidigare reportage om syn på våld i nära relationer i en dold intervjuundersökning vid några av Sveriges moskéer. Kanske har Harvardprofessorn Samuel Huntington fått rätt i sin omtalade beskrivning av en civilisationskollision i sin omdebatterade Clashes of Civilizations?
Oavsett, så är det helt klart att problemen mellan kristna och muslimer inte startade i samband med korstågen. Det första korståget föregicks av flerhundraåriga muslimska militära erövringar, överhöghet och förödmjukande muslimska dhimma-regler för judar och kristna. Inte heller var alltså korstågen något större problem inom islam förrän under 1900-talet, då de plockades upp i helt ny kontext i väst- och kristendomsfientlig islamistisk retorik.
Att man såväl inom muslimska cirklar, där imamen Leif Abd-al-haqq Kielan kan stå som företrädare, som bland en rad företrädare i väst, anakronistiskt skuldbelägger det moderna väst för tidigare och pågående konflikter mellan kristna/väst och muslimer, med hänvisning till korstågen, måste problematiseras. Så även uppfattningen att korstågen var en typ av kristen jihad. De var snarare en respons på jihad. Varför ska vi acceptera en oreflekterad eller inkorrekt historieskrivning? Detta sagt utan undanflykter för de problem korstågen ledde till, för såväl judar, kristna som muslimer. De mest besvärande och långsiktiga konsekvenserna av korstågen finner vi emellertid sannolikt inom själva kristenheten, till mångas förvåning, eftersom flera korståg ledde till fördjupade konflikter och ökad misstro mellan bysantinsk och romersk-katolsk kristendomstolkning. Först den 7 december 1965 upphävdes i försoningens tecken den ömsesidiga bannlysningen mellan öst och väst från år 1054.
En helt annan historia är de korståg som genomfördes i Östersjötrakten. De får behandlas i något annat sammanhang.
Kjell O. Lejon
Professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, samt Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln – den sista i en serie om tre – publicerad i Världen Idag 2015-05-29
