Om inte förr så inser vi när det blir lågkonjunktur hur porös vår västerländska trygghet är. Till och med den annars så oberörde Anders Borg verkade tagen av stundens allvar när han härom veckan lade fram regeringens budget. Men om vi inte längre kan spendera så mycket som vi önskar – vad går livet ut på då?
Om den kristna traditionen har rätt så är vi skapade till gemenskap. Den längtan har Gud planterat i oss långt före allt det där med ormen och frukten. Gemenskap med Gud och gemenskap med andra människor. Det är ett behov vi har, utan vilket vi kommer att förbli stympade varelser, oförmögna att leva på riktigt. Ändå har vi säkert alla stött på människor som raljerat över denna kristna princip, som vore den löjlig och idealistisk på ett lite pinsamt sätt. Likgiltigheten, å sin sida, tycker sig se igenom, tycker sig se hur allting EGENTLIGEN är: ruttet. Ingen anledning att bry sig. Man får bara försöka överleva så gott man kan. Titanic är en bra bild för denna livshållning. Ät, drick och var glad ty imorgon ska vi dö. That´s it.
Men den kristna traditionen svarar då att detta inte alls handlar om klarsyn utan om rädsla. Rädsla för att bli besviken, för att få det besvärligt. Rädsla, helt enkelt, för smärta, för att livet ska göra ont.
Mycket av det moderna livet går ut på att vi inte ska behöva känna smärta. Vi kan köpa huvudvärkstabletter på Konsum, och nässpray och halstabletter. Vi har cykelhjälmar, krockkuddar, försäkringar mot stort och smått. Smärta verkar vara något onaturligt, något som skulle kunna byggas bort, om vi bara hade den rätta teknologin. Något som kommer att byggas bort, när vi kommer på den rätta teknologin.
Detta avslöjar att vi, trots att vi tror oss själva om så mycket, egentligen är ganska ängsliga och vilsna. Den gudlösa människan kommer ofelbart att styras av sin självbevarelsedrift. Det är på sätt och vis logiskt. Om vi bara har livet här i tiden är självbevarelsedriften den viktigaste. Men om vi har evigheten på oss, det Guds rike som när som helst kan bryta in i tiden – då kommer saken i ett helt annat läge. Då vågar vi lyssna till en annan röst än rädslan. Då förstår vi att priset vi betalar för livet kanske kommer att inkludera smärta – men vågar ändå. För att alternativet – ett stumt, stympat liv, om än så bekvämt – plötsligt inte känns lockande längre utan artificiellt och livlöst. Då förstår vi att likgiltigheten är en frestelse. Som Pink Floyd sjöng: I am comfortably numb, behagligt domnad.
En nära vän berättade en gång om sin alkoholism. Han försökte förklara att han stundtals i livet bara inte hade stått ut med vardagens obönhörlighet, vanan, rutinerna, gråtonerna. Alkoholen, tyckte han, hade gett tillvaron ett skimmer i vilket han kunde domna bort på ett behagligt sätt. Han saknade det.
Hur skulle då likgiltigheten som tillstånd kunna beskrivas? Kanske som ett par glasögon genom vilka skillnaden mellan mig och världen (alltså andra människor, djuren, naturen, tillvaron) blir överdrivet stor. Jag skärmar av, orkar eller vågar inte bry mig särskilt mycket om ”de andra”. Jag är jag och de är de och har jag någon skyldighet är det mot mig själv och mina egna behov.
En nutida klosterbroder definierar likgiltighet som ”förlusten av entusiasm inför det andliga livet självt”. Alltså, det där smygande obehaget, misstanken att ingenting EGENTLIGEN är meningsfullt, att vad jag än skulle försöka hitta på så skulle det bara handla om distraktion, förströelse, men att sanningen är att allt egentligen är likgiltigt.
Det engelska ordet för likgiltighet ger ytterligare en dimension till vår förståelse. In-difference. Det betyder oförmåga att urskilja vad som är väsentligt. När allt verkar lika meningslöst spelar det ju inte så stor roll vad jag väljer. Verkligheten framstår paradoxalt nog som både ytterligt komplicerad och ytterligt tråkig. Ja, många människor i vår tid verkar ha väldiga problem med verkligheten. Den utgör ett hot och det är inte mer än rätt att vi försöker slippa från den. Kanske är det därför vi så mangrant flyr in i tv-rutan. Men faktum är att allting vi ägnar oss åt, som vi tycker om, under vissa omständigheter, kan fungera som flykt. Trädgårdsskötsel. Heminredning.
Musiken som står på dygnet runt så att vi slipper konfronteras med tystnaden. Vårt flyktbeteende är begripligt men gagnar oss aldrig i längden.
Vägen bort från denna frestelse är att sluta fly. Att istället för att önska sig andra grannar, annan man/fru, ett annat liv sträva efter att tacka för de grannar, den man/fru och det liv man har. Livets mening handlar nämligen i viss mån om inlevelse. När vi tackar för något, istället för att sucka åt det, så bygger vi upp ett immunförsvar mot likgiltigheten. Den kommer inte längre att locka oss. Istället kommer vår förundran över livet och Guds generositet att växa. Och vi anar att livet är en alltför stor utmaning för att vi ska avstå från det.
Anna Sophia Bonde
Anders Sjöberg
Carl-Johan Ljungberg
Bert Stålhammar
Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Världen Idag 2011-10-03
