Det finns goda principer att utgå ifrån vid en diskussion kring
toleransbegreppet och tillämpningen av tolerans i ett modernt samhälle.
Men att flagranta missbruk skett och sker är tydligt. Alltför ofta har
detta medvetna eller omedvetna missbruk visat sig i en starkt uttalad
intolerans mot kritiker av det för tillfället politiskt korrekta, och
denna intolerans har tragiskt nog drivits i toleransens namn. Men det
finns ingen anledning att längre låta de sekulära krafterna i en
missbrukad tolkningsfrihet förvanska toleransbegreppet och därmed
sammankopplad begrepp som mångfald och pluralism. En tolerans där
meningsmotståndare svartmålas och sakliga argument ignoreras därför att
de formuleras av för etablissemanget misshagliga personer är nämligen
ingenting annat än intolerans.
I Tyckandets tyranni (BV-Förlag 2010) tar jag upp en rad exempel på
missbruk eller förvrängningar av toleranstillämpningen i det svenska
samhället, samtidigt som jag i någon mån också försöker förklara hur vi
hamnat i en utvecklingsprocess av utökat missbruk av det klassiska
toleransbegreppet.
Jag nämner att ordet tolerans missbrukas på flera sätt i den moderna
debatten. Ett tydigt exempel är när det av de sekulära representanterna
kopplas samman med ordet mångkulturalism, det vill säga med det faktum
att vi lever i ett mångkulturellt samhälle. De hänvisar till det
diversifierade och pluralistiska samhället och betonar den enskilde
individens självklara rätt till egna val, men driver samtidigt en
sekulär agenda. Som bekant kan man exempelvis hänvisa till att det finns
muslimer i den svenska skolan och därför driva linjen att man inte kan
ha skolavslutningar eller julsamlingar i någon kyrka, som länge varit en
stabil svensk tradition. De gör detta inte främst utifrån några
muslimers intressen, utan utifrån sina egna. Den som något känner till
den muslimska mentaliteten vet nämligen att muslimer överlag är mer
upprörda över sekularismen än över några kristna inslag under en
skolavslutning i en kyrka.
Detta fenomen av selektiv tolerans, i vilket såväl intellektuell
ohederlighet som hyckleri blottas, är inte någon strikt svensk
företeelse utan har föregångare i exempelvis U.S.A. Där har Francis
Canavan benämnt fenomenet som ”the pluralist game”. I detta ”spel”
handlar det om att sekulära krafter brukar tanken på relativism och på
etisk och moralisk ”neutralitet” till sin egen fördel i kampen mot
traditionella uppfattningar och värderingar.
De sekulära krafterna inom politiken driver alltså sin egen sekulära
agenda bakom fraser om tolerans och pluralism. Deras tolkning av dessa
positiva ord har nu så starkt etablerat sig i svenskt medvetande att den
ursprungliga innebörden gått förlorad. Intoleransen ses som naturlig och
självklar, i toleransens namn.
Den politiskt-kyrkliga monopolismen från gångna dagar, med dess
enhetstänkande, har bytts ut mot ett nytt tvång, denna gång utövat av
sekulära krafter med subjektivistiskt och relativistiskt tänkande.
Tolerans och pluralism har, som nyss konstaterades, blivit nyckelord men
med en förvriden mening. Än värre. Under den gamla monopolismens tid
fanns det nämligen en självklar grundsyn att även de ledande stod under
moralisk bedömning från en yttre objektiv etisk mall. De var ansvariga
inför Gud och skulle en gång avkrävas räkenskap. Denna syn på moraliskt
ansvar finns av lätt insedda skäl inte i den moderna sekulära tappningen
av monopolism. Vad som skett är att man, medvetet eller omedvetet, inte
gjort en rimlig åtskillnad mellan relativism och pluralism. Men
relativism, som i sekulär tappning innebär en subjektiv, godtycklig och
tillfällig kunskaps- och värdeuppfattning, skiljer sig väsentligt från
pluralism, som snarast beskriver ett tillstånd av ökande social och
etnisk mångfald. Av det faktum att det finns ett socialt samhällsfenomen
som kan kallas pluralism följer inte med nödvändighet en moralisk eller
kunskapsteoretisk relativism. Inte heller bör relativismen upphöjas till
norm. Tvärtom. Alla åsikter eller uppfattningar är inte lika uppbyggliga
för ett gemensamt samhällsliv. Samhället och dess invånare behöver
grundläggande regler som värnar de svaga och utsatta. Det behövs
grundläggande lagar som understryker ett grundläggande människovärde och
allas likhet inför lagen. Om reglerna och lagarna är i överensstämmelse
med den naturliga lagen kan den definitivt lägga en gemensam, positiv
samhällsgrund, bortom etniska och andra gränser. Att vi lever i ett
pluralistiskt samhälle betyder alltså inte att vi måste acceptera den
sekulära relativismens subjektiva tyckanden som moraliska ledstjärnor.
Om vi vill slå vakt om ett gemensamt positivt och medmänskligt
samhällsbygge, måste vi värna grundläggande naturrättsliga regler som
detta samhälles hörnstenar.
Det är inte bara själva toleransbegreppet som missbrukas, utan även
närliggande ord som mångfald, val(frihet) och förändring. Här har vi
lysande exempel på några av den moderna toleranselitens modeord. De
kommer igen i varje debatt, i varje programblad, i varje publikation,
föreskrift inom såväl kulturetablissemanget och den politiska
nomenklaturen som inom kyrko- och medieelit. Men vad står uttrycken
egentligen för? Självfallet handlar det om begreppens innehåll. De kan
självfallet alla stå för något positivt. Det är bara att se på deras
motsatser för att förstå detta. Vem vill vara utan valfrihet? Vem vill
förknippas med stelbent uniformitet (eller rentav enfaldighet)? Vem vill
inte se en positiv utveckling i det egna livet eller i samhället? Därför
har orden brukats på ett sådant sätt att alla de som på något sätt
ifrågasätter relativisternas tolkning av begreppens innebörd i det
politiska spelet, framställs som förespråkare av något inskränkt och
trångsynt, som personer som förnekar andra människors handlingsfrihet
och över huvud taget vill förhindra en positiv samhällsutveckling. Men
är mångfald alltid något positivt? Självfallet inte. Inte heller begrepp
som ”val(frihet)” och ”förändring”. Allt beror på vad som faktiskt menas
med detta, dess konkreta innebörd i valda situationer.
Vi har alltså hamnat i ett läge där det gamla toleransbegreppet och
därmed förknippade ord och begrepp har fått nya betydelser av
sekulär-humanistisk art. De står numera för något annat än de tidigare
gjorde. Den sekulära eliten har ägnat sig åt att manipulera
traditionella värderingar och tankemönster genom att kontinuerligt bruka
de gamla positivt laddade orden för att driva igenom en ny agenda
utifrån subjektiv relativism. Vi ser därför en mentalitetsförändring med
starkt underliggande tendenser till intolerans mot allt traditionellt,
inte minst traditionellt kristna uppfattningar och värderingar.
Parallellt har det sociala trycket hårdnat eftersom tolerans i den
sekulära betydelsen har blivit likalydande med en acceptans av den
sekulära agendan. Det gäller hur vi skall uppfatta abortfrågan, hur vi
skall se på äktenskapet, eller på andra religioner. Situationen är
mycket problematisk och vårt uppdrag måste vara att skärskåda ”spelet”,
visa på sakargument och i allt söka intellektuell redlighet. Med den
sunda toleransen för ögonen.
Kjell O. Lejon, professor och Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag 2012-03-02
